Mensen tillbaka + morgonrutin

Jag har skapat en morgonrutin för mig själv! Jag har klarat det i kanske fem dagar av min semester och nu två dagar när jag jobbat!
 
Väckarklocka 05:30,  ca 05:45 dagboksskrivande tre sidor, ca 06:00 yoga efter Adrienes Dedicate (blir dag 12 imorgon), ca 06:40 frukost (chia-overnight oats med kaffe), ca 07:10 göra iordning mig för jobbet, ca 08:00 cykla till jobbet.
 
Jag är så jäkla stolt över mig själv. Är dödstrött redan nu kl 21 =P. Vill ligga i sängen 21:30, så det jobbar jag på ,-).
 
Fick mens i lördags kväll! Trodde knappt mina ögon. Har googlat ont i brösten för att jag trott det var p g a lågt östrogen, kunde inte ens föreställa mig att det var ett tecken på att mensen. Var så nere några dar innan också och ville inte leva. Allt kändes totalt meningslöst. Var väl PMS då? ^^
 
Tror detta är resultatet av att ha varit ledig i tre veckor och stressat ner helt från jobbet. Nu gäller det för mig att inte hamna i jobbstressen igen på något sätt...
 
Men bara min nya motivation till att bli mer effektiv och produktiv och ta "kontrollen" över mitt liv och arbete känns som ett steg i rätt riktning. Att känna att jag inte har kontrollen över mitt liv, utan att det bara försvinner, det är stressande. Att ha kontroll, att planera mitt jobb och min fritid hjälper mig nog att inte stressa upp mig.
 
Och så är det ju det där med en dag i taget. Och leva i nuet. Kram och godnatt!

Tankar om livet

Suck. Jag har en sån motvilja mot att skriva, trots att jag tror att det är bra för mig. Iaf, kanske börjar jag känna aningen av en lättnad från irritationen mot min chef. Även mot S, som jag tycker inte gör något för att hjälpa sig själv. Det "enda" felet med honom är hans oro och muskelspänningar, ändå beter han sig som han är dödsjuk typ enl mig. Suck.
 
Gud, hjälp mig att avlägsna dessa känslor! Jag förstår rent logiskt att jag inte kan ändra andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv. Att jag irriterar mig på andra är inte så mycket deras fel som mitt eget. Jag kan hjälpa mig själv att tåla andra människor, genom att förändra mina tankar. Att öva på att se det jag är tacksam över varje dag, och ta tag i mitt eget liv och göra det till bästa möjliga. Jag har alla möjligheter i världen, ändå hatar jag mig själv och mitt liv!? Visst, jag kanske har dopaminbrist och östrogenbrist och annat som stör i kroppen, men jag tror helt och fullt på att jag kan påverka det. Men, samtidigt är det det som gör det svårt, jag har så svårt att överlåta mitt liv i Guds händer, för jag tycker hela tiden att jag ska klara av att fixa mitt liv själv. Suck. SUCK.
 
Det är så jävla svårt att leva! Och ändå borde det vara det lättaste som finns. Bara att vara. Tacka för att jag fått det här livet och göra vad jag vill med det! Tänk villken fantastisk gåva! Och ändå, ändå är det så svårt. Lätt att säga till S att han bara måste ta tag i sitt liv och hitta ett sätt att överkomma ångesten. Men jag då? Då kan väl jag göra det själv då om det är så enkelt?
 
Men jag är ju här iaf. Jag gör mitt bästa. Jag övar på att be till Gud varje dag. Jag försöker så gott jag kan. Bara idag. Det är något jag glömmer bort hela tiden: En dag i taget. Jag kan inte påverka gårdagen eller morgondagen. Visst jag kan planera för framtiden, men jag kan inte bestämma vad som kommer att hända. Det vet ingen. Den som lever får se... Så lätt att förstå logiskt att det inte är någon idé att oroa sig, men så svårt att hitta mitt eget sätt att implementera det känslomässigt. Om jag bara kunde nå Gud. Min väg i kommunikation med min Högre makt. Att våga släppa taget, kontrollen. Att bara acceptera nuet helt och fullt och ha tillit till att vad som kommer är menat som det kommer. Det ordnar sig. Det är som det ska vara, och det blir som det blir, SUCK igen. Suck suck suck suck suck.
 
Jag tror jag börjar se hur jag vill göra allt perfekt. Och jag är aldrig nöjd. Och jag gör ingenting istället för någonting, och jag hatar mig själv för det. Jag tycker synd om mig själv för att jag är så kass. Självömkan som bara är så nedbrytande och bara förstör för mig själv och andra, Vad säger programmet att jag ska göra nu? I detta läge? Jo, ringa ut. Se vad det är i mig som är hotat och se min själviskhet och rädsla. Usch. Jag hatar det. Jag hatar att ringa folk. Det är bland det värsta jag vet. Jag hatar det här programmet för att jag är tvungen att ringa ut. Och när jag inte klarar av det så klandrar jag mig själv för att jag är så dålig. SUCK!!!!!!!
 
Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför ska jag göra mitt liv så svårt för mig själv? Varför inte bara släppa allt och ha kul istället? Varför varför varför varför varför!?!?!?!?!??
 
Inte vet jag. Gud vet nog. Kanske skulle ta och fråga honom?

Sorgsen men lättad?

Nu har jag sagt upp min älskade sponsee =(. Så ledsamt, men jag hoppas att det också gör livet lättare framöver. Jag ska fortsätta att be för hen, och jag hoppas att hen fortsätter i programmet och inte ger upp. Hen har kommit så långt under det här året som varit tycker jag. Jag tycker det är fantastiskt att jag har fått lära känne hen, och fått vara med på den resan som varit.
 
Jag hoppas att vi kommer att fortsätta hålla kontakten. Gud, hjälp mig att tillfriskna så att jag kan vara till hjälp för andra. Tack.

Sätta gränser

Nu har jag pratat med en vän och fått reflektion av mina tankar. Det jag behöver klara av är att dra en gräns utan att skuldbelägga. Utan att anklaga så behöver jag säga att jag inte klarar av att sponsra just nu därför att jag har tagit återfall, och jag kan inte ge något jag själv inte har.
 
Har fått ett nytt långt meddelande på telefonsvararen med en ursäkt över tisdagens meddelanden, och det är så sorgligt att jag inte orkar mer. Men jag är inte Gud. Det är inte jag som ska göra andra människor friska, det är Gud som gör det. Jag har nått min gräns, och jag är så ledsen för det. Men det är så det är, och jag kan inte hjälpa det. Just nu klarar jag inte av detta, jag klarar inte av att sponsra. Jag behöver koncentrera mig på att fortsätta med mina gottgörelser nu. Vad som händer sedan får framtiden utvisa.
 
