Tacksamhet och steg 12

Jag tänker så ofta att jag ska blogga, ändå är det såå svårt att ta mig hit. Vet inte hur jag ska börja? Vet inte vad jag ska ta upp. Vet inte om jag måste börja där jag slutade eller bara skriva lite spontant vad jag tänker just nu eller nåt om idag bara?
 
Denna vecka ska jag göra steg 12. Steg 12!! =O
Hehe, det innebär att jag ska sponsra själv sen. Jag ska hjälpa någon annan. Känns ju galet, men bra. Jag är abstinent, tack vare OA. 16 år i ett egoistiskt helvete, utan att ha hittat någon lösning, och så föreslog min älskade mamma att det borde finnas ett 12-stegs program för personer med ätstörningar/ätproblem. Tja, det fanns det! Jag är SÅ tacksam!
 
Tack mamma för att du finns! Tack alla fina människor för att ni finns. Tack naturen och solen för att ni gör mig lycklig! Tack du lilla blomfluga som kryper runt här på datorbordet för att du är så söt och får mig att känna kärlek. Ska inte döda dig idag iaf =P.
 
Puss och kram och godnatt!

Jävla skit!

Jävla skit!!!
Jag och S var ute en sväng idag också.. Vi stod och kramades en bit från mig för att vi skulle skiljas åt. Tror ni inte att killen jag är intresserad av på jobbet, kommer förbicyklandes asfull med nån tjej =((((.

Blöh. Kommer väl ta tio år innan jag blir kär i nån igen.

Godnatt.

Full en måndag!!!

Hehe, full och full, onykter iaf!! Av tre glas rödvin =P. Har ju inte ätit middag så är väl därför =P. Åt ett par tapasrätter och drack tre glas vin med en italienare =D. Det händer nåt i mitt liv! ;-)

En italienare jag råkade ge numret till när jag var full på en efterfest förra lördagen...... Han verkar dock trevlig och försökte inte kyssa mig första träffen, som en annan italienare jag var på dejt med. Han hörde inte av sig mer sen bara för att jag inte kysste honom efter första dejten!? Usch!

Den här killen verkar mer normal. Jag var typ osminkad (ingen mascara iaf) och han försökte inte ens kyssa mig, men verkar vilja träffa mig igen!

Dock vill ju jag bara träffa killen på mitt jobb!! Som inte hör av sig den jäveln! =(

Messade honom igen på FB nu, men han har inte svarat =(. Han sa ingenting trots att vi stod bredvid varandra vid kaffeautomaterna på jobbet idag. Inte ens ett "hej" fick jag. Jag gav iofs inget "hej" heller...

Antingen är han jävligt blyg. Eller ointresserad =(((.

Suck. Snälla någon!!!! Jag är kåt! =P

Död, sorg

Usch, vilken helg. Eg har halva helgen varit bra, men idag känns helgen inte rolig. Åkte till Sthlm med mamma i fredags och igår hälsade vi på min farmor som bor på ett ålderdomshem (ev tillfälligt) och som fyllde 93 år igår. Mamma berättade i bilen på vägen till Sthlm att en av min fasters sköldpaddor dog i onsdags. Hon hade varit sjuk ganska länge och mamma har varit hos veterinären med henne och hade återbesök i torsdags, men tyvärr dog hon innan dess =(. Jag är så ledsen. Jag älskade den sköldpaddan. Min faster skaffade henne när jag var liten, kanske gick på lågstadiet då.

Iaf blev jag jätteledsen, och arg på mamma. Tyckte inte hon skött dom bra. Inte tagit hand om dom och att jag borde haft dom hos mig. Hon lämnade dom ju ensamma i en hel vecka när vi var i Idre trots att minstingen var sjuk!! Usch vad jag hatade mamma då, jag älskade den sköldpaddan. Trots det vet jag att mamma har gjort sitt bästa. Mamma har försökt mata henne och badat henne, varit hos veterinären, gett henne penicillin. Skiljt henne och den andra sköldpaddan åt eftersom hon hade en smittsam bakterie.

Jag är bara så ledsen att hon är död. Jag hade inte ens träffat dom på evigheter. Ändå brydde jag mig inte särskilt om dom när min faster dog. Jag ville inte ta hand om dom, så mamma fick göra det. Hon som inte ens gillar sköldpaddor. Jag hatar mig själv. Jag älskade den sköldpaddan. Jag saknar hennes ögon. Jag saknar att aldrig mer kunna ligga och mysa med henne på morgonen i sängen. Hon verkade tycka om att ligga där, i värmen. Den andra sköldpaddan har inte samma ro. Han har ju sin personlighet, han är inte alls likadan. Men jag älskar honom också naturligtvis. Jag undrar bara om han kommer sakna henne i vår när han vaknar till efter vintern. Han har ingen att jaga längre ingen att bli upphetsad av. Han kommer vara ensam. Iofs tror jag att han klarar det ganska bra, att vara ensam, men jag vet inte.

Mamma kramade mig sen iaf, på kvällen och igår. Vad jag än säger för elaka saker till min mamma så kommer hon alltid finnas där för mig. Det är väl ganska fantastiskt? Hon är den enda människa på jorden som kommer att finnas kvar, hur mkt jag än hatar och avskyr.. och älskar. Tyvärr kanske vetskapen om det gör att jag vågar vara så fruktansvärt elak som jag är ibland? Fast jag tror ändå inte det. När jag är sådär ledsen och förtvivlad så bryr jag mig inte riktigt om ifall personen jag riktar mitt hat mot kommer att finnas kvar efteråt eller inte. Lite har jag det fortf i bakhuvudet, men ilskan och ångesten(?) är så mkt starkare. Jag önskar att jag kunde träffa en sådan kille. En som alltid finns kvar.

När jag var sådär ledsen i bilen på väg till Sthlm, vände jag nära Södertälje och körde tillbaka till Nyköping. Körde runt där och körde sedan mot Sthlm igen. Jag körde mot mitträcket med gasen i botten, körde ifatt en annan bil med gasen i botten osv. Jag ber till gud att jag ska få dö, men jag dör inte. Den där känslan i bakhuvudet är väl hopp? Det där om att jag vill att de jag älskar ska finnas kvar även efter mitt utbrott.. Det är iaf den undantryckta känslan som gör att jag inte kör in i mitträcket, en annan bil eller ett träd eller vrider ratten så att vi voltar. Jag har väldigt mkt kärlek i mig också. Lika mkt som allt hat, eller t o m mer. Stackars mamma. En dotter kommer att dö snart, och en dotter vill till och från inte alls leva. Tur att min bror iaf inte har (alltför stora?) problem just nu.

