Ätstörning

• INGET godis!
• Så strikt LCHF-kost som möjligt (LITE fredagsfika på jobbet är OK)
• Från 63 till 59 kg (max! helst mindre...)
• Motion varje dag (diffust jag vet.. men NÅT iaf..)
• Ingen hetsätning

...och sen bort med allt jävla tvivel hela tiden!!!!!!!
(måste också ursäkta mig med att jag inte vågar sätta för höga krav/mål för då kommer det garanterat skita sig, detta borde jag kunna klara iaf ^^)

Jag blir äcklad av mig själv, jag hatar mig själv. Jag hatar alla andra också.

Jag har bakat scones och världens banankladdkaka med massa blockchoklad i. Fy fan vad jag ska spy sen.

Jag har gått upp ett halvt kilo om dagen. 61,9 i måndags.. 62,5 igår.. 63,0 idag.. såå jävla härligt....... eller inte.

Vikt: 62,5 kg
Motion: 2*40 min promenad

Frukost: 2 tbl Nushape, 2 kapslar omega-3, 1 tbl D-vitamin, 1 kapsel Multikvinna, 253 g ekologisk naturell yoghurt, 24 g russin, 15 g mandlar
Mellanmål: kaffe m grädde
Lunch: 2 tbl Nushape, 1 biff m klyftpotatis o lite gräddsås, sallad
Mellanmål (under hela em): en hel del lösviktsgodis, 2 koppar kaffe m grädde
Kväll: 6 st (300 g) "brödbullar" m massa smör o ost, 1 tomat, 400 g choklad, 125 g toffifee, te m mjölk (hmm inget mer??... spy)
Senare: 2 brustbl Resorb

Det är så lustigt. Jag har haft en kanonhelg (iaf vad gäller äs-mående). Var typ 90% säker, i förmiddags, på att jag skulle klara den här dagen också. Ändå sitter jag här nu som vanligt. Funderar på om jag ska göra slut med T och lägga mig och dö nånstans, eller försöka tro på att det kan stanna vid en dags hets den här veckan............(vilket är typ 90% omöjligt).

Usch, jag orkar inte ens gråta. Jävla förbannade skitliv!!

Snälla gud döda mig!

Har precis suttit och läst en stund i Charlotta Flinkenbergs CHICblogg. Hon är gravid med tvillingar och när jag läser känner jag mig gråtfärdig. Jag ångrar vad jag har gjort. Jag ångrar att jag valde abort! Har inte tänkt på det så mkt de senaste dagarna, har väl mest tänkt på mat... men så fort jag läser om gravida så börjar jag sakna min egen bebis i magen. Jag hade ett litet liv där som jag tog bort! Hur f-n kunde jag göra det!? Jag älskar T. Jag älskar att vara två. Och jag hade älskat att vara tre...

Jag vill inte ha någon annan bebis. Jag vill ha just den, den jag hade.

Jag vill inte skriva det där frågetecknet där, vet att det bara är dumt. Osäkerheten är dum. Den gör mig osäker.

Jag vill vara bestämd! Som jag kunde vara förut ibland. Stenhård: Jag ska, jag vill, jag kan!

Imorn är det den 25e, våffeldagen, och en kompis födelsedag. Hon bjuder på våfflor och jag ska dit. Jag vill dit och jag vill äta våfflor.. tror jag ^^.

Idag fick vi var sitt påskägg av vår konsultchef på jobbet. Har väl ätit upp nästan hälften kanske, men skulle helst vilja slippa resten. Det är ju inte ens gott! =/ Antingen äter jag det nu ikväll, eller så tar jag med det till jobbet igen imorn och prackar på nån annan det.

Ikväll blir det scones, choklad och godis. Sen spy, och sen kommer T. ♥

Från och med imorgon vill jag inte äta godis mer. Tänk om jag åtminstone skulle klara hela april godisfri?? Kan jag inte bara bestämma mig för det? Det är ju ändå bara en liten fjuttig månad! Ett undantag har jag tänkt att ha. För att äta en speciell sorts godis som jag inte har hittat i nån affär här. Men det vill jag gärna äta tillsammans med T så jag slipper hets, och sen får det vara nog!

Jag orkar inte mer och jag vill vara lycklig nu! Må bra! Jag orkar verkligen inte må dåligt en sekund till, usch jag hatar det!