Hen är så klok och insiktsfull, men i vissa lägen så totalt utan självinsikt. Det är så svårt att förstå hur det är möjligt att hjärnan kan funka så. Men jag är ändå hoppfull. Hoppfull att också denna människa ska få hjälp (/insikt) tillslut och få ett bättre liv. Jag tror hen kan bli en fantastisk sponsor och hjälp för andra, när hen väl själv har kommit igenom stegen. <3

Vanmakt

Usch, jag orkar inte med en samtalskontakt längre, inte en jävla sekund längre! Vet inte hur jag ska göra. Det blir inte bra för någon av oss om jag står kvar trots att jag inte orkar. Men jag vet inte hur hen(! första ggn jag använder det ordet tror jag^^) ska klara sig utan mig. Men det är väl upp till Gud, inte till mig. Jag ansvarar inte för andra människor. Jag ansvarar bara för mig själv.
 
Kanske skulle jag orka om jag inte lyssnar av telefonsvararen när hen har pratat in? Oftast är det hens meddelanden på telefonsvararen som är så outhärdligt jobbiga- Hen accepterar inte mig som jag är, utan jag borde göra si och så och inte vara si och så. Ändå tycker jag att jag verkligen försöker ta hänsyn till hens svårigheter. Hen har ingen aning om hur jag har det. Hur mycket jag kämpar med att stå ut. Men hen har det ju så otroligt mycket jobbigare och svårare än jag har det... så jag borde orka med?
 
Men jag orkar inte mer. Detta måste få ett slut 2019. Jag tror jag överätare mycket på grund av den här personen. För att jag blir så arg och ledsen och förbannad på hen. Jag kan ju inte offra min abstinens för en annan person, som dessutom inte kommer att bli hjälpt då, om jag tar återfall.
 
SUCK. Jag hatar detta. Jag ska vända mig till Gud. Jag ska bli bättre på att be det här året. Jag ska bli bättre på att överlämna alla mina angelägenheter till Gud. Jag vill bli bättre på att ringa ut också. Har sååå himla svårt för det. Det tar emot enormt mycket.
 
Nu vill jag bara äta glass och dränka mina bekymmer =(. Men känslorna är ju inte farliga. Jag känner så här nu, vad det nu är jag känner. Jag är så dålig på att komma på ord. Att formulera mig. Jag fick lite hjälp av min sponsor härom dagen: Vanmakt, obeslutsamhet, otillräcklighet. Ja, jag känner nog alla dessa känslor just nu.
 
Jag kommer att äta glass nu istället för att gå och lägga mig. Jag skulle ju också kunna gå och lägga mig, kl är snart 22. Men jag kommer inte att hetsäta, och jag vill inte överäta. Jag är ledig imorgon, men jag vill lägga mig tidigt ändå egentligen.
 
Håller på att möblera om. Fick hjälp av boendestöd idag att flytta mina bokhyllor och nu håller jag på att rensa lite bland gamla skolgrejer och ställa tillbaka böcker och pärmar igen. Men vill nog lägga ner för idag nu och kolla lite på TV och äta glass ist (glass som blev över efter nyår, vegansk glass, annars köper jag ju inte glass hem).
 
Spännande med ommöblering iaf =). Jag har köpt en soffa! Kanske skrev det i förra inlägget? Den kommer på torsdag morgon iaf, så därför ville jag flytta bokhyllorna idag när jag hade hjälp av boendestöd. Borde väl kunna få sådan hjälp av någon kompis (så gör väl andra?). Men känns som jag inte har några kompisar direkt längre. Dock ber jag ju inte om hjälp heller. Kanske skulle någon ställa upp om jag bara frågade..
 
Jag funderade på om jag skulle börja springa 10 min om dagen igen, från och med idag. Men nä, blev inte så. Isf hade jag velat springa tidigare på dagen. Men det finns ju alltid ursäkter. Hade kunnat springa i mörkret när jag kom hem. Suck igen. Täntke ta tre djupa andetag varje timme. Har jag gjort det då? Nä, det blir inte av.
 
Just nu känner jag så här, och det är OK! Det är det viktiga. Jag får känna alla känslor jag känner. Jag behöver inte "tysta" dem med mat/ätande. Jag mår inte bra just nu, jag känner mig rastlös, otålig, ledsen. arg, bitter, frustrerad, otillräcklig. Samtidigt känner jag mig lite glad för ommöbleringen. Lite glad för att jag äntligen hittat en soffa jag vill ha (och har köpt), som dessutom är begagnad =). Det finns mycket bra i livet också. Varför låta något som jag faktiskt inte måste ta på mig, dra ner mitt liv i mörkret? Jag ansvarar inte för den här jobbiga människan som jag försöker hjälpa. Jag har gjort allt jag kan, och är inte hen nöjd eller accepterar det jag kan ge, då får det vara. Varför stå kvar när det förgör mig? Men hen kommer att anklaga mig för att det är mitt fel att jag inte orkar stå kvar, och det är jag rädd för. Jag är rädd för vad hen ska tycka och jag är rädd att hen inte får någon hjälp i sin svåra situation av någon annan =(. Jag tror ingen orkrar med den här stackars, svårt sjuka, människan. Suck.
 
Nä, nu får jag ha skrivit klart för idag. Jag kan ju alltid blogga mer imorn. Imorn är en ny dag.
 
Godnatt.

Anonymitet och överätning

Skulle ha bloggat för ett par veckor sen när jag fick en massa insikter under ett möte, men icke. Sååå extremt svårt jag har att logga in här. Förstår inte varför det ska vara så svårt. Ett tag (för knappt tio år sen!?) bloggade jag ju ofta har jag för mig... men då mådde jag väl skit också, kanske lättare då?
 
Nu är jag väl mer rädd för att någon jag känner ska läsa. Känner också att jag inte vågar/vill skriva allt jobbigt, svårt och hemskt jag tänker och tycker om folk. Någonstans skulle jag behöva skriva ner det, men kanske inte här. Inte på internet. Inte för andra att läsa. Samtidigt så är det ju ärligt, det är ju jag, det är ju mina tankar och känslor, även det mörka, icke-ödmjuka ^^. Ska jag bara visa den ljusa sidan, inte den mörka?
 
Hm, knepigt det där. Om jag bara vore helt anonym skulle jag kunna skriva helt fritt, om allt. Men det är svårt att vara helt anonym. Svårt att inte ge någon liten ledtråd då och då som kan kopplas till vem jag är =/. 
 
