Chris Beat Cancer

Alltså¨wow!! Har kollat på "The Truth About Cancer"-konferensen tre kvällar nu, och den avslutades nu med sista talare Chris Wark. Jäklar vilken bra talare. Och vilket budskap! Jag håller nog inte med om att kött är så farligt som han tror, men det budskap han gav i sitt tal/föreläsning idag var att förlåta. Det viktigaste är att förlåta. "It's like drinking poison and thinking it will hurt someone else". Ja, alltså att inte förlåta ^^. Att låta bitterheten ta död på en. 
 
Att förlåta är 12-stegs programmets hela poäng (vad jag förstår). Square One (som är Chris program) är typ som 12-stegs programmet med lite hälsokostråd på köpet ;-).
 
Har så otroligt mkt att blogga om egentligen. Men jag har inte orkat. Har inte orkat ta tag i någonting på senaste tiden. Jobbet tar död på mig (alltså det är ju jag själv som tar kål på mig, för det är ju jag som väljer hur jag hanterar jobbet). Det är inte lätt, livet. Men som tur är finns det hjälp att hantera livet. Jag kan välja att tro på Gud (vad det än är för gud för mig), jag kan välja att förlåta, jag kan välja att omge mig med det jag mår bra av. Men det är svårt! Jag tycker att det är svårt! Men jag tror det blir lättare och lättare med tiden. Allt tar sin tid. Och övning ger färdighet.
 
Kram!

Vilken jävla dag!

Wow, så här är det. Idag har jag gjort steg 10 med mig själv typ. Och Gud. Jag ringde inte ut (som jag skulle?) men jag tänkte när jag cyklade hem från jobbet. Och det räckte idag. Det hjälpte. Herregud vad kraftfullt detta program är. Och vad sjuk jag är ^^.
 
När jag vaknade tyckte jag detta var en skitdag. På jobbet tyckte jag också det. När jag cyklade hem tyckte jag verkligen det. Fortfarande när jag kom hem och skrev till S, så skrev jag det: "Har varit en skitdag. Jättesvullen mage och gaser. Sen har vi haft riktiga tjafsmöten som gett nada."
 
Men nu, några timmar senare, så känns det nästan som att den här dagen snarare har varit bättre, än sämre. Eller åtminstone så kan jag konstatera att den slutade bättre än den började.
 
Jag blev (återigen) så jävla frustrerad och irriterad på två personer på jobbet. Jag blir galen på dom och tycker inte dom gör sitt jobb. Jag har bokat möten och försöker och försöker att få nån ordning, men idag kändes det bara som att jag bara visar att nä, DET GÅR INTE.
 
Sen cyklade jag hem. Tankarna malde. Idiot hit och idiot dit. Hur kan de inte fatta/göra sitt jobb/etc. Samtidigt börjar jag tänka på att jag nu borde göra ett tionde-steg. Och jag har typ bara gjort det en gång hittills ^^. Jag är kass på att ringa ut. Jag drar mig för det. Jag v i l l  i n t e. Jag börjar tänka på vad jag egentligen ska göra. Jo, jag ska börja med att be Harmbönen: Gud, dessa människor är sjuka i huvudet. Dom är födda sådana och kan inte hjälpa det. Hjälp mig att visa samma omsorg och förståelse för dom som jag skulle göra för en sjuk vän. (Verkligen inte ordagrant som det står i boken, men på ett ungefär ^^). Jag bad ungefär så iaf.
 
Jaha, och när jag cyklade där och bad, så börjar jag faktiskt tycka lite synd om dom. Stackars dessa människor som inte kan bättre. Och så börjar jag tänka likadant om mig själv. Herregud, jag då! Jag är en stackars elak jävel som bara ska ha det på mitt sätt och inte har den minsta förståelse för andra människor! Jag har Asperger och klarar inte av att inte ha någon ordning och inte veta vilka arbetsuppgifter som tillhör min roll och vilka som tillhör andras roller. Många andra klarar av det och tycker naturligtvis att jag är asjobbig som inte kan hantera det.
 
Jaa, så rullade tankarna på. Jag öppnar upp. Jag öppnar upp för att vi faktiskt bara är människor allihopa. Alla med sina egenheter och färdigheter. Jag blir mer ödmjuk(?) av att be till Gud. Och vem fasen vill inte vara ödmjuk? Vem vill vara som jag var på jobbet idag? Inte jag iaf ^^.
 
Jag började känna att jag ville skicka ett sms till en kollega och be om ursäkt för mitt beteende idag. Jag skickade ett sms, bad inte direkt om ursäkt, men skrev nåt snällt iaf ^^. Känns mkt bättre nu, Det gör ju det när man inser att den enda personen man kan ändra på är sig själv. Inte andra. Jag kan ta ansvar för det jag gör. Inte vad andra gör.
 
Jag har nu också fått en massa tankar och idéer som har ploppat upp i huvudet under kvällen om hur jag kan lösa detta jobbproblem. Inte med ytterligare ett möte som inte kommer att leda någonstans, utan jag skulle tex kunna ta reda på vad som är mina arbetsuppgifter (enl chefen tex), vad som borde vara mina arbetsuppgifter, sen kan jag skriva ner vad jag faktiskt gör. Allt detta är ju grund för löneförhöjning eventuellt, och det blir också tydligt för mig vad jag egentligen gör (det som i grunden är det som är min rädsla som jag agerar på genom att störa mig på andra, vad dom gör och inte gör?).
 
Tja, så en enkel liten bön, och en ursäkt, kan resultera i en lösning på hela grejen. Dock är jag ju inte där än. Men det som gnagde i mig har lättat. Det som gjorde mig till en människa jag inte vill vara, har försvunnit. Nu har jag alla möjligheter att vara den människa jag vill vara imorgon.
 
Allt detta tack vare ett program. Ett program som nån stackars amerikan har utvecklat. Jag är förundrad. Lika förundrad som för alla som skrev Bibeln och om nu Jesus funnits så är jag förundrad att en människa kan vara så ödmjuk. Men ändå börjar jag förstå att det går. Men kan välja godhet istället för ondska. Dock är det jävligt jävligt svårt. Och innan stegarbetet så hade jag ju inte dessa fina verktyg att använda, så jag visste inte bättre. Jag är så otroligt tacksam nu, Tacksam för att jag har fått ta del av ett så fint program. Så tacksam för att det finns människor som vill dela med sig av detta. Av vad de kommit på. Helt gratis. TACK!