Vi åkte tillbaka igår em och på kvällen träffade jag några kompisar och lagade mat och kollade på melodifestivalen. Tyvärr åt jag rätt mkt av efterrätten, och när jag kom hem vid halv ett på natten gick jag inte och la mig trots att jag var dödstrött, utan jag gjorde te och åt jordnötter framför någon film. Jag tog en skål till med jordnötter. Sen två mandariner. Sedan två till. Sen resten av jordnötspåsen och tre fullkornsmackor på det. Somnade flera ggr framför tv:n och vid kanske halv fem på morgonen vaknade jag till och kände mig tvungen att gå och spy. Det var inte trevligt. Det är inte trevligt att spy. Det är inte heller trevligt att ha hetsätit två gånger nu det här året, i min nya lgh. Jag är livrädd för att få tillbaka mina tvångstankar om att det är "kört" och att jag "måste" hetsäta ett år till nu(!) el ngt liknande. Jag har redan dom där tankarna, men jag kan hålla dom lite på avstånd. Kanske måste jag börja med Concertan igen? Det är ju den som fick mig att klara mig ur bulimin i höstas.

Dock får jag eg inget hetssug om jag bara håller mig till LCHF. Eller typ LCHF. Bra mat helt enkelt. Det är ju när jag äter skitgrejer tex på jobbfika eller som nu, hos vänner, som det där jävliga suget kommer tillbaka. Hade jag bara gått och lagt mig när jag kom hem så hade jag sluppit den här skiten! Tyvärr kände jag ju att jag redan hade ätit för mkt och den känslan vann över tröttheten, trots att jag verkligen var dödstrött redan när jag kom hem.

Idag gick jag upp tjugo i fyra på em. Hatar det. Hatar att sova bort hela dagen. Allt blir fel. Allt blir förstört. Jag har redan planerat sjuttioelva olika alternativ för hur den här dagen/kvällen ska bli. Köpa mjölk och baka scones (har tyvärr fortf massa mjölk kvar sen Idre, har aldrig det hemma annars =/, gå till Statoil och köpa vissa sorter av lösviktsgodis (tre av varje sort), eller kanske bara stanna hemma och försöka fixa matlådor till veckan och städa här? Haha, ja vad tror ni? Det sista alternativet är väl inte ens ett realistiskt alternativ. Jag orkar inte, jag vill inte. Men eftersom jag ätit en rejäl frukost/lunch/middag nu ^^, så är jag inte alls sugen på något. Jag vill inte hetsäta igen. Jag vill inte det! Snälla gud låt mig slippa det! Jag vill inte! Jag vet, det är bara jag själv som styr, det är bara jag som kan bestämma hur min kväll ska bli. Jag hatar det. Jag vill ha en pojkvän.

Jag önskar att jag hade någon som brydde sig nu. Någon som älskade mig. Någon som skulle komma direkt, och älska det. Någon som inte vill något hellre än att komma till mig och vara med mig ikväll. Men det finns ingen sådan. T finns inte kvar. Jag är ensam.

Visst finns det ett par stycken jag skulle kunna träffa ikväll, men jag vill inte träffa dom! Jag vill bara träffa T, annars kan det kvitta. Helst vill jag gå och lägga mig och dö. Jag orkar inte sitta här och gråta ikväll. Jag hatar det, jag vill inte. Isf är det faktiskt bättre att hetsäta. Bättre för stunden, inte i längden naturligtvis. Men hur lätt är det att tänka på framtiden när man helst bara vill försvinna? Jag önskar att mamma var här. Att hon var här och hjälpte mig att packa upp de sista flyttkartongerna. Det ser förjävligt ut här, men jag orkar inte ta tag i det ensam. Jag vill bara gråta nu. Köpa farlig mat och titta på film.

Vem kan ändå vara glad när det går åt helvete i Japan. Två härdsmältor nu, frågan är bara hur stora de kommer att bli. Jag hatar människor. Jag älskar djur och natur. Varför måste vi förstöra för alla när vi förstör? Jag önskar att radioaktiv strålning bara kunde drabba människor. Människan är så DUM. Jag förstår inte. Hur kan någon vilja leva i den här världen, med alla idioter runt omkring sig? Jag förstår inte det. Eller jag kanske förstår ändå.. Kärlek, hopp och förtröstan? Jag vet inte. Tänk om människan bara kunde vara god och inte ond? De som har livslust kanske just drivs av det, att få det goda att segra, varje dag?

Nu satte jag på p3. Jag kom på att jag älskar musik. Jag borde lyssna på musik mer, både när jag mår bra och dåligt.
Jag älskar er. Kram ♥

Älskade djur!

Hur kan man vara så söt, rolig, kärleksfull, busig och skrattretande knäpp? ♥
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.15677615

Och när de gjort något de vet att de inte får så ser de så oskyldiga ut hahahaa, jäkla små busfrön alltså =P. Kärleken flödar över när jag ser de där bilderna. Fasen vad djur kan få en att skratta! Haha, de skulle bara veta hur löjliga de kan se ut hihihihi. Åhh vad jag saknar min kisse nu (som fått flytta till mamma)!

Kärlek och tankar

Haha, det är ganska intressant. Sådär mycket tänker jag på ungefär 1,5 timmar! Mina fingrar flög över tangenterna, medan tankarna bildades i huvudet.

Nu känner jag mig ensam igen. Jag vill inte gå och diska =(. Jag vill vara med T. Jag vill känna hans armar om mig. Jag vill krypa ner under täcket tillsammans med honom. Jag hatar att sova ensam.

P.S. I Love You gick på TV ikväll. Jag har inte sett den och jag vill gärna se den. Men den är ju sorglig? Så jag vågade faktiskt inte se den idag. Jag bestämde mig direkt när jag såg på tv.nu att den skulle gå ikväll, att den kan jag inte se. Inte nu. Inte när jag är så här ledsen. Inte ensam. Jag kommer ju gråta ihjäl mig då. Jag kommer förstöras av sorg =(. Det är tråkigt för jag tror att jag hade behövt sluta tänka och försvinna bort i något annat efter att mamma åkte hem.

Usch jag är rädd för kvällen! Jag är rädd för natten. Jag är rädd för all tid jag spenderar ensam med mig själv när jag inte sover. Jag vill inte vakna imorgon! Jag vill absolut inte ha någon ny vecka. Jag vill inte!!

