Vilken jävla dag!

Wow, så här är det. Idag har jag gjort steg 10 med mig själv typ. Och Gud. Jag ringde inte ut (som jag skulle?) men jag tänkte när jag cyklade hem från jobbet. Och det räckte idag. Det hjälpte. Herregud vad kraftfullt detta program är. Och vad sjuk jag är ^^.
 
När jag vaknade tyckte jag detta var en skitdag. På jobbet tyckte jag också det. När jag cyklade hem tyckte jag verkligen det. Fortfarande när jag kom hem och skrev till S, så skrev jag det: "Har varit en skitdag. Jättesvullen mage och gaser. Sen har vi haft riktiga tjafsmöten som gett nada."
 
Men nu, några timmar senare, så känns det nästan som att den här dagen snarare har varit bättre, än sämre. Eller åtminstone så kan jag konstatera att den slutade bättre än den började.
 
Jag blev (återigen) så jävla frustrerad och irriterad på två personer på jobbet. Jag blir galen på dom och tycker inte dom gör sitt jobb. Jag har bokat möten och försöker och försöker att få nån ordning, men idag kändes det bara som att jag bara visar att nä, DET GÅR INTE.
 
Sen cyklade jag hem. Tankarna malde. Idiot hit och idiot dit. Hur kan de inte fatta/göra sitt jobb/etc. Samtidigt börjar jag tänka på att jag nu borde göra ett tionde-steg. Och jag har typ bara gjort det en gång hittills ^^. Jag är kass på att ringa ut. Jag drar mig för det. Jag v i l l  i n t e. Jag börjar tänka på vad jag egentligen ska göra. Jo, jag ska börja med att be Harmbönen: Gud, dessa människor är sjuka i huvudet. Dom är födda sådana och kan inte hjälpa det. Hjälp mig att visa samma omsorg och förståelse för dom som jag skulle göra för en sjuk vän. (Verkligen inte ordagrant som det står i boken, men på ett ungefär ^^). Jag bad ungefär så iaf.
 
Jaha, och när jag cyklade där och bad, så börjar jag faktiskt tycka lite synd om dom. Stackars dessa människor som inte kan bättre. Och så börjar jag tänka likadant om mig själv. Herregud, jag då! Jag är en stackars elak jävel som bara ska ha det på mitt sätt och inte har den minsta förståelse för andra människor! Jag har Asperger och klarar inte av att inte ha någon ordning och inte veta vilka arbetsuppgifter som tillhör min roll och vilka som tillhör andras roller. Många andra klarar av det och tycker naturligtvis att jag är asjobbig som inte kan hantera det.
 
Jaa, så rullade tankarna på. Jag öppnar upp. Jag öppnar upp för att vi faktiskt bara är människor allihopa. Alla med sina egenheter och färdigheter. Jag blir mer ödmjuk(?) av att be till Gud. Och vem fasen vill inte vara ödmjuk? Vem vill vara som jag var på jobbet idag? Inte jag iaf ^^.
 
Jag började känna att jag ville skicka ett sms till en kollega och be om ursäkt för mitt beteende idag. Jag skickade ett sms, bad inte direkt om ursäkt, men skrev nåt snällt iaf ^^. Känns mkt bättre nu, Det gör ju det när man inser att den enda personen man kan ändra på är sig själv. Inte andra. Jag kan ta ansvar för det jag gör. Inte vad andra gör.
 
Jag har nu också fått en massa tankar och idéer som har ploppat upp i huvudet under kvällen om hur jag kan lösa detta jobbproblem. Inte med ytterligare ett möte som inte kommer att leda någonstans, utan jag skulle tex kunna ta reda på vad som är mina arbetsuppgifter (enl chefen tex), vad som borde vara mina arbetsuppgifter, sen kan jag skriva ner vad jag faktiskt gör. Allt detta är ju grund för löneförhöjning eventuellt, och det blir också tydligt för mig vad jag egentligen gör (det som i grunden är det som är min rädsla som jag agerar på genom att störa mig på andra, vad dom gör och inte gör?).
 
Tja, så en enkel liten bön, och en ursäkt, kan resultera i en lösning på hela grejen. Dock är jag ju inte där än. Men det som gnagde i mig har lättat. Det som gjorde mig till en människa jag inte vill vara, har försvunnit. Nu har jag alla möjligheter att vara den människa jag vill vara imorgon.
 
