Död, sorg
Usch, vilken helg. Eg har halva helgen varit bra, men idag känns helgen inte rolig. Åkte till Sthlm med mamma i fredags och igår hälsade vi på min farmor som bor på ett ålderdomshem (ev tillfälligt) och som fyllde 93 år igår. Mamma berättade i bilen på vägen till Sthlm att en av min fasters sköldpaddor dog i onsdags. Hon hade varit sjuk ganska länge och mamma har varit hos veterinären med henne och hade återbesök i torsdags, men tyvärr dog hon innan dess =(. Jag är så ledsen. Jag älskade den sköldpaddan. Min faster skaffade henne när jag var liten, kanske gick på lågstadiet då.
Iaf blev jag jätteledsen, och arg på mamma. Tyckte inte hon skött dom bra. Inte tagit hand om dom och att jag borde haft dom hos mig. Hon lämnade dom ju ensamma i en hel vecka när vi var i Idre trots att minstingen var sjuk!! Usch vad jag hatade mamma då, jag älskade den sköldpaddan. Trots det vet jag att mamma har gjort sitt bästa. Mamma har försökt mata henne och badat henne, varit hos veterinären, gett henne penicillin. Skiljt henne och den andra sköldpaddan åt eftersom hon hade en smittsam bakterie.
Jag är bara så ledsen att hon är död. Jag hade inte ens träffat dom på evigheter. Ändå brydde jag mig inte särskilt om dom när min faster dog. Jag ville inte ta hand om dom, så mamma fick göra det. Hon som inte ens gillar sköldpaddor. Jag hatar mig själv. Jag älskade den sköldpaddan. Jag saknar hennes ögon. Jag saknar att aldrig mer kunna ligga och mysa med henne på morgonen i sängen. Hon verkade tycka om att ligga där, i värmen. Den andra sköldpaddan har inte samma ro. Han har ju sin personlighet, han är inte alls likadan. Men jag älskar honom också naturligtvis. Jag undrar bara om han kommer sakna henne i vår när han vaknar till efter vintern. Han har ingen att jaga längre ingen att bli upphetsad av. Han kommer vara ensam. Iofs tror jag att han klarar det ganska bra, att vara ensam, men jag vet inte.
Mamma kramade mig sen iaf, på kvällen och igår. Vad jag än säger för elaka saker till min mamma så kommer hon alltid finnas där för mig. Det är väl ganska fantastiskt? Hon är den enda människa på jorden som kommer att finnas kvar, hur mkt jag än hatar och avskyr.. och älskar. Tyvärr kanske vetskapen om det gör att jag vågar vara så fruktansvärt elak som jag är ibland? Fast jag tror ändå inte det. När jag är sådär ledsen och förtvivlad så bryr jag mig inte riktigt om ifall personen jag riktar mitt hat mot kommer att finnas kvar efteråt eller inte. Lite har jag det fortf i bakhuvudet, men ilskan och ångesten(?) är så mkt starkare. Jag önskar att jag kunde träffa en sådan kille. En som alltid finns kvar.
När jag var sådär ledsen i bilen på väg till Sthlm, vände jag nära Södertälje och körde tillbaka till Nyköping. Körde runt där och körde sedan mot Sthlm igen. Jag körde mot mitträcket med gasen i botten, körde ifatt en annan bil med gasen i botten osv. Jag ber till gud att jag ska få dö, men jag dör inte. Den där känslan i bakhuvudet är väl hopp? Det där om att jag vill att de jag älskar ska finnas kvar även efter mitt utbrott.. Det är iaf den undantryckta känslan som gör att jag inte kör in i mitträcket, en annan bil eller ett träd eller vrider ratten så att vi voltar. Jag har väldigt mkt kärlek i mig också. Lika mkt som allt hat, eller t o m mer. Stackars mamma. En dotter kommer att dö snart, och en dotter vill till och från inte alls leva. Tur att min bror iaf inte har (alltför stora?) problem just nu.