Snälla låt mig slippa allt! Eller låt mig få tillbaka T! Låt T älska mig igen!!!!!!! T T T T T T T min T.
Jag vill inte att det ska vara så här! Jag vill inte vara så här ledsen och jag klarar inte av att bli förtvivlad igen! Usch jag måste sluta tänka nu direkt! Men jag vet inte vad jag ska göra! Jag vet inte vilken musk jag ska lyssna på, eller om jag ska ha på radion ist, eller TVn?? Något som hjälper mig att sluta tänka. Jag måste fokusera på något annat =/. Åh snälla någon hjälp mig =(. Ett radioprogram? Efter kl 24 börjar väl nattradion i P1 och P4??

Jag hade faktiskt lust att fixa rent i köket när mamma åkte hem. Jag kände att jag hade fått lite lust med allt möjligt då. Jag var lite gladare, mådde lite bättre. Men nu känner jag att ledsenheten är på väg tillbaka. Jag är livrädd. Livrädd för mina egna känslor.

Det bästa är väl att gå och lägga sig och försöka somna så fort det går? Sova sova sova bort allt ont, elakt och ledsamt.

Jag har knappt ätit idag. Bra och dåligt? Jag gjorde fet äggröra och stekte bacon, till det åt jag en avocado och drack kaffe med mkt grädde. Men jag blev ju så ledsen när T ringde så då slutade jag äta och la mig på sängen och grät förtvivlat istället. Så halva frukosten lämnades och blev kall och skrumpen. Sen när mamma kom (men det var ju sent, typ kl 17??) så lagade hon mat till sig och då åt jag upp resten av min då kalla och förskrumpnade frukost ^^. Men det är allt jag har ätit idag. Det är ju helt otroligt. Jag som äter som en gris och dessutom hetsäter ett par kassar onyttigheter i vanliga fall när jag är ensam...

Jag har tänkt mer och mer på det. Det var FÖRR när jag var ensam. Jag hetsäter ju inte längre!? Det är ju helt sjukt! Hur jävla dåligt jag än mår. Jag har väl medicinen att tacka för det. Jag borde vara glad. Jag borde tacka medicinen istället för att hata den och säga att den inte hjälper ett dugg.

Hmm.. Nu verkar jag fortsätta att skriva ner alla mina tankar här ist ^^. Nu får jag fanimej sluta med detta och gå och diska och/eller gå och lägga mig ist!!!! Det är nog nästan lite ångestdämpande detta, skrivandet. Jag flyr från allt genom att skriva och skriva och skriva febrilt nu för att hinna få ner mina tankar.

Suck. Jag ville försöka bli alkoholist. Ja alltså bara halvt på allvar förstås. Jag hällde upp ett glas vin till mig när mamma var här. Så ja, jag har faktiskt druckit nästan ett halvt glas vin också! Eller nej, snarare ett par klunkar. Jag kunde inte få i mig mer. Det är inte gott. Jag är inte sugen. =/

Jag får väl försöka få tag på droger istället. Riktigt amfetamin kanske skulle fungera bättre en det konstgjorda i Concertan...? Även om det inte fungerar med att få mig att ta tag i saker så kanske det kan göra mig lite gladare för en stund? Låta mig få slappna av och vara lycklig, bara en liten stund skulle vara guld värt. Omedveten om allt jobbigt? Att få försvinna från verkligheten en stund. ♥
Om nu inte T vill hjälpa mig med det längre. Tänk om T kunde göra mig lycklig istället. T, min T, min T, min älskade T.

Om man älskar någon tillräckligt mycket, kan den personen börja älska en igen då? Det kanske är värt ett försök?
??? Snälla någon! Säg att det är värt ett försök!! Jag vill inte ge upp!! Jag vill förtränga den läskiga ensamma hemska fruktansvärda framtiden utan T! Jag vill inte veta av den! Jag vill sova nu och när jag vaknar vill jag vakna bredvid T. Som förr. Som det bästa jag vet. Ts underbara varma kropp bredvid min ♥.

Heeh, nu blev det visst lite långt igen ^^. Jag som skulle diska ^^. Men kärlek är viktigare än disk!
Kärlek. Kärlek kärlek kärlek. ♥

(Haha, tur att jag inte är ledig varje dag ;-). Det skulle bli lite vääl mkt tid att skriva ner tankar då...)