Kroppen

Saker att blogga om:
  • Brösten (små, osäkerhet, rädslor)
  • Magen (alger, vetegräs, jordnötssmör?, havregrynsgröt?, avföring)
  • Maten (kål, naglar, mage, grönsaker, frukt, fett, kolhydrater, protein)
  • Bloggare (LCHF-ingenjören, Martinas, Jonas Colting (pod))
  • Chris Beat Cancer (kost och hälsa
Sen i våras har jag i princip slutat raka mig. Har jag redan skrivit det? Har rakat bikinilinjen typ en gång före semestrar, men annars har jag nu långt hår på benen och under armarna! Jag har t o m jobbat med långt hår under armarna. Tror det är helt utväxt nu (i sin naturliga längd). Det är inte lätt. Det är svårt.
 
Igår kväll kollade jag på dokumentären om Janice Joplin på SVT1. Hon verkade inte ha någon BH på sig, inte (ens) på scenen? När började folk med BH egentligen? Och så hade hon hår under armarna! När började folk raka sig egentligen? Är det något relativt nytt fenomen? Usch vilka knasiga påhitt! Och hur kommer det sig att jag varit såå låst och rädd i 35 år? eller iaf i 20 år? Och fortfarande är... =(
 
Visst, klart man blir påverkad av det samhälle man växer upp i. Men visst får man vara som man vill ändå? Man får ju låta bli att raka sig och strunta i BH:n.
 
En tjej på mitt förra jobb hade nån ämningsomsättningssjukdom (eller nåt fel med det iaf). Hon var väldigt smal och hade små bröst. Hon använde inte BH. Jag avundades nog henne lite. Att hon vågade stå för den hon var och hur hon såg ut. Och vad jag vet var det ingen som kommenterade det. Och skulle det vara det så har det ju mer med den människan att göra (osäkerhet/rädsla)? Och varför skulle man vilja leva efter andras rädslor?? Man ska väl leva på ett sätt man själv mår bra av? Att vara så autentisk man kan vara?
 
Det är en stark känsla hos mig nu. Jag tänker mycket på det. Jag vill vara sann mot mig själv. Vill leva som jag tycker och känner är "rätt". Men ändå är jag så otroligt rädd för vad kollegor och vänner ska tycka och tänka om mig. Rädd att de ska tycka att jag är äcklig med hår under armarna och håriga ben. Rädd att få kommentarer om vilka otroligt små bröst jag har. Gud, jag ber dig att avlägsna dessa rädslor från mig! Hjälp mig att bli mitt bästa jag, så att jag kan föregå med gott exempel och hjälpa andra med samma svårigheter som jag! Bara av att skriva dessa meningar känner jag kärlek. Kärlek till Gud, kärlek till min familj, mina syskonbarn <3.
 
Är inte det knasigt? Och fantastiskt? Livet är så ofattbart. Och därför spännande? Jag tror aldrig att vi kommer att bli fullärda. Vi kan, och kommer, alltid att fortsätta att förundras (över livet/naturen/världen).
 
Öhh, flippar mina inlägg alltid ur? =P
 
Igår var jag och prövade bygellösa BH:ar lite snabbt. Blev ledsen och nedstämd och tyckte att livet var skit. Varför ska jag ens ha någon BH när jag inte behöver? De med bågar är så himla obehagliga och kan t o m göra ont! Jag har typ inget fett på bröstkorgen och de trycker och skaver mot revben och bröstben. Bättre med en liten topp eller bygellös BH då, men hur ska jag våga ha det på jobbet? Då ser det knappt ut som jag har några bröst alls. =(
 
Jag ska skriva en lista med fördelar och nackdelar med små bröst. Tråkigt att läsa för folk med stora bröst förstås (tror att listan för fördelar med små bröst kommer att bli längre...). Kanske inte borde skriva ut listan här då? Men å andra sidan kanske andra, som liksom jag skulle behöva lite pepp för små bröst, skulle tycka att det var positivt att läsa. Jag kanske kan skriva en fördels-lista, och strunta i nackdelarna? =)
  • Behöver inte använda BH
  • Lättare att träna (tex springa)
  • Lättare i kroppen (mindre fett)
Hmm, tänkte också på saker som att vissa tycker det är sexigt, vissa tycker det är snyggt, vissa tycker att kläder sitter bättre (mannekäng), men sådana saker är ju högst personliga (subjektiva).

Cancer

Alltså jag läser så mkt intressant och kollar på så intressanta videos om cancer så jag vill bara skriva om och kommentera allt! Och lyssnar på intressanta poddar och jaa, klaga lite på nåt i allt vill jag göra också ;-).
 
Tänkte om jag skulle försöööka komma igång och blogga lite. Har ju ändå oplanerad semester knappt två veckor till. Borde väl kunna blogga om vad jag äter åtminstone? Och skriva hur magen mår typ? Kanske kan få ut nåt av det sen?
 
Idag hittade jag denna video på FB och surfade runt lite på familjens(?) blogg för att försäkra mig om att han blev frisk =P.
https://www.facebook.com/doyouownyourlife/videos/1514369748888159/
https://theyololifeblog.com/
 
Annars har jag kollat på denna:
 
Och nån mer innan den, av Chris. Chris är min favorit just nu ;-), men har hittat en paleo-typ via honom också som jag följer, men inte hunnit kolla in ännu.
 

Inte ensam

Jag har så mycket att skriva. Ändå orkar jag inte ens logga in här?
 
Tack vare 12-stegs programmet har jag kunnat resa bort med släkt och familj i över en vecka och ändå hållit mig abstinent! Har ätit ett par efterrätter som jag kanske "ångrar" (kändes onödigt, inte särskilt gott), men vad gör det om hundra år? Vad gör det idag? Ja, jag grämer mig fortfarande lite. Nej, jag är inte felfri. Jag är som jag är. Men idag inser jag att jag inte klarar av den här sjukdomen själv. Jag accepterar att jag är som jag är. Jag lägger mitt liv i Guds händer <3.
 
Tack Gud, för att du hjälper mig att se mina brister. Tack Gud, för att du påminner mig om att jag har 12-stegs programmet till hjälp när livet är svårt att hantera.
 