Igår överåt jag som vanligt senaste veckorna/månaderna. Senaste dagarna har jag knäckt nötter och ätit torkade fikon. Gott, och hyfsat nyttigt, men inte bra när det blir för mycket. Och inte tycker magen/tarmarna det är kul dagen efter ^^. Har haft diarré iaf. Dock kan de stora salladerna jag ätit också vara en bidragande orsak kanske.
 
Igår hade jag jordens huvudvärk på kvällen. Tänkte att det kanske var vitlöksutlöst, då jag hackat ner en stor vitlöksklyfta i salladen både igår och i förrgår. Men borde väl ha huvudvärk idag också isf?
 
Idag har jag pratat med en vän och fått massa tips på hur jag kan få hjälp att hantera mitt liv / mina känslor. Jag behöver ta hand om dom, inte fly. Inte börja fly m h a maten igen...
 
Idag har jag ätit grötfrukost/brunch med kaffe. Kände mig mätt innan jag ätit upp. Var inte särsilt hungring (såklart, åt ju mkt sent igår kväll), men kände mig sugen, och funderar på att inte försöka köra på periodisk fasta längre. Iaf inte när jag är ledig, och iaf inte vänta till 18-19 innan jag börjar äta. Blir bara som en enda lång måltid i flera timmar som är väldigt svår att få slut på.
 
 
 
Edit: Jag kan ju skriva vad jag hade i gröten också =) :
  • 1 dl havregryn (lite drygt)
  • 1 msk linfrön
  • 1 bit ingefära (skalad och skuren i små bitar - orkade inte riva ^^)
  • 1 liten banan
  • 1 litet äpple
  • Skalade hampafrön
  • Kokosmjölk (från en icke-blandand eko Kung Markatta-burk)
Jaha, jag håller på att tvätta i tvättstugan. Måste hämta tvätten ur torktumlaren innan kl 15. Sen måste jag sätta igång med nyårsmaten. Ska göra en nöttårta samt två förrätter och huvudrätt till mig som vill ha veganskt...
 
Suck. Är väl inte så svårt egentligent. Jag har bara så svårt att komma igång. Nu har jag bloggat iaf. Alltid något. En grej att bock av på min att-göra-lista ;-).
 
Just det, en grej som är lite jobbig är att jag gått upp några kilo i vikt. Inte så konstigt när jag överätit de flesta dagar under några månader. Tror och hoppas att det är både muskler och fett, och inte bara fett ^^. Har iaf tränat HIIT ca 2 ggr per vecka under hösten och har synliga muskler (om jag spänner dem) åtminstone på armarna. Det jobbiga i det hela är att jag inte trivs med att vara "större". Mina kläder passar inte och, nä, jag trivs inte med min kropp. Muskler vill jag gärna ha, men inte så mycket fett som jag har nu =/. Samtidigt är jag rädd för ätstörningen. Jag tänker alldels för mycket på mat nu och jag har inte sinnesro. Knepigt. Men jag tror det rättar till sig automatiskt om jag bara jobbar på med min andlighet och försöker ta hand om mina känslor på andra sätt än att äta. Då kommer jag autmatiskt att inte överäta och jag kommer för hoppningsvis att gå ner i vikt igen. Om nu inte viktökningen beror på att jag har för lågt östrogen =/. Men å andra sidan kanske det också kan rätta till sig om jag bara jobbar på med andligheten... så att jag kan slappna av mer och acceptera livet som det är.
 
Kram och Gott Nytt År!
 
 

Orka leva

Jag mår inte bra. Igår överåt jag igen, mkt. Har inte bett till Gud, har inte ringt in på möten. Igår började jag eftermiddagen med att äta upp resten av jordnötterna från i fredags. Det gick väl OK. Åt inget mer på några timmar. sen pizza, bara två bitar. Så det var väl också OK. Sen hälften av chiapudding/overnight oats med jordnötssmör och sylt. Gott. Gick väl bra det också, åt ju bara hälften (en port av två). Tyckte jag åt intuitivt hela dagen. Sen på kvällen, vid halv tio, så tänkte jag att jagi inte skulle äta nåt mer. Gå  och lägga mig tidigt. Äntligen börja "mitt nya liv" med att lägga mig tidigt och gå upp tidigt, även om det var lördag. Åkte ju inte och dansade. Var ju hemma. Nä, då åt jag ändå upp resten av den goda chiapuddingen/overnight oats. Sen banan med jordnötssmör och chokladkakor. Apelsin, banan, nötter, torkade fikon och mer jordnötssmör och choklad. Suck, så onödigt. Som vanligt. Mitt gamla vanliga ätstörda jag. Varför? För att jag irriterat mig så extremt mkt denna vecka på min chef och andra på jobbet? Förmodligen. Sovit för lite hela veckan också. Lagt mig försent.
 
Orka. Orka leva. Jag vill inte leva så här. Orkar inte göra det jag borde heller. Vill inte. Vill inte ringa ut. Hatar det. Hatar att ringa folk. Jag tycker synd om mig själv istället. Kanske det värsta man kan göra? Det gör ingen gott. Aldrig. Jag tror inte det.
 
Jag mår illa. Hade ont i magen. Nu mår jag bara illa. Vill inte dricka vatten. Bajsade iaf på fm när jag gått upp. Även om magen står ut en hel del fortf så är det iaf lite mindre i tarmarna. Skönt det iaf. Alltid nåt. Man får vara glad för det lilla.
 
Idag har jag bett. Ska träna i em.
 
Min att-göra-lista idag:
  • Jobba (vissa specifika saker, ska försöka hålla mig till det)
  • Packa, ska på utbildning(!) (träningskläder?, smink, tvättgrejer, nattlinne, underkläder, sköna men fina jobbkläder (har jag det?), skor, bok, mobil, dator, laddare)
  • Laga mat (chiapudding/overnight oats, sallad, pizza)
  • Kolla upp veganska restauranger dit vi ska
  • Meddela ett par vänner där att jag ska dit (även om vi inte hinner ses)
  • Träna
  • Ringa min sponsor
  • Samtal med sponsee
  • Kvällsmöte och sen lägga mig (alltså jag har tänkt äta klart före mina samtal ikväll och lägga mig halv tio! - får se hur det går, men jag vill!) - Jag läser två böcker nu: Gryning över Kalahari och 4 timmars arbetsvecka. Det lockar mig faktiskt lite att gå och lägga mig tidigt (i teorin).

Vegan

Jag är trött. Borde sova för länge sedan. Har suttit uppe framför youtube som vanligt. Kärnat ur en yoghurthink med körsbär iaf (har en kvar plus en glassbytta). Suck. Sen har jag ätit två bitar choklad, en chokladgegga, melon och rostade solroskärnor. Lite överätning tror jag allt.
 
