Ätstörning

Jag tar mig inte tid att blogga längre. Eller rättare sagt, jag kommer inte över det stora motståndet att "ta tag i det" =(. Jag vill ju eg. Det är mkt jag vill. Idag ville jag gå på stan, ändå kom jag inte iväg förrän en halvtimme innan butikerna stängde. Men jag får väl vara glad för det, att jag kom iväg åtminstone ^^. Suck.

Har hetsätit tre ggr hittills den här veckan. Sista ggn idag. Jag vill inte mer. Från och med imorgon (idag, kl är ju över tolv) vill jag äta bra. Jag måste undvika att köpa hem godis och glass och sånt. Jag klarar inte av det ensam. Inte bröd heller. Jag borde nog hålla mig till strikt LCHF. Då hetsäter jag ju inte. Frågan är varför jag känner att jag vill köpa "bara lite" naturgodis till kvällarna? Jag måste liksom ha något då. Något att trösta mig med i min ensamhet? Jag borde välja att umgås med någon istället! Jag väljer fel!! Suck.

Nu sitter jag och läser på Träningslära. Läser inläggsserien "Taubes skitsnack" och alla kommentarer. Fan vilken tid det tar för mig. Jag har läst nästan hela dagen idag och igår och även flera timmar innan jag åkte till mamma förra ggn. Ändå har jag bara nu precis börjat på del 5. Jag har svårt att hålla koncentrationen uppe, trots att jag tycker att det är jätteintressant, och jag läser ganska långsamt (tror jag).

Ju mer jag lär känna någon desto fler brister hittar jag (självklart?). Även med personer på nätet. Kostdoktorn (var?) lite av en idol, likaså JG. Kostdoktorn ser (ju) bra ut också och är charmig =P, JG har jag aldrig träffat men jag tror att han är en sån typ jag önskar mig till partner ^^. Haha, känns pinsamt att skriva, men vem bryr sig eg förutom jag? JG verkar ha ett Aspergerdrag som jag också har, det att gräva ner sig i/haka upp sig på detaljer istället för att se helheten (därmed inte sagt att han har Asperger eller ens säkert det draget!). Jag tror att jag behöver en partner som är lik mig på den punkten. Det kanske skulle göra så att han tålde mig och mitt tjafs. Förståelse, och helst även intresse, för -vad ska jag kalla det- mina ofta förtvivlade försök att diskutera saker in i minsta detalj. T orkade inte det. Ingen har orkat hittills.

Usch, jag är för trött nu för att kunna formulera mig alls. Jag får inte fram det jag tänker. Eller snarare det jag tänkt tidigare. Nu tänker jag inte alls. Jag orkar inte samla tankarna längre.

Idag har jag shoppat lite. Den där sista halvtimmen hittade jag faktiskt lite grejer ;-). Två linnen, tränings"cykelbyxor" (heter det så fortfarande?) och en kjol. Imorn vill jag titta på, och helst köpa, skor! =P

Jag har faktiskt tvättat nu ikväll också! Och diskat! Har tänkt åka till mamma i två dagar nu men har skjutit på det för att få hetsäta "färdigt". Men imorn, imorn ska jag fanimej åka hemhem. Sola, bada och träna vill jag göra! Och det blir inte gjort här i stan. Har jag skrivit att jag var ute och joggade och gick 5 km senast jag var hos mamma? =) Nu har jag ju bestämt med min arbetsterapeut att jag skulle träna två ggr i veckan till jag träffar henne igen i augusti, och det har jag ju inte gjort ^^. Men jag försöker iaf och det är väl huvudsaken. Eller ja, det kanske det inte är, men jag kan ju inte göra mer än att försöka ta tag i det. Det har liksom inte gått tidigare. Tänkte gå ut och jogga 20 min idag tex. men det har inte gått. Jag kommer inte ut, det går inte. Jag tänker och tänker och tänker att jag SKA göra det, men jag gör det inte! Jag saknar liksom förmågan mellan tanke och handling. Helt stört, jag vet =(, men så är det.

Jo, just det. Jag glömde skriva vad jag stör mig på hos Kostdoktorn och JG.. Det är förståelsen för den andra! Kostdoktorn borde väl som läkare känna igen Autistiska drag/svårigheter, acceptera det och ändra sitt sätt att vara mot den personen? JG å sin sida tycker jag borde förstå att bl a Kostdoktorn inte tycker att samma saker är relevanta som JG tycker är relevanta tex. JG är ju så jävla smart så han kan väl vara lite psykolog och analysera sitt och andras beteende också? Sen så är väl hela bunten som diskuterar där (de flesta iaf) män, och män är kanske generellt inte så ödmjuka? Jag vet inte... men de verkar ha jävligt svårt att "erkänna" att någon annan har rätt, eller åtminstone "erkänna" att det dom sagt kanske inte är så jävla självklart som dom själva tycker. Jaja, jag vet inte. Jag stör mig på män iaf, har alltid gjort ;-). Och kvinnor också för den delen. Människor i allmänhet kanske jag ska säga =P. Jao, jag har sagt det förr. ;-)

Ändå kan jag älska så att det gör ont. Ja, människor. Är inte det väldigt konstigt?

T hörde förresten av sig sent igår kväll. Han skrev att han saknade mig och tänkte på mig. Jag har skickat flera sms och mms till honom de senaste veckorna. Han har inte svarat då, antagligen för att jag sagt så många gånger att jag inte orkar med någon kontakt med honom. Det jag inte fattar att han inte fattar är att det jag irriterar mig över och är just det jag blir så arg, ledsen och frustrerad över, är att han inte svarar när jag vill att han ska svara, men hör av sig när jag inte vill att han ska höra av sig!! Att han hör av sig på sina villkor, men inte på mina. Åh, finns det något mer frustrerande än att inte få en person att fatta hur man känner och tänker och vad man vill!? Och att en person inte bryr sig om något som JAG tycker är väldigt viktigt! Jag kommer fan dö just p g a det. Jag kommer dö av förtvivlan. Den värsta jävla död jag kan tänka mig. Kul.

Iaf så älskar jag T, saknar honom så att det gör ont och önskar att vi kunde träffas. ♥
(Framgick det av det jag skrev innan? Inte det? haha ;-))

Godnatt!