Min konversation till T, över msn, ikväll

Jag vet inte om det kan kallas konversation när det bara är den ena som kommunicerar med den andre? =P Men skit samma. Jag har iaf skrivit ner mina tankar under (kan det vara??) en och en halv timme på msn till T. Att han inte svarar beror på att jag tidigare idag sa att jag inte vill ha någon kontakt med honom längre p g a att jag mår så dåligt av det och bara blir ledsen =(.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vill inte bryta kontakten med dig! Jag står inte ens ut med tanken på det! Jag vet inte vad jag vill! Jag står inte ut med att ha någon kontakt och jag står inte ut med att inte ha det. Jag är så rädd för att förlora en sista chans att vi skulle kunna bli tillsammas igen nångång, hitta tillbaka. Ibland (ganska ofta) känns det som att den chansen finns, och ibland inte. Jag  antar att du känner lite samma sak. Iaf har du ju känt dig lite tveksam, det skrev du ju när vi hade träffats förra helgen. Men det är så tärande att inte veta vad du tänker. Att inte veta hur tveksam du är. Om det är något övergående eller bestående.. Jag vet att jag är sjuk i huvudet som inte kan släppa det. Jag önskar verklige verkligen verkligen av hela mitt hjärta att jag inte är som jag är. Jag önskar att jag var som du ville att jag skulle vara. Jag önskar att jag var perfekt för dig. Jag vill vara glad. Jag vill vara med dig. Jag vill träffa dina arbetskompisar nångång =(. Jag vill inte att det ska sluta här. Usch jag vill verkligen inte det =(. Jag är så ledsen!
Det känns så hemskt allting.
*Att du lever vidare där borta. Träffar nya människor som jag aldrig kommer träffa. Träffar någon ny tjej. Får barn t o m, skaffar familj. Bil ska du ju snart köpa. Och jag är inte med längre. Det är så sorgligt att tänka på =(.
Att jag ska bo kvar här. Jag kanske överlever. Jag har ingen aning om vad jag vill eller vad det ska bli av mig. Jag får aldrig träffa din familj mer. Jag kommer väl aldrig någonsin komma till Dalsland igen ens. Det är så mycket som är förknippat med dig, som jag kommer sakna. Men allra mest är det ju du. Bara du som person. Tänk att jag iallafall har fått vara med dig och att du har velat vara med mig så pass länge (L). Men jag kan inte glädjas åt det nu. Nu kan jag bara vara ledsen för att jag inte får vara med dig längre. Ledsen för att din kärlek till mig har slocknat för att du inte orkar med mig längre,:( Jag önskar att jag kunde göra något för att ändra det. Jag skulle göra vad som helst.
*Jag önskar att du var här! Jag önskar att jag var med dig nu.
*Jag är ledsen att jag klagade på att du inte svarade mig när jag var så ledsen, istället för att tacka dig för att du iaf svarade senare och pratade med mig länge. Jag älskar dig för det. Jag älskar dig för allting. Det är väl bra att du inte svarar nu, det är snällt, det är ju det jag har sagt att jag vill.. =(
Jag undrar vad du gör. Du verkar vara kvar hemma ändå. Jag önskar att du var här. Jag önskar såå otroligt mycket att jag inte var så känslig, att jag inte brydde mig så mkt och inte tänkte så mkt. Jag vill inte må dåligt av att du hör av dig, jag vill må bra av det. Jag älskar att vara med dig, jag älskar att höra din röst och jag älskar att känna dig. Men jag förstår nog varför jag mår dåligt av att du hör av dig. Jag hoppas hela tiden att du ska skriva eller säga något som tyder på att du ändå vill vara med mig trots allt. Jag kan verkligen inte hjälpa att jag hoppas på det. Hur ska jag kunna sluta att hoppas? Och när du sedan inte gör det så blir jag ju besviken =(. Och jag kan inte hjälpa att jag blir besviken =(.
Det är så otroligt sorgligt alltihopa. Hur ska jag kunna..
*..vilja bli glad och fortsätta livet utan dig? Hur ska jag kunna vilja träffa någon annan (för det måste jag bara göra, jag kan bara inte tänka mig att leva ensam), när jag bara vill ha dig?
Varför måste allting kännas så satans komplicerat och svårt!?
Jag är så ledsen för att det har blivit så här. Jag har ju gått och fantiserat om att bo i Örebro med dig. Tänkt på olika jobb, tänkt på vad jag vill göra, om och vad jag vill plugga. Tänkt att allting ändå kommer lösa sig till det bästa när jag fick bo med dig. Tänk att få bo med sin pojkvän! Det drömmer jag om, det är det jag önskar mest av allt!
Jag känner mig bara så tom nu och så ledsen. Det känns som jag aldrig kommer att bli glad mer =(. Jag hoppas fortfarande på att vi kommer att hitta tillbaka till varandra igen någon dag. Jag kan bara inte sluta tänka på det fast jag vet att jag borde =(.
Tänk om det skulle finnas någon medicin som gjorde att man slapp tänka...^^