Min konversation till T, över msn, ikväll

Jag vet inte om det kan kallas konversation när det bara är den ena som kommunicerar med den andre? =P Men skit samma. Jag har iaf skrivit ner mina tankar under (kan det vara??) en och en halv timme på msn till T. Att han inte svarar beror på att jag tidigare idag sa att jag inte vill ha någon kontakt med honom längre p g a att jag mår så dåligt av det och bara blir ledsen =(.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vill inte bryta kontakten med dig! Jag står inte ens ut med tanken på det! Jag vet inte vad jag vill! Jag står inte ut med att ha någon kontakt och jag står inte ut med att inte ha det. Jag är så rädd för att förlora en sista chans att vi skulle kunna bli tillsammas igen nångång, hitta tillbaka. Ibland (ganska ofta) känns det som att den chansen finns, och ibland inte. Jag  antar att du känner lite samma sak. Iaf har du ju känt dig lite tveksam, det skrev du ju när vi hade träffats förra helgen. Men det är så tärande att inte veta vad du tänker. Att inte veta hur tveksam du är. Om det är något övergående eller bestående.. Jag vet att jag är sjuk i huvudet som inte kan släppa det. Jag önskar verklige verkligen verkligen av hela mitt hjärta att jag inte är som jag är. Jag önskar att jag var som du ville att jag skulle vara. Jag önskar att jag var perfekt för dig. Jag vill vara glad. Jag vill vara med dig. Jag vill träffa dina arbetskompisar nångång =(. Jag vill inte att det ska sluta här. Usch jag vill verkligen inte det =(. Jag är så ledsen!
Det känns så hemskt allting.
*Att du lever vidare där borta. Träffar nya människor som jag aldrig kommer träffa. Träffar någon ny tjej. Får barn t o m, skaffar familj. Bil ska du ju snart köpa. Och jag är inte med längre. Det är så sorgligt att tänka på =(.
Att jag ska bo kvar här. Jag kanske överlever. Jag har ingen aning om vad jag vill eller vad det ska bli av mig. Jag får aldrig träffa din familj mer. Jag kommer väl aldrig någonsin komma till Dalsland igen ens. Det är så mycket som är förknippat med dig, som jag kommer sakna. Men allra mest är det ju du. Bara du som person. Tänk att jag iallafall har fått vara med dig och att du har velat vara med mig så pass länge (L). Men jag kan inte glädjas åt det nu. Nu kan jag bara vara ledsen för att jag inte får vara med dig längre. Ledsen för att din kärlek till mig har slocknat för att du inte orkar med mig längre,:( Jag önskar att jag kunde göra något för att ändra det. Jag skulle göra vad som helst.
*Jag önskar att du var här! Jag önskar att jag var med dig nu.
*Jag är ledsen att jag klagade på att du inte svarade mig när jag var så ledsen, istället för att tacka dig för att du iaf svarade senare och pratade med mig länge. Jag älskar dig för det. Jag älskar dig för allting. Det är väl bra att du inte svarar nu, det är snällt, det är ju det jag har sagt att jag vill.. =(
Jag undrar vad du gör. Du verkar vara kvar hemma ändå. Jag önskar att du var här. Jag önskar såå otroligt mycket att jag inte var så känslig, att jag inte brydde mig så mkt och inte tänkte så mkt. Jag vill inte må dåligt av att du hör av dig, jag vill må bra av det. Jag älskar att vara med dig, jag älskar att höra din röst och jag älskar att känna dig. Men jag förstår nog varför jag mår dåligt av att du hör av dig. Jag hoppas hela tiden att du ska skriva eller säga något som tyder på att du ändå vill vara med mig trots allt. Jag kan verkligen inte hjälpa att jag hoppas på det. Hur ska jag kunna sluta att hoppas? Och när du sedan inte gör det så blir jag ju besviken =(. Och jag kan inte hjälpa att jag blir besviken =(.
Det är så otroligt sorgligt alltihopa. Hur ska jag kunna..
*..vilja bli glad och fortsätta livet utan dig? Hur ska jag kunna vilja träffa någon annan (för det måste jag bara göra, jag kan bara inte tänka mig att leva ensam), när jag bara vill ha dig?
Varför måste allting kännas så satans komplicerat och svårt!?
Jag är så ledsen för att det har blivit så här. Jag har ju gått och fantiserat om att bo i Örebro med dig. Tänkt på olika jobb, tänkt på vad jag vill göra, om och vad jag vill plugga. Tänkt att allting ändå kommer lösa sig till det bästa när jag fick bo med dig. Tänk att få bo med sin pojkvän! Det drömmer jag om, det är det jag önskar mest av allt!
Jag känner mig bara så tom nu och så ledsen. Det känns som jag aldrig kommer att bli glad mer =(. Jag hoppas fortfarande på att vi kommer att hitta tillbaka till varandra igen någon dag. Jag kan bara inte sluta tänka på det fast jag vet att jag borde =(.
Tänk om det skulle finnas någon medicin som gjorde att man slapp tänka...^^
Jag förstår verkligen narkomaner. Jag är nästan lite smått avundsjuk. Inte på det helvete som kommer efter en tid, utan den härliga befriande känslan jag kan tänka..
*...mig att de har i början av missbruket. Att få lämna alla problem och alla jobbiga tankar och bara njuta! Extacy(stavn?) har jag tänkt på mkt. Tror det skulle vara något för mig ;). Tänk att orka dansa och dansa och dansa natt efter natt! Att släppa alla tankar och bara dansa loss till musiken. Flyta med utan att bry sig, bara vara lycklig.
Men livet är inte sådant, jag vet det. Men för en stund? Bara för en stund. Suck.
Drömma kan man ju alltid göra iaf, så länge man lever...
Å vad jag önskar att jag fick prata med dig istället. Vara med dig och prata med dig. Om allt. Jag vill gå och titta på lägenheter med dig. Jag har funderat på om jag skulle fråga dig om jag fick följa med nångång om du skulle kolla på en lägenhet till dig nån helg. Jag tycker det är roligt att kolla på lägenheter! Det jag inte tycker är roligt är att tvingas ta beslut själv. Men är det till någon annan så är det ju mkt lättare. Antar att det inte känns lika viktigt då, det har inte lika stor betydelse och jag behöver inte fatta beslutet. Jag kan bara titta och säga vad jag tycker.
*Nu har mamma åkt hem och jag har ingen att prata med längre så jag skriver till dig ist ^^. Vilken tur att mamma kom hit. Usch vad jag mådde dåligt! =( Men nu har jag sluppit att bara sitta och tänka på allt jobbigt och tyckt synd om mig själv en stund iaf. Det gör så otroligt mycket att bara slippa vara ensam. Det svåra är att själv åka iväg och tvinga sig på någon annan, det är så otroligt mycket lättare om någon annan kan tvinga sig på mig =/. Livet verkar kräva av mig att klara mig själv. Det jag tycker är absolut svårast =(.
Och vem vill ha en flickvän som inte klarar sig själv? =( Det dumma är att jag tror att jag klarar mig själv NÄR jag FÖRST får stöttning av någon annan. På sätt och vis iaf? Kanske..
Kanske finns det några killar som tycker om att känna sig behövda som kan passa en sån som jag =/. Många killar gillar väl att vara lite av en beskyddare, sen urminnes tider? Alla killar kanske inte vill ha helt självständiga tjejer. Jag får väl hoppas på det iaf. För jag vill verkligen ha någon. Jag behöver det, jag älskar det. Lika mycket som jag har hat i mig har jag ju...
*...kärlek!! Jag tror att jag har mkt mkt mer kärlek att ge än jag har hat. Det är väl kärleken som omvandlas till hat när jag känner mig ledsen, sårad och besviken. Jag har ju så mkt känslor i mig så då borde jag ha mkt kärlek att ge också. Jag vill tro det. Det väller ut kärlek från mig till dig som du inte kan se. Som du inte kan känna. Nu till exempel, hela tiden! Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig!!!!
Nu ska jag diska. Mamma har lagat mat och lämnat spisen och allt förjävligt. Men jag känner mig inte arg för det. Jag är så tacksam för att hon kom hit. Jag kan inte tänka mig hur jag hade överlevt kvällen annars. Usch, jag vill inte ens tänka på det =(.
Jag hade väl fått ringa dig kanske.. Men nu kom hon iaf och nu känns det liite bättre. Hon ska komma imorgon också. Jag har känt mig så otroligt ensam och övergiven den här veckan så det är såååå skönt att hon kommer hit nu. Usch jag vill aldrig mer vara ensam!
Jag önskar förstås att du var här istället. Jag önskar att vi älskade varandra och att allt var bra! Att vi bara hade roligt ihop. Tänk att det blev så här ändå..
*Att det tog slut. Jag har så svårt att fatta det. Jag förstår att du inte stod ut. Men ändå, det är så sorgligt att det inte kunde bli bättre i tid. Jag önskar så att det hade blivit bättre i tid. Om jag bara hade fått någon lugnande tablett så att jag inte hade blivit så aggressiv.. då kanske du aldrig hade blivit rädd för mig? Det är ju hemskt att du faktiskt varit det =(. Usch. Jag vill vara snäll och kärleksfull jämt och ändå är jag nästan aldrig det =(. Det är så konstigt och dumt alltihopa. Hur har jag kunnat bli en sån elak person? Jag kan inte förstå det. När jag har haft de bästa och snällaste föräldrarna i hela världen! Då MÅSTE det ju bara bero på personligheten, den delen iaf som jag är född med. Arvet, inte miljön. För miljön har ju alltid varit snäll mot mig! Hur kan jag då ha blivit elak? Jag kan inte förstå det, eller jag kan kanske förstå det om jag tänker att det helt enkelt är generna. Jag är född sådan. Men samtidigt känns det ju hemskt för då är jag väl dömd till att vara elak? Det är ju fruktansvärt! Men man kan säkert ändra sin personlighet trots att man är...
