En bra dag

Igår var hemsk. Inte lika hemsk som förra lördagen, men låg i soffan mellan kl 14-24 och orkade inte ta tag i någonting. Har haft så mkt gaser senaste dagarna och ont i magen. Ville absolut inte träffa J.

Usch. Allt jag gör för att förbättra magen och tarmarna gör det bara värre. Har provat lite L-Glutamin, mindre än rekommenderat, men var nog det som gav mig extra mkt gaser och ömma tarmar. Har känts bättre idag och imorse tog jag inget. SUCK. Har verkligen hatat livet. 

Har inte träffat J idag heller. Men har diskat, bytt köksmatta (behövde verkligen tvättas), tagit en lång handlingspromenad, ätit frukost i solen på balkongen, fått hjälp av S att laga mat. Och har ätit bra!! Inget hetssug eller överätarsug.

Imorn ska jag till ätstörningsenheten på sjukhuset. Äntligen. Vet dock inte alls vad jag ska säga eller om de kan hjälpa mig.

Begäret

Jaha, då var man här igen. Ensam, i soffan, med maten. Eller maten och maten... godiset, chokladen och mackorna...

Jag ska inte spy idag iaf. Ska behålla skiten och må dåligt imorn.

Överåt, som faktiskt övergick i typ hetsätning, i tisdags tror jag det var. Då kräktes jag.

Ons och tors kväll träffade jag och åt middag och sov med J, så då gick maten bra. I em och kväll har jag haft magproblem. Uppblåst och gaser och dålig i magen av för mkt råkost (kål) tror jag och mått skit av det. Träffat S en stund, men han åkte hem redan före 2130, och då tog jag fram choklad och godis... istf att åka till J, vilket jag naturligtvis borde gjort, trots magen. 

SUCK. Suck, suck, suck och förbannad suck. Orka. Orka välja fel varje jävla förbannad gång. Hets-begäret överväger allt annat. T o m kärleken.

En bra dag

Den här veckan har verkligen varit skit. Har mått så himla dåligt. Gissningsvis p g a rejäl sömnbrist.

Idag har jag dock mått bra! Igår ville jag verkligen inte leva. Orkade inte göra någonting och magen var gasig och stor och svullen och jag bara grät. Träffade tillslut J på kvällen iaf och vi hade så skönt sex och sen fixade vi middag vid typ 22. Min fining 🥰.

Idag har vi varit och tränat, jag har planterat om blommor (!), och så har vi varit ute och plockat svamp och lite blåbär och lingon. Och hittade ett litet kantarellställe! Och så har jag rensat bär och svamp och diskat.
Orkat en hel massa idag och ätit bra!
Tänk om alla dagar kunde vara som idag. Mer som normala människor har det gissar jag. Att man orkar göra saker, och inte bara ber till gud om att få dö 🙄.

Så, nu ska jag försöka sova. Måste prioritera min sömn nu. Godnatt.

Slippa vakna

Å vad jag hoppas att jag slipper vakna imorgon. Så mkt gaser, så ont i magen. Överåt igår igen, som hela veckan. Och idag. Överåt nyttig mat igår, med för mkt fibrer gissar jag. Det har jag fått lida för idag.

Vill inte träffa J något mer. Vill träffa nån jag kan känna mig avslappnad med. Någon som vill vara med mig jämt.

Fast jag kommer inte kunna träffa nån bättre än J. Därför vill jag dö. Jag orkar inte mer. Hatar att klara mig själv och får ju ingen hjälp. Vem ska ens kunna hjälpa mig. Få bort känslan av att inte stå ut, som bara mat och ätande kan få bort, för en liten stund...

Jag vill inte vakna imorgon. Orkar inte med helgen, orkar inte med att inte veta vad jag ska göra i helgen. J och jag passar inte ihop.
Jag orkar inte med nästa vecka. Och inte veckan efter det. Och inte veckan efter det.

Jag ser inte fram mot någonting i resten av mitt liv. Varför ska jag fortsätta leva då??

Jag vill inte vakna mer. Har sån extrem sömnbrist den här veckan. Ingen fattar hur det är. Ingen peppar mig och hjälper mig att sova. 

Jag orkar inte mer. Vill sova för evigt nu.