Jag förstår verkligen narkomaner. Jag är nästan lite smått avundsjuk. Inte på det helvete som kommer efter en tid, utan den härliga befriande känslan jag kan tänka..
*...mig att de har i början av missbruket. Att få lämna alla problem och alla jobbiga tankar och bara njuta! Extacy(stavn?) har jag tänkt på mkt. Tror det skulle vara något för mig ;). Tänk att orka dansa och dansa och dansa natt efter natt! Att släppa alla tankar och bara dansa loss till musiken. Flyta med utan att bry sig, bara vara lycklig.
Men livet är inte sådant, jag vet det. Men för en stund? Bara för en stund. Suck.
Drömma kan man ju alltid göra iaf, så länge man lever...
Å vad jag önskar att jag fick prata med dig istället. Vara med dig och prata med dig. Om allt. Jag vill gå och titta på lägenheter med dig. Jag har funderat på om jag skulle fråga dig om jag fick följa med nångång om du skulle kolla på en lägenhet till dig nån helg. Jag tycker det är roligt att kolla på lägenheter! Det jag inte tycker är roligt är att tvingas ta beslut själv. Men är det till någon annan så är det ju mkt lättare. Antar att det inte känns lika viktigt då, det har inte lika stor betydelse och jag behöver inte fatta beslutet. Jag kan bara titta och säga vad jag tycker.
*Nu har mamma åkt hem och jag har ingen att prata med längre så jag skriver till dig ist ^^. Vilken tur att mamma kom hit. Usch vad jag mådde dåligt! =( Men nu har jag sluppit att bara sitta och tänka på allt jobbigt och tyckt synd om mig själv en stund iaf. Det gör så otroligt mycket att bara slippa vara ensam. Det svåra är att själv åka iväg och tvinga sig på någon annan, det är så otroligt mycket lättare om någon annan kan tvinga sig på mig =/. Livet verkar kräva av mig att klara mig själv. Det jag tycker är absolut svårast =(.
Och vem vill ha en flickvän som inte klarar sig själv? =( Det dumma är att jag tror att jag klarar mig själv NÄR jag FÖRST får stöttning av någon annan. På sätt och vis iaf? Kanske..
Kanske finns det några killar som tycker om att känna sig behövda som kan passa en sån som jag =/. Många killar gillar väl att vara lite av en beskyddare, sen urminnes tider? Alla killar kanske inte vill ha helt självständiga tjejer. Jag får väl hoppas på det iaf. För jag vill verkligen ha någon. Jag behöver det, jag älskar det. Lika mycket som jag har hat i mig har jag ju...
*...kärlek!! Jag tror att jag har mkt mkt mer kärlek att ge än jag har hat. Det är väl kärleken som omvandlas till hat när jag känner mig ledsen, sårad och besviken. Jag har ju så mkt känslor i mig så då borde jag ha mkt kärlek att ge också. Jag vill tro det. Det väller ut kärlek från mig till dig som du inte kan se. Som du inte kan känna. Nu till exempel, hela tiden! Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig!!!!
Nu ska jag diska. Mamma har lagat mat och lämnat spisen och allt förjävligt. Men jag känner mig inte arg för det. Jag är så tacksam för att hon kom hit. Jag kan inte tänka mig hur jag hade överlevt kvällen annars. Usch, jag vill inte ens tänka på det =(.
Jag hade väl fått ringa dig kanske.. Men nu kom hon iaf och nu känns det liite bättre. Hon ska komma imorgon också. Jag har känt mig så otroligt ensam och övergiven den här veckan så det är såååå skönt att hon kommer hit nu. Usch jag vill aldrig mer vara ensam!
Jag önskar förstås att du var här istället. Jag önskar att vi älskade varandra och att allt var bra! Att vi bara hade roligt ihop. Tänk att det blev så här ändå..
*Att det tog slut. Jag har så svårt att fatta det. Jag förstår att du inte stod ut. Men ändå, det är så sorgligt att det inte kunde bli bättre i tid. Jag önskar så att det hade blivit bättre i tid. Om jag bara hade fått någon lugnande tablett så att jag inte hade blivit så aggressiv.. då kanske du aldrig hade blivit rädd för mig? Det är ju hemskt att du faktiskt varit det =(. Usch. Jag vill vara snäll och kärleksfull jämt och ändå är jag nästan aldrig det =(. Det är så konstigt och dumt alltihopa. Hur har jag kunnat bli en sån elak person? Jag kan inte förstå det. När jag har haft de bästa och snällaste föräldrarna i hela världen! Då MÅSTE det ju bara bero på personligheten, den delen iaf som jag är född med. Arvet, inte miljön. För miljön har ju alltid varit snäll mot mig! Hur kan jag då ha blivit elak? Jag kan inte förstå det, eller jag kan kanske förstå det om jag tänker att det helt enkelt är generna. Jag är född sådan. Men samtidigt känns det ju hemskt för då är jag väl dömd till att vara elak? Det är ju fruktansvärt! Men man kan säkert ändra sin personlighet trots att man är...