Varför inte sova på natten och vara vaken på dagen? Jag vill ju det eg. Dessutom har jag fått ryggskott(?). Fick så satans ont i svankryggen (ländryggen?) igår kväll efter att ha suttit och pratat i telefon med min sponsor en halvtimme på golvet. Förstår inte riktigt varför. Har aldrig haft så ont i ryggen förut. Är iaf lite bättre idag, men fortfarande ganska illa. Funkat bra att cykla iaf, men gå går inte så bra =S.
 
Har varit vegan i en månad!! Började sista juni, och har varit med i Challenge 22+ mellan den 6-28 juli =). Nu är jag med i "Graduate"-gruppen =P. Har hela frysen fullproppad med eko animaliska produkter... och har fortf ägg i kylen. Tänker såklart inte slänga något, så kommer att äta lite animaliskt då och då, men jag tror inte att jag kommer att köpa något innehållandes animaliska produkter framöver. Har blivit helt veganifierad, främst av Joey Carbstrong, men också av de dokumentärer jag sett som tex Earthlings. Usch, vi äter animaliska produkter enbart för att det smakar gott. Vi måste ju inte äta det. Vi väljer alltså att döda (vissa) djur, och hålla dem "fångna" mot deras vilja bara för att vi tycker att våra smaklökar är mer värda/viktigare än deras liv?
 
Det allra värsta är mjölkprodukter, där vi låter korna få kalvar varje år för att sedan direkt ta bort kalven från mamman för att vi ska få tillgång till kalvens mjölk =(. Biffkorna får iaf behålla sina kalvar hos sig under sommaren...
 
Nä, vore jag naturfolk/ursprungsbefolkning skulle jag såklart äta allt naturen gav. Men i dagens samhälle här i västvärlden kan jag inte motivera att äta animaliska produkter längre, inte ens eko.

Tionde

Jag har så otroligt mycket att skriva. Tankarna har bara snurrat runt de senaste dagarna och jag blir knäpp på mig själv. Hatade nästan livet idag när jag kom hem från jobbet, men nu känns det bättre. Skulle ringa ut, göra tionde, skriva etc. Usch usch usch vilket motstånd jag har mot allt! Vill inte vill inte vill inte!!!
 
Vill göra uppgift/tips som jag fått av min sponsor: Skriva ner tre bra grejer från idag, tre saker jag är tacksam över idag samt en sak jag behöver hjälp med. Detta pratade vi om i söndags, nu är det torsdag. Bättre sent än aldrig!
Så här kommer de då:
 
Bra
  • En ekorre sprang över cykelbanan när jag cyklade till jobbet imorse <3. Körde nästan över den! Såå söt. Jag älskar ekorrar! =)
  • Jag har fått en hel del gjort på jobbet idag, kunnat fokusera hyfsat (ovanligt bra?).
  • Jag hade färdig mat hemma att äta när jag kom hem rätt sent från jobbet.
Tacksam
  • Solen strålade idag och värmde i den kalla vinden och jag kunde sitta ute mot en husvägg och äta min lunch och njuta av solen!
  • Att jag har en sponsee i 12-stegs programmet som jag har möjlighet att vägleda genom stegarbetet och som hjälper mig att inse mina egna brister och hur jag kan hantera dem.
  • Att jag har en sponsor som kan vägleda mig i livet och kan tipsa om tex sådana här övningar som kan hjälpa mig att se mer positivt på livet och göra mig lycklig.
Hjälp
  • Jag behöver Guds hjälp och stöd att orka/våga ringa ut när jag behöver det. Att faktiskt göra tionde steg. Tror det är delvis(?) det som gör att jag överäter på kvällarna och inte går och lägger mig fast jag tror(?) att jag vill.
Blandar kanske ihop bra och tacksam lite, men det spelar nog inte så stor roll =).
 
Mitt tionde idag (och häromdagen) som jag alltså borde ha gjort:
Jag är irriterad och besviken på S, för det första var det för att han inte tog med min mat till mig i lördags kväll som han har i sin frys, trots att jag sa det innan att jag ville ha den till den här veckan för att jag inte skulle orka laga mat. Är eg inte sur för att han inte tog med den, men för att jag ursäktade mig att jag glömde att påminna/be honom om den sen i söndags när jag kom på det, fast jag egentligen tyckte att han hade lika stor skuld i att han inte tog med den. Jag tycker alltså att han borde ursäktat sig också. Men det gjorde han aldrig. Vad är det i mig som gör att jag irriterar mig på  detta? Jag tror det är mina "personliga relationer", jag har en rädsla för att jag tycker illa om honom när han inte beter sig som jag vill (jag är regissören som styr föreställnignen och bestämmer hur han ska vara) och då blir jag rädd för mig själv och mitt eget beteende, för då hotas vår relation. Om jag inte accepterar honom som han är, så kanske jag inte orkar vara med honom. Och då kommer inte jag att kunna ha kvar honom som vän, och då förlorar jag honom.
Hm, långsökt? Jag tror inte det.
 
För det andra så skrev han idag att han inte ville följa med på en mässa i helgen för att han lovat sina föräldrar att åka till dom och byta däck på bilen den här helgen. Fast då frågade jag om han hade velat följa med på mässan om han inte skulle till dom (vilket jag misstänkte att han inte hade velat), och då svarade han att nej det hade han nog inte velat ändå utan hellre kollat på fotboll. Då tycker jag att han varit oärlig när han "skyllde" på att han skulle till sina föräldrar istället för att bara säga att han inte hade lust att gå på mässan. Vad är det i mig som gör att jag irriterar mig på detta? Trygghet och personliga relationer kanske. Jag är självisk som vill att han ska följa med mig på mässan och egennyttig för att jag vill att han ska vara som jag vill och "ärlig" på mitt sätt som jag dikterat. Tänkte att jag svarat en kompis likadant förra helgen, då sa jag att jag inte kunde/ville besöka henne för att jag troligen skulle till mamma. Dock åkte jag aldrig till mamma förra helgen, men jag hade ändå ingen lust att åka till min kompis. Så eg skyllde jag bara på att jag skulle till mamma, istf att vara ärlig med att jag inte hade någon lust att åka till min kompis! Alltså är jag precis likadan själv, som jag beskyller S för att vara. Oärlig.
 
Jahopp, det var mina tionde steg är på bloggen ist.
Puss och kram och godnatt!
 