Vikt: 63,2 kg
Motion: (men vem fan bryr sig!?) 40 min + typ 20 min promenad

Jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte äta mer. Jag orkar inte spy heller. Bara sitter här och läser äs-bloggar och deppar ner mig. Ska väl hetsäta imorgon också då. Inte träffa T. Aldrig mer kanske, men vem orkar bry sig? Känns som hela jag är ett tomt svart hål just nu. Är helt innehållslös och jag bryr mig inte. Förutom att jag har ont i magen då. Smärtan är kvar och överfullheten av all skit jag tryckt i mig.

Jag vill tillbaka i tiden. Till då jag åtminstone brydde mig lite. I förmiddags kände jag mig glad. Hade nåt slags hopp av ingen anledning alls egentligen. Nu är hoppet borta och kvar finns bara ett hål. Ett tomt svart hål.

Jag mår inte bra. Jag vill inte existera just nu. Trodde det var den 25e imorn, men det är det ju inte, det är den 24e! Hur ska jag då kunna börja om!? Dessutom kommer vår konsultchef med fika då... sen är det våffeldagen på torsdag.. och sen är det ju påsk nästa vecka! Det innebär att alla konsultbolag skickar en massa korgar med godis till jobbet. Jag hatar påsken. Jag hatar allting.

Var så glad i förmiddags. Hade inte ont i magen, skrattade och hade kul.. och dum som jag är så messade jag min pojkvän... Istället för att skriva trevliga sms tillbaka fick jag höra att han blir sur när jag är glad/kåt/flörtig eftersom jag har varit otrogen och han börjar tänka på det då..

Sen kände jag bara att jag ville gå hem och gråta. Drack en jävla kopp choklad på 3-fikat också och fick asont i magen. Åt en banan också, men tror ändå det var chokladen som gjorde att magen gjorde uppror. Kanske inte var den heller. Kanske bara är så att min mage är evigt förstörd nu och det är dags att skita i det här jävla pisslivet. Åt dessutom alldeles för mkt till lunch. Mådde illa och skulle helst velat gå och spy... men jag gjorde inte det (skulle ju ändå hetsäta idag ^^).

Nu sitter jag här med 1,5 kg choklad, kikärter, frukt och funderingar på att göra scones.. mår illa, har ont i magen, gråter och önskar att jag var död. Ändå tänker jag inte sluta äta.

Mamma ringde på här igår. Jag hatar henne för det. Det finns inget värre än när nån ringer i telefonen eller på dörren när jag mår dåligt. USCH. Kändes lite bättre när jag pratade med henne i morse och hon fattade att jag kanske inte hade lust att öppna när jag hetsäter eller spyr.... och hon förklarade att hon hade råkat vara på ett möte i närheten och bara tänkte passa på att säga hej... Men jag hatar det ändå. Jag hatar allt och alla.

Vikt: 63,7 kg (jaa värre än på länge...)
Motion: 2*40 min promenad (till och från jobbet)
Härligt att gå när det är SOL på morgonen!! ♥

Funderar på om jag ska avkräva T på ett löfte om att aldrig gå in här och läsa igen... Så att jag vågar skriva precis vad jag vill.

Frukost: naturell yoghurt m 1 äpple och torkade bär och nötter
Mellanmål: kaffe latte från automat
Lunch: potatismos och 1 frukostkorv, sallad
Mellanmål: cappuccino från automat
Middag: 1 avocado, 1 burk kikärter, 1 äpple, lite sallad............ massa potatismos, 1 frukostkorv, senap och tomatpuré, 1.5 sats kladdkaka, grädde.. säker nåt mer (ska spy nu)

Har haft ont i magen hela dagen. Usch.

Var hos terapeuten idag. Gav inte så mkt mer än att jag har insett att jag typ har givit upp. Jag orkar inte kämpa mer. Orkar inte försöka att inte hetsäta när jag är ensam. "Det går ju ändå inte." Det värsta är att jag nästan har givit upp att bli smal också. Jag kämpar ju inte ens för det längre! Förut försöökte jag iaf mellan hetsätningarna, nu orkar jag typ inte bry mig. Fast jag bryr mig, det gör jag. Tänker på det varje dag. Önskar, hoppas och drömmer. Tror(?) ändå att jag ska få på mig mina kläder igen en dag...