Allt detta tack vare ett program. Ett program som nån stackars amerikan har utvecklat. Jag är förundrad. Lika förundrad som för alla som skrev Bibeln och om nu Jesus funnits så är jag förundrad att en människa kan vara så ödmjuk. Men ändå börjar jag förstå att det går. Men kan välja godhet istället för ondska. Dock är det jävligt jävligt svårt. Och innan stegarbetet så hade jag ju inte dessa fina verktyg att använda, så jag visste inte bättre. Jag är så otroligt tacksam nu, Tacksam för att jag har fått ta del av ett så fint program. Så tacksam för att det finns människor som vill dela med sig av detta. Av vad de kommit på. Helt gratis. TACK!

Snälla gud, låt mig slippa vakna imorgon!

Jag förstår inte hur jag lyckats vara tillsammans med en sån elak människa som T. Eller är han 'bara' otroligt korkad?? Han borde veta precis vad som får mig att må dåligt. Att bli fruktansvärt ledsen. Förtvivlad. Vad som får mig att gråta och gråta och gråta och känna mig otröstlig. Jag kan inte förklara det riktigt. Jag står inte ut med att han inte svarar på mina frågor eller mina sms. När han har saker att göra, när han är hemma hos sina föräldrar som nu i påskhelgen, då har han "fullt upp" och har inte ens tid att svara på ett sms. Inte förrän jag börjar tjata om svar. Jag hatar det.

När han däremot är ensam DÅ skickar HAN sms till mig och förväntar sig minsann svar! Svarar jag inte då så undrar han om jag är sur! Jag står inte ut med att han bara hör av sig när HAN har tid och lust, men skiter i mig totalt när jag vill ha kontakt med honom. Då ignorerar han mig fullständigt. Det känns ungefär som om jag håller på att drunkna och viftar och skriker på hjälp precis framför honom, men han bara vänder sig om och stoppar i hörlurar i öronen och går därifrån!! Jag tycker att det är så jävla elakt! Grejen är att han gör om det också. Gång på gång på gång. Varje vecka. Hur kan man göra så när man vet att personen man gör det mot blir fruktansvärt ledsen, förtvivlad? Han är som en sten. Kall och oberörd. Han känns inte mänsklig. Usch, det är hemskt.

Jag önskar att jag aldrig hade träffat honom. Jag önskar att jag kunde radera de senaste två åren ur mitt liv.

Han vill inte vara tillsammans med mig. När jag var hos honom senast så sa han att han kunde tänka sig att träffa mig igen, men det skulle inte vara något regelbundet isf och inte för att bli tillsammans igen. Ändå sms:ar han redan veckan efter och undrar om jag vill ses den helgen eller påskhelgen!? Sen när jag vill träffa honom på påskhelgen så svarar han inte om han vill följa med till mamma, inte förrän någon dag innan helgen messar han att han ska hem till sina föräldrar. Varför gör han så? Varför vill han göra mig så illa? Klart som fan att jag blir ledsen då. Jätteledsen. Sen har han inte tid att svara på sms, men han har tid att skriva egna sms om vad han gör!? Han ignorerar det jag skriver, som om han inte ens fått sms:et, men skickar ett eget och skriver om ngt helt annat!!? Jag förstår det inte. Hur fan kan han göra så??

Idag sms:ade han och frågade om jag ville att han skulle komma till mig! Vad fan tror han!?!??! Det är valborgsmässoafton imorn!! Klart som fan att jag planerat något då!!!!!! Och han messar dagen innan!?!??!? Jag hade ju mer än nånting annat velat vara med honom den här helgen egentligen. Nu har jag verkligen försökt att tvinga mig själv att hitta på något annat för att inte fortsätta att vara destruktiv och leva för en kille som inte vill ha mig, och så messar han och gör mig förtvivlad. Förtvivlad för att jag hade en chans att få vara med honom, det som jag ville mest av allt, men nu har sumpat genom att boka upp mig på annat. Förtvivlad för att han är så dum som inte kan tänka längre än näsan räcker. Förtvivlad för att han alltid tänker på saker i sista sekunden. Han hade säkert inte en aning om att det var valborgsmässoafton i helgen ens! Inte förrän idag kom han väl på det och insåg att han inte hade något att göra.. Och DÅ duger det att vara med mig. Jag hatar honom. Jag avskyr honom.