*...född deprimerad och negativt lagd. Det måste man kunna. Jag måste ju tro det iaf för att kunna fortsätta leva. Och jag HAR mkt kärlek också, jag måste bara lära mig att visa mindre av min elaka sida och mer av min kärleksfulla sida.
Det måste ju bara gå med DBT. Jag får väl försöka läsa på om DBT och kräva det av någon inom psykvården. Eller så får jag försöka läsa självhjälpsböcker och klara mig på egen hand. Mitt problem är ju bara att jag har svårt att få det gjort. Att ta reda på böcker, att köpa eller låna böcker och sedan verkligen sätta igång och läsa dom =/. Men sitta här och skriva kan jag ^^. Skriva och skriva och skriva och tänka, hur länge som helst. Det är ju något jag är bra på iaf ;) om det nu räknas som något att vara bra på... Skulle vara trevligt om jag kom på hur jag kunde utnyttja den "färdigheten" på något sätt. Jag skulle behöva känna mig bra på något, det skulle hjälpa mig att tycka om mig själv. Vilket i sig såklart skulle hjälpa mig att vara snällare mot, och ha mer överseende med, andra.
*Förresten så sa du att jag inte tyckte att du var perfekt och att jag inte värdesatte dina bra sidor tillräcklig mkt (ungefär något sådant). Kom på nu att det är ju samma sak åt andra hållet då =/. Du värdesätter ju inte mina bra sidor högre än de dåliga, för då skulle du ju inte ha gjort slut =/. Inte för att jag tycker att det är något konstigt eller så, jag bara tänkte på det nu. Du lär ju ha sjuhundra fler bra sidor än vad jag har. Nästan ;) allt är ju bra med dig och nästan allt är ju dåligt med mig. Men att jag känner en sån oerhört stark kärlek tycker jag är bra med mig. Sen misstänker jag att det är en av de saker du tycker är dåligt ^^, men det skiter jag i, jag tycker ändå det är bra ;). Det är väl kanske det som gör mig så efterhängsen nu och gör att jag mår dåligt också. Men samtidigt är det ju det som gör att jag kan älska så starkt när det är bra! De flesta sidor hos folk kanske är både bra och dåliga egentligen? I olika situationer? Det har jag iaf tyckt vid jobbintervjuer, när man ska försöka tänka ut bra och dåliga sidor hos sig själv. Tex, noggrann, det kan ju vara..
*..både bra och dåligt. Orkar inte tänka ut mer just nu haha =P. Men tror det kan vara så iaf med många egenskaper..
Jag älskar dig iaf! Så otroligt mkt just nu! Jag behöver verkligen ett litet djur att älska (L). Tänk vad mkt kärlek Lillskräp fick när han bodde här =). Jag höll ju på att älska ihjäl honom varje dag! Haha, stackarn =P. Min lilla buse. Jag behöver någon för att inte vara ensam, jag behöver någon som ger mig kärlek och stöd genom att bara finnas hos mig, och jag behöver någon att ge all min kärlek. (L)
*Nu får du ta emot all kärlek som jag fick av mamma när hon var här! Det är ju knäppt eg att det funkar så. Men det vet man ju, bara en snäll kommentar till någon, det skickas vidare. Ett leende mot någon, gör att den sedan ler mot nästa som ler mot nästa. Och allting är bara något så konstigt som känslor, som vi inte kan stå emot! Eller har väldigt svårt att stå emot iaf. Känslor som kan döda en men också göra livet värt att leva. Vi kan alla känna dom och det är väl därför vi också kan förstå varandra. Livet är verkligen fantastiskt komplext.
Jag skulle vilja fascineras av något så mkt att bara det gjorde mig "tvungen" att leva vidare! Det borde ju inte vara så svårt att hitta något sådant i den här världen. Allt är ju i princip fascinerande! Men det är ju inte så enkelt. Jag önskar att det var så enkelt.
DBT måste vara något för mig. Om jag bara kunde styra känslorna och tankarna liiite grann. Om jag kunde hjälpa dem på traven åt det positiva hållet när det börjar spåra ur åt det negativa..^^
Fast hur det ska hjälpa mig att våga vara social, våga träffa nya vänner och våga göra..
*..saker ensam. Det har jag svårt att förstå. Men som någon skrev på min blogg: OM jag bara kan bli trygg i mig själv så kanske "bara" det gör allting annat mkt lättare. Inte ordagrannt då, men det var väl andemeningen i det hela ^^.
Det är faktiskt ganska skönt att ha tid att skriva ner precis allt jag tänker nu hela tiden! Jag önskar att du kunde höra vad jag tänker. Hur egoistiskt verkar inte det? Varför skulle du ha någon glädje av det? Det är ju jag som har glädje av det isf =/. Men jag skulle gärna vilja höra allt du tänker också.. om det nu kan få mig att verka mindre egoistisk ^^.
Kanske har det med ADD och/eller Asperger att göra? Att jag lätt känner mig missförstådd? Och att det därför känns som att det skulle vara skönt om man kunde läsa varandras tankar? För att förså varandra bättre helt enkelt. För att relationen med dom jag tycker om skulle fungera bättre. Det skulle ju isf även gynna de jag har en relation med, inte bara mig. Hmm, försöker jag hitta på för att inte verka så egoistisk ;). Men jag tror ändå att det kan ligga någonting i det.
*Tänk om jag skullle kunna plocka ut de väsentliga bitarna i allt jag skriver, sammanfatta det, och ge det till NPU. Skulle det inte bli lättare då för dem att se vad jag tycker att jag har svårt med, vad jag mår dåligt av? Det kanske skulle underlätta för dom också. Jag är ju inte så pratglad när jag är där =/.
*Usch vad sorligt det är att vi inte kan vara tillsammans nu =(. Om du nu är ensam hemma förstås, det vet jag ju inte. Jag vet ju inte om du hellre skulle vilja det heller, du kanske inte ens har tråkigt eller tycker att det skulle vara trevligare att umgås.. Men jag skulle iaf tycka det. Inte att skiljas åt. Inte att inte vara tillsammans. Det är väl bäst som det är, egentligen. Det är nog bäst att inte träffas och låta sig läkas, acceptera och gå vidare. Men vad svårt det är låta förnuftet bestämma! Omöjligt svårt! När man älskar någon och bara vill vara med den hela tiden! Det känns som det är slöseri med tid som kunde vara underbar! Det känns som bortkastat att jag inte får träffa dig om du ändå inte gör något annat och har något bättre för dig. Om det är så att du hellre VILL vara ensam, att du tycker att det är att ha något bättre för sig, då är det förstås inte slöseri med tid. Men om båda skulle sitta ensamma och haft trevligare ihop, då känns det så onödigt =(. Men som sagt, egentligen kanske det inte är onödigt om det är bättre i längden =/. Usch usch usch vad tråkigt det..
*..är att tänka på det! =(( Hemskt.
Jag vill inte att det ska sluta så här! Jag vill aldrig att det ska ta slut! Det är så hemskt när den ena vill det och inte den andra! Om bara båda hade velat det, eller ingen...
*Du är inte min längre. Tänk vad underbart det är att få ha någon som "sin" och att vara "någons". Det är kärlek.
*Jag tänker nog lägga ut allt jag skrivit nu på bloggen. Jag skulle inte göra det om du inte ville det. Nu vet jag ju inte vad du vill, men jag tror inte att du har något emot det.
Ska väl gå och diska nu som jag tänkte göra för typ två timmar sen ^^. Sen kanske sova skulle vara en bra idé. Men jag vill inte sova =(, för jag vill inte vakna, inte ensam =(.
Tänk om du hade haft msn på på mobilen så att det såg ut som om du var online (fast det kanske står att det är via mobilen då?). Att jag trodde att du var hemma.. Och sen ringde du bara på här helt plötsligt. Att du hade varit på väg hit när jag trodde att du var kvar hemma. Det brukar jag fantisera om. Många gånger när jag varit på väg hem från jobbet, särskilt fredagar när vi inte bestämt att du ska komma, så har jag önskat och hoppats på att du skulle vänta på mig hemma hos mig. Att du skulle ha åkt till mig när du visste att jag mådde dåligt och överraskat mig med att komma till mig (L). Jag vet att jag har sagt att jag inte gillar sådana överraskningar (särskilt med tanke på hetsätningen då), och det gör jag väl inte heller,...
*...men samtidigt har jag de senaste veckorna, när det varit dåligt och efter att vi gjort slut, ändå hoppats på det. Att du skulle ha slutat tidigare för jobbet för min skull och varit här när jag kommit hem ledsen, deppig och ensam från jobbet. Att du kanske hade kunnat jobba hemifrån och kommit hit en torsdagseftermiddag! Är det knäppt att tänka så? Att fantisera om att någon älskar en så mkt? Är det egoistiskt eller dåligt? Det är väl mitt bekräftelsebehov som visar sig tycker du =/. Jag undrar om andra kan fantisera om sånt? Kärlek som man oftast bara ser på film... Men jag tror nog att det händer hyfsat ofta i verkligheten också! Det finns ju dom som friar vi radio eller TV. Eller killar som köper en resa till sig och sin flickvän i smyg och överraskar med, bara för att han vill det och för att han älskar henne så mycket. Det är väl tvärtom också, att tjejer gör sånt för sina killar.. Men det är väl hur man är. Jag är inte den som kommer med överraskningar och presenter, och det är väl inte du heller. Men man kan väl ändå drömma om det. Fantisera om det. Det är ju romantiskt!
*Ja.. då var det väl den där satans disken då. Det är ju faktiskt aningen skönare imorgon när jag ska fixa frukost om det är rent och diskat i köket. Och nu när jag ändå inte är förtvivlad längre och känner att jag faktiskt orkar ta tag i någonting, så kan ju disken vara ett lämpligt alternativ ^^.
Godnatt du som känns som om du alltid kommer att vara min älskade! Sov gott!!