Orka leva

Jag orkar inte leva mer. Vill inte. Orkar inte. Har haft en jättefin helg med J. Men idag blev maten bara kaos. Jättesen frukost på em. Lunchmackor efter 19. Då var jag gråtmild och hade redan tusen negativa tankar i huvudet,  noll ork. J var mätt efter det. Jag behövde middag. Då sa jag att han kunde åka hem. Jag orkar inte med att ha en pojkvän som knappt äter något och är smal som jag vet inte vad. Jag äter minst dubbelt så mkt som han varje dag. Helt sjukt. Jag tränar iofs mer, och har säkert mer muskler 🙄, men ändå. Han är man.

Nu har jag ätit middag plus en massa godis och salta nötter. För mkt.

Vem bryr sig om mig? Varför ska man berätta att man har en ätstörning när man ändå inte får någon hjälp? J sa häromdagen att han tyckte det var bra att jag hade berättat för honom. Till vilken nytta då kan man ju undra, tänkte jag tyst för mig själv.

Jag hatar mig själv. Hatar min kropp. Hatar mitt självömkande. Hatar mitt beteende, mina tankar. Hatar att jag tycker allt är jobbigt. Hatar att aldrig se fram emot något. Hatar den här veckan, och nästa.
Hatar att J sa att han vill ha flera dagar till att fundera på om han vill ha barn överhuvudtaget. Jag funderar på att "Tindra vidare". Hitta nån annan. Nån som förstår mig. Men vem gör det? Jag förstår inte ens på mig själv. Men jag vill hitta nån som vill vara med mig. Som inte vill lämna mig ensam och som vill bo med mig och skaffa barn med mig.

Nån som kan hjälpa mig att äta regelbundet. Nån som förstår vad som är viktigt för mig.
Herregud vad egoistiskt. Först borde jag lära mig älska mig själv. Sen borde jag hjälpa och stötta andra och försöka se vad de behöver och vill ha, istf att bara tänka på mig själv.

Usch. Orka leva.

Vad gör man?

Vad gör man när man inte orkar leva, men ändå älskar en person. Älskar att vara med J. Och idag sa han att jag är det bästa som hänt honom 😭😍🥰. Min fina fina fina pojkvän. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag har lyckats träffa en kille igen. Efter alla dessa år av ensamhet och ätstörning. En helt underbar kille dessutom. Helt obegripligt hur han kan vilja vara med mig, t o m älska mig.

Igår sa jag att polisen varit och hämtat mig tre ggr. Att jag blivit inlåst på psyk, att jag dödshotat min mamma... ändå vill han fortf vara med mig!? 

Jag har inga bröst, uppsvälld mage, illaluktande avföring, gaser, hakar upp mig på saker och blir irriterad, arg och sur, är pessimistisk och hatar livet och mig själv, obeslutsam, orkade ben och armhålor.

Jag blir sur på att J är så obeslutsam. Att han inte ser till att vi flyttar ihop och skaffar barn.
Jag funderar på om det är lika bra att försöka hitta nån annan. Sen kommer jag att tänka på att jag är ju lika obeslutsam själv. Och alla mina andra dåliga sidor som han verkar acceptera.. Jag har hittat drömkillen som vill ha mig. Hur kan jag ena tänka tanken att gå vidare och försöka hitta någon annan? Jag vill inte ha någon annan. Jag bara önskar jag visste själv vad jag ville. Vill jag skaffa barn nu, eller vänta ett år till? SUCK.

Behöver jag bli frisk först. Känns väldigt oansvarigt att ta livet av sig om man skaffar barn. Så det har jag inte heller riktigt som utväg då känns det som. Orkar jag fortsätta leva? Vill jag det?
Jag överåt rejält ikväll. Borde sova ut imorn, men samtidigt vill jag träna. Träna så att mer kalorier går till musklerna ist för fett. Orka. Orka leva. Orka leva med en ätstörning.

