Ätstörning

Idag är en dålig dag. Jag känner mig omättlig. Var och tränade imorse. För fjärde dagen/ggn denna vecka (på fem dagar). Korta pass, men jobbiga. Det är för mkt. Jag tror det är därför jag inte känner mig nöjd idag. Dessutom har jag inte sovit tillräckligt, så jag kanske är trött och sugen/hungrig av den anledningen.

 

Har haft mens denna vecka, och PMS tror jag. Varit irriterad, deppig. Inte velat leva. Haft en massa negativa tankar. Om jag borde göra slut med J. Jag orkar inte med honom. Han är bokstavligen bara skinn och ben och äter väl ca hälften så mkt som jag gör. Hur f-n ska jag klara av det?

 

Klart jag borde klara av det. Acceptera det. Jag borde fokusera på att sköta mig sälv, inte vara på andra om hur dom ska leva sina liv. Jag klarar ju inte av att leva mitt eget. Ändå kunde jag inte låta bli att klaga på J (igen) att han äter för lite, att han kanske borde fundera på att inte träna styrketräning...

 

Jag är elak, för att jag hatar mig själv. Jag accepterar inte mig själv. Det känns som jag aldrig kommer att kunna flytta ihop med J. Jag kommer aldrig lära känna honom helt, och han kommer inte att lära känna mig helt. Han verkar inte vilja det heller. Frågar ju ingenting. Han accepterar bara läget. Om jag vill träffa honom, om jag inte vill det. Om jag är elak, om jag är tyst. 

 

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med mitt liv. Ikväll bestämde vi att vi skulle laga mat ihop, jag och J. Ändå har jag bara ätit hela dagen ("jobbat" hemifrån, men har mest bara ätit), och förstört förutsättningarna för en bra kväll. Min mage är som en boll och jag kommer att ha en massa gaser ikväll, och risken finns, även i natt. Jag vill absolut inte träffa honom nu. Det enda jag vill är att åka och köpa godis och glass och sätta mig i soffan och kolla på TV och äta och äta och äta och äta och äta och förtränga livet. Slippa livet en stund. Bara för en stund. Bara komma bort. Jag orkar inte acceptera. Jag orkar inte känna och vara kvar i nuet. Jag vill inte! Jag vill bort. Bort från det här livet. Bort bort bort bort. Bort från alla jobbiga känslor som jag inte kan sätta ord på. Jag står inte ut med livet.

 

Har förresten fått tid på ätstörningsenheten här i stan den 16/10. Vad nu det ska tjäna till. Det har ju inte hjäpt förut. Nu kanske jag skulle vara lite mer villig att ta emot hjälp iofs. Är inte lika rädd för att gå upp i vikt kanske? Att äta tillräckligt? Att göra som de säger? Det jag är mest orolig över är väl att de tycker att jag är för frisk för att få hjälp. Kräks ju knappt längre (vilket ju är bra!?) och skulle väl inte längre ha bulimi på pappret då? Men tankarna är ju kvar. Jag VILL ju kräkas. Jag gör det ju bara inte för att jag vill bli frisk MER än vad jag vill stanna i den här förbannade sjukdomen.

 

Egentligen borde jag ju bara träffa J ändå ikväll. Trotsa sjukdomen och min tjockhet och gasighet och bara fortsätta livet. Men hur f-n ska jag kunna göra det? Jag vill inte visa mig för någon. Jag vill bara gömma mig. Försvinna. Jag hatar livet. Avskyr det. Det är inte roligt. Ingenting är roligt. Jag ser inte fram emot någonting. Inte ens att träffa J =(. Jag älskar honom och vill vara med honom. Men jag vill vara med honom frisk, och utan magproblem. Annars vill jag inte.

Ikväll har jag överätit. Men jag tänker inte kräkas. Jag måste stoppa detta nu. Jag tänker inte gå tillbaka till bulimin. Nej, S hjälper mig inte. Men jag kan inte kräva att någon ska hjälpa mig. Jag måste ta ansvar för mina handlingar själv, hur jobbigt det än är. 

 

Jag lyssnade på MaratonEmmas föreläsning idag. Hennes historia. Hon tog tag i sitt liv själv, dock hade hon en doktor som lovat henne hjälp...

 

Jag har tränat tre dagar i sträck. Jag är förmodligen extra hungrig idag. Plus att jag har ett begär att äta. Egentligen vill jag bara äta mer. Jag känner mig fortfarande inte nöjd. Trots en extra portion middag, majskakor, smaksatta dadlar, två bars och en förpackning nougat...Och extra salta nöttter både fm och em på jobbet idag. SUCK. Jag är sugen på godis ^^.

 

Men, jag har inget godis.Det regnar ute. Affärerna stänger snart. Jag ska börja städa undan allt ätande snart, fixa lunchmackor till imorn, förbereda gröt till frukost imorn och sen lägga mig.

 

J har inte hört av sig på hela kvällen =(. Är ledsen för det. Han ska åka bort på ett läger och kommer inte hem förrän på tisdag nästa vecka =(. Jag känner mig ensam, ledsen, besviken. Trött på allt och alla. Men jag vill fortsätta min "all in"-resa mot friskheten. Strunta i min vikt och hur min kropp ser ut (hur jag ska kunna strunta i det vet jag inte). Jag vill äta vad jag vill till jag känner mig nöjd. Fysiskt och psykiskt.

 

På ett sätt är det väl skönt att J åker bort. Då kanske jag inte fokuserar lika mkt på hur min kropp ser ut. Då kanske jag kan fokusera på andra saker i livet, och äta för att jag är hungring och sugen till jag är nöjd, utan att bry mig om konsekvenserna. Det jobbiga är hur dålig i magen jag blir av överätning, och om jag måste göra nr 2 på jobbet. Suck. Det vill jag inte. Men jag vill bli frisk. Jag vill sluta bry mig om vad jag tror att folk tycker och tänker om mig och vad jag gör. Jag vill bara leva som jag vill, ha ett bra liv, umgås med folk jag tycker om, och vara trevlig och hjälpsam mot andra.

 

Varför är livet så svårt? Varför är det en sån kamp? Kämpar andra så mkt för att orka leva? Hur gör man för att glida igenom livet och gilla det på vägen? SUCK. Suck, suck, suck.

Igår när J och jag åkte hem från mamma kände jag begäret. Att överäta. Kände att jag förmodligen inte kommer klara mig själv på kvällen. Eller egentligen kände jag väl inte så stort begär? Eller jo, känslan av att jag ville vara ensam, ville bara vara själv, framför TV:n och äta. 

 

Det som var stort igår var att jag efter mkt betänketid i bilen tillslut tog mod till mig och frågade J om han ville äta middag med mig. Och det ville han <3. Så när han lämnat mig och min packning och åkt hem till sig med sin packning, så kom han tillbaka och åt middag hos mig, och sov över också tillslut.

 

Det var såå skönt. Kände inte alls behovet av att vara själv då. Drack dock nästan fyra glas rödvin ^^, och allt kändes väldigt bra. Kändes som jag åt lagom. Blev lagom mätt. Lagom onykter =P.

