Ätstörning

Skickade hit de där två sms:en för att förklara ett typiskt exempel på hur jag känner och tänker. När jag skickade det där sms:et så ville jag så gärna bli älskad. Jag ville att T skulle svara att han älskade mig och att han vill träffa mig igen (eller ngt liknande). Jag förstår ju att chansen för ett sådant svar är i det närmaste obefintlig, men jag kan inte hjälpa att jag ändå innerst inne hoppas.. Istället får jag en lögn till svar (enl mig). Visst, jag förstår att han vill vara snäll. Så där skriver folk. Så skulle väl nästan alla svara (som är snälla)?

Problemet är att jag hatar folk som ljuger, ja även små vita lögner. Om T verkligen tycker att jag är underbar, varför vill han inte vara med mig då? Varför skulle han inte vilja vara med en underbar person? Självklart tycker han inte att jag är underbar, men han skriver det för att trösta mig och för att vara snäll. I själva verket tycker han antagligen (han borde göra det) att jag är ett jobbigt vidrigt as som han helst bara vill slippa.

Tyvärr är jag tydligen en störd människa som inte tål såna här små lögner. Små vita lögner för att försköna, mildra, eller som här: Vara snäll och trösta. Ett typexempel på en sån liknande lögn är när en tjej frågar sin kille om hon ser tjock ut och killen svarar nej trots att han tycker att hon faktiskt ser tjock ut.

Vi hade en diskussion om just det på jobbet en gång. De flesta verkar vilja höra en liten vit lögn vid sådana tillfällen, istället för vad personen man frågar verkligen tycker! Jag vill inte det. Jag vill höra sanningen. Jag hatar folk som ljuger. Hur fan kan man då lita på någon?? Hur ska man veta när de verkligen är ärliga?? Usch, jag förstår mig inte på folk.

Jag vet inte om det beror på att jag själv inte kan (eller har väldigt svårt för) att ljuga. Jag säger vad jag tycker, försöker slingra mig ur att svara, eller svarar inte alls. Jag är ärlig.

Mamma sa en gång att hon tyckte att det var en bra egenskap (har för mig att hon tyckte det var bra iaf^^). Jag tyckte också det förut. Det är väl bra att vara ärlig? Men nu har jag insett att det kanske är en av mina största brister istället! Jag kan inte ljuga och jag avskyr folk som ljuger (dvs nästan varenda jävla människa inkl T!).

Jag hatar också när folk inte håller vad de lovar, och det gör aldrig T. Han säger (för) ofta att han lovar ditt och datt, men han håller det inte. Han gör inte det han lovat att han ska göra och det gör mig vansinnig. VARFÖR SÄGER MAN "LOVAR" DÅ????? Då missbrukar man ju för fan det ordet! Man kan väl säga sanningen ist, tex: Jag ska verkligen försöka att göra ditt och datt.

Sen tänkte jag på en annan grej ikväll. Allt är mitt fel. Det är jag som är sjuk i huvudet. Det är jag som måste gå i terapi och försöka förändra mitt beteende. Visst, det är jag som mår dåligt, men jag tycker ändå att de som står mig närmast kunde bry sig så pass mkt att de försökte ta reda på om DE kan göra något för att det inte ska uppstå såna hemska bråk och sårande tillfällen. Varför är de inte intresserade av att ta reda på om de kan bete sig annorlunda för att underlätta för mig? För att inte irritera mig och göra allting värre i de jobbiga stunderna/situationerna.

Självklart förstår jag att det är mig det är fel på eftersom de jobbiga situationerna uppkommer just med mig och inte när de (mamma och T) är med andra. Men jag tycker ÄNDÅ att om man älskar någon och bryr sig om någon så vill man hjälpa den personen. Tex genom att kanske förändra sitt eget beteende i vissa situationer?

Suck, jag upprepar mig bara. Jag ska väl inte skylla ifrån mig. De ska säkert inte behöva ändra på sig eller bry sig eller göra någonting.

Fan vad jag hatar livet.