Just det förresten, jag glömde ju den fysiska biten. Haft så himla svullen mage idag. Överätit varje kväll. Svullen mage imorse. Ännu mer svullen mage på em och ont i magen på em och när jag cyklade hem. Det jag gjort de senaste dagarna är att jag börjat dricka kaffe igen, kaffe med mjölk på jobbet! Drack kaffe annandag påsk och hade så ont i magen på vägen hem från mamma. Kopplade det till kaffet. Fick ont igen typ en el två dagar senare när jag druckit en kopp kaffe på jobbet. Har inte druckit kaffe sen dess, men börjat lite den här veckan. Var helt förstoppad igår. Var längesen jag var det nu. Och så ont i magen idag och lite skakis och obehaglig känsla i kroppen när jag cyklade hem och då har jag druckit två koppar idag...
Nu ska jag försöka ha ett uppehåll igen så får jag se om det känns bättre i kroppen.
Kanske är det den lilla mjölken i kaffet? Eller kaffet? Eller kombinationen. Eller inget dera, nåt annat. Svårt! Godnatt.

Gyn

Var hos privat gynekolog idag. Tog nya hormonprover.
 
Hinner inte skriva mkt ikväll. Borde redan ligga i sängen.
 
Har känt mig trött och deppig. Tung/svullen i huvudet.
 
Överåt igår och i förrgår. Kanske har med det att göra? Överfull i magen igår kväll och idag. Idag skippade jag dock frukosten och har inte ätit för mkt (än iaf). Vill dock bra gärna ta ett par bitar mörk choklad till... Har iofs ätit rätt mkt frukt idag. Fem torkade fikon bl a tror jag det var.
 
Iaf, apropå hormoner:
http://hormonharmoni.se/ma-bra/sa-fungerar-bioidentiska-hormoner/
 
Tycker jag redan äter för mina hormoner, men ingen mens i sikte hittills.
http://hormonharmoni.se/ma-bra/at-dig-till-hormonharmoni/
 
Övningen för anti-ageing verkar läskig, men en dag ska jag klara det!
http://hormonharmoni.se/pms-och-klimakteriet/ovning-for-anti-aging/
 
Nu måste jag hämta tvätten innan jag stupar i säng. Mammas bajslakan ^^. Ålskade älskade älskade mamma! <3

Statusuppdatering, mars

Hm, det ser ut som jag har typ 2-3 besökare här fast jag aldrig skriver nåt ^^. Tänker så ofta att jag vill börja blogga mer regelbundet. Är så insipirerad av alla Youtubers jag har börjat kolla på, så jag vill också bli en youtuber ^^. Men jag är verkligen mitt eget största hinder. Tänker att det klarar inte jag. Jag kan inte prata sådär som "ADHD-männsikor" kan. Jag kan inte uttrycka mig. Jag får inte saker gjorda. Etc etc etc. ^^ Hehe, tja, nä då är det ju svårt... =P
 
Har inte bloggat sen jag fick veta att mamma har cancer ens! Galet. Fick reda på det för några veckor sen. Förra veckan, närmare bestämt i onsdags, påbörjade hon sin behandling. Strålning och cellgifter. men ett par veckor innan dess påbörjade hon sin alternativa behandling: Att stärka sitt immunförsvar. Hon följer mkt av det Chris Beat Cancer råder i sitt program SQUARE ONE.
 
Nu mådde hon lite illa av cellgifterna hon fick i onsdags i flera dagar och har ätit ännu mindre (knappt nåt) vilket känts oroande. Dock har jag otrolig hjälp av 12-stegs programmet nu och det tackar jag Gud för, och mamma ;-). Jag kan tipsa mamma om kost och hälsa, men hon måste göra det hon vill och känner är rätt, och jag måste ta hand om mig själv för att orka vara ett stöd för henne.
 
I lördags blev jag sjuk. Planen var att åka till mamma (som vanligt de senaste helgerna), men fick stanna hemma istället =(. Kändes väldigt ensamt och hemskt först, men som tur var skulle min brors familj dit så mamma fick sällskap iaf. Och jag tyckte väl synd om mig själv ett tag, men det gick över. Känns faktiskt skönt att ha blivit sjuk, för jag tror inte jag orkade mer. Kroppen orkar inte med all stress. Så himla stressigt på jobbet och så försöka orka med att åka till mamma på helgen också. Jag orkar nog inte det egentligen.
 
Har fått nån konstig sjukdom. Tror jag blivit smittad av S i onsdags kväll och han i sin tur av sina föräldrar förra helgen, som har fått influensa. Men jag fick feber och illamående i lördags, sen gick febern ner i söndags och idag har jag varit feberfri, men fortf ingen direkt aptit och nästan illamående och lite ont i magen, mest efter att jag ätit. Skumt.
 
Varken åt eller drack på ca 24 timmar lör em - sön em, men ett svagt illamående och aptitlöshet är kvar. Har ätit lite ändå, ätstörningen(?).
 
Ska stanna hemma från jobbet imorn också. Stärkt av S och av min sponsor <3. Borde inte behöva pepp att stanna hemma från jobbet, men det behöver jag. För nu känner jag mig ju rätt frisk ändå...
Men jag tror verkligen min kropp behöver en dag till hemma. Och nåt är ju fortf fel.
 
Kram och godnatt!

Östradiolbrist

Suck. Jag har så himla mkt att blogga om, ändå orkar jag inte ta tag i det. Fick tvinga mig in här nu.
 
Iaf; Förra helgen så hetsåt jag, eller överåt rejält iaf och var uppe hela natten. Kom tillbaka på banan direkt dagen efter, så det var verkligen inte hela världen. Dessutom var det mer att jag fortsatte äta på kvällen, saker jag hade hemma (köpte alltså inte godis eller nåt sånt). Åt "chokladbollssmet" på havregryn, dadlar, smör och kakao. Men det var i min ensamhet och jag kunde inte riktigt sluta (hämtade/gjorde mer och mer). Alltså sjukligt beteende.
 
Jag har funderat på orsaker och jag pratade med min sponsor dagen efter om det. Tror det beror på stress. Har inte gjort "det jag ska" i 12-stegs programmet. Inte varit närvarande och jobbat på min andlighet. Inte ringt in på kvällsmöten som jag brukar. Prioriterat fel helt enkelt. "Helt enkelt" att konstatera, men såklart inte "helt enkelt" att göra.
 
Behöver också hålla mig till min matplan (som dock är väldigt fri). Men grundtankarna i den är viktiga. Jag måste lita till min magkänsla. Jag är ute på hal is när jag blandar i smör i maten tex. Tillsatt fett och tillsatt socker gör maten mer "processad" och lättare att överäta och skapa sug efter mer.
 
Jag har skrivit i min matplan att jag kan göra tex nötbollar, men då får jag äta max tre stycken vid ett tillfälle. För 90%-ig choklad (som jag äter väldigt ofta, nästan varje kväll nu - för mkt?) gäller också max tre bitar per tillfälle. Att äta smeten/degen direkt är inte OK för mig. Det är för triggande. (Dock har jag inget problem med att slicka skålen tex). Jag behöver helt enkelt känna efter vad jag klarar av och vad jag inte klarar av. Innerst inne vet jag, men jag behöver vara lyhörd och lyssna (är det det som är mental träning, vara i nuet, etc?).
 