På onsdag, då jävlar! Imorgon blir det en hetsdag igen. Det måste bli så, det är redan bestämt. Men onsdag onsdag onsdag onsdag...

T kanske kommer hit redan på onsdag den här veckan och jobbar härifrån. Isf kan jag ju ändå inte hetsäta på onsdag så då kan jag lika gärna börja äta bra igen... Jag vill och jag ska, snälla!

Förresten! 59 unika besökare här igår! Rekord igen...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag gjorde det dummaste jag nånsin gjort igår kväll tror jag.. jag frågade T om han hade hittat och/eller letat efter min blogg (den här anonyma alltså). Eftersom han är ärlig så var han ju tvungen att svara ja. Han hade kollat upp den redan i julas (!) och läst minst ett år tillbaka i tiden...

Dum som jag är så har jag pratat ganska mkt om bloggen. Innerst inne har jag ändå önskat att han skulle försöka kolla upp den för att visa att han bryr sig. Att han vill veta hur jag verkligen mår och hur jag känner. MEN jag förlorar ju bloggen på ett sätt. Jag kan aldrig mer vara helt öppen. Skriva rakt ut vad jag känner och tänker. Den enda lösningen är väl om han lovar att aldrig mer gå in här och läsa. Då skulle jag kanske kunna vara lika öppen och känna mig "fri" som jag har gjort hittills, nästan iaf. Jag skulle nog ALDRIG skriva exakt vad jag känner, tycker och tänker om T (iaf inte om det är ngt negativt då..).

Hade jag inte frågat igår så hade jag varit lyckligt ovetande om att han läste här. Och då hade det väl inte spelat mig någon roll.. Fast han borde ju få lite dåligt samvete att läsa i hemlighet?

Nu ska jag sätta mig och läsa vad jag skrivit för hemliga pinsamheter som han nu vet om. Usch.

Fräscht värre.. men så är det. Drack typ fem shots med dooleys och drygt 1 flaska vitt vin i fredags kväll och igår drack jag drygt 1 flaska rött. Var jättedålig i magen igår morse och hade lite ont i magen hela dagen. Blev ju inte bättre att vi söp igen igår.. trevligt hade vi, men idag mår jag piss. Har ont i magen och den bubblar och håller på. Körde iväg T för att träna och köpa nåt på apoteket åt mig. Ville kunna gå på toa ifred... Jag HATAR att gå på toa när nån hör. Det går inte. Och när man verkligen måste och mår jättedåligt usch usch usch vad hemskt det är!

Magen är jättesvullen. Den står verkligen rakt ut. Jag kan knappt stå rak. Och det jag skiter ut är rinnande.......
Jaha, jag hoppas att nån inte dog av äckel nu^^.

Jag dör själv snart av pinsamhet när T kommer hem igen. När jag mår så här vill jag bara vara ifred, ensam. =(

Tycker det är konstigt också att jag blivit så jäkla dålig. Har ju druckit mkt förut. Visserligen har jag ju inte druckit på länge nu när jag varit gravid, men ändå.. Kan magen verkligen ha fått en sån chock?

Har ätit ca 1/2 pkt blåbärsglass (0,75 liters -paket). Skulle väl hetsa om T inte var här. Skulle väl iofs hinna göra en kladdkaka kanske innan han kommer tillbaka från stan, men har så ont i magen. Om diarrén fortsätter ikväll så borde väl glassen åka ut rätt fort ändå ^^.

H a h a h a h a a--- ...... jag vill gråta, men jag kan inte riktigt..
Ska det vara så att tjejen tillfredställer killen (varje gång..) men när killen ska tillfredställa tjejen så somnar han??? Jag tycker att det är så jävla orättvist. Jag kan inte hjälpa det. Det var JAG som var jävligt kåt idag. Det var JAG som skickade en massa snuskiga kåta längtande sms, men det var jag som tillfredställde honom och det var han som somnade när det var min tur....

Jag tycker det är orättvist,  och jag är jävligt förbannad. Jag är fortf jävligt kåt, men han ligger och sover"!? Ska jag gå och onanera på toaletten då eller???? Fy fan för det manliga könet. De kan dra åt helvete!!!

Håller ni med? Jag håller nog med om det mesta tror jag.. Men (tråkigt nog) är det första jag tänker på när jag ser henne: Jag vill inte se ut sådär, jag vill vara smalare... Jag vill höra en smal, vältränad, föredetta bulimiker som blivit helt frisk och slutat tänka på mat på "fel" sätt! Men det finns väl inte...........................................?