Hur är det möjligt att älska någon man hatar????? Hur kan man vara så elak mot sig själv? Varför kan jag inte välja vem jag ska vara kär i? Varför måste mitt liv vara ett helvete? Hur kan T vara så fruktansvärt elak mot mig?

Ikväll har jag gråtit och gråtit och gråtit. Jag har känt mig så otroligt ensam. Jag skulle ha gått på bio med en kompis ikväll. Jag kunde ha gått ut och träffat en annan kompis. Men jag bara grät. Jag ville ingenting förutom att få träffa T. Jag önskade att han skulle komma. Komma och trösta mig. Jag kände mig så ensam och ändå valde jag att fortsätta vara ensam trots att jag hade möjligheten att inte vara det. Men jag ville ju träffa T!! Inte nån annan!! Jag kunde inte sluta gråta. Jag grät medan jag åt middag! Det finns inget värre. Jag stod inte ut. Satte på TV:n tillslut och började kolla på Talang och sen en film. Då slutade jag gråta och kunde ägna tankarna åt filmen ist.

Fy fan vilken jävla skitkväll. Så fort jag tänker på T börjar jag gråta. Fy fan vad jag hatar honom. Hur kan han ignorera mig i en vecka och sen fråga om jag vill träffas när HAN inser att han inte har något bättre för sig?? Jag skickade ett sms ikväll när jag var så ledsen och skrev att jag inte fattar hur han kan göra så och att jag var jätteledsen. Han svarade naturligtvis inte. Det minsta han kan göra då är väl att ringa upp och trösta mig åtminstone?????? Hur har han samvete att bara förstöra min kväll och sedan skita i mig?? Han tar noll ansvar för sina handlingar. Jag avskyr det. Jag avskyr sådana människor. Hur kan man vara så elak?

Jag hatar honom! Jag vägrar älska honom mer. Jag vägrar vara kär i honom. Hur fan kan jag vara det när han är en sån jävla idiot? När han får mig att må så himla dåligt och sen bara skiter i det? Hur fan kan man leva med att göra en annan människa så illa?? Jag KAN INTE fatta det! Jag ångrar mig ju iaf när jag har varit elak. Jag får dåligt samvete! Jag ber om förlåtelse! Han bryr sig inte. Han är fan inte mänsklig. Är man inte psykopat när man är sådär känslokall? När man bara kan köra över andra utan att bry sig ett skit? Det är vidrigt. Det finns inget värre.

Jag är så ledsen. Jag vill inte vakna mer. Jag vill inte vakna imorgon. Snälla gud, låt mig slippa vakna imorgon!!

Förståelse och acceptans

Jag längtar efter T. Jag önskar att han var här nu. Jag önskar att han ville komma till mig. Jag hoppas alltid att jag ska se hans bil stå utanför när jag kommer hem =(. Jag VET att det aldrig kommer hända, men jag KAN INTE låta bli att hoppas på det ändå =(. Usch, det är hemskt.
Nu när jag är lugnare kan jag förstå till viss del varför han skickade dom där sms:en imorse. Han ville tala om att han kände sig bättre eftersom jag var orolig igår, och han ville förklara att det inte funkade att få ur bilderna ur mobilen så att jag skulle förstå varför han inte hörde av sig om det. Det är ju snällt. Då gör han väl det för att han bryr sig? Jag vet inte. Jag tolkar allting så fel. Och jag mår skitdåligt av det.
Jag önskar att T orkade med mig. Jag önskar att han accepterade att jag tolkar allting fel och blir upprörd. Jag önskar att jag själv accepterade att jag är som jag är. Men han gör inte det, och jag gör det inte heller. Ingen gör det. Ingen orkar med mig och vill vara med mig. Aldrig någonsin. Inte så länge jag är som jag är. Och hur fan ska jag kunna ändra på det? Jag kan inte ändra min personlighet! Jag önskade att T kunde förstå mig.
Usch. Hela dagen idag har jag önskat mig död. Mamma kom iaf på eftermiddagen och vi har kollat lite på soffor. Men hur kul är det att kolla på grejer till sin lägenhet när ingen annan bryr sig? Jag tycker inte det är kul. Jag vill inte ens bo här ensam. Jag har ingen lust att fixa något. Jag vill lägga mig ner och dö. Nu, här på golvet. Jag är en fruktansvärt elak och hemsk människa. Jag borde verkligen ta livet av mig för allas bästa, men jag är tydligen för egoistisk för det också.
Jag önskar bara att T ville vara med mig. Om jag ändå hade behållit det där barnet. Det känns som det var min chans i livet. Min möjlighet. Men jag förstörde den. Jag hatar att vara ensam. Jag har inte ens ett djur längre, och nu är min fasters ena sköldpadda död också =(. Jag är så ledsen. Så ledsen, så ledsen, så ledsen.