Vi åkte tillbaka igår em och på kvällen träffade jag några kompisar och lagade mat och kollade på melodifestivalen. Tyvärr åt jag rätt mkt av efterrätten, och när jag kom hem vid halv ett på natten gick jag inte och la mig trots att jag var dödstrött, utan jag gjorde te och åt jordnötter framför någon film. Jag tog en skål till med jordnötter. Sen två mandariner. Sedan två till. Sen resten av jordnötspåsen och tre fullkornsmackor på det. Somnade flera ggr framför tv:n och vid kanske halv fem på morgonen vaknade jag till och kände mig tvungen att gå och spy. Det var inte trevligt. Det är inte trevligt att spy. Det är inte heller trevligt att ha hetsätit två gånger nu det här året, i min nya lgh. Jag är livrädd för att få tillbaka mina tvångstankar om att det är "kört" och att jag "måste" hetsäta ett år till nu(!) el ngt liknande. Jag har redan dom där tankarna, men jag kan hålla dom lite på avstånd. Kanske måste jag börja med Concertan igen? Det är ju den som fick mig att klara mig ur bulimin i höstas.
Dock får jag eg inget hetssug om jag bara håller mig till LCHF. Eller typ LCHF. Bra mat helt enkelt. Det är ju när jag äter skitgrejer tex på jobbfika eller som nu, hos vänner, som det där jävliga suget kommer tillbaka. Hade jag bara gått och lagt mig när jag kom hem så hade jag sluppit den här skiten! Tyvärr kände jag ju att jag redan hade ätit för mkt och den känslan vann över tröttheten, trots att jag verkligen var dödstrött redan när jag kom hem.
Idag gick jag upp tjugo i fyra på em. Hatar det. Hatar att sova bort hela dagen. Allt blir fel. Allt blir förstört. Jag har redan planerat sjuttioelva olika alternativ för hur den här dagen/kvällen ska bli. Köpa mjölk och baka scones (har tyvärr fortf massa mjölk kvar sen Idre, har aldrig det hemma annars =/, gå till Statoil och köpa vissa sorter av lösviktsgodis (tre av varje sort), eller kanske bara stanna hemma och försöka fixa matlådor till veckan och städa här? Haha, ja vad tror ni? Det sista alternativet är väl inte ens ett realistiskt alternativ. Jag orkar inte, jag vill inte. Men eftersom jag ätit en rejäl frukost/lunch/middag nu ^^, så är jag inte alls sugen på något. Jag vill inte hetsäta igen. Jag vill inte det! Snälla gud låt mig slippa det! Jag vill inte! Jag vet, det är bara jag själv som styr, det är bara jag som kan bestämma hur min kväll ska bli. Jag hatar det. Jag vill ha en pojkvän.
Jag önskar att jag hade någon som brydde sig nu. Någon som älskade mig. Någon som skulle komma direkt, och älska det. Någon som inte vill något hellre än att komma till mig och vara med mig ikväll. Men det finns ingen sådan. T finns inte kvar. Jag är ensam.
Visst finns det ett par stycken jag skulle kunna träffa ikväll, men jag vill inte träffa dom! Jag vill bara träffa T, annars kan det kvitta. Helst vill jag gå och lägga mig och dö. Jag orkar inte sitta här och gråta ikväll. Jag hatar det, jag vill inte. Isf är det faktiskt bättre att hetsäta. Bättre för stunden, inte i längden naturligtvis. Men hur lätt är det att tänka på framtiden när man helst bara vill försvinna? Jag önskar att mamma var här. Att hon var här och hjälpte mig att packa upp de sista flyttkartongerna. Det ser förjävligt ut här, men jag orkar inte ta tag i det ensam. Jag vill bara gråta nu. Köpa farlig mat och titta på film.
Vem kan ändå vara glad när det går åt helvete i Japan. Två härdsmältor nu, frågan är bara hur stora de kommer att bli. Jag hatar människor. Jag älskar djur och natur. Varför måste vi förstöra för alla när vi förstör? Jag önskar att radioaktiv strålning bara kunde drabba människor. Människan är så DUM. Jag förstår inte. Hur kan någon vilja leva i den här världen, med alla idioter runt omkring sig? Jag förstår inte det. Eller jag kanske förstår ändå.. Kärlek, hopp och förtröstan? Jag vet inte. Tänk om människan bara kunde vara god och inte ond? De som har livslust kanske just drivs av det, att få det goda att segra, varje dag?