Jaha, just det, rubriken på dagens inlägg är ju östradiolbrist ;-). Jag har inte haft mens sen början av augusti förra året (inte riktigt sant, eftersom jag hade mens i januari, men jag räknar det som att den försvann för över ett år sen, för det är ju sen dess jag haft långa uppehåll). Det enda jag kunnat koppla det till är att jag började ringa in på 12-stegs möten ungefär då, och också att jag började gå igenom 12-stegs programmet under hösten och slutade hetsäta och kräkas. Det knäppa är att jag tycker att jag ju mår så otroligt mycket bättre i och med det! 12-stegs programmet har ju räddat mitt liv! Har gjort mitt liv värt att leva. Och sen reagerar kroppen med att mensen försvinner...!? Det jag kom fram till (förra helgen tror jag) är att förmodligen är det så att ja, jag slutade hetsäta och kräkas, men då slutade jag också att dämpa stresshormonerna i kroppen med mat och ätande. Det jag gjort under min ätstörda tid är att jag symptombehandlat mig själv med mat/ätbeteende. Jag har varit stressad, rädd, irriterad etc. och dessa känslor har jag hanterat med att äta för att dämpa dem. Jag har "flytt" från min ångest/oro, genom att hetsäta och kräkas. Då har jag förmodligen dämpat stresshormonerna i kroppen genom att "må-bra-hormoner" utsöndrats av maten jag proppat i mig, och jag har "självmedicinerat" på det sättet och lyckats behålla en östrogen-/östradiol-nivå som gjort att jag haft mensen kvar.
 
Har försökt läsa på om detta på nätet, men tycker det är jättesvårt att hitta info. Läkarna vill ge mig p-piller. Jag vill inte ha p-piller! Jag fick ju en jävla ätstörning som jag hade kvar i 16 år p g a p-piller! Det är min absolut sista utväg. Om jag nu är stressad, varför inte ta reda på orsaken och försöka behandla den? Att bara ta ett piller kommer ju inte lösa rotorsaken, stressen i mitt liv? Dock förstår jag att läkarna vill höja östradiolhalten eftersom lågt östradiol är kopplat till benskörhet och hjärt- och kärlsjukdom. Suck. Önskar bara att man kunde få hjälp av sjukvården att bli frisk på det sätt man själv önskar. Om jag önskar att pröva stressreducering först, så skulle jag vilja ha tex yoga utskrivet på recept. Eller nån "ordination" om att jag ska ta kontakt med någon hälsocoach eller så... Men nu får jag istället klara mig själv i några månader och sen gå tillbaka till sjukvården och ta ett nytt blodprov för att se om nivån av östradiol har ändrats. Så om jag vill göra nåt åt orsaken till problemet får jag klara mig själv, men om jag vill symptombehandla så kan sjukvården hjälpa mig.
 
Jag stör mig på det, men jag vet att jag ska ta hjälp av 12-stegs programmet med detta. Det är ingen idé att jag irriterar mig på det. Det hjälper ingen. Gud, hjälp mig att se skillnaden på vad jag faktiskt kan förändra och vad jag behöver acceptera.
 
Om jag kan hitta en väg att hjälpa mig själv i detta. Att hitta metoder som jag klarar av att genomföra som hjälper mig att stressa av, så kan jag ju dela med mig av det till andra som har samma problem! Och det skulle ju vara helt fantastiskt!
 
Har funderat på om min hormonobalans också kan ge "tandskörhet" ^^. Tycker ju att min emalj försvinner mer och mer, trots att jag ju slutat kräkas! Om sklettet kan kalkas ur, så kanske tänderna kan det också? Något att försöka hitta information om...
 
Nu måste jag göra mig iordning. S har "ställt upp" att åka med mig till nån Second Hand idag. Jag har så svårt att ta mig iväg på något själv, en oplanerad dag. Är så tacksam för att han är min vän! <3

Chris Beat Cancer

Alltså¨wow!! Har kollat på "The Truth About Cancer"-konferensen tre kvällar nu, och den avslutades nu med sista talare Chris Wark. Jäklar vilken bra talare. Och vilket budskap! Jag håller nog inte med om att kött är så farligt som han tror, men det budskap han gav i sitt tal/föreläsning idag var att förlåta. Det viktigaste är att förlåta. "It's like drinking poison and thinking it will hurt someone else". Ja, alltså att inte förlåta ^^. Att låta bitterheten ta död på en. 
 
Att förlåta är 12-stegs programmets hela poäng (vad jag förstår). Square One (som är Chris program) är typ som 12-stegs programmet med lite hälsokostråd på köpet ;-).
 
Har så otroligt mkt att blogga om egentligen. Men jag har inte orkat. Har inte orkat ta tag i någonting på senaste tiden. Jobbet tar död på mig (alltså det är ju jag själv som tar kål på mig, för det är ju jag som väljer hur jag hanterar jobbet). Det är inte lätt, livet. Men som tur är finns det hjälp att hantera livet. Jag kan välja att tro på Gud (vad det än är för gud för mig), jag kan välja att förlåta, jag kan välja att omge mig med det jag mår bra av. Men det är svårt! Jag tycker att det är svårt! Men jag tror det blir lättare och lättare med tiden. Allt tar sin tid. Och övning ger färdighet.
 
Kram!

Vilken jävla dag!

Wow, så här är det. Idag har jag gjort steg 10 med mig själv typ. Och Gud. Jag ringde inte ut (som jag skulle?) men jag tänkte när jag cyklade hem från jobbet. Och det räckte idag. Det hjälpte. Herregud vad kraftfullt detta program är. Och vad sjuk jag är ^^.
 
När jag vaknade tyckte jag detta var en skitdag. På jobbet tyckte jag också det. När jag cyklade hem tyckte jag verkligen det. Fortfarande när jag kom hem och skrev till S, så skrev jag det: "Har varit en skitdag. Jättesvullen mage och gaser. Sen har vi haft riktiga tjafsmöten som gett nada."
 
Men nu, några timmar senare, så känns det nästan som att den här dagen snarare har varit bättre, än sämre. Eller åtminstone så kan jag konstatera att den slutade bättre än den började.
 
Jag blev (återigen) så jävla frustrerad och irriterad på två personer på jobbet. Jag blir galen på dom och tycker inte dom gör sitt jobb. Jag har bokat möten och försöker och försöker att få nån ordning, men idag kändes det bara som att jag bara visar att nä, DET GÅR INTE.
 
