Ätstörning

Jag är 41 och vill ha barn och familj. Eller ville iaf. Nu har jag dejtat en kille sen augusti förra året, och jag känner fortf inte människan. Vi ses kanske två ggr per vecka hemma hos någon, och har väl knappt sex en gång per vecka.. Jag fattar inte varför han säger att han vill ses oftare, men sen inte föreslår att vi ska ses!? Jag får ta alla initiativ. Tycker han det räcker med att vi har börjat cykla till jobbet ihop några dagar i veckan? Det räknar jag knappt som att ses 🙄.

Suck. Hatar livet. Hatar att allt är så jobbigt. Hatade när J var borta en vecka, men det känns nästan lika jobbigt när han är hemma. När han var borta var jag sur för att han inte hörde av sig. Och när han är hemma är jag också sur på det plus att han inte frågar om vi ska ses så fort han har en minut över...

Ist kollar han på serier hemma.. Hur kan han vilja göra det hellre än att träffa mig och mysa med mig?

Då kan man väl inte vara särskilt kär, och framförallt inte nykär.

Hade bestämt mig för att kräkas nyss. Har ätit nästan två pkt majskakor, flera russinfrallor med margarin och nästan en hel burk jordnötssmör med honung.

Vem fan orkar behålla allt det jordnötssmöret i magen? Går upp några jävla kilo av det också.. som jag visserligen går ner igen om jag inte fortsätter överäta. Men orka må så jävla dåligt. Orkar inte må dåligt mer. Å andra sidan är risken större att jag fortsätter längre i denna nedåtgående spiral om jag kräks.

Hatar det. Hatar ätstörningar. Hatar att jag inte berättat något för J. Hatar att känna mig så ensam och oförstådd. Hatar att J inte frågar något.

Har tänkt fråga om S vill ta livet av sig med mig imorn. Han är ändå sjuk 🥺. Är så rädd att han kommer dö snart. Han är min bästa vän. Har inga andra bra vänner. Det bästa är ju om vi kan dö ihop. Fast tror det är olagligt att fråga om det. Men skulle gärna hamna i fängelse 😃. Men inte på psyk, inte i sjukvården överhuvudtaget. Tycker dom är oförstående och ointelligenta. Hatar människor i allmänhet. Osmartaste djuret på planeten. Hatar mig själv. Hur ska någon annan kunna älska mig då? Vad begär jag ens av J? Därför är det bäst att vi inte ses mer. Jag vill ha någon som vill vara med mig jämt. Inte nån som har andra intressen, inte tar några initiativ, inte frågar nåt på ngt djupare plan.

Jag vill ha någon som vill ha sex med mig. Ofta. Inte bara en gång i veckan, eller varannan. Jag får bekräftelse av J på andra sätt. Men det räcker inte. Är väl förmodligen för att jag hatar mig själv 😃. Intelligent. Smart.

Det skönaste vore ju att dö. Lättaste utvägen. Då slipper jag se på när S mår sämre och sämre och kanske dör.

Orka leva. Orka hetsätning. Orka överäta. Orka acceptans och tänka positivt. 

Jag tror inte jag tål att vara uppe försent. Då överäter jag mer och blir deprimerad. Ändå tar jag inte det på allvar. Ingen gör det. Ingen bryr sig. Förutom S, men det enda han gör är att skriva "kram" eller "kramar om dig". Vad hjälper det?? Ingenting.

Jag orkar inte med honom. Inte J, inte mig själv. Inte mamma. Orkar inte med livet. Jag är född deprimerad och inte gjord för att leva. Varför ska man behöva göra det då? Varför måste man kämpa om man inte orkar?