*...född deprimerad och negativt lagd. Det måste man kunna. Jag måste ju tro det iaf för att kunna fortsätta leva. Och jag HAR mkt kärlek också, jag måste bara lära mig att visa mindre av min elaka sida och mer av min kärleksfulla sida.
Det måste ju bara gå med DBT. Jag får väl försöka läsa på om DBT och kräva det av någon inom psykvården. Eller så får jag försöka läsa självhjälpsböcker och klara mig på egen hand. Mitt problem är ju bara att jag har svårt att få det gjort. Att ta reda på böcker, att köpa eller låna böcker och sedan verkligen sätta igång och läsa dom =/. Men sitta här och skriva kan jag ^^. Skriva och skriva och skriva och tänka, hur länge som helst. Det är ju något jag är bra på iaf ;) om det nu räknas som något att vara bra på... Skulle vara trevligt om jag kom på hur jag kunde utnyttja den "färdigheten" på något sätt. Jag skulle behöva känna mig bra på något, det skulle hjälpa mig att tycka om mig själv. Vilket i sig såklart skulle hjälpa mig att vara snällare mot, och ha mer överseende med, andra.
*Förresten så sa du att jag inte tyckte att du var perfekt och att jag inte värdesatte dina bra sidor tillräcklig mkt (ungefär något sådant). Kom på nu att det är ju samma sak åt andra hållet då =/. Du värdesätter ju inte mina bra sidor högre än de dåliga, för då skulle du ju inte ha gjort slut =/. Inte för att jag tycker att det är något konstigt eller så, jag bara tänkte på det nu. Du lär ju ha sjuhundra fler bra sidor än vad jag har. Nästan ;) allt är ju bra med dig och nästan allt är ju dåligt med mig. Men att jag känner en sån oerhört stark kärlek tycker jag är bra med mig. Sen misstänker jag att det är en av de saker du tycker är dåligt ^^, men det skiter jag i, jag tycker ändå det är bra ;). Det är väl kanske det som gör mig så efterhängsen nu och gör att jag mår dåligt också. Men samtidigt är det ju det som gör att jag kan älska så starkt när det är bra! De flesta sidor hos folk kanske är både bra och dåliga egentligen? I olika situationer? Det har jag iaf tyckt vid jobbintervjuer, när man ska försöka tänka ut bra och dåliga sidor hos sig själv. Tex, noggrann, det kan ju vara..
*..både bra och dåligt. Orkar inte tänka ut mer just nu haha =P. Men tror det kan vara så iaf med många egenskaper..
Jag älskar dig iaf! Så otroligt mkt just nu! Jag behöver verkligen ett litet djur att älska (L). Tänk vad mkt kärlek Lillskräp fick när han bodde här =). Jag höll ju på att älska ihjäl honom varje dag! Haha, stackarn =P. Min lilla buse. Jag behöver någon för att inte vara ensam, jag behöver någon som ger mig kärlek och stöd genom att bara finnas hos mig, och jag behöver någon att ge all min kärlek. (L)
*Nu får du ta emot all kärlek som jag fick av mamma när hon var här! Det är ju knäppt eg att det funkar så. Men det vet man ju, bara en snäll kommentar till någon, det skickas vidare. Ett leende mot någon, gör att den sedan ler mot nästa som ler mot nästa. Och allting är bara något så konstigt som känslor, som vi inte kan stå emot! Eller har väldigt svårt att stå emot iaf. Känslor som kan döda en men också göra livet värt att leva. Vi kan alla känna dom och det är väl därför vi också kan förstå varandra. Livet är verkligen fantastiskt komplext.
Jag skulle vilja fascineras av något så mkt att bara det gjorde mig "tvungen" att leva vidare! Det borde ju inte vara så svårt att hitta något sådant i den här världen. Allt är ju i princip fascinerande! Men det är ju inte så enkelt. Jag önskar att det var så enkelt.
DBT måste vara något för mig. Om jag bara kunde styra känslorna och tankarna liiite grann. Om jag kunde hjälpa dem på traven åt det positiva hållet när det börjar spåra ur åt det negativa..^^
Fast hur det ska hjälpa mig att våga vara social, våga träffa nya vänner och våga göra..
*..saker ensam. Det har jag svårt att förstå. Men som någon skrev på min blogg: OM jag bara kan bli trygg i mig själv så kanske "bara" det gör allting annat mkt lättare. Inte ordagrannt då, men det var väl andemeningen i det hela ^^.
Det är faktiskt ganska skönt att ha tid att skriva ner precis allt jag tänker nu hela tiden! Jag önskar att du kunde höra vad jag tänker. Hur egoistiskt verkar inte det? Varför skulle du ha någon glädje av det? Det är ju jag som har glädje av det isf =/. Men jag skulle gärna vilja höra allt du tänker också.. om det nu kan få mig att verka mindre egoistisk ^^.