Jag behöver verkligen hjälp. Jag klarar mig inte ensam. Och det fantastiska är att jag är inte ensam! Det finns en massa andra stackars människor där ute som har det minst lika svårt som jag. Och vi kan alla hjälpa varandra!
 
Puss och kram och godnatt! Sov gott!

Ingen mens

Ringde till vårdcentralen igår p g a att jag inte haft mens sen i vintras (typ januari) och innan dess var det i augusti förra året. Äntligen blev det gjort iaf ^^. Sjuksköterskan tyckte att jag skulle ringa kvinnomottagningen (eller vad det nu var) och själv skulle hon återkomma om ett par dagar när hon kollat upp något (var det nu var ^^). Jag sa att jag tror att jag vet orsaken är. Tror det är stress. Började ju ringa in på kvällsmöten i augusti och har jobbat i programmet. Det har förändrat mitt liv till det bättre, men också ökat stressnivån hos mig tror jag.
 
Stör mig på Martinas felskrivningar. Tycker hon skriver om intressanta saker, men borde sluta läsa hennes blogg när jag irriterar mig så mycket. Finns naturligtvis en massa andra bra bloggar att läsa istället. Ska bara hitta dom ^^. Har hittat några miljöbloggar som jag ska kika lite mer på.
 
Har så mycket tankar och funderingar på vad jag vill jobba med, att jag vill blogga mer, träna mer. Sen rullar vardagen på och jag hinner inte / orkar inte.
 
Godnatt.

Rädslor

Har upptäckt en stark rädsla jag har. Visste inte att den var så stark förrän jag utmanade den nu i vår.


Jag vill sluta raka benen. Varför gör jag det egentligen? Är det för min skull? Ja, det är det väl. För att jag inte ska känna mig rädd för att sticka ut. Rädd för vad andra ska tycka. Att andra ska tycka något negativt om mina håriga ben.

Jag vill inte styras av mina rädslor längre! Jag tror inte att man blir en bättre människa av det. Tvärt om tror jag att man blir en bättre människa när man vågar stå för det man tycker och det som känns rätt innerst inne (autentisk?).

Jag ska be till Gud om att avlägsna denna rädsla från mig. Att få mod och styrka att våga gå i kjol och håriga ben till jobbet! Hittills har jag märkt att jag inte vågar. Jag slutade raka benen någon gång i vintras, men nu när äntligen våren och värmen kommit, så vågar jag inte ha en kortare kjol eller shorts till jobbet.

Ett alternativ skulle kunna vara att bara raka benen några få gånger i sommar, och låta håret växa ut mer och mer varje gång. Idag åker jag iaf till mamma med orakade ben och kort kjol! Ett första steg i invänjningsprocessen (kan man säga så?). ;-)


Lättpåverkade människor

Har läst på flera bloggar om "hälsohets" nu. Antar att bloggare blir inspirerade av varandra och skriver om samma sak? Känns nästan lite som reklam. Människor har så lätt att bli påverkade (inspirerade?). Lite läskigt tycker jag. Jag undrar hur stora summor företag spenderar på reklam? Jag vet att det är mycket iaf, Pengar är läskigt. Och att vi är så lättpåverkade (lättlurade?) är ännu läskigare.
 
EDIT 22.41:
Nä, det var för negativt skrivet ^^. Att människor är så lättpåverkade är förstås positivt i många hänseenden också. Bra budskap kan också smitta av sig och spridas p g a / m h a att vi är som vi är...
 
Godnatt!

Svårt att blogga

Å vad svårt jag har att komma mig för att skriva! Jag tänker på det nästan varje dag! När jag läser andra bloggar eller hör något på nyheterna som jag vill kommentera. Jag fotar allt jag äter. Jag har så mycket åsikter och tankar. Jag har så mycket känslor och funderingar.
 
Men jag fastnar vid att sitta och pilla sönder mina torra läppar, läsa andras bloggar och fundera på mina åsikter kring det, istället för att skriva själv eller ta tag i mitt eget liv. Träna, laga mat, fixa med allt det jag skulle behöva fixa med hemma, umgås med folk IRL etc.
 
Något som jag verkligen skulle behöva, och vill, är att dokumentera vad jag äter och hur jag mår. Jag skulle vilja lära känna min mage tex. Mina tarmar. Just nu förstår jag nämligen inte mkt =P. Jag har precis (tre dagar?) börjat ta zink-tillskott för att få rätsida på min torra hud. Men är osäker på om det hjälper eller kommer att hjälpa. Är också rädd för att det gör att jag får ännu mer problem med min avföring (ännu mer geggig, känner mig ofärdig, förstoppad).
 
Jag har också nu i kanske fyra dagar ätit bovetegröt till frukost, istället för ägg som jag vanligtvis äter. Har haft i spirulina och chlorella, som dessutom har gått ut ^^. Funderar på om det kan vara dåligt/giftigt. Jag har även ätit bönor och kikärtor. Har det påverkat mina tarmar? Jag vet inte. Tycker det är helt hopplöst att relatera något till något. Jag behöver nog hålla mig väldigt strikt till en viss matplan och sedan ändra en sak i taget för att verkligen förstå om det livsmedlet påverkar mina tarmar på något sätt. Men är ju helt omöjlight att må likadant varje dag också, för att utesluta tex stress eller avsaknad av träning.
 
Ja, inte är det lätt inte =).
 
Nu vill jag absolut komma ut i solen också. Borde vara ute just precis nu! Älskar solen! Jag får helt enkelt försöka komma mig för att blogga mer, senare.

Tacksamhet och steg 12

Jag tänker så ofta att jag ska blogga, ändå är det såå svårt att ta mig hit. Vet inte hur jag ska börja? Vet inte vad jag ska ta upp. Vet inte om jag måste börja där jag slutade eller bara skriva lite spontant vad jag tänker just nu eller nåt om idag bara?
 
Denna vecka ska jag göra steg 12. Steg 12!! =O
Hehe, det innebär att jag ska sponsra själv sen. Jag ska hjälpa någon annan. Känns ju galet, men bra. Jag är abstinent, tack vare OA. 16 år i ett egoistiskt helvete, utan att ha hittat någon lösning, och så föreslog min älskade mamma att det borde finnas ett 12-stegs program för personer med ätstörningar/ätproblem. Tja, det fanns det! Jag är SÅ tacksam!
 
