Ätstörning

Igår överåt jag. Eller, vad är det egentligen? Överäta? Hur definierar jag det? Jag ville äta av taco-chipsen jag hade i skafferiet. Åt nästan en och en halv påse senast jag "överåt" efter hetsätningen härom dagen, nästan 300 gram. Igår åt jag upp resten, drygt 100 gram. Åt även lite mer middag, potatis i ugn med bearnaisesås. Men kände egentligen inget sug att hetsäta, eller äta mer och kräkas. Jag var liksom nöjd så. Trots att det var mitt i natten (tolv-tiden), och absolut mer än vad jag tänkt äta igår och inte heller vad jag tänkt äta igår. Tidigare på dagen, på efteriddagen, åt jag jordnötssmör med honung. Ingen hetsätning där heller, bara någon slags överätning eller bara onyttig ätning ^^.

 

Klart jag går upp i vikt om jag äter så här. Men samtidigt vill jag ju bara bli frisk. Äta vad jag vill när jag vill och inte BRY MIG. Jag tror inte att jag kommer att vilja äta tacochips varje kväll resten av livet ändå. Dessutom har jag inte det så ofta hemma (nu hade jag köpt två påsar på ett erbjudande).

 

SUCK. Vad är rätt, vad är fel? Vad är bra, vad är dåligt? Vad mår jag bäst av? Vilken är "rätt" väg för mig? Jag kollade på Stephanie Buttermore igår, jag har följt henne lite och hennes "all in"-resa senaste året. Skulle jag kunna göra samma sak? Eller funkar det inte för någon med hetsätningsproblematik för att det då övergår i BED? Eller behöver jag bara äta mer riktigt mat? Så att jag verkligen blir helt mätt och nöjd efter lunchen och middagen. Då kanske jag inte skulle känna något sug efter mer att äta? Fast det tycker jag ju att jag redan testat många ggr och inte känt mig nöjd ändå... Men frågan är om det är tankar om att jag eg "inte borde" äta mer (alltså restriktion) som spökar då?

 

SUUUUCK. Nu ska vi iaf åka och bada/sola. Jättejobbigt. Hatar min mage och vill inte visa mig för någon i bikini. Men vem bryr sig? Jo, bara jag. Suck igen. Jag åker ändå. Jag älskar att vara vid vatten när det är varmt. Och inget hjärnspöke kan vara mer viktigt eller låtas får mer uppmärksamhet.

Tvingar mig själv att skriva lite här. Igår hetsåt jag, och kräktes. Sen överåt jag igen efter det innan jag gick och la mig. Känslan är att jag inte känner mig nöjd. Jag vill äta något mer. Det börjar ofta på eftermiddagen, ibland redan på förmiddagen efter frukost.

 

I förrgår vet jag att jag åt för lite under dagen. Jag kom hem sent och då åt jag mackor som jag förberett som matsäck men inte ätit upp tidigare, samt frukt (melon bl a). Dessutom har jag sovit för lite de senaste nätterna.

 

Jag tror att båda dessa saker bidrog till överätning och hetsätning den här gången. Hetsåt i måndags kväll också, p g a stress över allt jag har att göra men inte tar tag i. Tror jag.

 

Grejen är ju att det ska gå att klara av att ha svårigheter i livet utan att ta till ett missbruk för att döva sina känslor (begäret). Dock förstår jag fortfarande inte hur jag ska acceptera känslan. Att klara av att "stå ut" till det går över. Att välja att inte agera på aphjärnans skrik. Är inte det viljestyrka? Att kunna se att det bara är en känsla, ett begär, som jag inte behöver agera på och kunna släppa taget om känslan, hur kommer man dit? Jag förstår det rent logiskt. Jag förstår att aphjärnan inte kan handla. Det är jag som väljer om jag ska agera på begäret eller inte. Men jag VÄLJER ju att agera på begäret eftersom jag inte står ut med att ha begäret. Jag står inte ut. Jag orkar inte existera om jag inte får döva den känslan. Och det kan jag bara göra genom att äta. I 12-stegs programmet (och även råd från alla möjliga andra ställen) så ska man ringa en vän, eller göra något annat som tex ta en promenad eller bara sitta och vänta ut det. Men jag orkar inte göra det. Jag står inte ut NU, och jag väljer att inte ta en promenad eller ringa någon eller vänta. Jag väljer att tysta begäret genom att äta.

 

Oavsett vilken lösning jag har stött på och prövat på för att komma ifrån ätstörningen, så tycker jag att jag måste VÄLJA att ändra mitt beteende, och hur kan inte det vara viljestyrka? Och det är ju tillräckligt stark viljestyrka (motivation?) jag inte har? Precis som när det gäller att komma igång med saker - det är ju därför jag fått diagnoserna ADD och Asperger, för att jag har ett stort jäkla motstånd att ta tag i saker. Att börja jobba, att börja med en arbetsuppgift, att beställa det jag tänkt, att ta reda på hur jag ska göra, att städa, att packa, att planera en resa. Jag "orkar" inte ta tag i det. Jag ser inte riktigt framför mig hur jag ska ta tag i det, så jag vill bara fly. Jag vill bara slippa det. Jag vill bara äta.