 

MEN, begäret var kvar idag =(. Efter frukosten var jag inte nöjd, åt lite nötmix och frukt på förmiddagen och magen kändes lite stor. Sen åkte jag och tränade på lunchen och efter träningen kändes magen bra igen (lagom "platt", så otroligt dumt). Men efter lunchen var jag absolut inte nöjd heller. Åt vattenmelon, en "bar". En till sån "bar". Mer vattenbmelon och salta nötter. För mkt salta nötter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen åt jag mat/middag i förtid, redan vid 16. Sen en macka. Sen en till. Efter det bestämde jag mig för att kräkas =(. Då åt jag en macka till och två nougatpaket. USCH. Sen kräktes jag tyvärr. Och ja, magen känns såklart bättre igen. Tänderna känns inte bättre. Mina framtänder är redan jättetunna och mkt förkortade. FÅR inte kräkas mer!!! Vägrar gå tillbaka till bulimin nu. Men hur ska jag kunna stå emot det där begäret? Suget, hungern, känslan, som vägrar lämna förrän den har vunnit?

 

 

 

 

 

 

 

Förstår inte hur man bara kan stå emot det. Förstår inte hur man vet att man ätit lagom. Egentligen ska jag väl fortsätta med "all in". Att äta så mkt kroppen säger att den vill ha. Strunta i att hjärnan skriker att det är för mycket. SUCK. SUCK, SUCK, SUCK, SUCK!!!!!!! Hatar detta. Hatar det och hatar att inte ha någon att prata med det om. S verkar inte bry sig längre. Ställer inga frågor. Skickar bara ett "kram" på Messenger. Hur fan hjälper det mig?? Jag behöver prata med någon som förstår, nån som ställer frågor så jag får reflektera. Vad är det som gör att dessa känslor kommer tillbaka nu? Hur kan jag bryta detta?

 

SUCK. Jag vill inte.

 

Imorn ska jag åka till kontoret och jobba iaf. Då borde jag väl klara av dagen åtminstone. Fy fan vilket pissliv ändå. Pissjukdom.

Usch vad ledsen jag blir av att läsa mitt senaste inlägg =(. Borde jobba nu, men får ju aldrig tid att blogga längre. Eller rättare sagt, jag tar mig inte tid. Jag överäter godis på kvällarna istället...

 

Usch, usch, usch. Sen veckan innan midsommar tycker jag att jag överäter hela tiden. Har träffat J mkt mindre på vardagarna, så det är väl därför. Ensamma kvällar är inte min grej. SUCK. J har känt sig lite sjuk (har ont i halsen) både den här veckan igen, och midsommarveckan. Och jag är hemma och tycker synd om mig själv och överäter.

 

Köper en massa godis också, och naturgodis, bara för att det är extrapris. Så himla dumt. Varför köper jag hem skit som jag inte vill äta!? Mår ju bara skit av det. Får ont i magen, gaser, ont i magen, och mår skit psykiskt. Bara dåligt helt enkelt. Lite gott är det i början, ibland, men är det värt det!?. Jag har iaf inte ätit upp allt på en gång. Men jag har definitivt ätit mer än jag mår bra av, och flera gånger har det varit lite hetskänsla över ätandet. Att jag inte kan sluta riktigt.

 

Nu har jag köpt en stor påse godis igen den här veckan, och ät väl säkert upp hälften igår kväll. Direkt började jag tänka att det är ju första juli på lördag, från och med juli ska jag inte äta något mer godis. Sen kommer jag på mig själv med att det är ätstärda tankar. Jag SKA INTE ha några "omstarter" mer. Jag SKA INTE förbjuda mig att äta ditten eller datten.

Funderade på om jag ska be J ta med resten av godiset hem till sig, eller be S. Men nej, äter jag upp det ikväll så gör jag det, Äter jag en del av det så gör jag det. Äter jag det en annan dag så gör jag det. Jag vill bete mig normalt. Jag vill kunna ha vad som helst hemma, även godis. Det har gått så himla bra det senaste året ändå. Även om jag överäter ibland, så har jag ändå kunnat ha jordnötssmör och godis hemma i långa perioder innan jag ätit upp det. Dock äter jag upp allt inom några dagar oftast när jag väl börjar äta av det ^^. Det känns fortfarande lite sjukt =/. Men jag är ju på bättringsvägen. SÅ extremt mycket bättre egentligen. Ja visst , jag har väl ett litet bakslag nu, men frågan är hur jag ska hantera det. Är det bättre att sätta upp regler för mig själv igen som jag ändå inte håller och blir besviken på mig själv av?

 

Jag tror jag behöver laga mer riktigt mat och äta ordentligt på dagarna. Äta ordentligt med grönskaer till maten också. Har börjat äta mackor till lunch den här våren. Det funkar väl, men behöver nog lägga till mer grönsaker tror jag. Kvällsätandet när jag är ensam vet jag inte riktigt hur jag ska hantera. Någon som har något tips?

Jag vill ju inte ha några förbud. Kanske planera frukt till eftterrätt efter middagen. Eller försöka att inte ha godis hemma helt enkelt. Har mkt 90%-ig choklad, och det har funkat rätt bra förut att äta ett par bitar mörk choklad efte rmaten för att tillfredsställa "sötsug" eller vad det nu är för begär jag har att fortsätta äta.

Var med i en tvåverckorsutmaning med Miss Fit Carls i två veckor. Man skulle drick en massa vatten, äta minst 20 g protein i varje måltid, och träna minst 30 min om dagen (iaf snabb promenad). Var väl en OK utmaning tyckte jag, då det inte var någon restriktion på hur mkt eller vad man fick äta. Men var typ dubbelt så mkt vatten som man ska dricka per dag, så jag drog ner det till drygt häften.

 

Iaf, hetsåt/överåt och kräktes två ggr minst under utmaningen. Efter den har jag kollat massor på "All in" videor på youtube och bombarderat mig själv med info om hur man slutar hetsäta: INTE kompensera. Och det funkar. Jag överäter som en gris, men jag kräks inte. Och jag hetsäter inte. Överäter inte lika mkt som om jag skulle kräkas heller. Så det hjälper ändå att ha bestämt sig att inte kräkas. Försöker också äta ordentligt på dagen, så att jag inte ska känna ett sånt sug/begär på kvällen av att äta. Visst hjälper det också, till viss del. Har ju fortfarande en satans vana inprogrammerad i hjärnan att kvällarna ska spenderas ätande. Oavsett om jag är hungrig eller inte. 

 

Väger över 70 kg nu. Vägde in mig och vägde "ut" mig i utmaningen. Annars väger jag mig väldigt sällan nu för tiden. 2005 när jag började kräkas, vägde jag strax över 70 kg nångång. Då började jag kräkas. Stog inte ut. Står inte ut nu heller. Känner mig orörlig, begränsad. Vidrig känsla. Men vad är viktigast? Att vara smal, eller att vara frisk? Rädslan är ju förstås att jag inte blir frisk. Att jag bara fortsätter överäta i all evighet. Skulle behöva en coach att lite på. Men jag vill helst hitta nån svenk. Finns det någon svensk "All in" coach?

 

Hittar ingenting på youtube. Men många på engelska. Kanske behövs en i Sverige? Funderat mkt om jag skulle kunna hjälpa andra när (om) jag själv blir frisk nångång. Men känner mig verkligen inte som nån som passar som coach.

 

Nu lyssnar/kollar jag på https://thetruthaboutweightloss.org/live/ , som handlar om växtbaserad kost. Mest om viktnedgång kankse, men också om hälsa i övrigt. Sjukdomar som kan undvikas om man äter mer växtbaserat (mindre kalorier, mer vatten och fibrer i maten, mer näring) och mindre fett.