Tack mamma för att du finns! Tack alla fina människor för att ni finns. Tack naturen och solen för att ni gör mig lycklig! Tack du lilla blomfluga som kryper runt här på datorbordet för att du är så söt och får mig att känna kärlek. Ska inte döda dig idag iaf =P.
 
Puss och kram och godnatt!

Reflektioner över första steget

Läänge sedan jag skrev som vanligt. Idag har jag varit på mitt första stegmöte i OA:s tolvstegsprogram. Äntligen har jag kommit igång med stegarbetet. Har ingen sponsor ännu eftersom jag aldrig vågar presentera mig och säga något på de telefonmöten jag ringer in på, men en tjej i OA-gruppen "IRL", har erbjudit sig att dra igång stegmöten för oss som vill ta oss igenom stegen (och bl a inte har någon sponsor ännu).
 
Ovanstående text skrev jag den 9:e oktober kl 16! Kom inte längre än så. Tanken var att jag skulle läsa igenom de stycken vi gått igenom på mötet, i Stora Boken, men det blev aldrig av. Det var alltså söndagen för snart tre veckor sedan. Det var också så länge sen jag hetsåt senast (lördagen). I tisdags, tror jag det var, gjorde jag steg tre, och i onsdags gick vi igenom steg fyra. Min sponsor och jag. Jag skaffade mig alltså en sponsor på tisdagen efter första stegmötet och veckan efter det satt vi igång med mitt stegarbete. Tanken är att jag gör stegen med min sponsor, även om jag kommer att fortsätta ringa in på telefon-stegmöten också. Man kan inte få för mycket av OA ;-).
 
Tyvärr blev min sponsor och jag oense om min matplan jag skickat till henne. Hon tyckte inte att det var någon matplan, och hon vill att jag utesluter socker och alkohol. Jag protesterade först, men gick sedan med på att ta bort bakverk och sånt skräp samt alkohol medan jag går igenom stegen. Men allt socker tänker jag inte ta bort, eftersom jag äter frukt nu utan problem tex.
 
Jag har inte hetsätit sen tre veckor tillbaka, men frågan är om jag har överätit. Så svårt att avgöra, har jag varit abstinent eller inte? Vad räknas? Vem bestämmer? Efter 30 abstinenta dagar så får man medalj nummer två. Hur ska jag räkna? Suck.
 
En OA-vän påminde mig i sms igår efter att jag pratat med min sponsor om matplanen, att det nog är min egenvilja och mina rädslor som styr (när jag protesterar mot att utesluta socker och alkohol ur matplanen). Jo, visst är det så. Jag är rädd för krånglet det medför och att jag inte kan leva så "fritt" som jag vill. Men om nu min sponsor kräver det dessa veckor då jag går igenom stegen, vad spelar det för roll? Jag kan väl leva lite striktare då, det är väl inte hela världen?
 
Hmm, det är inte lätt. Det är inte lätt att leva.
Idag borde jag åkt iväg och dansat. Det hade jag mått bra av. Jag älskar ju att dansa egentligen. Men jag orkade inte. Precis som jag inte orkade ta mig iväg och träna igår efter jobbet, och inte idag heller. Suck. =(
 
Imorn ska jag iaf iväg och träna kl tio. Jag SKA och jag VILL.
 
 

Bloggtid och puckon

Jag har så mkt tankar. Så mkt att blogga om! SUCK. När ska jag hinna (när ska jag prioritera det)?
 
Blir galen av alla korkade människor och jag vill skriva av mig här. Jag fattar inte hur folk kan tro att naturliga ämnen (tex naturligt mättat fett) är farligt. Ja, självklart är ingenting bra i stora mängder (eller är inte det självklart?). Men att haka upp sig på att äta lightprodukter för att undvika mättat fett, och sedan äta (alldeles för mycket) bröd och godis och glass och läsk och chips och SKIT. Liksom, HAALLÅÅÅÅÅ, hur tänkte du där? Pucko.
 
Ja, så tänker jag ^^. Och eftersom jag inte kan säga det högt så vill jag skriva det här.
 
Men nu ska jag försöka komma isäng halv elva och sätta kl på halv sju(!) imorn och försöka komma lite tidigare till jobbet! Så marsch (stavn?) i säng! Godnatt!

Jävla skitvecka, vecka 11

Som vanligt har jag massor att skriva egentligen. Tänker ofta på att jag "borde" blogga, men så orkar jag inte / kommer mig inte för.
 
Förra veckan var skit. Hetsåt mån, tis, tors, fre tror jag och söndagen veckan innan också. Nu kämpar jag med att "bli nykter igen". Vad det sätter sig i en! Första dagen tänker jag på om och vad och när jag ska hetsäta heela tiden. Andra dagen nästan hela tiden. Tredje dagen väldigt ofta men inte varje minut. Tja, typ så är det väl =S.
 
Senast jag hetsåt var alltså i fredags och idag är det måndag. Idag var lite lättare att stå emot än igår och igår var väl aningen lättare än i lördags. Men både lördag och söndag hade jag "hjälp" av S som sällskap. Inte igår kväll då faktiskt, men har varit sjuk i helgen också ovanligt nog och orkade bara inte ta mig ut och handla på kvällen.. gjorde nån paleo-chokladbollsgegga istället som jag åt upp allt av, och så åt jag en massa ost och morot. Alltså jag följde INTE min matplan som jag har satt upp (egentligen spånade jag på den redan före jul, iom regeln att inte äta ost för sig utan till en måltid isf). Men måste säga att det var tusen gånger bättre än att hetsäta godis, glass eller bröd iaf!
 
Den totala urspårningen förra veckan berodde på att jag var bortrest förra helgen och sen fick ta med massa "dålig" mat hem (som jag aldrig skulle ha köpt själv), och då kunde jag inte låta bli att bara äta upp all skit med en gång =S. Sen har vi börjat få massa sedvanligt konsultgodis på jobbet (*hata*) som är döden för en matmissbrukare. Hur fan kan man få ställa fram en massa godis sådär på en arbetsplats? Det skulle ju aldrig vara accepterat att ställa fram några flaskor vin och öl!! Fy fan.
 