Hittade klippet på http://everydayfrometheinside.blogg.se/.

Så jäkla irriterande att det inte går att kommentera vissa inlägg. =(
Är det blogg.se det är fel på? Eller är det nåt i mina inlägg som gör det..? Mysko..

Ska kanske byta till wordpress ändå? Har ju faktiskt skaffat ett konto där...
(satans b e s l u t igen^^)

Vikt: 62,9 kg (urk)

Det är skönt med familjen när man går igenom svåra saker. Min brors fru, som är barnmorska, och som vi berättade att jag var gravid för redan i Idre har messat varje dag, har pratat länge med min syster, mamma och Ts mamma. Alla är så gulliga ♥. Har berättat för en kompis också och hon har också hört av sig varje dag naturligtvis.

Usch, igår var typ värsta dagen i mitt liv. Fy fan vad jag hade ont! Ändå hade jag fått flera smärtstillande piller.. Det vara "bara" i knappt en timme jag hade jätteont, men det var gott och väl tillräckligt. Tog de extra smärtstillande jag hade fått och visste inte hur jag skulle överleva när kramperna/smärtan inte gick över. USCH. Stackars T som bara kunde sitta och titta på typ. Tur att han var här iaf, känns som jag hade dött om jag varit ensam. Visste inte om jag skulle ligga, stå, gå eller sitta. Kunde inte göra någonting, men låg tillslut på sängen med T sittandes brevid och bara kved.. eller vad jag nu gjorde.

Tillslut gick det ju över iaf. Långsamt blev det bättre och bättre och på kvällen kände jag mig riktigt bra t o m. Blödde rätt mkt igår, iaf varje gång jag gick på toa, så det var ju bra iaf. Hoppas verkligen allt kommer ut nu bara så jag slipper göra om skiten! Det vägrar jag...

Idag har jag mått väldigt bra. Har inte ens mått illa! Helt fantastiskt. Måste använda bindor tyvärr (p g a infektionsrisk med tampong), så hade typ blöja på mig på jobbet idag heeh.. men men, det funkar.

Igår var jag på ett första läkarbesök på NPU. Min terapeut har nämligen skickat en remiss dit för att utreda om jag har nån neuropsykiatrisk sjukdom, typ autism eller ADHD (i mitt fall isf ADD).
Fick träffa en helt OTROLIGT BRA läkare!! Jag är så förvånad (tyvärr?), har aldrig träffat nån bra läkare förut vad jag kan komma ihåg. I alla fall inte i närheten av den här. T var med mig och vi var hos läkaren i en timme. Han frågade om allt möjligt, lyssnade noga på allt vi hade att säga, men kunde ändå gå vidare smidigt så att vi hann med allt han ville ta upp och få reda på. MKT bra.

Han sa att jag var prioriterad i den jättelånga kön och att de skulle försöka höra av sig om ca en månad för att meddela mig ungefär när jag kan tänkas komma på själva utredningen (som är en vecka lång). Det är typ ett och ett halvt års väntetid, så jag är ändå tacksam att jag fått komma relativt snabbt på det här första läkarbesöket (min remiss skickades nångång i höstas).

Jag tror att den tydligaste svårigheten jag har som kan bero på nåt neuropsykiskt är att jag har så svårt för att ta tag i saker och få något gjort. Och att jag har nån slags ångest som jag inte vet vad den beror på. Kan bero på mkt, men en sak kan vara just att jag känner mig misslyckad för att jag tycker att jag aldrig klarar av något.

Ja ja, det var det. T åkte hem imorse så nu sitter jag här och har ätit för mkt igen........ ska äta mer av det jag har här och sen spy då... förstås.... (hata).

Vikt: 62,2 kg

Usch vilka hemska dagar det har varit. Var i Sthlm fre kväll till lör. T var med.  I söndags våndades jag över beslutet jag/vi försökte fatta. Vi skrev ned för- och nackdelar. T kom på tre negativa och en positiv för att behålla barnet. Jag kom på tre positiva och en negativ...