Kanske har det med ADD och/eller Asperger att göra? Att jag lätt känner mig missförstådd? Och att det därför känns som att det skulle vara skönt om man kunde läsa varandras tankar? För att förså varandra bättre helt enkelt. För att relationen med dom jag tycker om skulle fungera bättre. Det skulle ju isf även gynna de jag har en relation med, inte bara mig. Hmm, försöker jag hitta på för att inte verka så egoistisk ;). Men jag tror ändå att det kan ligga någonting i det.
*Tänk om jag skullle kunna plocka ut de väsentliga bitarna i allt jag skriver, sammanfatta det, och ge det till NPU. Skulle det inte bli lättare då för dem att se vad jag tycker att jag har svårt med, vad jag mår dåligt av? Det kanske skulle underlätta för dom också. Jag är ju inte så pratglad när jag är där =/.
*Usch vad sorligt det är att vi inte kan vara tillsammans nu =(. Om du nu är ensam hemma förstås, det vet jag ju inte. Jag vet ju inte om du hellre skulle vilja det heller, du kanske inte ens har tråkigt eller tycker att det skulle vara trevligare att umgås.. Men jag skulle iaf tycka det. Inte att skiljas åt. Inte att inte vara tillsammans. Det är väl bäst som det är, egentligen. Det är nog bäst att inte träffas och låta sig läkas, acceptera och gå vidare. Men vad svårt det är låta förnuftet bestämma! Omöjligt svårt! När man älskar någon och bara vill vara med den hela tiden! Det känns som det är slöseri med tid som kunde vara underbar! Det känns som bortkastat att jag inte får träffa dig om du ändå inte gör något annat och har något bättre för dig. Om det är så att du hellre VILL vara ensam, att du tycker att det är att ha något bättre för sig, då är det förstås inte slöseri med tid. Men om båda skulle sitta ensamma och haft trevligare ihop, då känns det så onödigt =(. Men som sagt, egentligen kanske det inte är onödigt om det är bättre i längden =/. Usch usch usch vad tråkigt det..
*..är att tänka på det! =(( Hemskt.
Jag vill inte att det ska sluta så här! Jag vill aldrig att det ska ta slut! Det är så hemskt när den ena vill det och inte den andra! Om bara båda hade velat det, eller ingen...
*Du är inte min längre. Tänk vad underbart det är att få ha någon som "sin" och att vara "någons". Det är kärlek.
*Jag tänker nog lägga ut allt jag skrivit nu på bloggen. Jag skulle inte göra det om du inte ville det. Nu vet jag ju inte vad du vill, men jag tror inte att du har något emot det.
Ska väl gå och diska nu som jag tänkte göra för typ två timmar sen ^^. Sen kanske sova skulle vara en bra idé. Men jag vill inte sova =(, för jag vill inte vakna, inte ensam =(.
Tänk om du hade haft msn på på mobilen så att det såg ut som om du var online (fast det kanske står att det är via mobilen då?). Att jag trodde att du var hemma.. Och sen ringde du bara på här helt plötsligt. Att du hade varit på väg hit när jag trodde att du var kvar hemma. Det brukar jag fantisera om. Många gånger när jag varit på väg hem från jobbet, särskilt fredagar när vi inte bestämt att du ska komma, så har jag önskat och hoppats på att du skulle vänta på mig hemma hos mig. Att du skulle ha åkt till mig när du visste att jag mådde dåligt och överraskat mig med att komma till mig (L). Jag vet att jag har sagt att jag inte gillar sådana överraskningar (särskilt med tanke på hetsätningen då), och det gör jag väl inte heller,...
*...men samtidigt har jag de senaste veckorna, när det varit dåligt och efter att vi gjort slut, ändå hoppats på det. Att du skulle ha slutat tidigare för jobbet för min skull och varit här när jag kommit hem ledsen, deppig och ensam från jobbet. Att du kanske hade kunnat jobba hemifrån och kommit hit en torsdagseftermiddag! Är det knäppt att tänka så? Att fantisera om att någon älskar en så mkt? Är det egoistiskt eller dåligt? Det är väl mitt bekräftelsebehov som visar sig tycker du =/. Jag undrar om andra kan fantisera om sånt? Kärlek som man oftast bara ser på film... Men jag tror nog att det händer hyfsat ofta i verkligheten också! Det finns ju dom som friar vi radio eller TV. Eller killar som köper en resa till sig och sin flickvän i smyg och överraskar med, bara för att han vill det och för att han älskar henne så mycket. Det är väl tvärtom också, att tjejer gör sånt för sina killar.. Men det är väl hur man är. Jag är inte den som kommer med överraskningar och presenter, och det är väl inte du heller. Men man kan väl ändå drömma om det. Fantisera om det. Det är ju romantiskt!
*Ja.. då var det väl den där satans disken då. Det är ju faktiskt aningen skönare imorgon när jag ska fixa frukost om det är rent och diskat i köket. Och nu när jag ändå inte är förtvivlad längre och känner att jag faktiskt orkar ta tag i någonting, så kan ju disken vara ett lämpligt alternativ ^^.
Godnatt du som känns som om du alltid kommer att vara min älskade! Sov gott!!