Fattar inte heller hur det kan vara tillåtet att ha extrapris och erbjudanden på godis, chips och läsk. Systemet får ju inte ha lockerbjudanden och det borde inte heller skräpmat få ha. VEM gynnar det? Det är ohälsosamt. Finns det någon som argumenterar emot det? Om vi vet att det är ohälsosamt, varför ska vi då lockas att köpa mer av det?
 
Suck. Jag vet att jag måste följa min matplan om jag ska klara mig ifrån att hetsäta. Ändå funderar jag på om jag ska äta den där jävla tårtan som det ska bjudas på om ett par dagar (trots att jag har skrivit klart och tydligt i matplanen att jag INTE ska äta någon jävla tårta). Ändå funderar jag på vad som kan tänkas dyka upp på jobbet imorgon och om jag då ska ta av det.. och så funderar jag på om/när jag ska köpa det där brödet jag vill (hets-)äta och om jag isåfall ska passa på att äta den där chokladen jag vill ha och passa på att proppa i mig en massa lösviktsgodis som det är rabatt på den här veckan...
 
Jaha ja. Jaa, det är jag. Det är min hjärna med mina vanliga gamla förjävliga jävla skittankar!!!!!! Dom kan dra åt helvete. Jag mår SÅ mkt bättre när jag håller mig till min underbara matplan! Jag äter god nyttig, naturlig, ekologisk, hälsosam, oprocessad mat utan tillsatser. Vem fan vill ha något annat?? Usch, inte jag iaf.

Läkarbesök

Idag var jag på läkarbesök kl nio. Jag har faktiskt en bra läkare på psykiatriska kliniken. Hon lyssnar och förstår rätt så bra vad jag menar.
 
Vi pratade om hur mina problem är relaterade till Aspergerdiagnosen och jag pratade om hur jag tror att bulimin är ett beroende. Läkaren gjorde faktiskt också det. Konstaterade att ätandet när jag är ensam hemma beror på en vana att hantera (dämpa) obehagskänslor (ångest/oro/rastlöshet eller vad det nu är, en känsla av att inte riktigt stå ut i nuet). Ändå ville hon inte riktigt medge att bulimin skulle vara en beroendesjukdom (i mitt fall). Hmm.
 
Boendestödet jag har verkar inte riktigt förstå varför de kommer hit. De ska ju hjälpa mig att få saker gjorda, alltså att jag ska ta tag i saker (inte att dom ska komma hit och göra saker åt mig, sen kan de ju såklart hjälpa till när de ändå är här). Men jag tror det är svårt att få dom att hjälpa mig med det jag tror att jag behöver stöttning i vad gäller ätstörningen.
 
Jag tror att jag behöver någon som "ser till" att jag går och tränar och att jag äter rätt mat och inte överäter. Jag ska faktiskt få stöttning av sjukgjymnasten på Vuxenhabiliteringen med träningen! Jag ska maila henne vilka träningspass eller gymtider jag planerar för veckan och sedan ska hon kolla upp på fredagen om jag följt min träningsplan. Om jag inte har det så ska hon hjälpa mig att reflektera och utvärdera genom att fråga vilka pass jag inte gått på och varför jag inte gått på dom (så att jag kan lära mig och förstå hur jag ska göra för att få träningen att bli av!).
 
Matmässigt har jag prövat att gå till dietisten igen innan jul, men det funkade inte den här gången heller. Hon har inte tid att följa upp och hon vill inte göra ett strikt schema tillsammans med mig. Jag tror att jag behöver psykologhjälp att reda ut vad jag har svårt att sluta äta och varför. Är det då bättre att jag inte köper hem dessa saker alls? Vissa saker vet jag ju redan att jag inte klarar av att ha hemma, men sen har vi tex ost, som jag köper hem ibland trots att jag vet att jag kan äta för mycket. Har dock satt upp en strategi m h a S att jag inte ska äta ost för sig (tex med morot) utan att den ska ingå i en måltid (med ägg/kött och grönsaker). Vill jag ha mer ost så får jag liksom ta en hel portion av måltiden till (och då kanske jag också känner om jag verkligen är hungrig på en hel portion mat till).
 
Jag vill veta VARFÖR gör som jag gör. Varför har jag bulimi? Varför hetsäter jag. Varför har jag så svårt att sluta äta? Varför dämpar jag min oro med mat? Jag vill hitta orsaken, förstå mig själv, och på det sättet kunna göra något åt problemet i grunden och bli frisk!
 
Jag tycker att bulimin och överätningen är precis som ett missbruk. Jag dämpar obehag med mat (istället för alkohol, shopping, rökning, whatever). Mamma föreslog 12-stegs programmet. Det finns ju någon förening typ OA (anonyma överätare). Jag frågade läkaren idag om det, men hon visste inte om något sådant här i stan och påpekade att hon inte trodde det var något för mig. Men jag tror absolut att det kan vara det.
 
Läkaren tyckte att ja men alkoholmissbruk och 12-steg de är ju (vad heter det nu? absolutister?) helt avhållsamma. Tillåter inte någon alkohol alls. Mat kan man ju inte likställa med det, man måste ju äta. Ja, visst är det så, MEN man kan faktiskt ta bort mat som triggar överätning. Ren kokt potatis eller stekt fläskkarré triggar inte hetsätning! Inte för mig. Frukt kan dock göra det. Och faktiskt ost. Och keso. Grönsaker triggar inte heller överätning. Problemet är ofta att blanda socker och fett. Typ en kokt potatis med smör är lättare än bara en kokt potatis utan någonting rakt upp och ner. Det GÅR att hitta/förstå vad som triggar och komponera måltider som inte är triggande! Men jag skulle behöva hjälp och stöd med det, och det borde väl missbrukare vara bra på!? Att just kunna identifiera trigger-situationer och lista ut hur man ska hantera dessa! Hur ska jag hantera mitt ätande och mat för att klara av att inte överäta och/eller hetsäta?
 