T

Jag önskar av hela mitt hjärta att T hade kommit hit idag. Jag önskar att jag hade ringt honom direkt när jag vaknade och bett honom komma. Jag önskar att jag inte hade förstört allt. Jag önskar att han ska komma nu. Jag vill att mamma ska åka hem och att T ska komma hit. Mamma ska åka hem, men T kommer inte hit. Det dödar mig av sorg.

Det känns som jag inte ens vill må bra längre =(. Jag vill inte må dåligt och jag vill inte må bra. Jag vill inte finnas. Jag vill inte leva utan T =(. Jag älskar honom.

Förtvivlad av sorg

Usch jag är så ledsen så ledsen så ledsen!! Jag önskar att någon kunde trösta mig! Hur kan den kille jag varit tillsammans med i nästan 1,5 år bara lämna mig så här??!??! Jag fattar inte!

Det borde vara förbjudet att sitta och gråta ensam i sin lägenhet utan att någon bryr sig!!!! Det borde vara förbjudet att gråta sig till sömns! Och män borde vara förbjudna på den här planeten. Jag hatar dom! Jag avskyr dom!

Dom nästlar sig in som några jävla grisar. Förstör och förstör och förstör och sedan lämnar dom en bara. Säger tack och hej och sticker. När tjejen har lämnat bort hela sitt hjärta som aldrig någonsin mer går att reparera.

Killar är som psykopater. Helt känslokalla. De är robotar med ett hjärta av sten. Hur kan livet skapa något så ont? Hur kan livet vara så fruktansvärt elakt? Jag förstår inte. Jag förstår inte!!!!! Det gör så ont!