 

Inte så bra för nån som försöker bli frisk från en restriktiv ätstörning (heter det så på svenska?), men jag kollar ändå ^^. Är ju typ mitt största intresse fortf (kost och hälsa)...

 

Om nån känner till nån svensk fd bullimiker som jobbar med att coacha folk att bli friska m h a "all in" approach eller matplan. Säg till ^^. Eller förresten, vet inte om jag vill ha någon matplan, jag har så jäkla svårt att följa matplaner. Vet faktiskt en svensk som förespråkar och coachar i BLE (Bright Line Eating) tror jag det heter. Nån amerikanska som kommer från 12-stegs programmet som skapat en matplan mot matberoende. Men jag vill bli helt frisk. Ätstörningskliniker verkar köra på matplan först, för att göra kroppen trygg och därmed motverka hetsätning, för att man sedan ska kunna äta mer intuitivit när man blivit frisk och slutat hetsäta.. men jag lockas mer av "all in"-principen. Dock inte av den sabla viktuppgången =(. USCH. 

 

Önskar jag hade någon att dela allt med. Nån mer som typ kör all in, fast inte nån som kommer från anorexi. Nån som också kommer från bulimi, och normalvikt från start..

 

Borde väl kanske hoppa på nåt av de engelsk-språkiga coacherna jag gillar. Suck. Orka. 

 

Häromdagen, ja, var väl igår, var jag så deppig. I fredags kväll ville jag bara dö när jag skulle sova, och dagen innan också. Idag har jag haft så ont i magen. Igår också. Ont i tarmarna. Den klarar väl inte av all mat jag proppar i mig utan att kräkas =S. Imorn måste jag åka in till jobbet, och det ser jag inte alls fram emot. Har bara träningskläder jag får på mig nu. Måste köpa nya kläder som jag kan få på mig. Orka. Orka att inte banta. Hur står man ut? Och hur accepterar man att gå upp i vikt?

 

Berätta för sina vänner antar jag är smart. Men det vågar jag inte. De vet ju inte ens att jag varit ätstörd i 20 år ^^. Så sjukt ändå. Allt är så sjukt. Livet är sjukt. Och så pissigt. Men visst kan det vara bra också. Men inte nu.

Fortsätter kolla på min "Titta senare"-llista på youtube och kom till denna video:

 

Mkt bra tycker jag. Håller med den där Alice om det mesta =).

 

Den här är också bra, har inte kollat klart på hela, får göra det en annan dag ^^:

Hittat en ny youtuber, Kayla Rose, tror Stephanie Buttermore hade samtal med henne under sin "All in"-resa.

 

Överåt/hetsåt och kräktes i måndags. La mig kl 02 på natten. Orkade inte gå upp kl 06 igår, så gick upp 08 och började jobba. Åt ändå fruktost, framför datorn. 

 

Varje gång jag hetsäter/överäter och kräks, tycker jag (såklart) att allt är skit, livet är skit, allt är hopplöst, jag kommer aldrig bli frisk osv. Men jag har ju ändå bara hetsätit kanske 1-2 ggr/vecka det här året ^^. Tror jag... måste kolla i mens-appen där jag åtminstone försöker komma ihåg att skriva in när jag kräks... OK åtta ggr har jag kräkts hittills i år. Men överätit så att jag velat kräkas fler ggr än så. Men ändå, två ggr per vecka i snitt då, och en vecka har ju sju dagar. Alltså har fem dagar per vecka varit hyfsat bra (inte kräkts iaf) och två har varit dåliga. 

 

Det är bara att hålla ut. Det går att bli frisk. Såå många andra har lyckats. Bara att ta efter dom. Kolla på andra som är där man själv vill vara, som har gjort och klarat av det man själv vill klara av. Det GÅR! <3

 

Igår och idag har jag ätit mkt, på dagen. Har också tänkt att istället för att tänka att jag inte borde äta nice cream på kvällen, så kan jag tänka att jag ska det. Jag ska minsann äta efterrätt varje kväll! Om jag tänker att jag ska det så är det ju inget misslyckande att göra det. Tänker jag att jag egentligen inte "borde", så känns det ju bara genomdåligt att jag ändå gör det.

 

Jag ska äta p g a hunger, både fysisk och mental. Jag ska äta till jag är helt nöjd och tillfredsställd. Ja det kan innebära två stora portioner mat till lunch. Ja det kan innebära mellanmål, middag och efterrätt precis efter varandra (som idag). Vem bryr sig? Ja jag kanske går upp i vikt. Spelar det någon roll om någon bryr sig? Tänk om det leder till att jag får ett NORMALT förhållande till mat? Tänk om det leder till att mitt förhållande till mat blir som innan jag började med p-piller? Tänk om det leder till att jag kan äta när jag är hungring och sluta när jag är mätt? Äta när jag vill och vad jag vill...

 

Och grejen är, att alla dessa vittnesmål på youtube pekar just på det. Det går. Det går att få ett normalt förhållande till mat, även efter 20 år av stört förhållande till mat. Man måste bara våga trotsa sina rädslor. Trotsa rädslan för att gå upp i vikt. Suck. Inte lätt, men görbart ^^.

Egentligen borde jag blogga varje dag. Tänker så mkt, men glömmer. Kommer inte ens ihåg om jag hetsåt eller inte för två dagar sen.

 

Försöker skriva in i min mens-tracking-app när jag hetsäter eller överäter, men glömmer det också.

 

Det här året har börjat med återfall i bulimin. Precis som förra året började? Eller kanske inte började, men ibörjan av förra året så blev det värre iaf, efter ett par månader utan hetsätning och kräkning tack vare Brain Over Binge.

 

När jag kräktes första ggn i år hade jag inte kräkts sen september enligt mens-appen! Endast p g a acceptans och försök att inte ha några restriktioner ang när, och hur mkt, jag "får"/"borde" äta. Min kompis S frågade mig om det är något särskilt som hänt nu på senaste tiden, eftersom jag ramlat tillbaka i gamla mönster (överätning/hetsätning och kräkning). Det enda jag kan komma på är att jag började dejta i mitten av november. 

 

Suck. Jag vet varken ut eller in. Idag och igår har jag överätit mkt på kvällen, men accepterat, slutat äta, inte kräkts, och lagt mig. Jag vet att det är rätt spår. Kollat lite på Stephanie Buttermore och hennes All in-resa på youtube för pepp. Funkar det för bulimiker? Eller finns det risk att ätstörningen går över i BED ist? Men det är väl bara om man håller fast vid restriktionen i tankarna?

 

Igår sökte jag på "All in" på youtube och har sparat några videor att titta på. Får bli veckans "att göra" (tillsammans med allt annat jag bygger upp berg om som jag "borde göra" ^^).

 

Nu jobb.

Konstigt det där med livsviljan. Antar att det är hormoner som styr? Eller annat i kroppen, vad vet jag. Och skitsamma eg. Det viktigaste är väl att försöka förstå varför man mår sämre ibland. Att se vad man kan göra för att minska timmar och dagar man mår dåligt.

 

Sitter jag uppe länge på kvällen och kollar på TV eller Youtube, så är det också större risk att jag överäter. Även om jag är en kvällsmänniska och troligen har 25-timmars dygn ^^, så mår jag bäst av att komma isäng i hyfsad tid, åtminstone före tolv på natten (tidigare om jag måste upp och jobba tidigt). Går jag och lägger mig så äter jag ju inte iaf ^^. När jag sover spelar säkert också roll för måendet. Att sova på natten, hellre än på förmiddagen.. Att sova tillräckligt mycket spelar säkert också roll. Självklart är det en massa faktorer som spelar roll för måendet, men att äta bra, att inte överäta hela tiden/varje kväll och att lägga mig hyfsat tidigt tror jag är nyckelfaktorer.