Lögn och förbannad lögn. Men tack ändå älskling, det är jag som är knäpp.

Skickade hit de där två sms:en för att förklara ett typiskt exempel på hur jag känner och tänker. När jag skickade det där sms:et så ville jag så gärna bli älskad. Jag ville att T skulle svara att han älskade mig och att han vill träffa mig igen (eller ngt liknande). Jag förstår ju att chansen för ett sådant svar är i det närmaste obefintlig, men jag kan inte hjälpa att jag ändå innerst inne hoppas.. Istället får jag en lögn till svar (enl mig). Visst, jag förstår att han vill vara snäll. Så där skriver folk. Så skulle väl nästan alla svara (som är snälla)?

Problemet är att jag hatar folk som ljuger, ja även små vita lögner. Om T verkligen tycker att jag är underbar, varför vill han inte vara med mig då? Varför skulle han inte vilja vara med en underbar person? Självklart tycker han inte att jag är underbar, men han skriver det för att trösta mig och för att vara snäll. I själva verket tycker han antagligen (han borde göra det) att jag är ett jobbigt vidrigt as som han helst bara vill slippa.

Tyvärr är jag tydligen en störd människa som inte tål såna här små lögner. Små vita lögner för att försköna, mildra, eller som här: Vara snäll och trösta. Ett typexempel på en sån liknande lögn är när en tjej frågar sin kille om hon ser tjock ut och killen svarar nej trots att han tycker att hon faktiskt ser tjock ut.

Vi hade en diskussion om just det på jobbet en gång. De flesta verkar vilja höra en liten vit lögn vid sådana tillfällen, istället för vad personen man frågar verkligen tycker! Jag vill inte det. Jag vill höra sanningen. Jag hatar folk som ljuger. Hur fan kan man då lita på någon?? Hur ska man veta när de verkligen är ärliga?? Usch, jag förstår mig inte på folk.

Jag vet inte om det beror på att jag själv inte kan (eller har väldigt svårt för) att ljuga. Jag säger vad jag tycker, försöker slingra mig ur att svara, eller svarar inte alls. Jag är ärlig.

Mamma sa en gång att hon tyckte att det var en bra egenskap (har för mig att hon tyckte det var bra iaf^^). Jag tyckte också det förut. Det är väl bra att vara ärlig? Men nu har jag insett att det kanske är en av mina största brister istället! Jag kan inte ljuga och jag avskyr folk som ljuger (dvs nästan varenda jävla människa inkl T!).

Jag hatar också när folk inte håller vad de lovar, och det gör aldrig T. Han säger (för) ofta att han lovar ditt och datt, men han håller det inte. Han gör inte det han lovat att han ska göra och det gör mig vansinnig. VARFÖR SÄGER MAN "LOVAR" DÅ????? Då missbrukar man ju för fan det ordet! Man kan väl säga sanningen ist, tex: Jag ska verkligen försöka att göra ditt och datt.

Sen tänkte jag på en annan grej ikväll. Allt är mitt fel. Det är jag som är sjuk i huvudet. Det är jag som måste gå i terapi och försöka förändra mitt beteende. Visst, det är jag som mår dåligt, men jag tycker ändå att de som står mig närmast kunde bry sig så pass mkt att de försökte ta reda på om DE kan göra något för att det inte ska uppstå såna hemska bråk och sårande tillfällen. Varför är de inte intresserade av att ta reda på om de kan bete sig annorlunda för att underlätta för mig? För att inte irritera mig och göra allting värre i de jobbiga stunderna/situationerna.

Självklart förstår jag att det är mig det är fel på eftersom de jobbiga situationerna uppkommer just med mig och inte när de (mamma och T) är med andra. Men jag tycker ÄNDÅ att om man älskar någon och bryr sig om någon så vill man hjälpa den personen. Tex genom att kanske förändra sitt eget beteende i vissa situationer?

Suck, jag upprepar mig bara. Jag ska väl inte skylla ifrån mig. De ska säkert inte behöva ändra på sig eller bry sig eller göra någonting.

Fan vad jag hatar livet.

Jag känner mig så ledsen och ensam =(.