Dessutom sa läkaren just det här om att det för mig blivit en vana att hantera min "oro" m h a mat. Och det enda(?) sättet att få bort den dåliga vanan/beteendet är att stå ut (vilket är det jag inte gör). Ju fler gånger man står ut desto svagare kommer det dåliga beteendet vara och lättare att bemästra (för att tillslut övervinna helt hoppas jag). Och det är ju just det här med att stå ut som jag behöver hjälp med! Det som alla missbrukare behöver hjälp med. När var här i mellandagarna så kände jag den där obehagskänslan och jag ville äta äta äta, men gjorde inte det eftersom han var här, men så fort han inte var här en kväll så hetsåt jag =/. Hur ska jag klara detta ensam? Jag behöver förstå varför, och jag behöver förstå hur jag kan göra istället (som fungerar! Inte bara "ta en promenad istället" eller något, jag gör ju inte det! Det måste vara något som fungerar, något jag är tillräckligt motiverad att göra).
 
Ikväll funkar blogga ganska bra faktiskt. Har sagt till S att om jag ska äta nåt mer idag så ska det bara vara en kopp te och en apelsin. Jag har ätit tillräckligt idag tycker jag. Jag behöver sysselsätta mig med något jag "orkar" ta tag i.
 
Jag har kommit otroligt långt ändå tycker jag. Tränar mer än nånsin nu och börjar se musklerna utvecklas. Ser liksom muskler på magen =D. Det är peppande och motiverande. Jag läser (iofs som vanligt) mycket om kost och hälsa och vill få i mig massor av grönsaker varje dag. Har också upptäckt att när jag verkligen priorterar stora mängder grönsaker (som brysselkål, grönkål, rödbeta (det kanske är en rotfrukt?^^), blomkål, morot) så blir det mindre plats kvar till annat och då vill jag prioritera protein. Så automatiskt finns liksom ingen plats för "skräp".
 
Hm, jag skulle ju skriva om vad läkaren och jag pratade om ^^. Kommer inte ihåg så mkt mer. Men hon skulle iaf prata med psykologen och även kontakta Vuxenhab och föreslå att sätta upp nåt slags möte (vad det nu hette), typ vårdmöte, om vilka resurser som ska sättas på mig så att vi/dom har ett gemensamt mål med min vård. Det borde vi gjort för länge sen. Har fått såå mkt vård nu helt i onödan. Skattepengar kastade i sjön =(. Gillar inte.
 
Egentligen tycker jag bara sjukvården är skit. Jag vill ha friskvård och det pysslar inte sjukvården med. De sysslar med symptomlindring, mediciner. Som ger biverkningar och ingen bot, vilket bara genererar mer problem. Tänk om vi hade en vård som tar reda på ORSAKEN på problemet och därefter rotar fram en LÖSNING. Som gör att patienten blir FRISK för evigt!!! Ja, tänk om. Vad skulle vi då göra med alla våra pengar =). Jag skulle så mkt hellre se personliga tränare än medicinföretag.
 
Vi är inte gjorda för att vara sjuka! Lever vi som vi ska/borde, så blir vi inte heller sjuka. Det tror jag stenhårt på (sen kan man så klart få en infektion el så ändå). Vi misshandlar våra kroppar totalt i vårt hemska moderna samhälle och sen jobbar vi febrilt på att hitta tillfälliga botemedel på symptomen vi "med flit" orsakar. Idiotiskt. Haha, alltså människan är så tragisk så man kan bara skratta åt denna sorgliga varelse.
 
Jaha, just det! Det var dagens läkarbesök det ^^.

Gott Nytt År!

Hm, vet inte vad jag ska skriva. Tänkte att jag skulle försöka mig på att blogga lite mer igen, Har ju så mkt jag vill dela med mig av egentligen, men orkar aldrig logga in här.
 
Jag skulle vilja skriva hur jag gör för att må bättre och för att komma ifrån bulimin. Tycker inte jag har lyckats hitta några som skrivit på nätet HUR de gjort för att bli friska från bulimi. Det behövs mer sådan info.
 
Jag tycker själv att jag är otroligt mycket bättre nu än för några år sedan. Tror det beror mycket på den periodiska fastan jag började med för typ tre år sen (på vardagarna när jag jobbar). Den hjälper mig att låta det få vara OK att äta mycket på kvällen. Äter inget på dagen (dricker dock te och kaffe med lite mjölk), förrän jag kommer hem från jobbet och ibland även någon aktivitet som träning eller dans.
 
Har försökt äta på dagen några gånger (veckor), men bara mått dåligt av det. När jag återgått till att fasta så mår jag mycket bättre av det. Jag har försökt sluta några gånger för att känna mig mer "normal" och även för att slippa äta så mycket så sent på kvällen. Äter under så lång tid också och tror inte det är bra för mina tänder =/ (att saliven blir dålig under så lång tid, munnen behöver ju några timmar utan mat mellan måltiderna för att stärka upp saliven igen).
 
Jag har iaf tänkt att jag ska försöka sätta upp lite mål för 2016 nu. Men att ta tag i det är inte det lättaste =/. Jag vill ha styrkemål, eventuellt nåt löparmål och så kostmål.
Alltså tex kunna göra tio pull-ups, springa en mil under en timme eller fem km på 25 min. Kostmässigt behöver jag sätta upp mer riktlinjer för vad jag inte ska köpa hem och vad jag ska äta hemma/hur jag ska komponera ihop mina måltider. Tex kunde jag inte köpa hem en 500 g brie och 250 g torkade fikon, utan det åt jag upp på en gång. Det bästa vore nog om jag insåg vad jag inte kan köpa hem och låta bli att köpa hem det. Men jag tror också att jag behöver lite regler för hur jag äter den mat jag har hemma. Tex som nu när jag har hårdost hemma. Bättre att äta den till en måltid än att äta den som en måltid (tex ost och morot, då blir det lätt för mycket).
 
Jag har naturligtvis tänkt mycket på om jag skulle försöka mig på en paleoutmaning igen eller strikt LCHF eller så, men tror ändå inte det. Det jag tror är mest hälsosamt att äta är mycket grönskaker och sedan kött, fisk och ägg till det. Rotfrukter är nog bra det också, men frön och nötter tror jag man ska vara sparsam med. Naturligt är det ju svårt att få i sig mycket sådant, tar ju evigheter att plocka på sig frön i naturen. Baljväxter kanske är OK, jag vet inte. Blir inte klok på all för-och emotinfo överallt. Vet bara att mina tarmar inte alls tycker om det. Jag skulle vilja vänja tarmarna, men blöh, känns jobbigt. Hur mycket ska jag äta varje dag för att stå ut med gaser och öm mage till magen har vant sig? OM den ens någonsin vänjer sig? Kan det skapas tarmbakterier som klarar av nedbrytningen smärtfritt så småningom? Jag vet inte. Och är det sååå bra och nyttigt så det är värt att lära kroppen att tycka om dessa födoämnen? Jag vet inte.
 