 

Igår och i förrgår har jag ätit bra. I förrgår säkert lite för lite egentligen. Bara frukost (vid lunchtid) och middag. Igår frukost (vid lunchtid), middag efter träning, och sen ett kvällsmål vid niotiden på kvällen. Hade kunnat skippa det, men var inte riktigt nöjd efter middagen och var orolig att det skulle leda till överätning senare, kanske idag, om jag underäter.

 

Att äta är alltid jobbigt, särskilt på kvällen. Det triggar mig att fortsätta äta. Lättast är att inte äta alls. Men jag övar. Jag vill ha ett normalt förhållande till mat. Jag vill äta frukost, lunch, middag. Mellanmål eller fika eller snacks om jag känner för det. Jag vill inte att maten ska vara något problem i mitt liv. Jag vill bli helt fri(sk). Så, jag övar =). Jag tänker fortsätta att försöka äta normalt. Försöka känna efter om jag är nöjd eller inte. Och försöka använda huvudet för att förstå om icke-nöjdheten är riktigt icke-mättnad eller ätstörningsbegär.

 

Flera youtubers jag följer förespråkar att man ska tillfredställa även den mentala hungern (ätstörningsbegäret?). Men jag kan inte riktigt skilja på det och att överäta/hetsäta. Att inte ha några restriktioner, ja absolut, men jag vill inte äta så att jag mår dåligt. Har inte riktigt förstått gränsen där än. Många youtubers snackar ju om intuitivt ätande också, och då tycker jag mer de förespråkar att inte äta för minsta lilla sug (om det "bara" sitter i huvudet) utan att känna efter om man verkligen är hungring eller sugen "på riktigt".

 

Kathryn Hanson, som skrivit Brain Over Binge, menar ju också att man ska avfärda hetskänslan, att man kan det, Den moderna hjärnan kan styra över reptilhjärnan.

 

Jag tycker att dessa två sätt är lite i konflikt med varandra. Antingen äter man på och har absolut noll restriktioner. Vill man äta mer, äter man mer. Noll begränsning. Men, jag vet inte. Jag förstår inte riktigt. Jag lyssnar på förespråkare för båda dessa sätt. Tycker att båda låter vettigt. Det absolut viktigaste är att inte banta, inte ha några restriktioner, att man inte "borde" äta en macka till osv. Men samtidigt vill jag känna efter, mår jag bra av en macka till? Är jag inte helt nöjd/mätt, så kommer jag ju att må bättre av en macka till, för då kommer kroppen att lugna sig och känna att den fått den energi och näring den behöver. Är jag helt mätt så kommer jag ju bara må dåligt av att överäta. Dock är det inte hela världen om man äter en macka extra då och då. Äter jag den extra mackan och känner att det var för mkt, så är det så, ingent mer med det. Gå vidare. Sluta ät. Känslan av överätning går över. Inte hela världen. - Försöker ha den inställningen. För det är ju just här, när jag ändå ätit för mkt, som jag lika gärna kan fortsätta..... enligt den totalt ologiska ätstörningslogiken ^^.

Jag funderar mkt på varför. Varför, varför, varför? Om jag nu försöker att inte ha några restriktioner kring mat och ätande, varför överäter jag ändå? Måste min kropp fortfarande "ta igen" från tidigare restriktion, även om det mest har varit i huvudet? Eller är jag så känslig för restriktion, så lite tid med familjen över jul och nyår, och tid iväg med killen jag dejtar, som medfört lite mindre matintag än vanligt, har gjort så att min kropp vill överäta i flera dagar? Eller är det för att jag varit vaken sent på natten sen nyår? Sovit för lite och/eller fel tid på dygnet?

 

Igår överåt jag (och hetsåt?) och kräktes. Hade inte tänkt kräkas, men någonstans i ätandet gav jag upp och åt lite till för att sedan kräkas. Så himla skönt att jag gjorde det. Inte för tänderna, men för magen, tarmarna och hjärnan...

 

Hade jag lagt mig totalt fullproppad hade jag dels sovit kasst, dels mått skit idag och kanske imorn också. Nu mår jag ganska bra trots allt. Tyvärr?

 

När jag känner så starkt att jag inte orkar göra något, men ändå har krav på mig att jag "borde" göra en massa saker. Vad ska jag göra då? Ska jag bara lägga mig på soffan och inte göra något och hata livet? Egentligen ska jag väl det antar jag. Acceptera mina tankar och känslor. Bara låta vågen passera. Det är väl när jag kämpar emot, tänker att jag borde göra ditt eller datt, inte riktigt accepterar mitt mående, som jag omedvetet håller mig själv kvar i eländet i dagar. Kan det vara så?

 

Visst, när jag ändå är ledig så går det väl att skita i allt. Men det går ju inte när man jobbar? Fast det går väl iofs på kvällen. Att strunta i att träna, att strunta i att laga mat. Fast å andra sidan, mår man verkligen bättre av det? Jag tycker jag mår bättre när jag tagit mig i kragen och fasktiskt tagit mig iväg och tränat ändå, trots motståndet.

 

SUCK. Jag vet inte. Jag vet inte hur man lever.

Jag överäter. Varje dag. När jag är hemma, ensam. Tvärtom när jag är med andra. Då äter jag för lite. Så att kroppen tycker att den måste ta igen sen. Tror jag.

 

Tycker jag borde vara frisk nu. Fri från ätstörningar. Men det tar väl sin tid. Har man varit sjuk i 20 år så kanske man inte kan räkna med en "quick fix". Suck.

 

Men, jag har tålamod. Tror jag. Hoppas jag. Jag tänker inte gå tillbaka till bulimin iaf. Så det så. Överäter, accepterar, och går vidare. Fortsätter kolla på friskhetsyoutubers, som den bästa, Follow the Intuition. Rekommenderar henne varmt. Jag skulle vilja jobba med henne.

 

Har haft Tinder ett tag. Dejtar nu den första killen jag träffat IRL där. Känner ingenting. Igår ville jag bara dö hela dagen. Tog en promenad till gymmet. Kom fram till att det lättaste måste vara att hänga sig ändå. Fast att springa ut framför en buss som kör ganska snabbt borde också vara en rätt snabb och enkel död? Synd bara om busschauffören ^^. Jag förstår verkligen folk som tar livet av sig. Orka leva. Orka försöka leva. Visst, det blir bättre, en annan dag känns det bättre. Men orka. Mitt liv känns totalt meningslöst. Jag har kastat bort tjugo år på total självcentrering. Tjugo år! De bästa åren i livet dessutom? Eller, alla år kan väl vara bra på sitt sätt. Eller dåliga ^^. 

 

Men jag vill ha en familj, och barn. Och snart är jag 40. Tiden rinner iväg, och jag vill bli kär. Jag vill bli så kär som jag var i min första pojkvän. Men, hur troligt är det att hitta någon som man blir så kär i? Och hur lätt, hur snabbt. Kommer det ens hända? Ska jag dejta en i månaden från Tinder? En i veckan? Går det ens att matcha med så många? Jag orkar inte ens gå in på TInder. Hur vet man ens om man ska svepa "ja" eller "nej" på folk?