Jag har brutit kontakten med mamma nu. Hon tycker inte att hon har något ansvar för sina barn när de är vuxna (eftersom hon inte dödade mig när jag var barn tog hon ju uppenbarligen inget ansvar då heller). Hon lämnar mig åt mitt öde. Tack för den. Jag trodde att min mamma alltid skulle kämpa för mig, men vad fel man kan ha. Tror ni jag känner mig sviken?

Jag är besviken på T också såklart. Jag avskyr honom.

Jag har ingenting kvar nu. Det enda jag tänker på när jag är ledig är hur jag ska ta livet av mig. Min nya terapeut tror inte att jag kommer ta livet av mig, liksom alla andra. Jag MÅSTE bevisa att alla har fel. Jag vill skratta alla som har lämnat mig i sticket, rakt i ansiktet med min döda kropp.

Jag har bara hat kvar och nu vill jag hämnas världen. Den värld jag fötts till utan att be om det. Den värld som tvingar mig att ta livet av mig. Fy fan för mänskligheten.

Det enda jag vill ha är kärlek (det är naturligtvis det jag tigger och ber om hela tiden på "tvärtomspråket" om det nu är någon ointelligent stackare som inte fattat det än ^^) och det enda jag får (och ger) är hat.

Om jag trodde på gud skulle jag tro att jag blir straffad på det här sättet, att bara kunna hata och göra illa andra. Det måste väl vara det värsta straffet man kan få nästan? Kanske inte, finns säkert mkt värre saker.

Jaja, vem bryr sig. Jag tror inte på gud. Jag tror att jag bara är en jävla idiot. Det bästa är om jag kan förmå mig att ta livet av så fort som möjligt innan jag dödar någon annan =/.

Jag är så förtvivlad!! Varför kan ingen hjälpa mig??
Jag vill stoppa i mig dödliga tabletter och så vill jag att T ska komma hit och krama mig och krama mig och krama mig. Hålla om mig till jag är död.

Det finns inget värre än att bli ignorerad av den jag älskar mest av allt på hela jorden. Jag känner mig så otroligt betydelselös. Tänk att kärlek kan skapa så mkt hat. Jag hatar, och kommer att döda, för att jag älskar. Är det inte sjukt?

Det finns inget värre att tänka dygnets alla vakna, lediga, timmar på en person som inte bryr sig om att jag gör det. Och hur skulle jag kunna låta bli att avsky mig själv för att jag visar hat när jag känner kärlek? Eller jag känner hat, men det grundar sig ju i kärlek. Avundsjuka, svartsjuka, allt sånt bygger väl eg på kärlek? För att man älskar. Jag älskar så otrolig mkt och så starkt. Det blir till hat som i sin tur blir min död.

Jag vill inte vara ensam. Jag står inte ut. Jag orkar inte gråta mer!!!!!!!!!!!!!! Jag har gjort mig så förbannat jävla ensam!!!! Jag står inte ut. Jag vill inte leva den här veckan ut. JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE!!!!!!!!!!!!!!!! Snälla någon eller något, döda mig!!!!!

Jag orkar inte vara på jobbet. Jag orkar bara inte det. Jag kan inte koncentrera mig när tankarna bara går tillbaka till T. Det var som ett straff för mig att träffa honom. Jag hatar honom och jag hatar mig själv, jag hatar mamma och alla i hela världen. Jag hatar och hatar och hatar och hatar. Men det är ingen som tror mig. Men jag SKA ta livet av mig. Det är redan bestämt.

Jag vill inte gå till den där jävla terapeuten imorgon. Jag har verkligen inte tid. Jobbade till 19 idag, men borde ha jobbat hela natten. Jag kommer inte hinna klart med det jag ska till ondag kväll. Jag önskar mig bara död. Jag hatar psykvården. Jag avskyr alla som jobbar där. Dom slösar ju bara bort skattepengar, ERA pengar, när de säger att jag ska gå dit och prata utan att det hjälper ett SKIT.

Fy fan vad jag hatar allting. Den enda som kan hjäpa mig är T. Fast han kan inte det för han står inte ut med allt hat jag ger honom. Varför kan ingen hjälpa mig? Finns det någon med psykiska problem som någonsin blivit hjälpt av vården?? Hur då isf?? Var?? Av vem??