 

Jag tror faktiskt att det väger in. Men det tror väl alla.... Att just jag har extra svårt att bli fri från den här ovanan jag har att ta till ätandet för att fly från rastlösheten/oron/begäret. Jag kankse har det extra svårt, eller precis lika svårt som alla andra. Men jag tror ändå att jag kan bli frisk. Jag tror ändå att även jag kan vänja mig av med den här ovanan, eftersom det är en ovana. Men jag måste luska ut hur just jag ska bli av med den. Jag måste hitta nyckeln för mig, att se hur jag ska kunna släppa den (ovanan/hetsätningen/överätningen) och bli av med begäret.

 

SUCK.

 

Något som jag tycker är förbannat svårt också, det är att veta hur mycket mat som är lagom att äta. Har jag ätit för lite när jag känner att jag vill äta mer? Betyder det "bara" att jag faktiskt ätit för lite under dagen, eller dagen innan, och att jag "helt enkelt" ska äta en portion mat till för att stilla begäret? Eller är begäret ett skrik från aphjärnan som jag ska ignorera?

 

Jag har gått upp så mycket i vikt nu och trivs inte alls i min kropp. Måste jag acceptera att gå upp mer i vikt? Jag avskyr det. Jag vet fanimej inte om det är värt det. Att sluta hetsäta och bli tjock istället =(. Jag vägde runt 63-64 kg förra sommaren tror jag, kanske upp mot 65 kg. Nu väger jag över 67 kg (vägde 67,5 kg den 31 maj). Jag kommer inte i de flesta av mina byxor längre. Har köpt några nya byxor på secondhand, och har några kjolar jag kan ha på jobbet. Men har knappt några linnen eller T-shirts jag tycker att jag kan ha längre. Vill absolut inte ha något tajt som visar min stora mage. Det har jag inte velat på säkert 15 år ^^, men det känns värre ju mer jag väger och ju mer fett jag har på kroppen.

 

I de böcker jag läser nu (Brain Over Binge och Eating Less) så menar dom att det inte ska vara avgörande om man tycker om sin kropp eller inte när man ska blir fri från sin ovana att hetsäta. Man kan tycka illa om den, eller man kan tycka om den, men man behöver äta tillräckligt (sluta banta) och förstå att man inte behöver agera på begäret att äta, när det kommer. 

 

Jag funderar på om jag skulle ha lättare att bli frisk om jag fick hjälp av en dietist, eller någon annan som hjälper mig att avgöra vad som är tillräckligt med mat för mig. Vad som är lagom. Så att jag vet när begäret att äta mer är "riktigt" och ska följas, och när det bara är aphjärnan som skriker av gammal vana (för att jag ska få slippa känna mina eländiga känslor och tankar, tex alla "måsten/borden").

 

Dock vet jag väl egentligen det. För när jag är sugen/hungrig som känns sunt, så har jag inte samma känsla/begär som när jag ger efter och överäter eller hetsäter. Jag kan ju ändå vara trött och rastlös på ett annat sätt, som jag tror kan vara mer riktig hunger. Eller jag vet inte =/. Jag vet inte hur hunger känns riktigt. Eller jo, när jag är riktigt hungrig så kan jag nog känna det. Ibland innna lunch kan jag nog känna riktig hunger, när jag är på jobbet. För då behöver jag inte oroa mig för att gå och äta utanför de vanliga "mattiderna". Värre när jag är hemma och kan äta när jag vill, då "står jag inte ut" att vänta på några speciella mattider. Kankse är det det jag behöver, mer fasta mattider? Det föreslår författaren till Mattillåtet, som jag också läser nu. Det kan nog vara en hjälp, att se till att äta ordentligt, frukost, lunch och middag. Frågan är bara vad "ordentligt" innebär. Författaren till Mattillåtet menar att tänderna ska (och kan) avgöra det. Vad som är lagom att äta. Om man "bara" tuggar ordentligt. Det är steg ett i att bli frisk enligt henne, att börja tugga maten ordentligt. Suck. Jag tycker att jag redan gör det. Men är beredd att fokusera på det nu i två veckor. Det skadar ju inte att pröva det. Helhjärtat. Svårt att komma ihåg bara! Kommer ihåg det i några tuggor och sen glömmer jag att fokusera på det.

 

Precis som vid meditation. Går att fokusera någon minut, och sen svävar tankarna iväg någon annanstans. Lite meditation/mindfulness över att fokusera på tuggandet. Det kanske är det som är tanken, och även då att man ska kunna känna efter när man faktiskt blir mätt på riktigt, och kunna sluta äta då.

 

SUCK SUCK SUCK. Det är fan något av det svåraste man kan göra. Att vänja sig av med ett missbruk. Tror jag iaf ^^.

 

Ja ja, så länge man lever har man väl inte gett upp iaf.