Och ja, jag tror att ALLA killar är sådana. Jag har varit med två av de snällaste killarna på jorden men till och med dom har lyckats lura mig totalt. Jag känner mig så otroligt sviken. Hur kan någon lämna en annan person utan att göra det ansikte mot ansikte? Så FEGT!! Så otroligt jävla FEGT!! Då är man så jävla oförtjänt av ett förhållande så det finns inte!!!!!!!!!! Man får väl för fan stå upp för det man gör och inte bara smita och inte stå för konsekvenserna som en jävla missbildad idiot!!!!!!!!!!!!!!! Sådana personer borde inte få existera.

Det är så jävla orättvist!!!!! Hur kan jag ha missbedömt en person så gravt??? Jag fattar inte. Jag kan inte fatta det. Jag känner mig så otroligt lurad.

Jag föraktar män. Jag har lust att spotta alla killar i ansiktet på jobbet imorgon. Jag tror t o m att jag skulle kunna ställa upp på en förintelse av män just nu.

De som verkar vara de snällaste är kanske i själva verket de elakaste och mest känslokalla och fega.

Hur KAN MAN göra slut på telefon? Hur KAN MAN vägra att träffa den man gör slut med och prata om det och svara på frågor?? Jag har tusen frågor! Jag är förtvivlat ledsen!
Hur fan kan man gå vidare och leva med att man har gjort någonting sådant?? Förstört en persons liv!?

Jag kan inte förstå det och jag kan inte acceptera det och jag kan inte gå vidare. Min sorg har börjat gå över till hat. Jag är förtvivlad!!!!!!!!!!!!!!!!! Snälla någon hjälp mig!!!!!! Hjälp mig gud!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hjälp mig mamma!!!!!!!!!!!! Jag har aldrig någonsin varit så ledsen i hela mitt liv.

Är det ingen som kan förstå mig?? Finns det ingen som kan trösta mig?? Jag står inte ut!! Jag står inte ut!!

Jag tycker så jävla synd om Ts mamma som har fått en sådan son. Men hon är väl lyckligt ovetande om det. Man kan ju som sagt lätt missta sig om man inte låter dem borra sig in och skära sönder ens hjärta till slamsor.

Vem ska trösta mig nu? VEM VEM VEM VEM?????? Det finns ingen!!! Jag kan inte komma på en enda person. T var den som skulle trösta mig. Han var mitt allt.

Jag vill inte leva mer.

Krossad kärlek

Vad fan ska jag göra!?!?!? Jag vill flytta till T!!!! Jag  v i l l  i n t e  flytta till en ny lgh här!! Jag vill inte! laughing smileys

Ingen tar mig på allvar om att T gjort slut heller. Inte mamma, inte läkaren på NPU... Inte jag själv heller? Det är ju inte så konstigt när vi gjort slut hundra ggr redan och blivit tillsammans igen, men den här gången verkar det verkligen vara allvar från Ts sida. Fast han verkar inte riktigt vara 100% säker själv. Han har inte tagit bort mig som "in a relationship with" på Facebook och inte berättat för sina kompisar eller sin familj. Möjligtvis berättade han för sin mamma igår eftersom hon ringde mig.. Jag svarade dock inte, hann inte. Vågade inte heller. Undrar om hon ringer igen..

Jag är så ledsen. Jag vet inte hur jag ska göra med någonting längre. Jag kan inte släppa tanken på T och mig.

Jag tänker (såklart) på det där lilla livet jag hade i mig, om det hade blivit ett barn.. Då hade T och jag antagligen varit tillsammans fortfarande och bott ihop vid det här laget. Jag hade älskat det barnet över allt annat på jorden.

Nu är allting borta och jag är ensam. Jag är så ledsen, så tom. Jag har inte lust med någonting.

Planerna raserade

Det känns som allt har rasat. Jag har hela tiden varit inställd på att flytta till T. Även om han varit tveksam hela tiden. Det blev inte av i våras, T ville inte nu till hösten heller. Ändå är jag så dum så jag har trott att det kommer ordna sig. Någongång kommer han vilja. I vinter, till våren...

Jag har inte ställt in mig på att stann här. Det fanns inte i min värld. Jag vill inte vara kvar här. Ensam, igen. Jag är trött på den här staden. Jag vill inte bo här! Men vart ska jag ta vägen nu? Jag har ingenstans att ta vägen. Det är här jag har ett jobb, åtminstone tillsvidare.

Jag känner mig så ledsen. Jag känner mig tom. Jag märker nu att jag verkligen hade ställt in mig på att flytta till en ny stad. Trots att jag inte känner någon mer än T där. Jag önskar att jag hade fått göra det. Gå ut med hans jobbarkompisar, lära känna nya tjejkompisar.

Jag vill flytta dit ändå. Dit eller till Sthlm. Fast det är oerhört dumt att flytta dit nu, men Sthlm skulle ju funka. Där känner jag lite folk iaf. Men hur lätt är det att få tag på lgh där? Det går ju i princip inte.. och nu har jag ju jobb här =(. Det känns som jag är fast. Det känns som T har stängt en dörr och nu är jag helt plötsligt fången här.

Jag trodde aldrig att det skulle gå så här. Visst har jag i princip gjort slut varenda vecka, men det har varit när jag mått dåligt och varit arg, irriterad, frustrerad och ledsen. T har verkat kär ändå. Det har verkat som han har kunnat ta det. Hur har jag inte kunnat ana att detta skulle hända, trots att vi pratat om att göra slut nästan mer än om att vara tillsamamns..? Jag har aldrig kunnat tro att han kunde göra det, göra slut, inte på riktigt, inte på allvar.

T har lämnat mig.

Nu skulle jag gråta om jag inte var tom.

Vi har planer kvar! Vi skulle se en film på bio, vi skulle på min kusins bröllop och vi skulle på Ts farmors 95-års kalas. Vi skulle dansa, städa och bo ihop. Vi skulle bo ihop. Hur kan man bara avbryta detta nu? Avbryta det som skulle fortsätta? Jag tror att jag har varit inställd på att det skulle ha fortsatt resten av våra liv.

Jag tänker aldrig mer bli tillsammans med någon. Och jag ska verkligen försöka att aldrig någonsin mer bli kär.

Förlåt

Vad gör man när man har förstört allt? Jag är förtvivlad. Jag hetsäter fast jag inte behöver. Jag har ingen ångest, jag är bara ledsen. Men sorgen går inte bort med hetsätning. Allt blir mkt värre ist. Jag vill inte mer. Jag är ensam nu.

Om allt kunde vara som förut! Om det inte betydde något! Om vi ändå kunde bli tillsammans igen imorgon.

Alla bara försvinner ifrån mig. Snart är bara mamma kvar, men hon är gammal och försvinner snart även hon. Jag vill försvinna jag med. Bort från mig själv. Bort från allting.