Jävla förbannade skitliv. Jag vill verkligen inte leva mer. Jag vill inte vakna imorgon. Jag behöver hjälp!!!! Jag skriker och gråter, men ingen lyssnar och ingen bryr sig. Ingen tar mig på allvar. Inte ens när jag säger att jag ska ta livet av mig och döda T och mamma!!!! Inte förrän jag gör det. DÅ bryr sig folk. Jag ska få någon att bry sig, med hat, för jag behärskar inte kärlek.

Jag har försått att det bara finns en väg bort från detta. Det finns ingen som kan hjälpa mig. Jag har visat att jag behöver hjälp så många gånger nu, men jag får inte den hjälpen jag behöver. Ingen verkar veta om det finns något som kan hjälpa mig och ingen verkar ha hört talas om något liknande mående. Det är ju sjukt. Av alla fall psykvården någonsin har handskats med finns inget som liknar mitt??!?!? De står liksom handfallna och frågar mig vad jag vill ha ut av att gå till dom. Hur fan ska JAG veta det? Om jag hade vetat det hade jag väl gjort det för länge sen!! Det är ju DOM som jobbar med detta! Dom som har gått en lång utbildning, har erfarenhet av andra fall, och jobbar med det. Dom får lön för att försöka hitta en lösning på mina problem! Ändå ser de ut som frågeteckan och undrar vad jag gör där typ.

Jag föraktar andra människor. Jag tycker att jag är smartare än alla andra. Jag tänker på allt och tycker att jag har lärt mig otroligt mkt om att det verkar finnas oändligt många olika personlighetstyper. Jag vet precis hur jag måste göra för att få någon att bry sig. I det här samhället måste man mörda för att få uppmärksamhet av psykvården. Är inte det sjukt? Har man inte rätt att förakta människor då? De flesta människor är verkligen "dumma" och ointelligenta och oförstående. Det är sorgligt. Är jag den smartaste människan på jorden (plus alla de som tar livet av sig)? Jag förstår verkligen att de som ser och förstår mkt, inte orkar leva. Är man däremot halvt blind och döv och inte bryr sig så mkt om någonting, ja då kan man ju leva i den här skitvärlden. Ju dummare man är desto bättre och desto större livslust har man antagligen. Men när man genomskådar alla människor och inser hur falska de är och hur de egentligen inte bryr sig ett skit om något de påstått sig bry sig om, ja då orkar man inte leva bland dessa falska, äckliga, vidriga människor.

Som T tex. Han måste vara en av de dummaste människor på jorden. Han är rakt igenom korkad. Och han gillar livet. Antagligen därför att han inte grämer sig över något, bryr sig inte om något därav kan han inte heller bli sårad av något. Han bryr sig inte om samhällsproblem eller anhörigas problem. Han har inget intresse av det. Han skiter liksom i allt han inte intresserar sig för, och inte ens det han intresserar sig för är särskilt viktigt för honom. Han kan inte känslomässigt fästa sig vid någon eller något tillräckligt mkt för att bry sig. Jag har bara träffat män som är så, aldrig någon kvinna (men det finns säkert). Vet ju att det är många unga män som tar livet av sig och de är antagligen de som är smarta och intelligenta och kan se, bry sig och förstå saker.

Förstår man för mkt så orkar man nog tyvärr oftast inte fortsätta livet. Kanske finns det några som gör det som tex hittar en partner som är lika vettig. Då har man någon att diskutera med som förstår allt lika bra som man själv gör.

Att gå och prata med en total ointelligent idiot som inte förstår någonting och inte bryr sig och skiter i att ta reda på vad de ska göra. Vad hjälper det? Jag förstår inte hur sådana kan få ett jobb på psykvården. Om de hade jobbat på ett privat företag hade de ju blivit sparkade för länge sen! För privata företag har inte råd med en sån oeffektivitet som bara kostar pengar.

Låter det här inlägget snoffsigt och stroppigt? Som att jag tror att jag vet bäst av alla människor på jorden? Haha, vem bryr sig!? Jag ska ändå dö och ni kan sitta där och vara arga och irriterade och hata. Ni kanske kommer hata lika mkt som jag gör tillslut. Då tycker jag faktiskt synd om er.