Det min mage har mått riktigt bra av de senaste veckorna är mycket grönsaker och kålväxter iaf =). Visst, jag blir nog lite mer gasig, men min avföring blir bra! Och jag får inte ont i magen av det. Jag tror verkligen att den kost som ger en "perfekt" avföring som inte kladdar borde vara den bästa kosten. Naturligt har ju inte djur toalettpapper. Jag tror inte att det är något som ska behövas om man äter rätt för sin kropp och sina tarmar. Lustigt bara att människan inte känner det naturligt utan måste hålla på och testa sig fram till vad som passar i åratal! Sjukt.
Fast det kanske inte är så sjukt ändå. Männsikan är ju så "smart" så att vi kommer på alla idiotiska saker som förstör oss själva, djur och natur. Och kortsiktigt så är PENGAR det absolut viktigaste för oss, våra företag och materiella ting. Det går före ALLT lustigt nog. Det är SÅÅ mkt viktigare nu nu nu nu, än våra barns hälsa eller vår egen för den delen. T o m de "hälsomedvetna" väljer det som de tror är nyttigaste för dem just NU, och skiter fullständigt i att detta val kan vara förstörande för deras egen och andras hälsa senare, i framtiden (p g a förstörd natur/miljö). Suck.
 
Förresten, något mer som jag tror är lite A och O för att bli av med en ätstörning är att jag slutat "banta" genom att äta (för) lite. Jag vill absolut inte vara rädd för att vara hungrig, jag tror det bara är nyttigt. Men när jag äter så äter jag mig ordentligt mätt på bra saker. Jag tror det är det som är det viktiga nu. Att äta massor av grönsaker och välja bort onödigt skit helt (godis, kakor och elände), sånt behöver man inte alls för att överleva. Inte ens för att leva och vara lycklig tror jag. Jag är säker på att man kan vara lycklig helt utan skräpmat. Men det är svårt att vara lycklig helt utan grönsaker och träning =P.
 
Jag mår tusen gånger bättre av att stå över fikabröd eller tårta på jobbet, än när jag äter av det. Det innehåller bara skit (om det inte är hembakat då, då kanske möjligtvis ibland det skulle vara trevligt att smaka lite). Men jag personligen tror att jag egentligen mår bäst av att skippa sötsaker och bakverk helt och hållet.
 
Någon som har något nyårslöfte eller kost- eller träningsmål? =) Eller tips kring detta ämne? Vilka mål är bra att sätta, och hur gör man? Vad ska man skriva ner, och hur?

Deprimerad

Jag vill inte leva längre =(, nu igen. Jag önskar att jag dör i natt i sömnen.
 
Jag önskar mig en personlig tränare av sjukvården. Varför fungerar psykvården så otroligt dåligt? Dåligt i mina mått mätt iaf. Jävla sjukvård. Jävla liv. Varför är det så svårt? Varför kan jag bara inte orka göra något?
 
Det enda jag orkar göra är att äta. Och gå till jobbet på vardagarna fast jag inte vill.
 
Jag önskar att jag orkade göra något kul. Nästa helg måste jag tvinga mig att dansa. Tvinga mig att vara social. Jag vill inte! Jag vill inte leva en sekund till. Jag vill bara träffa S. Krama honom länge och sen dö.
 
Imorgon ska mamma hämta mig. Det är väl skönt antar jag. Att slippa vara ensam. Fast jag orkar inte träffa någon.
 
Jag orkar ingenting. Godnatt.

Bra blogginlägg samt tankar om hetsätande

Hej!
 
Har ni läst detta? Av Sofi om hur det är att vara anhörig till någon med ätstörningar. Gammalt, men så bra.
 
Idag läste jag detta inlägg hos Martina. Hon har skrivit om beroendeproblematik och om att sluta fly ifrån sina känslor. Mycket bra inlägg tycker jag. Så träffande.
 
Jag har precis fått hem en matdagbok som jag beställde på min arbetsterapeuts inrådan. Den är ett verktyg för att bli medveten om varför man äter. Den finns en bok som typ hör till som jag kanske borde köpt också. Ska typ vara som en sex veckors kurs i mindful eating. Man ska förstå varför man äter, kanske se ett mönster, och kunna förändra sitt ätande från "känsloätande" till öhh medvetet(?) ätande. Ta kontroll över sitt ätande.
 
Det låter bra. Men så jobbigt =/. Har inte lyckats skriva ner vad jag ätit än, fick den typ i onsdags eller torsdags. Kunde ju ha börjat direkt. Har såå svårt att fortsätta med något. Hur många dagar bloggade jag om vad jag ätit? Tre första dagarna i september?
 
Min plan var ju att hålla mig ganska mycket åt Paleo-hållet nu under september. Det gick inte så bra... Har hetsätit många dagar redan. Det spårade väl ur för att jag var på kalas och åt allt möjligt tror jag. Och så köpte jag lunch på jobbet, vilket i princip aldrig känns helt bra tyvärr. Även om det är hyfsat bra mat, så känns ändå restaurangmat speciellt. Inte som hemlagad mat. Kanske för att jag inte har koll på vad som är i? Jag vet inte.
 
I torsdags var jag med i en liten löpartävling och från och med i torsdags så vände jag på den negativa hetsätningsspiralen. Så skönt. Dock tänker jag varannan minut på vad jag tänkt köpa den här veckan (efter att jag kollat affärernas veckoerbjudanden). Ja, inte den bra maten då... utan bröd och choklad =S. SUCK. Jag vet att jag inte borde köpa hem det. Jag borde hålla mig på den bra banan nu. Laga bra mat hemma som känns OK att äta, det är ju då det funkar.
Jag vill så gärna kunna äta vad som helst. Vara normal. Äta normalt. Men det går fan inte. Inte nu. Kanske när jag är mer medveten...?^^
Ibland går det. Ibland kan jag köpa godis/choklad, äta upp det ensam hemma, och inte hetsäta. Men att köpa en hel brödlimpa är som bäddat för hetsätning. Förmodligen flera dagar i följd dessutom.
 