 

Orka träffa någon online. Orka kämpa för att bli lycklig. Orka leva.

 

Jag vill träna mer. Ändå sitter jag hemma. Har varit ledig idag. Har kunnat gå till gymmet när som helst hela dagen. Men var uppe sent och överåt igår. Vem har lust att åka till gymmet med en mage som står ut i fyra hörn? Jag orkar ändå inte gå till gymmet. Hatar att träna ensam. Kunde gått på ute-pass, men orkade inte ta mig iväg på det heller. Orkade inte gå upp. Vad gör man när man inte orkar något? Orkar inte sluta äta, orkar inte gå och lägga mig, orkar inte gå upp, orkar inte blogga. Fast jag joggar ändå varje dag. och jag har yogat tre dagar i sträck! Men jag väljer att se det negativa, vara deprimerad. Jag i ett nötskal. Varför väljer man att må dåligt, när man kan välja att må bra? Jag tror det är för att jag har ADD och Asperger och har jävligt svårt att ta tag i saker. När jag väl kommer igång och gör något så är det ofta kul, eller helt OK. Men det kan kännas helt jävla omöjligt att sluta äta, eller sluta scrolla på instagram, eller sluta kolla på TV. Eller bara sluta sitta och tänka deprimerande tankar om livet. För jag vet inte riktigt vad jag ska ta tag i härnäst, det är så mkt som ska göras. Blogga, jobba, laga mat, städa, bära ner kartonger i källaren, rensa förrådet osv osv osv osv osv osv osv i all oändlighet. Och hur vet man vad man ska välja att göra först? Och hur långe man ska hålla på med det? När ska man vara nöjd? Vad ska man ta tag i, hur ska man göra det och när ska man anse sig vara klar?

 

Livet är så förbannat jävla jobbigt. Ingenting är roligt. När ska man "göra slut" med en dejt man inte är kär i? Hur gör man det? Jag orkar inte leta vidare, men jag orkar inte träffa han jag dejtar heller. Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Jag vill bara inte finnas. Jag vill bara slippa allt. Allt som är jobbigt, och det är ju allt. Kommer inte på en enda grej som inte är jobbig. Att blogga är jobbigt. Att förklara hur man känner är jobbigt. Att göra precis vad som helst/någonting är jobbigt och tråkigt. Att umgås med någon är jobbigt, att vara ensam är jobbigt.

 

Jag vill gå ut och dansa och supa mig full. Att fly från livet är det enda som är kul. Att hetsäta, att supa sig full, att shoppa. Att vara destruktiv. Att kortsigtigt döva sina känslor. Hur fan kan inte alla vara missbrukare? Kanske för att alla inte känner som jag just nu. Kanske för att alla inte har nån jävla depressionsgen. Ibland mår jag också bra och tycker att saker är kul. Jag har också känt lycka.

 

Men inte just nu. Inte igår. Och inte idag.

Efter förra inlägget så gick jag ändå och köpte mer naturgodis med chokladöverdragna jordnötter (mörk choklad - fortf vegansk ;-)) och åt upp på ett par dagar. Åt så pass mkt att jag tyckte att jag överåt (kändes inte skönt efteråt, utan för mkt). Men skillnaden nu när jag gör så, är att jag inte bara ser det som ett totalt misslyckande och försöker tänka ut hur jag ska äta mindre eller fasta nästa dag, utan istället övar mig på att bara gå vidare och lägga det bakom mig. Gjort är gjort. Äta frukost som vanligt nästa dag och leva på som vanligt. 

 

Vill jag bli helt frisk,så är det viktigaste att inte fastna i något ältande om vad jag ätit, ska äta eller inte äta. Bara gå vidare, oavsett hur och vad jag äter. Frukost, lunch, middag nästa dag, kanske mellanmål om jag vill. Har väldigt svårt för att få till regelbundna matvanor, men gör så gott jag kan. Frukost är hyfsat lätt iaf. Äter i princip alltid gröt, lite olika tillbehör bara.

 

Jag har gått upp ganska många kilo sen förra sommaren. Men stor del muskler hoppas jag, eftersom jag både kan se musklerna och också tränat hyfsat regelbundet. 

 

Det är väldigt väldigt svår att acceptera viktuppgången, men jag intalar mig varje dag att vikten kvittar. Det spelar ingen roll vad man väger. Det som spelar roll är att man lever ett hyfsat hälsosamt liv. Att leva med bulimi är kanppast hälsosamt iaf ^^.

 

Kollar mkt på peppande youtube-videor också. Här är några tips:

• Follow the Intuition
• What Mia Did Next
• Tabitha Farrar
• Life With Lydia
• Stephanie Buttermore
• Talyn Edwards

Hej!

 

Igår var det två besökare på den här bloggen. Den 21 oktober var det 28 stycken!? Skumt.

 

Iaf, jag tänkte tipsa om en youtuber jag hittat häromdagen som jag verkligen gillar. Och så tänkte jag meddela att igår när jag köpte naturgodis så kände jag inte för att köpa chokladdoppade jordnötter med havssalt för att jag dels inte var sugen, och dels för att jag mådde skit sist jag köpte det och överåt och hetsåt skiten till den var slut = jag mådde inte bra av att köpa hem det. Så jag gjorde inte det igår! Jag köpte rostade och saltade cashewnötter, bondbönor, majs och pistagenötter.

 

Dessutom åt jag bara en liten skål och nöjde mig med det!? Alltså snacka om progress i friskhet ;-).

 

Haha =P. Jaha det var det. Känner mig sååå trött och inte hungrig nu. Men ska ändå äta något, för det minskar risk för sug senare. Så det får bli samma middag som igår: Chiagröt och sen en liten skål med rostade och saltade nötter.

 

Nästan varje dag nu så märker jag att jag minsann trodde att jag förstått att jag inte kan hålla på med någon satans restriktion om jag vill bli helt frisk, ändå tycker jag nu att "nejmen jag har ju hållit på med restriktion hela tiden...". Jag lockas av de jag följer på instragram och youtube som kör på high carb low fat, starch solution etc. Men jag kan inte hålla på med det just nu. Om jag ska bli frisk fortast möjligt så kan jag inte bry mig om dieter, någon form av restriktion (dock köper jag inte animaliskt längre och det tänker jag inte börja med - ser det inte som restriktion kopplat till diet/bantning utan till etik och moral) och absolut inte hur min kropp ser ut. DET SPELAR INGEN ROLL. Det är inte det som kommer göra mig lycklig (hur min kropp ser ut eller vad jag väger). Så är det bara. Ätstörningar jag folk olyckliga. Det gör mig olycklig. Det är inte värt det.

 

Så, in och titta nu på Talyn Edwards på youtube ;-).

 

Godkväll!

Tittar just nu på den här videon med Tabitha Farrar, https://youtu.be/OsJXb7JLnpQ. Hittade till henne via en binge-video (detta är vad jag hetsäter idag typ). En person hade tipsat om Tabitha i kommentarsfältet. Hon verkar lite speciell.. men hon påstår att man måste äta tillräckligt med fett och inte ha några restriktioner, och bli av med sin rädsla att gå upp i vikt. Vidrigt jobbigt alltså.