Jag har aldrig mått så dåligt som idag. (Jag förstår inte att jag inte sprängdes av min förtvivlan!?) Då åker mamma härifrån. Min egen mamma lämnar mig att dö. Det kanske finns värre känslor, men för mig är det det värsta jag någonsin känt. När hatet inuti gör att man skakar så att man inte kan stå upp, då lovar jag på heder och samvete att det inte finns någon anledning att leva. Inte för mig. Och när de enda som borde bry sig om mig inte gör det då kan inte jag fortsätta leva. Det är outhärdligt.

Och det hat som föds och som växer sig starkare och starkare för varje sekund man inser att man är totalt ensam, det är det som gör mig till en mördare. Och jag skyller allt på min mamma. Det är hon som bär ansvaret för att fött mig till den här världen. När jag är död kommer jag inte bry mig att alla andra tycker att det är mitt ansvar och mitt fel. Men just nu när jag lever bryr jag mig om det. Då avskyr och föraktar jag alla ointelligenta människor som saknar tankeförmåga och logik och tycker att det är dom som borde dö istället.

Jag kommer att döda för att på största möjligta sätt visa att jag behöver hjälp. Dessutom kan jag inte uthärda att en sån som T kan fortsätta leva lycklig och utan problem, p g a noll känslor. (Ja, jag är fruktansvärt ond. Rakt igenom nu faktiskt. HAHA. Jag kanske ska försöka mig på att bli en seriemördare eller nåt annat kul. Vända allt mitt hat till något som roar mig den sista tiden i livet?) Då kommer jag iaf i fängelse och slipper sitta här ensam och hata och vara förtvivlad. Jag tror att de människor som har känt som jag har gjort idag, dom är döda. Jag kan inte tro att någon kan uthärda ett liv med dessa fruktansvärda känslor. (Isf varför ger de sig inte till känna, och varför kan aldrig någon svara på vad man ska göra åt det??)

Psykvården i vårt land är iaf nästan komisk. Tragisk och sorglig. Jag tycker att den är farlig. När ointelligentare människor än de som som ska behandlas är behandlare, då är det fara och färde. Det är exakt samma sak som med dödsstraff ju! Om någon inom psykvården hade varit här idag och sett mig "galen" hade de drågat ner mig och frihetsberövat mig för att de är totalt blåsta och inte FÖRSTÅR vad det handlar om. Usch det är ju fruktansvärt! FRUKTANSVÄRT! Det finns ju faktiskt många människor än idag som är för dödsstraff. Vi som kan tänka vet ju att dessa människor inte har förmåga till logiskt tänkande, och DET är farligt om något.

Jaja, jag kan skriva hur mkt som helst om idioter. Orka. Orka leva. Ett typexemper på människans dumhet är hur hon förstör jorden. Hur kan man vara det minsta intelligent när man förstör sin egen arts fortbildning (och dessutom förstör för alla andra djurarter, växter, ja allt). Det finns inget annat djur, vad jag vet, som medvetet (eller är människan verkligen SÅ korkad att det är omedvetet???) stoppar sin egen fortbildning på den här planeten. Ett djur som utrotar sig själv och allt annat!

Haha, ja vad ska man säga. Tragikomiskt? Visst finns det något som heter så?

Jaha, jag har fortfarande inte skurit halsen av mig. Sitter ju här och skriver fortfarande. Var så fruktansvärt upprörd så jag orkade inte leta efter skallpellbladet som ligger nerpackat i en flyttkartong. Vet dock i vilken så jag ska strax ta upp det. Tror dock inte jag kommer att våga som vanligt. Isf åker jag och dödar T och så är problemet med min ensamhet och smärta löst. Antingen vågar jag då äntligen avsluta mitt eget liv, eller så blir jag inspärrad, antingen i fängelse eller psykavdelning. Det kvittar, bara någon bryr sig. JAG JAG JAG JAG. Det som inte bryr sig om mig och uppmärksammar mig och ägnar sitt liv åt mig kan dö. MOuahahhahhahahahahahhahahhahaaaa vilken extremegoist jag är va? =D

Tror alla ni som läser det här är tillräckligt vana och klyftiga för att se ironin i det hela ;-). Ja, inte i att jag vill dö och den ångest(?) jag känner förstås, men i resten. Puss! ♥

Jo just det. Klarar jag inte av att ta livet av mig idag så kommer jag sluta med alla skitmediciner som inte hjälper mot någonting (varför ger mig ingen läkare Stesolid som faktiskt är det enda som har hjälpt mig hittills???) och hetsäta mig till döds. Det är nog mitt livs mening, om någon.