Jag är så ledsen, så ledsen, så ledsen. Jag är så olycklig. Alla killar jag älskar lämnar mig. Jag vill inte gå vidare, jag vill ha T tillbaka.

Mamma kom aldrig idag. T kom inte heller. Han ville inte komma. Han vill inte träffa mig mer.

Jag är så ensam.

Saknad, sorg och ensamhet

Jag kollar på Idol nu iaf. Det är väl lite kreativt ^^. Jag fixade lite mat också. Nu funderar jag på att gå och köpa choklad............. Jag har mått dåligt så jävla länge nu och inte hetsätit på evigheter. Jag vill och behöver äta något sött nu. Choklad.

Jag önskar att T var här. Jag önskar att vi var tillsammans. Jag önskar att vi tittade på Idol tillsammans och åt choklad tillsammans. Jag önskar att vi bodde ihop och älskade varandra.

Jag vill inte gråta mer =(. Jag är så ledsen. Jag vill inte vara ledsen, jag vill vara glad.

Ska försöka styra upp att kolla på Idol på fredagarna med ett par kompisar. Idag sa jag på jobbet att det var så tråkigt att vi inte festade något tillsammans så nu har vi bestämt att vi ska göra det också om ett par veckor. Jag gör detta för att jag hatar att vara ensam. Jag försöker tvinga mig själv att träffa folk fast jag inte vill. Egentligen vill jag bara vara med T, hela tiden.

Jag tror att jag är sådan som person. Jag tror (tyvärr) inte att det går att ändra på. Mamma var också sån. Jag vill ha en kille och vara med honom i princip jämt. Klart jag vill träffa kompisar också, men helst både kompisarna och pojkvännen då ^^, eller att iaf få komma hem till pojkvännen efteråt.

Finns det någon sådan kille? Som vill vara med sin tjej jämt? Som älskar att vara med sin tjej? Som längtar efter henne jämt? Honom vill jag isf ha... Åh vad jag önskar att jag kommer träffa någon sådan.

När det tog slut med min förra pojkvän tog det över ett halvår innan jag "kom över" det. Innan jag slutade att vara ledsen och tänka på honom jämt. Att jag träffade T hjälpte väl också till och då hade det ändå gått 3/4 år. Min förra pojkvän var jag tillsammans med ett halvår. Hur länge ska jag sakna T nu? Ett år? Enda till jag träffar någon ny kille skulle jag tro. Usch.

Jag vill inte ha någon annan och jag vill inte vara ledsen. Jag vill vara glad och trivas med att vara ensam. Jag vill ha många roliga kompisar som jag förstår och som förstår mig. Jag vill lära känna folk jag kan ha roligt med och som vill umgås med mig. Men det enda som gör mig lycklig är en partner. Så har det varit sen jag började intressera mig för killar i tonåren. Jag är liksom gjord för att vara två =/. Jag är inte gjord för att vara ensam.

Nu känner jag mig bara konstig. Det känns som alla andra tycker att jag är konstig. Det är ingen som vill vara med mig. Det är väl inte konstigt eftersom jag tycker att de flesta är tröga och har "dåliga" åsikter. Visst kan jag se bra sidor hos andra också, men jag hakar så lätt upp mig på saker (särskilt om en person har en, enligt mig, knäpp/dålig/felaktig åsikt el är på ett sådant sätt).

Jag trodde redan ibörjan när jag träffade T att det aldrig skulle funka mellan oss. När jag frågade ut honom sa han att han inte "behövde" en flickvän. Han kunde liksom leva för jobb och vänner. Något jag visste att jag inte kan. Men sen när vi blev mer och mer nära så kändes det som att jag smittade av mig lite med mitt beroende av en partner. Bra för mig, dåligt för honom.

Nu står jag i valet och kvalet mellan att försöka få tillbaka honom eller att försöka gå vidare utan honom. Och hur ska jag kunna bestämma mig för vad jag verkligen vill? Vad som är och blir bäst? Mitt absolut största problem är ju att jag inte kan välja. Jag vet inte vad jag vill och jag kan inte ta ett beslut p g a det.

Lyckat.

Jag behöver någon att älska.

Jag hade tänkt tvätta och diska idag, igår sket jag ju fullständigt i allting och grät istället. Frågan är om jag orkar ta tag i det nu. Tvätten är redan körd. Det är försent, jag orkar inte. Skulle behövt gå ner och sätta på den före maten isf. Men disken kanske? Börjar bli ett berg nu. Har inte diskat den här veckan. Suck.