Nu satte jag på p3. Jag kom på att jag älskar musik. Jag borde lyssna på musik mer, både när jag mår bra och dåligt.
Jag älskar er. Kram ♥
Iaf blev jag jätteledsen, och arg på mamma. Tyckte inte hon skött dom bra. Inte tagit hand om dom och att jag borde haft dom hos mig. Hon lämnade dom ju ensamma i en hel vecka när vi var i Idre trots att minstingen var sjuk!! Usch vad jag hatade mamma då, jag älskade den sköldpaddan. Trots det vet jag att mamma har gjort sitt bästa. Mamma har försökt mata henne och badat henne, varit hos veterinären, gett henne penicillin. Skiljt henne och den andra sköldpaddan åt eftersom hon hade en smittsam bakterie.
Jag är bara så ledsen att hon är död. Jag hade inte ens träffat dom på evigheter. Ändå brydde jag mig inte särskilt om dom när min faster dog. Jag ville inte ta hand om dom, så mamma fick göra det. Hon som inte ens gillar sköldpaddor. Jag hatar mig själv. Jag älskade den sköldpaddan. Jag saknar hennes ögon. Jag saknar att aldrig mer kunna ligga och mysa med henne på morgonen i sängen. Hon verkade tycka om att ligga där, i värmen. Den andra sköldpaddan har inte samma ro. Han har ju sin personlighet, han är inte alls likadan. Men jag älskar honom också naturligtvis. Jag undrar bara om han kommer sakna henne i vår när han vaknar till efter vintern. Han har ingen att jaga längre ingen att bli upphetsad av. Han kommer vara ensam. Iofs tror jag att han klarar det ganska bra, att vara ensam, men jag vet inte.
Mamma kramade mig sen iaf, på kvällen och igår. Vad jag än säger för elaka saker till min mamma så kommer hon alltid finnas där för mig. Det är väl ganska fantastiskt? Hon är den enda människa på jorden som kommer att finnas kvar, hur mkt jag än hatar och avskyr.. och älskar. Tyvärr kanske vetskapen om det gör att jag vågar vara så fruktansvärt elak som jag är ibland? Fast jag tror ändå inte det. När jag är sådär ledsen och förtvivlad så bryr jag mig inte riktigt om ifall personen jag riktar mitt hat mot kommer att finnas kvar efteråt eller inte. Lite har jag det fortf i bakhuvudet, men ilskan och ångesten(?) är så mkt starkare. Jag önskar att jag kunde träffa en sådan kille. En som alltid finns kvar.
När jag var sådär ledsen i bilen på väg till Sthlm, vände jag nära Södertälje och körde tillbaka till Nyköping. Körde runt där och körde sedan mot Sthlm igen. Jag körde mot mitträcket med gasen i botten, körde ifatt en annan bil med gasen i botten osv. Jag ber till gud att jag ska få dö, men jag dör inte. Den där känslan i bakhuvudet är väl hopp? Det där om att jag vill att de jag älskar ska finnas kvar även efter mitt utbrott.. Det är iaf den undantryckta känslan som gör att jag inte kör in i mitträcket, en annan bil eller ett träd eller vrider ratten så att vi voltar. Jag har väldigt mkt kärlek i mig också. Lika mkt som allt hat, eller t o m mer. Stackars mamma. En dotter kommer att dö snart, och en dotter vill till och från inte alls leva. Tur att min bror iaf inte har (alltför stora?) problem just nu.
Vi åkte tillbaka igår em och på kvällen träffade jag några kompisar och lagade mat och kollade på melodifestivalen. Tyvärr åt jag rätt mkt av efterrätten, och när jag kom hem vid halv ett på natten gick jag inte och la mig trots att jag var dödstrött, utan jag gjorde te och åt jordnötter framför någon film. Jag tog en skål till med jordnötter. Sen två mandariner. Sedan två till. Sen resten av jordnötspåsen och tre fullkornsmackor på det. Somnade flera ggr framför tv:n och vid kanske halv fem på morgonen vaknade jag till och kände mig tvungen att gå och spy. Det var inte trevligt. Det är inte trevligt att spy. Det är inte heller trevligt att ha hetsätit två gånger nu det här året, i min nya lgh. Jag är livrädd för att få tillbaka mina tvångstankar om att det är "kört" och att jag "måste" hetsäta ett år till nu(!) el ngt liknande. Jag har redan dom där tankarna, men jag kan hålla dom lite på avstånd. Kanske måste jag börja med Concertan igen? Det är ju den som fick mig att klara mig ur bulimin i höstas.