Sen cyklade jag hem. Tankarna malde. Idiot hit och idiot dit. Hur kan de inte fatta/göra sitt jobb/etc. Samtidigt börjar jag tänka på att jag nu borde göra ett tionde-steg. Och jag har typ bara gjort det en gång hittills ^^. Jag är kass på att ringa ut. Jag drar mig för det. Jag v i l l  i n t e. Jag börjar tänka på vad jag egentligen ska göra. Jo, jag ska börja med att be Harmbönen: Gud, dessa människor är sjuka i huvudet. Dom är födda sådana och kan inte hjälpa det. Hjälp mig att visa samma omsorg och förståelse för dom som jag skulle göra för en sjuk vän. (Verkligen inte ordagrant som det står i boken, men på ett ungefär ^^). Jag bad ungefär så iaf.
 
Jaha, och när jag cyklade där och bad, så börjar jag faktiskt tycka lite synd om dom. Stackars dessa människor som inte kan bättre. Och så börjar jag tänka likadant om mig själv. Herregud, jag då! Jag är en stackars elak jävel som bara ska ha det på mitt sätt och inte har den minsta förståelse för andra människor! Jag har Asperger och klarar inte av att inte ha någon ordning och inte veta vilka arbetsuppgifter som tillhör min roll och vilka som tillhör andras roller. Många andra klarar av det och tycker naturligtvis att jag är asjobbig som inte kan hantera det.
 
Jaa, så rullade tankarna på. Jag öppnar upp. Jag öppnar upp för att vi faktiskt bara är människor allihopa. Alla med sina egenheter och färdigheter. Jag blir mer ödmjuk(?) av att be till Gud. Och vem fasen vill inte vara ödmjuk? Vem vill vara som jag var på jobbet idag? Inte jag iaf ^^.
 
Jag började känna att jag ville skicka ett sms till en kollega och be om ursäkt för mitt beteende idag. Jag skickade ett sms, bad inte direkt om ursäkt, men skrev nåt snällt iaf ^^. Känns mkt bättre nu, Det gör ju det när man inser att den enda personen man kan ändra på är sig själv. Inte andra. Jag kan ta ansvar för det jag gör. Inte vad andra gör.
 
Jag har nu också fått en massa tankar och idéer som har ploppat upp i huvudet under kvällen om hur jag kan lösa detta jobbproblem. Inte med ytterligare ett möte som inte kommer att leda någonstans, utan jag skulle tex kunna ta reda på vad som är mina arbetsuppgifter (enl chefen tex), vad som borde vara mina arbetsuppgifter, sen kan jag skriva ner vad jag faktiskt gör. Allt detta är ju grund för löneförhöjning eventuellt, och det blir också tydligt för mig vad jag egentligen gör (det som i grunden är det som är min rädsla som jag agerar på genom att störa mig på andra, vad dom gör och inte gör?).
 
Tja, så en enkel liten bön, och en ursäkt, kan resultera i en lösning på hela grejen. Dock är jag ju inte där än. Men det som gnagde i mig har lättat. Det som gjorde mig till en människa jag inte vill vara, har försvunnit. Nu har jag alla möjligheter att vara den människa jag vill vara imorgon.
 
Allt detta tack vare ett program. Ett program som nån stackars amerikan har utvecklat. Jag är förundrad. Lika förundrad som för alla som skrev Bibeln och om nu Jesus funnits så är jag förundrad att en människa kan vara så ödmjuk. Men ändå börjar jag förstå att det går. Men kan välja godhet istället för ondska. Dock är det jävligt jävligt svårt. Och innan stegarbetet så hade jag ju inte dessa fina verktyg att använda, så jag visste inte bättre. Jag är så otroligt tacksam nu, Tacksam för att jag har fått ta del av ett så fint program. Så tacksam för att det finns människor som vill dela med sig av detta. Av vad de kommit på. Helt gratis. TACK!

Kroppen

Saker att blogga om:
  • Brösten (små, osäkerhet, rädslor)
  • Magen (alger, vetegräs, jordnötssmör?, havregrynsgröt?, avföring)
  • Maten (kål, naglar, mage, grönsaker, frukt, fett, kolhydrater, protein)
  • Bloggare (LCHF-ingenjören, Martinas, Jonas Colting (pod))
  • Chris Beat Cancer (kost och hälsa
Sen i våras har jag i princip slutat raka mig. Har jag redan skrivit det? Har rakat bikinilinjen typ en gång före semestrar, men annars har jag nu långt hår på benen och under armarna! Jag har t o m jobbat med långt hår under armarna. Tror det är helt utväxt nu (i sin naturliga längd). Det är inte lätt. Det är svårt.
 
Igår kväll kollade jag på dokumentären om Janice Joplin på SVT1. Hon verkade inte ha någon BH på sig, inte (ens) på scenen? När började folk med BH egentligen? Och så hade hon hår under armarna! När började folk raka sig egentligen? Är det något relativt nytt fenomen? Usch vilka knasiga påhitt! Och hur kommer det sig att jag varit såå låst och rädd i 35 år? eller iaf i 20 år? Och fortfarande är... =(
 
Visst, klart man blir påverkad av det samhälle man växer upp i. Men visst får man vara som man vill ändå? Man får ju låta bli att raka sig och strunta i BH:n.
 
En tjej på mitt förra jobb hade nån ämningsomsättningssjukdom (eller nåt fel med det iaf). Hon var väldigt smal och hade små bröst. Hon använde inte BH. Jag avundades nog henne lite. Att hon vågade stå för den hon var och hur hon såg ut. Och vad jag vet var det ingen som kommenterade det. Och skulle det vara det så har det ju mer med den människan att göra (osäkerhet/rädsla)? Och varför skulle man vilja leva efter andras rädslor?? Man ska väl leva på ett sätt man själv mår bra av? Att vara så autentisk man kan vara?
 
Det är en stark känsla hos mig nu. Jag tänker mycket på det. Jag vill vara sann mot mig själv. Vill leva som jag tycker och känner är "rätt". Men ändå är jag så otroligt rädd för vad kollegor och vänner ska tycka och tänka om mig. Rädd att de ska tycka att jag är äcklig med hår under armarna och håriga ben. Rädd att få kommentarer om vilka otroligt små bröst jag har. Gud, jag ber dig att avlägsna dessa rädslor från mig! Hjälp mig att bli mitt bästa jag, så att jag kan föregå med gott exempel och hjälpa andra med samma svårigheter som jag! Bara av att skriva dessa meningar känner jag kärlek. Kärlek till Gud, kärlek till min familj, mina syskonbarn <3.
 
Är inte det knasigt? Och fantastiskt? Livet är så ofattbart. Och därför spännande? Jag tror aldrig att vi kommer att bli fullärda. Vi kan, och kommer, alltid att fortsätta att förundras (över livet/naturen/världen).
 