Blev av med (en del av?) förstoppningen idag iaf. Fattar inte hur jag ska äta för att slippa magproblemet =/.

Jag undrar om T har lika svårt att hålla sig ifrån att messa mig som jag har att messa honom? Antagligen inte ^^. Det hatar jag. Det är en av orsakerna till att jag inte kan vara tillsammans med någon, mitt bekräftelsebehov. Det känns som jag älskar honom hundra ggr mer än han någonsin skulle kunna älska mig. Finns det killar som är så fästa vid sina flickvänner att de inte kan hålla sig ifrån att messa dom? Att dom tänker på dom varje ledig sekund? Att dom alltid längtar efter dom och vill vara med dom?

Jag är ju sådan, och jag behöver en sådan kille. Jag måste försöka komma ut på nåt sätt och träffa folk igen. Men hur, när jag knappt har några kompisar kvar? Jag önskar att jag vågade gå ut och festa ensam. Sätta mig i baren och flörta med någon, det måste väl vara många som gör det? Det dumma är att när jag är tillsammans med någon är det nästan svårt att inte flörta, men när jag nu är ensam har jag ingen lust alls. Och vem är intresserad av nån som ser jättedeppig ut?

I Bonde söker fru, i fredagsflörten i p3, killar säger alltid att de vill ha en glad tjej som vet vad hon vill. Hur lätt är det då när man är ledsen, tycker att livet är piss och inte vet vad man vill med någonting?? Hopplöst, vem fan vill ha någon sådan? =(

Dessutom orkar jag inte ens prata med någon. Märker det på jobbet. Jag har blivit som en enstöring. Folk känner sig nog obekväma i min närhet. Jag orkar liksom knappt försöka kallprata ens. Det känns meningslöst. Ja, jag orkar helt enkelt inte, har ingen lust. Jag är inte glad och det är jobbigt att låtsas vara det.

Jag kan inte se mig själv som ensam resten av livet. Ska det överhuvudtaget finnas en chans att livet blir värt att leva så måste jag få leva med någon. Det viktigaste för mig är en partner och familj. Hundra gånger viktigare än vänner, utbildning, jobb och fritidsintressen. Finns det killar som också tycker det?

Finns det inget "ensam-forum" på nätet? Nån kontaktsida för ensamma?? Det borde det väl finnas.. Jag vill hitta en tjejkompis i Linköping som är som jag. Ensam och gillar att dansa ;-). Jag vill hitta kompisar att göra saker med. Nu går jag ju ensam till buggen tex. Det är astråkigt. Jag hatar att göra saker ensam. Det blir så otroligt mycket roligare när man är två eller flera som känner varandra. Jag har inga kompisar som vill göra något längre =/.

Det hjälper ju inte att jag är så osocial heller =(. Vågar inte prata med nya människor och lära känna dom. Jag gillar ju inte ens människor. Det är inte lätt att vara en människohatare som avskyr att vara ensam.

T:s brister, och mina

Jag vill inte vara tillsammans med T längre. Jag mår inte bra. Jag har ont i huvudet, och ont i magen och mår pykiskt dåligt på nåt sätt. Kan inte förklara hur. Jag vill gråta, men jag kan inte. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill försvinna!

Vi har gått och lagt oss, men jag kan inte sova. Jag ligger och tänker på allt som jag inte tål med T. Jag tål inte att han somnar VARJE gång vi har sex. Jag skulle nog inte ens tåla att han gjorde det ibland. Han kommer alltid först och sen när han ska tillfredsställa mig så slumrar han liksom till så att jag får väcka honom hela tiden. Det värsta är nästan att han inte märker det. När jag säger att han somnar säger han "Vadå, det var ju jättelänge sen jag gjorde det!" Neej, du gör det varje gång...

Jag vet att jag får skylla mig själv. Jag borde ta på mig själv under samlag tex, eller säga hur jag vill ha det, kräva lite mer, men det gör jag inte. Jag accepterar det då, men jag bygger upp mitt missnöje inom mig och sen kommer det fram när jag börjar bråka någon gång. Då kommer allt fram som jag irriterat mig på.

Jag irriterar mig på att han inte bryr sig. Nästan allting bryr han sig inte om. Jag bryr mig om ALLT. Jag orkar inte med det och det blir liksom extra jobbigt när han inte bryr sig om någonting. Förutom när han ska fråga eller säga något till sina föräldrar, som jag tycker borde vara självklart att våga säga, då bryr han sig helt plötsligt och tycker att det är jättejobbigt!? Suck.