Och ni som är smarta men ändå orkar fortsätta livet av någon outgrundlig anledning (antagligen en fantastisk partner och livskamrat?), läs den här recensionen av Matrevolutionen och köp den sedan och läs den också ;-). För er hälsas skull. Kram!

---

EDIT: Eller förresten, vadå ironi? Jag föraktar ju faktiskt människor. Jag är inte en ödmjuk person, jag är elak. Kanske är den jag föraktar allra mest, mig själv? Jag känner bara hat. Men varför? Det måste ju vara medfött? Och om det är det antar jag att det är mitt ansvar att ta livet av mig innan jag förstör ännu mer för andra människor (även om jag hatar dom och föraktar dom^^). Suck.

Har visst inte lust att blogga längre, el det blir liksom inte av. Ju längre uppehåll desto svårare att "komma tillbaka", så är det väl med det mesta. Sen beror det också på att mamma varit här, både förra helgen och den som precis varit. Det är ju likadant när T varit här, då bloggar jag inte, umgås med honom ist.

Träffade psykologen (kuratorn/terapeuten?) för andra ggn idag. Vi ska träffas varje vecka. Hon verkar knappt veta vad hon ska fråga om, och jag orkar inte bara prata på. Har ju redan berättat allt tusen ggr för olika personer. Det har inte hjälpt hittills... Eller lite har det väl hjälpt kanske ^^, har ju fått pröva olika mediciner och fått neuropsykiatrisk utredning. Dessutom känns det skönt att någon bryr sig (eller måste göra det p g a att det är personens jobb ^^) och försöker göra någonting för att hjälpa mig.

Den här nya terapeuten känns dock väldigt tafatt på nåt sätt. Vi ska prata om hur jag känt mig under veckan så att jag inte åker in akut någon mer gång. Jag ska känna att jag har en mer personlig kontakt att vända mig till antar jag. Har ändå inte ens fått hennes visitkort! Suck. Orka.

Har haft mkt att göra på jobbet den senaste tiden och samtidigt massor att fixa med nya lgh. Bra, antar jag. Mindre tid att tänka.

Jag och T har knappt hörts av sen trettonhelgen. Några sms, inte mer. Hur ska jag klara av att inte träffa honom? Han var bortrest i helgen som var, så kunde vi ju inte ens träffas. Men nästa helg blir nog svår gissar jag =(. Jag tänker mindre på honom när vi inte hörs av, vilket gör att jag känner mig mindre arg och irriterad (på honom åtminstone).

Det känns som jag aldrig kommer komma iordning i nya lägenheten =(. Har ingen soffa. Mina bokhyllor är fula. Jag behöver fler garderober. Jag är inte nöjd. Samtidigt som jag inte vill lägga några pengar på mitt boende när jag är ensam, så vill jag ju inte skämmas för min lägenhet om jag skulle vilja ta hit nåra kompisar nångång!

Usch jag är så mesig och har så dåligt självförtroende/självkänsla. SUUUUUCK.

Äter för mkt vaje dag nu. Det började i söndags efter att jag varit på musikal med ett par kompisar. Trots att de inte ville ha något godis så köpte jag! Varför!? Min stora jävla idiot.

Igår åt jag mozzarella och tomat på kvällen och sen mandlar och fikon. För mkt.

Idag åt jag en ordentlig middag, men sen "var jag tvungen" att äta "lite" (100 g!) av jordnötterna jag köpt och naturgodiset...

Varför köper jag skiten? Jag äter ju för fan Concerta nu!! Det är inte hets, men det är för mkt! Det är förbi mättnad! Det är äckligt!

Jävla förbannade skitliv. Jag vill träffa en kille som älskar mig över allt annat på jorden. Skriva ner omöjliga önskningar är väl inte förbjudet ^^. Fan.