Min fina pojkvän

Har mått dåligt idag. Ont i magen, huvudet, halsen, och psykiskt. Är väl pga överätning igår och att jag la mig så himla sent. 
Var hos J och åt middag och hade inget att prata om när jag kom, och han grejade med maten. Jag gjorde sallad, dukade och la mig på sängen och kollade Youtube 😔. Ville bara åka hem igen. Men sen ställde han iaf några frågor när vi börjat äta, som jag kunde svara på och prata vidare om, så då började det kännas bättre. Och när jag skulle åka hem så sa han "Jag älskar dig" igen, och jag svarade såklart "Jag älskar dig också". Sen skrattade vi lite, åt oss och vårt mys antar jag, och då sa han nåt i stil med "Du är fin du" 🥰. Min fina fina pojkvän. 😍

Överätning till förbannelse

Överätning till sprängningsgränsen. Ensam, ingen att prata med. Ändå ingen som förstår.

Jag hatar mitt liv.
Jag borde tycka att jag haft en fantastisk helg med J. Mkt sex, som jag önskat 🙄. Vi har umgåtts mkt, sov hos varandra både fre och lör. Men inte idag...

Det enda jag tänker på är hur jag ska kunna gå på toa och göra nr 2, när jag har så mkt gaser och det luktar så illa efter mig. En ständig stress när vi sover ihop och äter frukost ihop. Fattar inte hur alla andra kan vara så tysta.

Idag gick vi upp alldeles för sent och jag åt frukost alldeles för sent. Sen var vi ute i skogen för länge och jag åt lunch och middag 2130, ensam. Sen choklad, och godis. Mkt.
Borde väl bara släppa det, gå vidare. Men jag ältar, hatar det. Hatar att han äter så lite. Hatar att han kan gå halva dagen  utan mat och sen bara äta en vanlig nyttig måltid. Dessutom orkar han ställa sig och laga maten från grunden också.

Han är smal som ett skelett och jag är fet som en gris. Klart det speglar sig i kroppen hur man äter. Jag överäter ju i princip varje dag. Äter jordnötter och choklad i princip varje dag. Kalorier, kalorier, kalorier. J äter pasta med grönsaker och tofu.

Jag önskade mig en crossfit:are, men fick en person med helt andra intressen. Dock världens bästa och finaste person. Men han fick jordens värsta person 😒. En självupptagen otacksam jävel som bara vill dö. Suck. Varför kan jag inte bara vara tacksam och fokusera på det positiva i livet? Varför måste jag kämpa så förbannat för att försöka se nåt bra i livet? Orka göra det.

Kräkts igen

I lördags överåt/hetsåt jag och kräktes. Främst naturgodis. Hade så uppsvälld mage hela dagen så det var hemskt (för att jag inte kräktes i fredags). Hann inte äta nån frukost, och överåt redan på lunchen. Vidrig dag. Var så SJUKT trött också hela dagen, trots att jag sov mer än åtta timmar mellan fre och lör.

Igår mådde jag rätt bra. Bestämde med mamma att hon skulle komma och sova hos mig (så jag inte kunde överäta eller hetsäta) och det kändes som en trygghet att äta bra.

Idag samma sak. Mamma kom och sover över. Dock är jag dålig i magen idag, och mkt gaser och ont i magen efter middagen också. SUCK. Och J som kommer hem imorn och vi ska träffas på kvällen. Vill ju inte ha dessa magproblem då =((. 

Ringde vuxenpsykiatrin idag. Blev hänvisad tillbaka till vårdcentralen för att få remiss. Grät en stund, sen ringde jag vårdcentralen och tro det eller ej, men fick en läkartid imorn.
Sen tar det väl ändå hundra år innan jag får träffa nån på vuxenpsykiatrin, och hur jag ska klara mig/hantera livet till dess vet jag inte.

Måste försöka äta mindre fibrer iaf tror jag, så magproblemen minskar och så att jag vågar träffa J.

Naturgodis

Ikväll har jag överätit naturgodis, men inte kräkts. Igår hetsåt jag och kräktes.

Idag har jag ringt nån ätstörningsenhet (de hade bara dagvård och hänvisade till vuxenpsykiatrin eller vårdcentralen), vårdcentralen, trodde jag fick nummer till akutpsyk, men var psykosavdelning, så fick ringa vuxenpsykiatrin istället, men då var kön stängd för dagen. Vågade och orkade inte ringa akutpsyk sen. Grät istället. Grät och grät och grät.

