Ätstörning

Om du känner mig IRL kanske du kan sluta läsa min blogg från och med nu? Tack.

I förrgår när jag kom hem till mamma fick jag veta att mina syskon och deras respektive letat upp den här bloggen och läst i hemlighet! Jag började gråta. Min bror sa att inte förrän då fattade han att det jag skrivit här är privat, att han inte borde ha läst.

För mig är det självklart. Uppenbart. Det mesta är väl sådant jag inte sagt till någon och aldrig skulle vilja göra heller. Det mest privata. Sånt man inte pratar om? De flesta håller väl en del saker för sig själva??

Jag kände mig så utlämnad. Usch. Det var hemskt. Vidrigt. Jag saknade T. Just då önskade jag att T var med, önskade att han var där så mkt att jag kunde dö. Han är trygghet. Han är den som känner mig bäst, och han har ju också läst bloggen förut. Men nu var jag ensam. USCH. Fyra personer, den närmaste familjen, har läst saker jag aldrig någonsin hade velat att de skulle få reda på. Dessutom har de gjort det i hemlighet, när de vetat att jag inte ville det. Min syster har frågat om adressen hit flera ggr, men jag har sagt att den här bloggen är hemlig. Jag vill inte att de ska läsa! Jag vill kunna skriva vad som helst här. Vad som helst utan att behöva skämmas, få dåligt samvete, el något annat. När jag fick reda på att de läst här kändes det som att det sista jag hade togs ifrån mig. T har lämnat mig och nu har jag inte ens min egen blogg kvar längre. Allt raseras liksom. Eller det sista jag hade kvar raseras..

Nu har dom dock lovat att inte gå in här och läsa längre, så jag får väl försöka lite på det bara... Jag vill inte sluta skriva. Vad ska jag annars göra när jag mår dåligt!? Då tar jag livet av mig. Visst, det är mitt eget fel. Jag har t o m sagt att jag har en hemlig blogg. Det är naturligtvis inte svårt att söka efter den om man vet att den finns. Skriver man saker på internet så får man skylla sig själv om det sprids eller "fel" personer läser det. Ville jag hålla det helt för mig själv är naturligtvis en vanlig dagbok bättre. Men hur skulle jag då få den feedback jag får av er som ändå läser? Ni som är i samma sits? Jag har fått så otroligt mkt tillbaka av att skriva här!! Jag hittar andra i liknande situation, och ni hittar mig.. så är det ju.

Jag tycker att mina syskon istället borde ha något slags samvete som säger ifrån! Skriver jag något jag inte vill att dom ska läsa, varför då leta efter det? Varför kan jag inte få skriva här ifred. Kan dom inte läsa sig till att den här bloggen är viktig för mig? Att den betyder väldigt mkt för mig? Kunde dom inte läsa sig till att det som står här är privat?? Väldigt privat.

Jag kan väl förstå att dom är oroliga, men ingen har ringt och frågat hur det är, istället har de "bara" läst här!? Vad hjälper det mig, eller dom? Om jag hade tagit livet av mig nån av alla de gånger jag faktiskt velat göra det? Hade det känts bra då att läsa här utan att göra något? Utan att ens ringa? Jag kan inte förstå det. Jag kan förstå att man inte vet vad man ska göra, men att läsa i hemlighet något som är så privat? Nej.

Min bror avslöjade att han hittat min blogg just för att han tyckte att det kändes dumt att hålla det hemligt, att inte berätta. Han ångrade inte att han berättade det, men han ångrade att han hade letat upp den från början (eftersom jag blev så ledsen). Han är rädd att han förstört något, något som var/är viktigt för mig.. Och det är ju precis så det känns =(.

Jag ringde till T sen på kvällen. Grät och sa väl ungefär samma saker som jag gjorde när jag fick reda på att han hittat och läst här. Han var snäll som pratade med mig då iaf. Jag var så himla ledsen och han förstod och lyssnade. Han sa att jag var lika ledsen när han läst min blogg. Jag visste inte hur jag skulle lösa det då heller. Kunde jag fortsätta skriva? Eller skulle jag vara tvungen att sluta? Skaffa en ny blogg? Jag kunde ju be honom sluta läsa, dock höll han inte det helt, han lästa några gånger efter det ändå =/. Jag litar inte på folk. Min bror tror jag att jag kan lita på, men jag litar inte på min syster och inte på min brors fru.

Jag får väl helt enkelt försöka tänka att jag får skriva vad jag vill och läser dom här fast dom inte får så är det deras problem. Tyvärr blir det ju mitt problem också när dom vet saker jag inte vill att dom ska veta =/. Usch, det är inte lätt. Jag vill inte sluta skriva. Det är min enda tröst när det är som svårast. När jag inte står ut, när den enda jag vill prata med är T, när jag är helt ensam, ensammast på jorden.'

Jag måste sluta skriva nu och gå och lägga mig. Mamma försöker sova här och vi ska upp tidigt imorn. Har åkt till Sthlm för att hälsa på min farmor imorgon. Sover hos systers familj i natt. Måste bara skriva att i bilen på vägen upp fick jag med min syster på att äta så lite kolhydrater som möjligt under ett år, fram till nästa påsk. Alltså LCHF. Jag hoppas och tror att hennes cancer iaf avstannar lite och att hon kanske får leva lite längre än om hon äter mkt kolhydrater. Hon sa att hon gick med på det om jag lovade att inte hetsäta och spy mer. Först sa jag nej. Dels tycker jag det är ett vansinnigt vad eftersom det handlar om hennes LIV! Tycker hon att hon kan dö om jag fortsätter ha bulimi?? Dels tänkte jag att det är omöjligt, jag kan inte lova att aldrig mer hetsäta. Men sen sa jag ändå ja. Jag vill att hon ska bli frisk, om inte det går så måste hon iaf leva så länge till det bara är möljligt! Därför får jag "helt enkelt" lägga av med att spy nu. Det finns inget alternativ.

Det kommer inte bli lätt. Det kanske inte ens går. Men nu känns det som jag sätter ett liv på spel. Tänk om min syster skulle kunna bli frisk på LCHF-kost och jag sabbar det med att hetsäta!?!??! Jag gör vad som helst för att hon ska bli frisk. Jag skulle ta över hennes cancer om jag kunde. Att sluta hetsäta är det minsta jag kan göra. LCHF ska hjälpa mig. Kanske också den här bloggen..

Jag önskar att vi alla kunde hitta en väg ur detta elände. En väg som inte var så fruktansvärt svår.
Kram och godnatt! ♥