Dock får jag eg inget hetssug om jag bara håller mig till LCHF. Eller typ LCHF. Bra mat helt enkelt. Det är ju när jag äter skitgrejer tex på jobbfika eller som nu, hos vänner, som det där jävliga suget kommer tillbaka. Hade jag bara gått och lagt mig när jag kom hem så hade jag sluppit den här skiten! Tyvärr kände jag ju att jag redan hade ätit för mkt och den känslan vann över tröttheten, trots att jag verkligen var dödstrött redan när jag kom hem.
Idag gick jag upp tjugo i fyra på em. Hatar det. Hatar att sova bort hela dagen. Allt blir fel. Allt blir förstört. Jag har redan planerat sjuttioelva olika alternativ för hur den här dagen/kvällen ska bli. Köpa mjölk och baka scones (har tyvärr fortf massa mjölk kvar sen Idre, har aldrig det hemma annars =/, gå till Statoil och köpa vissa sorter av lösviktsgodis (tre av varje sort), eller kanske bara stanna hemma och försöka fixa matlådor till veckan och städa här? Haha, ja vad tror ni? Det sista alternativet är väl inte ens ett realistiskt alternativ. Jag orkar inte, jag vill inte. Men eftersom jag ätit en rejäl frukost/lunch/middag nu ^^, så är jag inte alls sugen på något. Jag vill inte hetsäta igen. Jag vill inte det! Snälla gud låt mig slippa det! Jag vill inte! Jag vet, det är bara jag själv som styr, det är bara jag som kan bestämma hur min kväll ska bli. Jag hatar det. Jag vill ha en pojkvän.
Jag önskar att jag hade någon som brydde sig nu. Någon som älskade mig. Någon som skulle komma direkt, och älska det. Någon som inte vill något hellre än att komma till mig och vara med mig ikväll. Men det finns ingen sådan. T finns inte kvar. Jag är ensam.
Visst finns det ett par stycken jag skulle kunna träffa ikväll, men jag vill inte träffa dom! Jag vill bara träffa T, annars kan det kvitta. Helst vill jag gå och lägga mig och dö. Jag orkar inte sitta här och gråta ikväll. Jag hatar det, jag vill inte. Isf är det faktiskt bättre att hetsäta. Bättre för stunden, inte i längden naturligtvis. Men hur lätt är det att tänka på framtiden när man helst bara vill försvinna? Jag önskar att mamma var här. Att hon var här och hjälpte mig att packa upp de sista flyttkartongerna. Det ser förjävligt ut här, men jag orkar inte ta tag i det ensam. Jag vill bara gråta nu. Köpa farlig mat och titta på film.
Vem kan ändå vara glad när det går åt helvete i Japan. Två härdsmältor nu, frågan är bara hur stora de kommer att bli. Jag hatar människor. Jag älskar djur och natur. Varför måste vi förstöra för alla när vi förstör? Jag önskar att radioaktiv strålning bara kunde drabba människor. Människan är så DUM. Jag förstår inte. Hur kan någon vilja leva i den här världen, med alla idioter runt omkring sig? Jag förstår inte det. Eller jag kanske förstår ändå.. Kärlek, hopp och förtröstan? Jag vet inte. Tänk om människan bara kunde vara god och inte ond? De som har livslust kanske just drivs av det, att få det goda att segra, varje dag?
Nu satte jag på p3. Jag kom på att jag älskar musik. Jag borde lyssna på musik mer, både när jag mår bra och dåligt.
Jag älskar er. Kram ♥
Kommentarer
Postat av: .
älskar dig med! <3
Trackback
