Ätstörning

Jag undrar om jag håller på att bli deprimerad (igen). Eller om jag bara är orolig över J, och att han aldrig hör av sig. Han skriver att han längtar efter mig, men han hör inte av sig på en hel dag? Dessutom blir jag ju orolig, undrar om det har hänt något =S.

 

Men nä, så har det varit med honom hela tiden. Det är knappas det som gör att jag vill dö. Senaste dagarna har jag tänkt mer och mer på att jag vill dö. Allt är så jobbigt med livet. Det är så mkt som måste göras. Jobba, dejta, välja danskurser, beslut. För en som inte är deprimerad kan ju sådant kännas roligt och spännande, men jag slipper hellre. Jag vill dansa, jag vill lära mig dansa, allt möjligt. Men det känns bara så sjukt jobbigt. Att välja vad man ska gå, Att anmäla sig. Att betala. Orka.

 

Orka orka orka orka. Man ska orka så himla mycket hela tiden. Jag har ingen ork.

 

Orkar träna fortf iaf. Det sjuka är att det ger ju endorfiner, och efter träningen typ en timme efter el nåt, så känner jag mig riktigt glad. Men det räcker inte så långt ^^ (trots att jag kör hårt).

 

Suck. Ja ja, liksom med alla känslor så ska man väl stå ut med dom. Härda ut, så går de över nån gång. Eller nåt.

Ikväll har jag varit ute och dansat. Var (såklart) hungrig när jag kom hem närmare 03:30. Åt yoghurt med flingor. Sen salta nötter, sen en stor macka, sen mer yoghurt och snacks från förra lördagen. Överåt. Åt upp nästan alla ostbågar, sen kände jag mig Illamående, har ätit för mkt. Skulle jag äta upp det lilla som var kvar när jag ändå ätit nästan allt? Vill ju inte ha kvar skiten heller...

Men nej, jag gjorde inte det! =O Varför göra mig ännu mer Illamående? Jag kräks ju inte längre. Jag accepterar.

Men en natt som idag vore det jävligt skönt att bara kräkas upp skiten... =(

Lägger mig nu med full mage och vill dö. Jag har världens finaste kille jag dejtar, och ändå vill jag dö. Han är så sjukt smal. Det tänker jag på hela tiden. Tänker på hur lite han måste äta jämfört med mig. Han skulle aldrig trycka i sig så mkt som jag har gjort i natt. Det kan jag inte tänka mig. Har iofs svårt att tänka mig att nån annan skulle göra det, förutom en bulimiker då. Usch.

Fy fan för livet ibland. Älskar att dansa. Hatar att äta. Eller hatar att överäta rättare sagt, särskilt ensam, på natten. Usch. =(

Och jag har inte ätit upp alla rester!!!!

Visserligen åt jag upp ganska mkt av det som var kvar i skålarna i söndags, mer än vad jag mådde bra av. Men, det fanns kvar i påsarna och de har jag i skafferiet!

Igår åt jag en del jordnötter, och idag lite av allt med S, men åt ändå så det kändes lagom, har inte proppat i mig, och det är kvar jordnötter i skålen som jag ställde in i skafferiet!!!

Är inte det friskt, så säg!? 🙂

Och det är tack vare "all in"-tänket skulle jag säga. Jag tillåter mig, vad jag vill, när jag vill  hur mkt jag vill. Men försöker ju äta mat först, för att jag mår bäst av det, om jag är hungrig.

Idag var jag så sjukt hungrig på kvällen. Troligen pga tuffa träningspass både igår och i förrgår. Och jag orkade inte ens vänta på tortellonin att koka 3 min... så jag åt yoghurt med granola under tiden. Och det kändes helt OK, för jag var ju sjukt hungrig! 🙂

I lördags var vi ute på krogen. Förfest och sen utgång. Var år och där sen. Jag känner mig som 26, inte som 40. Älskar att dansa. Hoppa, röja loss på dansgolvet. Vi var ute till de stängde. La oss väl vid 05.

J var med. Jättekul och trevligt hela kvällen. Till vi skulle bestämma om vi skulle sova ihop eller inte. Då funderade han på att sova själv, jag ville sova ihop så då gjorde vi det.

Jag ville såklart ha sex, men han verkade trött.. Idag var han också trött. Inga initiativ. Inte förrän jag sa att jag skulle gå upp, typ kl 13.

Han hör inte av sig. Varken på lördagen innan, eller söndagen efter. Bara efter att jag hört av mig. Borde väl hitta nån annan, nån som vill vara med mig lika mkt som jag vill vara med honom. Men jag är ju kär i den här killen. Jag vill ha honom nu. SUCK. 

Hatar allt. Orkar inte jobba imorn. Orkar inte vara ensam. Vill bara träffa J. Samtidigt har jag haft så svullen ch gasig och ond mage den här veckan, så hade väl inte velat träffa honom p g a det. Men önskar ändå att han hade velat träffa mig.

Jag undrar om han vill träffa mig igen. Och när. Om två veckor? Orkar inte med att ses så sällan. Orkar inte, vill inte =(.

Tränade två pass igår också. Kanske andra ggn det händer i mitt liv. Kroppen blir väl chockad, hungrig? Jag vet inte. Uppblåst mage hade jag också. Stressad. Trött på allt.

Ikväll lägger jag mig för sent. Automatiska tankar om att jag vill dö. Så sjukt. Jag får ju dejta en jättefin kille som verkar vilja dejta mig. Ändå är jag missnöjd. Skäms över min kropp. Skulle aldrig våga visa mig naken. Hur kan man ens dejta nån då? =(

Vi kommer inte ses på en vecka. Sen blir det väl inte på en vecka igen för att han ska bort. Börjar tvivla så fort vi inte ses, han hör inte av sig på hela dagarna. Men jag är ändå kär i honom.  Vill ha honom. Och då får jag väl acceptera? Acceptera honom som han är? Han får ju acceptera mig som jag är. Antar jag. Suck.

Jag har inte ens nämnt mina ätstörningar för J än. För H berättade jag efter några dagar ^^. Så olika det är med olika personer, hur snabbt man öppnar sig. Delar om saker. Med J är jag mest nervös. Kommer inte på nåt att prata om och vill bara hälla i mig en flaska vin, helst innan vi ska ses...