 

Det som jag tyckte stämde i Mattillåtet (boken jag läste för några veckor sedan) var att vi bulimiker ofta har haft restriktioner på kolhydrater, och därför har vi börjat hetsäta. Anorektikter är ofta mer fettskrämda, men äter kolhydrater, därav hetsäter de inte. Jag vill ju gå ner i vikt ("vara mer som en anorektiker") så därför är jag väl mer intresserad av att äta mer kolhydrater nu och minska på fettet istället.

 

Problemet är väl att vi hetsätare inte ska minska på någonting eg. Vi ska inte ha några restriktioner alls. Vi ska gå emot vår rädsla att gå upp i vikt, och visa hjärnan att det är inget farligt med mat. SUCK. Vem fan vill göra det (förutom Stephanie Buttermore ^^)!? Blä.

 

Jag vill inte gå upp mer i vikt nu. Men jag vill inte heller fortsätta att vara ätstörd. 20 år räcker gott och väl. Räcker och blir över ungefär 20 år också för den delen. Blä. Jävla skitliv.

Så lustigt att när jag väl tänker att jag ska gå in här och skriva något så kommer jag inte alls på något att skriva om. Trots att jag vet att jag de senaste dagarna kommit på flera saker jag vill blogga om.

 

Suck. Jag har väl hetsätit/överätit och kräkts ett par gånger i veckan de senaste veckorna. Minst. Och överätit utan att kräkas de andra dagarna. Vägde 67,6 kg idag. Det visar väl att vikten inte rusar upp trots kontinuerlig överätning iaf...

 

Jag tror att jag överäter och "hetsäter" (jag äter i princip aldrig väldigt fort, utan mer att jag fortsätter äta mer och mer och sen trycker i mig och bestämmer mig för att kräkas) mer när jag börjar tänka i restriktion. När jag kollar på mkt youtubevideor om nån diet, eller att undvika ditten eller datten (tex feta livsmedel, oljor, hummus med olja, nötter och frön, nötsmör etc). 

 

Igår tex tyckte jag att det gick bättre, trots att jag åt en stor portion mat och mkt sallad som gjorde mig uppsvälld om magen, och jag efter det kände något begär att äta mer (kände mig inte nöjd) och åt rostade solrosfrön och russin (vilket jag såklart inte alls hade tänkt att jag skulle göra efter en sån stor portion mat...). Och sen åt jag alldeles för mkt 86%-ig choklad. Men jag struntade liksom i det. Jag åt till jag var nöjd, och struntade (hyfsat åtminstone) i att jag åt mer än vad jag "borde" ha gjort. Jag var inte nöjd när jag tyckte att jag borde vara nöjd, och jag struntade i det (jag struntade i hur det "borde" vara och accepterade känslan av att inte vara nöjd och tillfredställde den ist). Det jag är rädd för är ju att jag aldrig ska bli nöjd. Att jag bara ska äta mer och mer och  mer och sen känna mig "tvungen" att kräkas för att stå ut eller för att inte må totalt skit dagen efter.

 

Men jag tror verkligen att ju mer jag accepterar att jag kanske behöver äta mer än jag tror/tycker är lagom, och ju mindre jag hakar upp mig på det. Desto snabber blir jag faktiskt nöjd, och desto mindre risk för att jag bara fortsätter äta och aldrig blir nöjd.

 

Ja, det är alltså vad jag tror i teorin. Men det är jävligt svårt att våga lite på att det faktiskt är så, och att våga släppa på tankarna om vad som "är för mkt". Lite grann är det väl isf som Stephanie Buttermore:s "all in"-experiment. Jag vet inte om det funkar på en bulimiker heller...? Hon hade väl inte bulimi, eller någon ätstörning alls egentligen, och då vågade hon kanske lita på sina hunger- och mättnadssignaler? Fast egentligen kankse det är snabbaste sättet för en ätstörd person att göra också? Om man verkligen går "all in", och vågar släppa på kontrollen i hjärnan. För så fort man låter kontrollen i hjärnan påverka (tankarna om att nej men nu borde jag vara mätt och nöjd, jag borde inte vilja äta några rostade solrosfrön eller jordnötssmör nu) matintaget, så tror jag att motreaktionen blir överätning eller hetsätning för att man stretar emot kroppens signaler om att det ändå behövs lite mer mat för att bli nöjd.

 

Så frustrerande, önskar jag hade någon att prata med om detta. Och det har jag väl kanske, jag behöver bara försöka kontakta folk... Blä.

 

Jag tror att snabbaste vägen att bli frisk är att bara äta så mkt jag vill av vad jag vill och sen släppa tankarna på mat (vilket borde vara lätt då eftersom jag gjort kroppen nöjd så den inte behöver tänka på mat). Ändå är det det absolut svåraste, eftersom det är väl just det som är problemet. Det är väl det som utgör ätstörningen, att inte släppa på kontrollen, och att inte våga äta det kroppen är sugen på. SUCK! ^^

 

Haha, känns helt befängt. Känns som världens enklaste sak och minsta problem när jag skriver om det. Och ändå är det mitt livs största problem. =P

Jag har läst ut "Matillåtet" som i princip handlar om att äta sig frisk från en ätstörning. Jag skulle säga att den går ut på att lära sig att äta regelbundet och ordentligt, så att begäret att hetstäta avtar och så småningom försvinner.

 

Jag har även läst ut "Brain Over Binge" och håller nu på med arbetsboken. Har bara börjat läsa arbetsboken än så länge, men täkte ta tag i att även skriva ner svar på frågorna i den. Nu har jag (äntligen) gått på semester, och det känns som jag har tid och ork att ta tag i det nu. Kankse är det under denna semester som jag (efter 20 år!!) äntligen kan ta tag i att bli helt frisk från den här JÄVLA ätstörningen! =)

 

Brain Over Binge-"metoden" går ut på två saker, att avfärda hetsätningsbegäret (dismiss urges) och att äta adekvat (tillräckligt?) (eat adequately).

 

Någon mer som vill bli frisk med mig i sommar? =)

Jag hetsåt flera ggr förra veckan och överåt i början av den här veckan. Sen fick jag mens den här veckan och helt plötsligt kände jag mig inte så fruktansvärt irriterad på allt och alla längre och inte lika hungrig och sugen och "aldrig nöjd" heller...

 

Som jag reagerat på de senaste månaderna, så har jag nog egentligen ganska tydliga PMS-symptom. Kanske när jag inte hetsäter i princip konstant, och döljer mina känslor i det?

 

Har långa, och hyfsat starka naglar nu igen. De började skiva sig och gå av (precis som förr) när jag fick tillbaka mensen, och då trodde jag det berodde på att jag fått mer östrogen igen. Men nu har jag fått långa, starka naglar igen, så kankse ändå beror på hur mkt gröna blad jag äter? Trodde ju förut att det berodde på att jag börjat äta mkt grönkål. Nu äter jag inte så mkt just grönkål, men mkt annan sallad (ruccola, babyspenat och andra små gröna blad). - Kanske har det ändå ngt med det att göra?

 

Har hittat en ny diet-människa på youtube ^^, Melissa Alexandria. Inte så bra mot ätstörningen kanske... Ska väl inte hålla på och kolla på något som har med dieter att göra. Bara se till att äta ordentligt och leva livet. Men, äter ju numera helt vegetariskt och följer flera veganer på youtube, och har nu också börjat följa flera som äter WFPB (whole food plant based) diet, vilket oftast innebär mkt kolhydater och lite fett. Mkt potatis, ris, frukt och inga oljor.