Fast samtidigt är det ju skönt att han inte bryr sig ibland. Han bryr sig inte om jag inte är nyrakad, eller nyduschad, eller har otvättat hår eller jaa.. en massa andra saker. Han älskar mig ändå. Och det bästa är naturligtvis att han har stått ut med mig trots att jag är som jag är. Jättejobbig och jätteelak! Visst har han tyckt det varit jobbigt, och visst har han inte alltid stått ut, men han finns fortfarande kvar, han har inte lämnat mig på riktigt.

Om jag var lite smart så skulle jag kunna ta upp problemen på att vettigt, konstruktivt sätt. Vi skulle kunna prata om det och försöka förbättra det. Istället gör jag slut. Om och om igen. Vräker ur mig hur dum och trög han är. Vi gör slut, jag ångrar mig, och vi blir tillsammans igen. Älskar varandra, mycket, och sen börjar det om igen.

Men vilket väger över? Och när ska man bestämma det? Hur ska vi kunna bestämma oss? Jag vill inte ha ett distansförhållande, jag hatar det, jag klarar det inte! Men jag klarar inte av att göra slut heller, inte på riktigt, inte för evigt. Hur länge ska vi hålla på så här?? Till någon av oss träffar någon annan, blir kär i någon annan, antar jag =/. Men när kommer det ske? Kommer det ens ske?

Usch, jag vill åka hem! Jag vill inte vara här imorgon. Orkar inte med den långa tågresan hem heller =(. Jag hatar att åka tåg. Hatar alla människor, det är så jobbigt! Jag kan inte röra mig! Är T med så går det bra, åker jag med någon jag känner så funkar det, men ensam går det inte alls. USCH!

Imorgon är det tänkt att vi ska pröva att skjuta lerduvor med nån gammal kompis till T, sen ska vi hälsa på hans farmor och sen åka hem. Jag har ångest över detta. Det blir säkert bra, det brukar ju alltid ordna sig. Men den logiska delen av min hjärna kan inte rå på mina jobbiga känslor. Det funkar inte så =/. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har gjort slut med T också. För hundrasjuttioelfte gången. Jag vill inte vakna imorgon! Så känner jag jämt. Jag vill aldrig vakna upp till en ny dag. Hur kul är det att leva så? När ska det gå över? Hur får man bort det? Kan man lära sig att tycka om livet? Lära sig att inte tycka att allt är jobbigt?? Det känns inte så. Det känns som mitt liv är dömt att vara deprimerat och hopplöst.

Jag har världens underbaraste pojkvän och ändå känner jag så här!? Med mitt liv borde jag vara överlycklig. Lite sorgsen kanske, för att så många av mina nära dör ifrån mig, men bortsett från det borde jag vara nöjd och glad. Men det är jag inte. Jag är förtvivlad.

Godnatt.

Tillbaka

Jag orkar inte mer! Jag vill bara gråta. Jag sitter och sörjer dåtid. Förr. Det som har varit. Jag kollar på gamla bilder och önskar att jag kunde spola tillbaka tiden.

Bilder från tiden med mitt ex. Filmer från hans trubadur-spelningar som jag var med på. Han spelade i princip varannan helg. De helger jag var med honom (de andra hade han sin son på, sonen jag aldrig hann träffa innan det tog slut). Vi drack massor. Jag var alltid full, men jag hade jäkligt roligt då.

Ibland hatar jag att T kanske fortfarande läser här ibland. Jag kan ju inte skriva vad jag vill, vad jag känner för.

Jag saknar iaf då och jag hatar nu. Jag vill att någon ska se mig, vara med mig, ta hand om mig och älska mig! Jag hatar att vara ensam.

Jag älskade T igår. Jag älskade honom idag också. Men helt plötsligt känner jag mig inte lika säker på om jag är kär längre. Antar att det beror på att jag mår pissdåligt. Mår jag bra sprudlar kärleken i mig. Mår jag dåligt känner jag mig likgiltig eller hatar.

Nu känns allt som är, värdelöst. Jag vill inte vara här. Jag vill sova. Jag vill ha ett roligare liv. Som förr. Men hur kommer jag dit igen? Allt har blivit så komplicerat. Bara att gå ut och festa en kväll har blivit ett alltför stort och jobbigt projekt. Varför är det så? Varför orkar jag inget längre? Jag har tröttnat på livet. Redan.