Jag är så ledsen, så ledsen, så ledsen. Jag är så olycklig. Alla killar jag älskar lämnar mig. Jag vill inte gå vidare, jag vill ha T tillbaka.

Mamma kom aldrig idag. T kom inte heller. Han ville inte komma. Han vill inte träffa mig mer.

Jag är så ensam.

Jag undrar om jag har fått en släng av lunginflammation ^^. Inget att skämta om kanske.. Känner av bröstet/lungorna och sitter som en hösäck automatiskt. Orkar liksom inte sitta upp. Hostar ibland, lite slemmig hosta. Har varit så ett par dagar nu. Känns som om jag håller på att bli sjuk, fast brukar aldrig bli det ändå.

Brukar vanligtvis få munsår (herpes) när immunförsvaret blir dåligt, men har inte fått det (än). Frös dock som en gris igår kväll när jag skulle sova.. Tycker att jag borde ha feber idag, men det känns inte så.

Mamma kommer inte förrän ikväl. Hon tycker att jag ska bädda ner mig i sängen igen och kurera mig så att, OM det nu är början på lunginflammation, inte bryter ut. Men hur fan ska jag kunna det när jag inte känner mig så sjuk? Aldrig i livet att jag lägger mig i sängen igen, då deppar jag ju för fan ihop här ensam i min stora ensamma lgh!

Jag ska gå ner till stan och köpa Body Butter på rean på The Body Shop, om det finns några väldoftande kvar. Borde kolla upp om jag hittar mina batterier i någon flyttkartong också och kolla om det finns såna som passar till vågen. Annars vill jag köpa det idag. Har fan inte vägt mig på typ en månad eller nåt och nu är batterierna i vågen slut! Vågen har jag packat upp iaf =P.

Usch jag har faktiskt lite ont i lungorna. Mamma skrämde mig med att när hon hade lunginflammation hade hon inte heller ont i halsen eller så, utan bara jätteont i lungerna så att hon typ inte kunde andas in, och feber förstås. Usch. Men när hon fick penicillin gick det värsta över på ett dygn. Vill inte ha penicillin dock. Det börjar ju bli problem med resistenta bakterier nu och jag tycker absolut att kroppen ska få läka allt den kan själv, hellre får man vara sjuk ett par dagar längre isf.

Blöh. För att slippa min ensamhet vill jag inte slita mig ifrån datorn och internet. Men jag måste. NU.

Usch vad jag känner mig ensam och deppig. T gjorde typ det värsta han kunde göra idag, först sa han att han skulle komma ikväll och sen ändrade han sig i sista stund och messade att han inte kommer. Hela eftermiddagen har jag tänkt på helgen, vad vi kan göra, hur det kanske kunde bli. Jag kan inte hjälpa det, jag planerar och tänker. Kände mig lite glad över att han skulle komma. Kände hur skönt det skulle vara att få kramas ikväll, att få vara i hans famn.

Och sen ändras allt bara. Jag blir ensam. Allt blir ändrat. Hela min helg. Min planering faller. Ingenting blir som jag har tänkt. Alla dessa tusentals tankar under eftermiddagen har varit i onödan. Jag hatar det. Jag klarar inte av det. Jag blir ledsen. Jätteledsen. Vill bara gråta. Vill inte göra någonting. Vill sova bort hela helgen.

Om han inte sagt att han skulle komma från början tror jag att det nästan hade känts OK. Då hade jag planerat för det från börjat. Vant mig vid tanken liksom.

Jag tänker inte höra av mig till honom mer. Det får vara nog nu. Jag orkar inte.

Ringde mamma och hon ska komma imorgon och sova över här till söndag. Vi ska åka och köpa lite förvaringsboxar till min nya lgh och förhoppningsvis lite annat jag behöver och vill ha. Tyvärr vet jag inte hur jag vill ha det, men förvaring för all skit jag har måste jag ha iaf.

Jag hatar att vara ensam. Har kollat på Let´s Dance och ätit middag. Tänkte kolla på nån film efteråt, men har ingen lust. Hatar att kolla på film ensam. Sitter hellre framför datorn och läser ifatt mig på bloggar. Ligger verkligen efter där om man säger så ^^. Har ju knappt surfat under hela julledigheten!