Idag har jag varit och tränat Bodypump på förmiddagen! Har svårt att komma iväg på det. Jag menar, lördag morgon! Då vill jag få sova. Men S sov här och skjutsade dit mig, så jag fick lite hjälp att komma iväg iaf.
Har nästan känt mig lite sjuk efter springtävlingen i tordsdags och nu efter träningen så gick jag hem, helt energilös. Så trött. La mig på sängen och sov en timme! Har typ aldrig hänt förut ^^. Har jättesvårt att lägga mig och vila på dagtid.
Nu har jag suttit framför datorn och bara läst bloggar hela eftermiddagen =/. Borde läsa på om partierna inför valet imorgon istället! Och städa!

Har såklart ätit också:
* En stor grön proteinsmoothie
* Två(!) fläskkarrébitar med rivna morötter, inlagda vitlöksklyftor och vitlöksost
* Kaffe med grädde
 
Kanske skulle ta och fylla i den där sabla matdagboken också... Och försöka bestämma mig för om jag orkar träffa en kompis och festa ikväll, eller vad jag ska hitta på. Sitter jag hemma ensam så är nog risken stor att jag tar mig en vända till affären och köper fel saker =/.

Sjukskrivning

Idag har jag hetsätit. Och igår. =( Har börjat tänka ut saker jag "måste" äta innan jag börjar om igen. SUCK.
Jag vill ju bara vara normal. Äta nyttigt till 80% och göra små utsvävningar när det sociala "kräver" det eller när jag bara är sugen. Men det känns såå långt borta. Jag försöker om och om igen. Tror att NU kan jag nog klara det. Men icke.
 
Jag behöver hålla mig till en diet. Paleo eller LCHF. Inte en massa undantag. Samtidigt som dietist, psykolog och boendestödjare talar sig varma om att äta 3-6 måltider om dagen jämt fördelat från morgon till kväll. SUCK igen.
 
Jag som är så velig! Jag kan inte stå på mig för det som jag tycker funkar bäst för mig, och jag kan inte gå helhjärtat in i något som någon annan prackar på mig som jag inte alls tror på! =((
 
Jävla skitliv.
 
Just det. Har blivit sjukskriven 25% från och med förra veckan och 6-7 veckor framåt. Läskigt. Var skitjobbigt att berätta att jag skulle vara sjukskriven på jobbet. Men jag vågade iaf och nu är jag det. Försöker gå hem runt tre. Känns väldigt konstigt. Känns inte alls bra med en massa extra oplanerad fritid heller =S. Jag måste ta tag i och planera upp den lediga tiden, annars blir det ju bara mer tid för hetsätning istället för vila och tid att ta tag i de hemmasysslor jag inte orkar med i vanliga fall. Jag tror jag ska börja träna direkt efter jobbet. Har ju gjort det förut när jag slutat sent/vanlig tid, alltså bytt om direkt när jag kommit hem och dragit ut och joggat tex. Det blir inte bra för mig att komma hem hungrig (efter att ha fastat på dagen på jobbet) och börja äta och surfa... Då "orkar" jag inte sluta äta och orkar absolut inte ta mig iväg och träna någonting.
 
Jag hoppas jag kan bli lite bättre på att blogga nu ^^.
Spenderar flera timmar om dagen med att läsa igenom Sofi Lindbergs blogg, typ från början. Och hon har ju skrivit så sjukt mkt också ^^. Är bara på december 2010, och ändå har jag lagt måånga timmars läsning där de senaste veckorna =/.
Tycker hon är så otroligt inspirerande. Samtidigt känner jag mig ju förhållandevis jättelat, som har svårt att komma ut på en 15 min lång joggingtur och hon avverkar typ 10 intensiva träningspass i veckan...
 
Ja ja, man ska inte jämföra med andra.
Nu måste jag sova! Godnatt!

Suck

Suck. Jag skulle vilja blogga varje dag. Iaf nu. Semester, ny påbörjad medicinering och allt. Men jag orkar inte någonting. Orkar inte ta tag i någonting. Orkar bara vara med mamma, åka och bada, fixa frukost/lunch och middag, kolla lite på tv och sova. Det är det mina dagar består av i stort sett. Inte idag dock. Idag har varit en dag i stan. En heel lång dag på psyk på sjukhuset =/. Har tagit blodprov för att kolla koncentrationen av Litium i blodet och sen suttit hela jävla dagen och väntat på provsvaret. Har mått bra dock, ingen ångest.
 
Tyvärr har jag ätit som en gris. Som vanligt när jag är ensam =/. Åt lunch och middag på sjukhuset och sen när jag kom hem åt jag resten av en lösviktssallad mamma och jag köpte igår. Sen har jag ätit massa nötter och mörk choklad =S. Usch. =(
 
Har inte hetsätit och inte spytt dock. Men jag har definitivt ätit för mycket. Har läst om biverkningar av Lithionit på fass.se också. VIKTÖKNING. Urk. Vill inte.
 
Vet varken ut eller in. Kan den här medicinen hjälpa mig och mitt dåliga mående och kan det då vara värt att ta den? Nedsättning av njurfunktion och viktökning. Vill man verklingen riskera sådana biverkningar?? Usch, usch, usch. Förstöra sin kropp p g a en jävla medicin? Jag vill inte det! Jag avskyr mediciner! Jag vill lära mig hantera livet och olika situationer jag har svårt att hantera!! Jag vill gå i terapi istället för att proppa i mig läkemedel! Jag vill träna och få en frisk och stark kropp och ett naturligt humör.
 
Suck.

Usch vilken dålig dag =/

Idag mår jag inte bra. Jag har haft en sån enorm mage. Svullen och öm och ond. Är förstoppad som vanligt. TVINGADE mig ut och joggade och gick i en halvtimme. Hade inte den minsta lust och fick ont i hjärtat på slutet (eller i bröstet iaf).
 
Jag är så trött på allt. Har sagt upp kontakten med S, men vi kommer ändå träffas för dans på onsdagar minst.
Har ingen lust med något alls förutom att äta. Jag som skulle klara oktober. Det är 2 oktober och idag kommer jag äta för mycket. Synd att jag inte åkte och köpte nåt gott ist för att gå ut och springa.
 
Allt känns så jävla värdelöst. Ingenting är roligt. =(

Tidigare inlägg