Sen var vi hos kuratorn på sjukhuset igår kl 08. Kände att jag behövde ta beslutet där och då på den timmen. Jag mår ju bara skitdåligt av att skjuta på det, och det blir inte lättare för mig att bestämma mig. Precis när tiden rann ut (kl 09) så tänkte jag att, fan jag gör det, jag gör abort ändå. Vi fick träffa en sjuksköterska direkt som informerade oss om allt om hemabort och jag tog första pillret som ska avbryta gravidieten där och då.

Det var INTE kul. Började gråta på vägen därifrån och fortsatte i stort sett hela dagen. T grät lite han med. Han sa att vi kanske borde behållit barnet ändå och då blev jag ju ännu mer ledsen och tänkte typ "vad har jag gjort!?"

Kändes iaf lite bättre på kvällen. Beslutet var ju ändå taget och det var nog det som var det svåra eg. Mamma kom och skulle hämta några nycklar. T och jag hade legat och vilat i över en timme och när jag gick upp och skulle fixa med nycklarna kändes det som jag skulle svimma och jag mådde illa. Satte mig ner och det gick över. Men det kom tillbaka när jag reste mig och sen svimmade jag i mammas famn, hehe =P. Har aldrig svimmat förut. Hon blev jätterädd när jag tydligen gurglade och var helt borta så hon skrek till T att han skulle ringa 112. Då vaknade jag och jag hade drömt lite =P, men mamma ringde ändå och sen även till sjukvårdsrådgivningen. En vanlig biverkan av det där pillret är tydligen lågt blodtryck, men det sa aldrig sjuksköterskan något om. Lite konstigt, men men.. Så är det iaf och jag är hemma från jobbet mesig som jag är. Känner mig bara illamående idag så eg skulle jag kunna gå och jobba =/.

Imorn ska själva aborten ske. Ska ta fyra tabletter vaginalt som gör att man får kramper som stöter ut fostret. Har börjat blöda lite idag redan och får räkna med att blöda i upp till fyra veckor efter det här =/.

Det känns fruktansvärt. Att döda det lilla livet. Men som en liten tröst får var fjärde till femte kvinna missfall, och det här är precis som ett missfall bara det att jag framkallar det själv genom tabletterna. Känns samtidigt som en lättnad på nåt sätt, tror det är för att själva beslutet är fattat nu. Det är som det är och det finns ingen återvändo.

Jag var hos en läkare idag på kliniken där jag går hos en terapeut. Psykologen jag skulle till var ledig så jag fick gå till en läkare (som tydligen bara jobbar där en vecka till..!) istället. Så jävla värdelöst, jag hatar vården. Jag hatar allting, mest mig själv. Jag har ingen eg grund att bli sjukskriven, "jag sköter ju jobbet". "Det är inte bra att vara beroende av andra." På tal om att jag inte klarar mig själv utan behöver vara med andra hela tiden. Ensam = hets.

Men vad ska jag göra då!? Jag fick inte börja på dagvård för att jag hade ett jobb och det var bättre att ha jobbet kvar. Jag får inte bli sjukskriven för att det är bättre att ha jobbet kvar. Pröva medicin igen tyckte hon. Kul. Det funkar inte!!! Jag önskar verkligen att jag hade modet att ta livet av mig nu. Det finns ingen hjälp att få. Man måste hjälpa sig själv. Jag har försökt det! År efter år efter år! Det räcker nu! Jag orkar inte mer!

För att få vård måste jag alltså bli ännu sämre. Missköta jobbet och försöka ta livet av mig?? Varför inte försöka vända det dåliga redan nu? Det kostar ju samhället bara mer ju längre det går! Är det bättre att jag lägger mig i sängen och skiter i allt tills någon bryter sig in här och kör mig till psyk då eller?????? Jag fattar inte!

Var såå nära att börja gråta hela tiden den fjuttiga halvtimmen jag var hos läkaren. Varje gång jag skulle säga någonting. Men jag bet ihop till jag kom därifrån. Grät när jag gick hem. Storgrät när jag kom hem. När jag hämtat mig lite började jag äta...

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag orkar verkligen inte mer. Allting känns helt otroligt hopplöst. Jag skulle kunna sluta på jobbet, flytta till T och söka nytt jobb där eller typ leva på mamma eller T eller nåt. Skulle antagligen må mkt bättre iaf. Stannar jag kvar här kommer ... jaa.. jag vet inte.. det går inte, det alternativet finns inte. Jag hatar vården. Hatar läkare, terapeuter och psykologer, alla som säger att det finns hjälp. Skitsnack!!!