Kommentarer
Postat av: Mimmi

Haha, undrar om det bara var jag (och T) som orkade läsa det där. Satt och grinade samtidigt för jag känner så för dig. Du är ju riktigt kär i honom, eller hur? Önskar att du itne ibland säger/skriver att du hatar honom. :/ för det läser ju han. När du skriver att han är äcklig/eklak/dum/ful osv.. Men jag förstår dig. Ingenting är logiskt för mig heller.



Förresten, jag såg Ps. I love you igår. Den filmen var den absolut finaste kärleksfilm jag någonsin sätt! Helt sjukt underbar. Men jag grinade, om jag grinade. Den är sorglig, men vacker på samma gång, om du förstår? Kram ♥

2010-10-10 @ 11:52:23
URL: http://ljusochsilver.blogg.se/
Postat av: pussel

Jag önskar också att jag inte sa allt sånt elakt. Men jag kan bara inte låta bli! Jag blir så frustrerad, arg, ledsen, galen av sorg och ilska.. och kärlek. Det kokar inombords jag sprängs, jag måste säga elaka saker eller slåss eller ha sönder saker eller ta sönder mig själv. Jag står inte ut.



Ja den var det va =P. Har hört många nu som har sagt att den är så bra. Jag måste bara se den. Kanske synd att jag inte gjorde det igår. Att skriva till T gav ingenting. Om jag fortsätter leva ska jag se den.



Kraam!

2010-10-10 @ 19:29:20
URL: http://pussel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0