Men jag har eg ingen lust med det heller. Jag vill inte leva. Inte ensam. Jag vill ha en pojkvän och jag vill skaffa familj. Det kanske är mina hormoner som gör att min längtan efter det är så stark? Eller så är det bara att jag knappt har några kompisar som jag umgås med längre och jag känner mig så jävla ensam. Det var lättare förut när jag hetsåt. Då hade jag maten att trösta mig med. Då kunde jag se på film ensam, för då hade jag maten.. Nu har jag ingenting. Nu är jag verkligen HELT ensam.

Ska jag sluta med Concertan och börja hetsäta igen för att orka/vilja leva?? Det är ju helt sjukt. Jag behöver en pojkvän, jag VILL INTE leva ensam. Jag hatar det.

Nu har jag läst igenom era kommentarer. Inför vissa (i princip alla^^) känner jag en sån tacksamhet. Ni där bakom är ju människor som bryr sig ♥.

Jag känner mig ensam och ledsen. Mamma skulle ha kommit och hämtat mig på jobbet idag och varit med mig ikväll, men vi bestämde att ev ta det imorn ist. Dåligt beslut känner jag nu. Jag hatar att vara ensam. T åkte hem tidigt imorse. Vi skulle båda jobba idag.

Fy fan vilken jävla ledighet jag haft. Jag har ju knappt varit ledig, inte från mig själv och mitt hat. Mamma och T har också haft fullt upp. Vi var på psykakuten alla tre, till efter fyra på morgonen, natten till nyårsafton! De ville ha mig kvar, men som tur var bestämde jag mig tillslut för att ändå åka hem och följa med T till hans kompisar och fira nyår. Fy fan för att ha stannat på sjukhuset över nyår! =( Usch! Usch usch usch usch usch!

Det var nära att det (jag) spårade ur igår också, men tog 2 tbl Theralen och dagen blev tillslut nästan OK ändå. Vet inte om det var tabletterna som lugnade ner mig lite eller inte, men lyckades klara av att be T att stanna precis innan han skulle gå, efter att jag tvingat honom härifrån =(. Åååh vad jag hatar mig själv! Jag försöker av någon anledning få alla jag älskar att hata mig. Att avsky mig. Att döda mig. Varför!? Varför!?

Kanske är det för att försöka bevisa för mig själv att jag är värdelös och betydelselös? Jag vet inte =(. Jag vet ingenting, förutom att jag är ledsen och ensam. T och jag har sagt (igen) att vi inte ska träffas mer. Jag står inte ens ut med tanken! Jag står inte ut med tanken!!!!!!!!!!! Jag vill inte! Jag vill inte vara ensam!!! Jag vill ha någon. Jag behöver någon. Jag måste vara med någon, annars dör jag av ensamhet.

Jag vill vara med T. Jag älskar T. Han har brytt sig så otroligt mkt. Han förstår. Han försöker förstå. Han är den som står mig närmast i hela världen och han vill inte vara med mig längre. Vem fan vill det?

Fy fan. Jag står inte ut med mig själv. Jag vill spotta på mig, trampa på mig, hänga mig. Jag hatar mig. Jag avskyr mig.

Nytt år, nya möjligheter. Älska sig själv. Bla bla bla. Blöh. Jag orkar inte. Ta mig härifrån!! Jag vill inte! Jag vill slippa! Jag har ingen livslust! Låt mig slippa kämpa för ingenting!!!!

Ska jag göra iordning den här lägenheten för mig själv? Bara för mig själv, för min egen skull? Jag har ingen lust! Jag vill inte vara ensam! Jag vill ha någon annan här som också bryr sig! Som bryr sig om samma saker som jag! Jag ser ingen mening med att bry mig ensam. Jag vill måla naglarna, göra mig fin, men mitt i den här bråten?? Neej, aldrig. Först måste jag packa upp flyttkartongerna. Ställa iordning möblerna. Få det lite mysigt i den här nya lägenheten jag redan hatar. Men för mig själv, för min egen skull? Nej! Jag orkar inte!!!! Jag orkar inte och jag vill inte!! Jag har ingen lust!!!!!! Den här jävla förbannade äckliga skitlägenheten är gjort för två.

Jävla förbannade skitliv =((.