Jag hatar att gråta förtvivlat tills jag somnar. Jag hatar det! Det känns så fruktansvärt ensamt.

Jag orkar inte mer!!!! Usch, gråter så fort jag börjar skriva. Måste äta mer och sen spy. Med bebisen i magen och allt. Jag önskar jag fick dö nu. Bara ramlade ihop och dog.

Jag kan inte vara ensam och jag vill inte vara ensam!! Hur kan T bara lämna mig här? Jag klarar mig ju inte själv. Jag hatar livet. Varför måste man klara sig själv??????? Varför kan man inte få vara två och slippa allt ansvar själv?

T åkte tidigt imorse. Igår var vi på sjukhuset i sex timmar! Först ultraljud och gynundersökning kl nio och sen fick vi en tid hos en kurator kl två, så vi stannade kvar och både fikade och lunchade på sjukhuset.

Igår var bebisen ganska exakt sex veckor och fem dagar gammal. Vi fick se ultraljudsbilden och man kunde se hjärtat som slog för fullt! Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk... ♥. Jag älskar det lilla hjärtat som VI har skapat tillsammans helt utan planering eller vetskap. Det lilla livet ville verkligen bli till. Hur ska jag kunna ta bort det??

T vill inte ha barn än. "Vi kan ju göra ett nytt om ett par år om vi vill." Vi har inte varit tillsammans ett år ens och dessutom är förhållandet verkligen ostabilt. Vi (jag) bråkar ju jämt, är elak, och vi är nära att göra slut typ varje helg =/. Ingen bra grund att skaffa barn på kanske.. det tycker inte jag heller. Jag vill inte heller ha barn nu. Det är för tidigt i förhållandet.  MEN nu är det som det är och jag vill inte göra abort heller!

Jag hatar beslut. Jag kan aldrig bestämma mig. Det är ingen skillnad nu. Svåra beslut, viktiga beslut, lätta beslut, allt är lika svårt för mig. Jag hatar det! Jag vill inte! Önskar jag kunde få missfall eller dö eller vad som helst för att slippa ta beslutet! Två veckor har jag på mig att bestämma mig (vi att bestämma oss..), så att jag kan göra en medicinsk abort, om jag väljer abort.

Gick aldrig till jobbet igår. Kändes som vi hade viktigare saker att tänka på mellan och efter läkar- och kuratorbesöken. Idag var första jobbdagen efter Idreveckan och den var jobbig! Har mått illa större delen av dagen och jag stod knappt ut sista timmen =(. Mådde så dåligt och ville bara hem.

Gick och handlade och nu har jag ätit 4 port pannkaka med sylt och glass, massa mackor med smör och ost, te, vatten, mjölk. Ska äta lite till nu och sen spy. Har inte spytt på hela mars + några dagar, så detta är naturligtvis en besvikelse och ett misslyckande.

Jag orkar inte börja igen! Jag mår så dåligt! Jag får väl försöka sjukskriva mig och flytta till T, men det vill jag inte heller. Vill ju ändå ha ett jobb. Mår bra av det och jag trivs på jobbet. Varför varför varför måste jag hålla på så här!?!?!?!??!?!?!?!?!?!!!!!!!!!!!!!??

Sitter i bilen på väg hem nu. Har inte blivit mkt bloggande i Idre =P, knappt nåt internetande överhuvud taget. Har mått illa varje dag, men inte så illa att jag spytt. Har inte hållit mig till strikt LCHF heller som jag hade tänkt fr o m den 1 mars. Har ätit morötter, fruktsallad, liite chokladpudding, lite kladdkaka, lite chips och liiiite kexchoklad. De andra har ju typ vräkt i sig onyttigheter, så det känns inte så farligt alls faktiskt. Jag bryr min inte. Däremot är jag livrädd för hur det blir nu när jag kommer hem. T stannar hos mig till tisdag morgon tror jag. Jag ska på ultraljud (för att kolla vilken vecka jag är i) och gynundersökning på måndag, så då ska han följa med. Vi måste ju betsämma oss för hur vi ska göra med den här satans graviditeten.. Abort eller behålla. Suck.

Det var 48 unika besökare här i måndags, bara så ni vet ;-). Kul tycker jag!
Kram ♥