Jag har iaf inte hetsätit, men jag bryr mig inte. Vad spelar det för roll? Allt är förjävligt ändå. Man kan tro att jag inte har någon pojkvän heller. Han syns iaf inte och hörs inte. Jag är ensam och jag tycker inte om det.




Ledsen

Jag är så ledsen. T har precis åkt härifrån. Jag bara gråter fast jag borde laga mat och/eller gå ut och jogga. Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Vill bara vara med T. Jag får inte ens smsa med honom för att han ska sova på bussen =(. Jag känner mig så ensam.

T messade i fredags och frågade om han fick komma och jag kunde ju inte säga nej. Innerst inne ville jag ju träffa honom. Jag har inte haft lust med någonting men vi har ändå haft OK trevligt. I fredags kväll följde vi med hans kompis och åkte båt och igår var vi i Sthlm på kalas hos min syster (igen). Idag har jag t o m städat och tvättat! Och igår passade jag på att växla pengar på Forex inför jobbresan imorn.

Så summa sumarum så har jag fått ovanligt mkt gjort den här helgen. Har inte bråkat särskilt mkt med T heller. Har varit deppig, haft ångest/känt frustration och sagt några dumma/elaka kommentarer till T som jag ångrat, men inte bråkat direkt.

Men som sagt, jag känner mig väldigt deppig och ledsen. Har nog gråtit varje dag den här veckan tror jag. Nästan varje dag de senaste veckorna t o m. Allt känns så hopplöst. Jag vill vara med T, det är det enda jag vill, det enda jag tycker om. Ändå kan vi inte bo ihop. Han vill inte flytta ihop med mig som det är nu, och det förstår jag ju, men jag har svårt att acceptera det =(. Jag är trött på mitt jobb (trots att jag borde vara jätteglad att ha ett sådant fantastiskt jobb där jag får chansen att resa utan utbildning), trött på den här staden, trött på allting.

Det enda jag vill göra är att flytta ihop med T, men det får jag inte. Jag orkar inte vänta till jag mår bättre. Jag mår ju för fan aldrig bättre!!!!!!!!! Usch, jag vill inte leva. Jag vill inte finnas.

Jag vill inte vara ensam! Jag hatar att vara ensam. Jag har varit ensam tillräckligt mkt i mitt jävla skitliv.

Köpte nötter till resan på vägen hem efter att jag följt med T till stationen. Köpte godis också. Dumma dumma jag. Varför? Jag är väl hungrig och sugen och tycker synd om mig själv. Känner mig ensam. Kommer säkert hetsäta bara för det. Jag orkar inte det. Jag vill inte det!! Jag önskar att T var kvar. Jag står inte ut ensam. Jag älskar T.

Förbannad

Jag blir så jävla förbannad!!!!!!! Nu när jag ÄNTLIGEN ska ta tag i någonting så GÅR DET INTE för att att T har tagit hem sin jävla usb-sladd till mobilen som jag skulle få låna!!!!!!!!!!!!!!! Jävla idiot!!!!!!!
Och det här var sista jävla dagen jag kunde göra det innan resan! Hade lovat en arbetskamrat att fixa detta nu! Åhhhhh vad jag hatar allting! JAG HATAR ALLTING!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Imorn ska jag sluta ganska tidigt på jobbet (om jag orkar dit till åtta då ^^). Har faktiskt jobbat in en timme till imorn ist för att ligga back på fredagarna som jag brukar. Ska verkligen försöka komma iväg direkt då och kolla på begagnade cyklar hos cykelhandlare. Sen ska jag försöka förmå mig att ringa mamma och be henne hämta mig. Jag har velat göra det hela kvällen, men in i det sista hoppats att T skulle höra av sig och vilja träffa mig..

Usch jag HATAR mig själv för att jag gör så här. För att jag plågar mig själv. Antingen borde jag ju ringa T och säga att jag vill träffa honom, eller så borde jag bestämma mig för att jag inte vill träffa honom och hitta på någonting annat. Jag orkar iaf inte sitta ensam här i helgen. Jag vägrar. Jag står inte ut.

Jag vill inte träffa T mer, aldrig mer. Jag vägrar att han ska kunna slippa mig i veckorna och träffa mig på helgerna, om han vill.

Jag vill åka hem till mamma och katterna och dö.