 

Jag tror att jag har ett anonymt konto på instagram. Kan man ha det? Eller går det att spåra till mig på något sätt? Ni får gärna säga till isf... ;-) Har döpt kontot till pussel_1. Jag tänkte posta bilder på vad jag äter om dagarna där. Lättare att lägga upp det där direkt från mobilen, än att hålla på och ladda upp bilderna här i bloggen. Tar ju ändå bilder på allt jag äter varje dag, så tänkte jag skulle göra någon "nytta" av bilderna. Dock får jag väl se om jag kommer lägga upp bilder när jag hetstäter. Om jag nu hetsäter någon mer gång. Det vet ingen, bara Gud då kanske ;-). Har inte hetsätit på några dagar nu iaf, men överätit utan att kräkas.

 

Det jag ätit de senaste dagarna känns som för mkt. När jag äter en stor portion som jag köpt på resturang känns det alltid som för mkt. Men det har också gjort att jag inte haft ett sånt sug/begär att äta mer på kvällen. Så jag tror det hjälper. Vägde mig idag och jag vägde 67,5 kg. Har väl legat på typ den vikten de senaste månaderna tror jag. Kan dock se lite av mina magmuskler, benmuskler och armmuskler om jag spänner dem, vilket jag tycker tyder på att jag inte bara gått upp i fettvikt det senaste året utan också musklar =). Och muskler väger mer än fett ;-).

 

Även om jag kollar på "hur jag gått ner i vikt m h a low calorie denstity"-videor, så är det ändå att bli av med ätstörningen som är nummer ett i prioritet för mig. Att gå ner i (fett-) vikt är sekundärt.

Tvingar mig själv att skriva lite här. Igår hetsåt jag, och kräktes. Sen överåt jag igen efter det innan jag gick och la mig. Känslan är att jag inte känner mig nöjd. Jag vill äta något mer. Det börjar ofta på eftermiddagen, ibland redan på förmiddagen efter frukost.

 

I förrgår vet jag att jag åt för lite under dagen. Jag kom hem sent och då åt jag mackor som jag förberett som matsäck men inte ätit upp tidigare, samt frukt (melon bl a). Dessutom har jag sovit för lite de senaste nätterna.

 

Jag tror att båda dessa saker bidrog till överätning och hetsätning den här gången. Hetsåt i måndags kväll också, p g a stress över allt jag har att göra men inte tar tag i. Tror jag.

 

Grejen är ju att det ska gå att klara av att ha svårigheter i livet utan att ta till ett missbruk för att döva sina känslor (begäret). Dock förstår jag fortfarande inte hur jag ska acceptera känslan. Att klara av att "stå ut" till det går över. Att välja att inte agera på aphjärnans skrik. Är inte det viljestyrka? Att kunna se att det bara är en känsla, ett begär, som jag inte behöver agera på och kunna släppa taget om känslan, hur kommer man dit? Jag förstår det rent logiskt. Jag förstår att aphjärnan inte kan handla. Det är jag som väljer om jag ska agera på begäret eller inte. Men jag VÄLJER ju att agera på begäret eftersom jag inte står ut med att ha begäret. Jag står inte ut. Jag orkar inte existera om jag inte får döva den känslan. Och det kan jag bara göra genom att äta. I 12-stegs programmet (och även råd från alla möjliga andra ställen) så ska man ringa en vän, eller göra något annat som tex ta en promenad eller bara sitta och vänta ut det. Men jag orkar inte göra det. Jag står inte ut NU, och jag väljer att inte ta en promenad eller ringa någon eller vänta. Jag väljer att tysta begäret genom att äta.

 

Oavsett vilken lösning jag har stött på och prövat på för att komma ifrån ätstörningen, så tycker jag att jag måste VÄLJA att ändra mitt beteende, och hur kan inte det vara viljestyrka? Och det är ju tillräckligt stark viljestyrka (motivation?) jag inte har? Precis som när det gäller att komma igång med saker - det är ju därför jag fått diagnoserna ADD och Asperger, för att jag har ett stort jäkla motstånd att ta tag i saker. Att börja jobba, att börja med en arbetsuppgift, att beställa det jag tänkt, att ta reda på hur jag ska göra, att städa, att packa, att planera en resa. Jag "orkar" inte ta tag i det. Jag ser inte riktigt framför mig hur jag ska ta tag i det, så jag vill bara fly. Jag vill bara slippa det. Jag vill bara äta.

 

Jag tror faktiskt att det väger in. Men det tror väl alla.... Att just jag har extra svårt att bli fri från den här ovanan jag har att ta till ätandet för att fly från rastlösheten/oron/begäret. Jag kankse har det extra svårt, eller precis lika svårt som alla andra. Men jag tror ändå att jag kan bli frisk. Jag tror ändå att även jag kan vänja mig av med den här ovanan, eftersom det är en ovana. Men jag måste luska ut hur just jag ska bli av med den. Jag måste hitta nyckeln för mig, att se hur jag ska kunna släppa den (ovanan/hetsätningen/överätningen) och bli av med begäret.

 

SUCK.

 

Något som jag tycker är förbannat svårt också, det är att veta hur mycket mat som är lagom att äta. Har jag ätit för lite när jag känner att jag vill äta mer? Betyder det "bara" att jag faktiskt ätit för lite under dagen, eller dagen innan, och att jag "helt enkelt" ska äta en portion mat till för att stilla begäret? Eller är begäret ett skrik från aphjärnan som jag ska ignorera?

 

Jag har gått upp så mycket i vikt nu och trivs inte alls i min kropp. Måste jag acceptera att gå upp mer i vikt? Jag avskyr det. Jag vet fanimej inte om det är värt det. Att sluta hetsäta och bli tjock istället =(. Jag vägde runt 63-64 kg förra sommaren tror jag, kanske upp mot 65 kg. Nu väger jag över 67 kg (vägde 67,5 kg den 31 maj). Jag kommer inte i de flesta av mina byxor längre. Har köpt några nya byxor på secondhand, och har några kjolar jag kan ha på jobbet. Men har knappt några linnen eller T-shirts jag tycker att jag kan ha längre. Vill absolut inte ha något tajt som visar min stora mage. Det har jag inte velat på säkert 15 år ^^, men det känns värre ju mer jag väger och ju mer fett jag har på kroppen.

 

I de böcker jag läser nu (Brain Over Binge och Eating Less) så menar dom att det inte ska vara avgörande om man tycker om sin kropp eller inte när man ska blir fri från sin ovana att hetsäta. Man kan tycka illa om den, eller man kan tycka om den, men man behöver äta tillräckligt (sluta banta) och förstå att man inte behöver agera på begäret att äta, när det kommer. 

 

Jag funderar på om jag skulle ha lättare att bli frisk om jag fick hjälp av en dietist, eller någon annan som hjälper mig att avgöra vad som är tillräckligt med mat för mig. Vad som är lagom. Så att jag vet när begäret att äta mer är "riktigt" och ska följas, och när det bara är aphjärnan som skriker av gammal vana (för att jag ska få slippa känna mina eländiga känslor och tankar, tex alla "måsten/borden").