Öhh, flippar mina inlägg alltid ur? =P
 
Igår var jag och prövade bygellösa BH:ar lite snabbt. Blev ledsen och nedstämd och tyckte att livet var skit. Varför ska jag ens ha någon BH när jag inte behöver? De med bågar är så himla obehagliga och kan t o m göra ont! Jag har typ inget fett på bröstkorgen och de trycker och skaver mot revben och bröstben. Bättre med en liten topp eller bygellös BH då, men hur ska jag våga ha det på jobbet? Då ser det knappt ut som jag har några bröst alls. =(
 
Jag ska skriva en lista med fördelar och nackdelar med små bröst. Tråkigt att läsa för folk med stora bröst förstås (tror att listan för fördelar med små bröst kommer att bli längre...). Kanske inte borde skriva ut listan här då? Men å andra sidan kanske andra, som liksom jag skulle behöva lite pepp för små bröst, skulle tycka att det var positivt att läsa. Jag kanske kan skriva en fördels-lista, och strunta i nackdelarna? =)
  • Behöver inte använda BH
  • Lättare att träna (tex springa)
  • Lättare i kroppen (mindre fett)
Hmm, tänkte också på saker som att vissa tycker det är sexigt, vissa tycker det är snyggt, vissa tycker att kläder sitter bättre (mannekäng), men sådana saker är ju högst personliga (subjektiva).

Cancer

Alltså jag läser så mkt intressant och kollar på så intressanta videos om cancer så jag vill bara skriva om och kommentera allt! Och lyssnar på intressanta poddar och jaa, klaga lite på nåt i allt vill jag göra också ;-).
 
Tänkte om jag skulle försöööka komma igång och blogga lite. Har ju ändå oplanerad semester knappt två veckor till. Borde väl kunna blogga om vad jag äter åtminstone? Och skriva hur magen mår typ? Kanske kan få ut nåt av det sen?
 
Idag hittade jag denna video på FB och surfade runt lite på familjens(?) blogg för att försäkra mig om att han blev frisk =P.
https://www.facebook.com/doyouownyourlife/videos/1514369748888159/
https://theyololifeblog.com/
 
Annars har jag kollat på denna:
 
Och nån mer innan den, av Chris. Chris är min favorit just nu ;-), men har hittat en paleo-typ via honom också som jag följer, men inte hunnit kolla in ännu.
 

Inte ensam

Jag har så mycket att skriva. Ändå orkar jag inte ens logga in här?
 
Tack vare 12-stegs programmet har jag kunnat resa bort med släkt och familj i över en vecka och ändå hållit mig abstinent! Har ätit ett par efterrätter som jag kanske "ångrar" (kändes onödigt, inte särskilt gott), men vad gör det om hundra år? Vad gör det idag? Ja, jag grämer mig fortfarande lite. Nej, jag är inte felfri. Jag är som jag är. Men idag inser jag att jag inte klarar av den här sjukdomen själv. Jag accepterar att jag är som jag är. Jag lägger mitt liv i Guds händer <3.
 
Tack Gud, för att du hjälper mig att se mina brister. Tack Gud, för att du påminner mig om att jag har 12-stegs programmet till hjälp när livet är svårt att hantera.
 
Jag behöver verkligen hjälp. Jag klarar mig inte ensam. Och det fantastiska är att jag är inte ensam! Det finns en massa andra stackars människor där ute som har det minst lika svårt som jag. Och vi kan alla hjälpa varandra!
 
Puss och kram och godnatt! Sov gott!

Ingen mens

Ringde till vårdcentralen igår p g a att jag inte haft mens sen i vintras (typ januari) och innan dess var det i augusti förra året. Äntligen blev det gjort iaf ^^. Sjuksköterskan tyckte att jag skulle ringa kvinnomottagningen (eller vad det nu var) och själv skulle hon återkomma om ett par dagar när hon kollat upp något (var det nu var ^^). Jag sa att jag tror att jag vet orsaken är. Tror det är stress. Började ju ringa in på kvällsmöten i augusti och har jobbat i programmet. Det har förändrat mitt liv till det bättre, men också ökat stressnivån hos mig tror jag.
 
Stör mig på Martinas felskrivningar. Tycker hon skriver om intressanta saker, men borde sluta läsa hennes blogg när jag irriterar mig så mycket. Finns naturligtvis en massa andra bra bloggar att läsa istället. Ska bara hitta dom ^^. Har hittat några miljöbloggar som jag ska kika lite mer på.
 
Har så mycket tankar och funderingar på vad jag vill jobba med, att jag vill blogga mer, träna mer. Sen rullar vardagen på och jag hinner inte / orkar inte.
 
Godnatt.

Rädslor

Har upptäckt en stark rädsla jag har. Visste inte att den var så stark förrän jag utmanade den nu i vår.


Jag vill sluta raka benen. Varför gör jag det egentligen? Är det för min skull? Ja, det är det väl. För att jag inte ska känna mig rädd för att sticka ut. Rädd för vad andra ska tycka. Att andra ska tycka något negativt om mina håriga ben.

Jag vill inte styras av mina rädslor längre! Jag tror inte att man blir en bättre människa av det. Tvärt om tror jag att man blir en bättre människa när man vågar stå för det man tycker och det som känns rätt innerst inne (autentisk?).

Jag ska be till Gud om att avlägsna denna rädsla från mig. Att få mod och styrka att våga gå i kjol och håriga ben till jobbet! Hittills har jag märkt att jag inte vågar. Jag slutade raka benen någon gång i vintras, men nu när äntligen våren och värmen kommit, så vågar jag inte ha en kortare kjol eller shorts till jobbet.

Ett alternativ skulle kunna vara att bara raka benen några få gånger i sommar, och låta håret växa ut mer och mer varje gång. Idag åker jag iaf till mamma med orakade ben och kort kjol! Ett första steg i invänjningsprocessen (kan man säga så?). ;-)


Lättpåverkade människor

Har läst på flera bloggar om "hälsohets" nu. Antar att bloggare blir inspirerade av varandra och skriver om samma sak? Känns nästan lite som reklam. Människor har så lätt att bli påverkade (inspirerade?). Lite läskigt tycker jag. Jag undrar hur stora summor företag spenderar på reklam? Jag vet att det är mycket iaf, Pengar är läskigt. Och att vi är så lättpåverkade (lättlurade?) är ännu läskigare.
 
EDIT 22.41:
Nä, det var för negativt skrivet ^^. Att människor är så lättpåverkade är förstås positivt i många hänseenden också. Bra budskap kan också smitta av sig och spridas p g a / m h a att vi är som vi är...
 
Godnatt!

Tidigare inlägg