Ett inlägg till...

...om Anna JD Jacobsson. Hon skriver helt fantastiskt (och verkar helt fantastisk som person ^^). Där har vi positivitet och tacksamhet om något!
Läs bara detta tex:

"Jag är verkligen sjukt lyckligt lottad.
Min man är den mest omtänksamma, kärleksfulla, varma person jag någonsin träffat och han är helt galen i just mig. Våra barn är friska, trygga och lyckliga, vi har tak över våra huvuden och mat på vårt bord. Livet behandlar mig väl och jag ska göra mitt bästa för att hand om de gåvor som tilldelats mig.
"

♥♥♥

Edit: Jag har faktiskt det här inlägget utskrivet och uppsatt på ytterdörren =P (från hennes gamla blogg på Metrobloggen).

Jag älskar T =(

T svarade bara "Tack" på mitt Grattis-sms imorse.
Jag skrev ett till senare att jag var kåt ^^, men det ångrar jag som fan. Jag hoppas verkligen inte att han hör av sig på fredag som vanligt.. Jag hatar det. Att inte höras i veckorna, men sen tigga kontakt till helgen. Och jag är ju alldeles för mesig för att stå emot =(. Jag vet ju inte vad jag vill heller!!

Åhh vad jag hatar allt. Grät medan jag stretchade ikväll. Allt är så jobbigt. Jag vill att allt ska vara perfekt. Jag vill ha en perfekt pojkvän och ett perfekt liv. Åtminstone en perfekt pojkvän... Livet har jag redan sabbat.



What's a woman when a man
Don't stand by her side?
What's a woman when a man
Has secrets to hide?
She'll be weak
She'll be strong
Struggle hard
For so long
What's a woman when a man
(What's a man without a woman?)
Don't go by the rule?
What's a woman when a man
(What's a man without a woman?)
Makes her feel like a fool?
When right
Turns to wrong
She will try
To hold on to the ghosts of the past
When love was to last
Dreams from the past
Faded so fast
All alone
In the daek
She will swear
He'll never mislead her again
All those dreams from the oast
Faded so fast
Ghosts of the past
When love was to last
All alone
In the dark She will swear cross her heart
Never again
Cross my heart
Never again

Gjort slut

Jag har gjort slut med T. För hundrasjuttioelfte ggn. Han gör mig ledsen och irriterad och vi vill inte samma saker, varför ska jag vara tillsammans med honom då?

När jag gråter över något av det värsta jag gjort i hela mitt liv, något jag behöver älta och prata om, med T, då pratar han bort det. Han bryr sig inte ett skit om det. För honom var väl inte aborten någonting. Han bar aldrig på något barn, han kände aldrig någonting och han kan lätt glömma det och gå vidare. Han kan inte ens trösta mig.

Just det spelar inte så stor roll, att han inte tröstar mig. Det som spelar roll är att han inte bryr sig. Han ringer inte ens upp mig när jag är så ledsen. Istället surfar han runt och kollar på bilar!? Det är det som är viktigt för honom, det är det han bryr sig om.

Alla killar kanske är så? Jag tror inte det, men jag hatar killar ändå. De är vidriga. Jag önskar att jag var lesbisk. Det har jag alltid gjort. Jag har alltid hatat killar. De är äckliga, fula, dumma och värdelösa!!!!!!!!

Om vi bodde i hop hade det varit en annan sak tror jag. Då pratar man automatiskt när man fixar mat eller äter eller bara går om varandra hemma. Då finns det tid för att surfa och kolla på bilar eftersom man ändå är tillsammans. Nu träffas vi inte på vardagarna, då vill jag prata i telefon eller på msn. Då vill jag känna att jag är längtad efter och inte nån man måste kontakta en gång om dagen för att det ska vara så. Jag vill vara som nykär alltid och jag vill alltid ha en nykär kille.

Om jag träffar någon ny kille måste det vara någon som kan ge mig tillräcligt med bekräftelse och han får gärna behöva mycket bekräftelse själv.

Jag skulle så gärna vilja hetsäta nu. Jag har ätit alldeles för mycket ikväll och jag behöver verkligen hetsäta eftersom ingen bryr sig, men jag måste jobba imorgon. Jag måste orka upp och jag orkar inte vara vaken halva natten nu. Jag hatar det! Jag hatar mig själv. Jag hatar mitt liv. Jag hatar allting.

Jag måste hämta tvätten fast jag är helt rödgråten och tårarna fortfarande rinner. Jag måste tvätta mig och bestämma vad jag ska ha för kläder på mig imorgon, det lovade jag min terapeut idag (för att jag ska slippa stå och välja kläder imorgon bitti) men det skiter jag i. Jag vill skriva ett "dagens-inlägg" om vad jag har ätit idag. Jag vill föra över mina bilder från mobilen till datorn. Men jag hinner inte för jag måste gå och lägga mig.

Jag skulle vilja döda T också. Skära honom sönder och samman och hänga upp honom på väggen. Jag måste våga ta livet av mig nångång för jag vill verkligen inte leva längre.

Oromantik

Ett sms till T, från mig, idag:
"Jag vill ha sex med dig! Jag vill vara med dig! Nu nu nu! =)"
Ts "svar" till mig:
"Har varit på lunch nu. Vi tog en sen lunch idag."

WTF!?!?!? Okej?? Intressant.. Som om jag bryr mig om det liksom!?

Okej, man behöver väl inte längta efter sin idiotiska flickvän varje dag. Inte ens vara lite artig och skicka en glad smiley. Men det har varit så här i flera veckor! Jag hatar det! Jag avskyr det.

Och sen frågar han när jag ska komma. Imorgon eller på torsdag. Som om jag skulle vilja åka till någon som inte visar minsta lilla hint om att han verkligen vill träffa mig?

Sen är det väl inte ett dugg konstigt att det är så här. Jag beter mig ju som ett jävla svin. Men jag vill ändå ha en pojkvän som älskar mig över allt annat och längtar efter mig och vill vara med mig. Dessutom vill jag hitta "den rätte" NU. Kanske dags att göra slut då? Då är det iaf större chans att jag träffar någon annan =(.

Tänker på det här varje dag. Hur fan jag ska göra med T, med vårt förhållande. Han gör ju inte slut, så då hänger det på mig. Men jag kan ju aldrig bestämma mig för någonting! Jag vet inte om jag hatar honom eller älskar honom eller någonting. Jag vet ingenting.


(snodde denna underbara bild från selena)