 

Dock vet jag väl egentligen det. För när jag är sugen/hungrig som känns sunt, så har jag inte samma känsla/begär som när jag ger efter och överäter eller hetsäter. Jag kan ju ändå vara trött och rastlös på ett annat sätt, som jag tror kan vara mer riktig hunger. Eller jag vet inte =/. Jag vet inte hur hunger känns riktigt. Eller jo, när jag är riktigt hungrig så kan jag nog känna det. Ibland innna lunch kan jag nog känna riktig hunger, när jag är på jobbet. För då behöver jag inte oroa mig för att gå och äta utanför de vanliga "mattiderna". Värre när jag är hemma och kan äta när jag vill, då "står jag inte ut" att vänta på några speciella mattider. Kankse är det det jag behöver, mer fasta mattider? Det föreslår författaren till Mattillåtet, som jag också läser nu. Det kan nog vara en hjälp, att se till att äta ordentligt, frukost, lunch och middag. Frågan är bara vad "ordentligt" innebär. Författaren till Mattillåtet menar att tänderna ska (och kan) avgöra det. Vad som är lagom att äta. Om man "bara" tuggar ordentligt. Det är steg ett i att bli frisk enligt henne, att börja tugga maten ordentligt. Suck. Jag tycker att jag redan gör det. Men är beredd att fokusera på det nu i två veckor. Det skadar ju inte att pröva det. Helhjärtat. Svårt att komma ihåg bara! Kommer ihåg det i några tuggor och sen glömmer jag att fokusera på det.

 

Precis som vid meditation. Går att fokusera någon minut, och sen svävar tankarna iväg någon annanstans. Lite meditation/mindfulness över att fokusera på tuggandet. Det kanske är det som är tanken, och även då att man ska kunna känna efter när man faktiskt blir mätt på riktigt, och kunna sluta äta då.

 

SUCK SUCK SUCK. Det är fan något av det svåraste man kan göra. Att vänja sig av med ett missbruk. Tror jag iaf ^^.

 

Ja ja, så länge man lever har man väl inte gett upp iaf.

Igår tänkte jag att jag skulle blogga innan jag la mig, men jag orkade inte, kollade på en youtube-video och surfade lite på FB eller Instagram tror jag. 

 

Iaf, igår kom jag hem sent och åt middag sent. Åt efterrätt också, 90%-ig choklad och nån vegansk chai-latte aktig dryck med socker i. Sen ville jag (såklart) äta mer. Men jag var mätt och jättetrött. Lyssnade på ett webinar/föreläsning på Zoom om intentioner som höll på till kl 22. Sen funderade jag på om jag skulle fixa rostade solrosfrön och äta med russin och stanna uppe och kolla på några youtube-videor, eller gå och lägga mig. Det är ju absolut inte meningsfullt att äta mer, när man redan tycker att man ätit lite för mkt den dagen och dessutom är jättetrött och dessutom egentligen har en plan att gå upp tidigt och jobba och lyssna på web-kurser nästa dag. - Ändå, tycker försöker tankarna/hjärnan övertala mig att jag vill äta rostade solrosfrön ^^. Suck. 

 

Jag lyssnar varje dag nu på Dr. Amy Johnsons pod "Changeable" och tycker att jag inte håller med om allt. Jag förstår inte hur jag ska kunna "stå emot" tankarna att hätsäta/överäta, eller hur jag ska bara kunna "låta dem passera". Jag förstår att tankarna inte är jag, men jag förstår inte att jag inte själv med viljestyrka måste välja att inte följa dem? Jag tyckte ändå att det är med viljestyrka jag valde att gå och lägga mig igår, och det tror jag var för att tankarna/begäret att äta inte var oöverkomligt starkt igår. Kanske p g a att jag tillåtit mig att äta rejält under dagen, och att jag inte var det minsta fysiskt hungrig. Åtminstone en av anledningarna. Jag försökte också tänka hur oerhört dumt det skulle vara att äta MER kalorier när jag redan tycker att jag ätit för mycket, är mätt, och dessutom inte vill kräkas. OM jag skulle överäta rejält eller hetsäta så skulle jag kräkas senare, men troligen efter många timmar och jag skulle ändå få i mig de flesta av de kalorier jag åt. Totalt superdumt alltså. Men det har jag ju alltid vetat, men det har inte hjälpt att välja bort att följa begäret att äta.

 

Jag vet inte säkert om det är Amy som hävdar det här med viljestyrka, hon pratade i den pod jag lyssnade på igår om att vi inte är våra tankar och att vi inte har några personligheter. Där vet jag inte heller om jag håller med helt, då våra tankar ändå påverkas av omgivningen och dessutom av hormoner etc som finns i våra kroppar, och de är väl en del av oss?

 

Ja, det jag helt enkelt inte förstår är hur jag skulle kunna bli frisk utan viljestyrka. Tycker många som snackar om psykologin och hjärnan, menar att man kan komma ur ätstörningen utan viljestyrka ^^. Det är ju ändå jag som väljer vad jag ska göra i slutändan. Suck. Inte vet jag. Jag har nog inte förstått grejen än.

 

Kollade på ett par videor från Bright Line Eating också igår, Dr. Susan Peirce Thompson menar att när man följer hennes matplan så blir beteendet tillslut automatiskt, man behöver inte fundera på vad man ska äta eller när. Jag är inte så förtjust i hennes teori heller, då den är mer som 12-stegs programmet i den bemärkelsen att det är ngt man måste följa hela livet. Att man är sjuk hela livet. Det Amy hävdar och Kathryn (Brain Over Binge) och Lydia och Mia och många andra, är att det går att bli helt frisk. Det vill jag bli, och därför vill jag försöka mig på deras lösningsförslag på denna skitsjukdom.

 

Egentligen ville jag idag bara skriva att det faktiskt gick igår! Det gick att stå över hetsätning/överätning och göra det rätta, det jag egentligen vill långsiktigt, att gå och lägga mig isätllet!

Gud vad tiden går fort. Dagar och veckor bara flyger förbi. 

 

Jag tror att hetsätningen ger mig dopamin eller ngt. Om jag inte hetsäter så orkar jag inte ta tag i någonting. Känner mig helt apatisk och omotiverad. Allt är så satans jävla jobbigt. Om jag hetsäter och kräks så orkar jag på något sätt ta tag i mitt liv lite mer dagen efter. Inte alltid, men ofta tror jag det är så.

 

Jag är helt tillbaka i sjukdomen. Hetsäter och kräks var och varannan dag. Inte helt tillbaka i när det var som värst kankse... Jag åker inte runt till olika affärer och köper hetsmat (än). Jag äter det jag har hemma.

 

För varje dag som går så blir jag mer deprimerad. Vill inte leva längre. Ber till Gud att jag ska få dö, slippa vakna nästa morgon etc.

 

Idag lyckades jag dock få tummen ur och messa en gammal 12-stegs vän. Hon hoppade på Brain Over Binge"-metoden" strax efter mig och verkar vara på rätt väg i tillfrisknandet. Hon tipsade mig (igen) om Amy Johnson, https://www.youtube.com/user/DrAmyJohnson. Jag ska börja lyssna igenom hela hennes pod nu, Changeable.

 

Så ja, bara att få svar från en vän, tips och pepp att det går att bli frisk, att det går att förändra vår hjärna, det gav mig otroligt mkt hopp och tacksamhet <3.

 

Mediterade innan jag gick upp idag, tio minuter, första avsnittet av Basic-kursen i appen Headspace. Ska fortsätta med det. Verkligen försöka meditera varje morgon, igen. Gjorde ju det för knappt ett år sen och fick tillbaka mensen efter ett par månader. Dock tror jag att jag slutat fasta i samband med det också och började äta frukost, så kankse hade det något med det att göra också. Vem vet.