Suck. Blev inte mkt jobbat.
Gick en promenad med en kompis sen. Kändes bättre.
Vet dock inte hur jag ska klara helgen. Och vet inte hur jag ska orka ringa vuxenpsykiatrin igen på måndag. Men jag måste. Jag behöver hjälp. Orkar inte gå tillbaka i bulimin nu. Vägrar. Orkar inte leva så.

Kom på varför det blivit värre igen. Jag är livrädd för att gå upp i vikt. Vill gå ner mer ist, nu när jag gått ner så pass mkt i vår och sommar. Speglar mig hela tiden också,  magen. Vill att magen ska vara platt. Vill inte träffa J annars.

Fokuset på kroppen och vikten gör att det blir fokus på maten, hur mkt jag äter, och vad. Det blir tvärtom-effekt med maten. Jag begränsar mig och då äter jag bara mer ist. Suck.

Igår bajsade jag på mig (!). Överåt rejält i förrgår utan att kräkas. Åt nötter på jobbet och var proppfull och dålig i magen. Åkte hem tidigare för att gå på toa och trodde jag bara skulle släppa mig i hallen, men det kom inte bara gaser... usch 😢. 
Det är nästan inte värt att inte kräkas. Mår så fruktansvärt dåligt dagen efter då.

Ändå har jag inte kräkts ikväll.  Kan inte fortsätta med det. Blir ju aldrig bättre då. Är bara all in som gäller. Lite för mkt naturgodis om hundra år, vad gör det? Jag kanske går upp lite i vikt. So what, då får jag väl göra det då. J är ändå inte hemma nu. Och jag är ledig imorn.

Överätning

Har överätit ikväll, och funderat på att fortsätta äta och kräkas när jag ändå ätit så mkt. Men gjorde inte det! Borde firas 🙄. 
Ändå har jag mest tankar om att det inte gör nåt om jag inte vaknar imorgon.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Frukost och lunch var väl helt ok. Bara alldeles för sent (frukost 1430 och lunch vid 19).
Sen kom överätningen efter middagen vid 22 el nåt. Åt en halv liten melon också, som inte kom med på bild.
 
Bilderna är i omvänd ordning, då de laddas upp så när jag lägger in dom från mobilen tydligen. Suck. Får väl börja ladda upp dom baklänges ^^.

Inte en ny pissig dag till

Varför är livet så jävla pissigt? Eller varför känns det så, när jag kan tyckas ha allt. Har numera t o m världens finaste pojkvän.

Jag tål inte att vara uppe sent. Blir hungrig på natten. Ätit en påse nötter, dadlar, en vego-bar. Lätt över 1000 kcal iaf. Förmodligen närmare 2000. Hela jävla dagsintaget, igen, på natten. 

Var inte nöjd efter middagen. Borde naturligtvis ätit mer då! Men nä, ist massa snacks. Men har inte kräkts iaf. Inte samma vidriga känsla som i förrgår. Idag var jag på ett bodypump-pass, och lyfte rätt rejält med vikt faktiskt 💪. Var väl därför jag var extra hungrig.

SUCK. Och inte har jag berättat något för J. Går bara runt och är superirriterad och skriver dumma saker till honom. Förstår mig inte på honom, och låter honom inte vara/göra på sitt sätt. 

Acceptans. Jag har helt tappat det nu. Accepterar inte och känner inte tacksamhet för det fina jag har i mitt liv. Ser bara allt dåligt. Allt dåligt J gör. Allt dåligt jag gör. Allt jag inte gör som jag borde göra...

Orka. Orka leva. Orka ta tag i mig själv och ja, göra vad? Föra att acceptera. Meditera?

Hur ska jag orka med morgondagen? Jag vill inte ha någon ny dag.

Kräkts

I natt har jag kräkts. Orkade inte åka till J på kvällen. Trodde jag skulle klara mig själv. Åt frukost vid 1430 idag (igår), och en macka vid 20. Inget bra måltidsschema...
Hade behövt äta en riktig middag ikväll när jag kom hem efter dans och handlingsrunda vid 2230 🙄. Men ist åt jag yoghurt med havregryn, nötter, frön, russin... och nougat, flera paket, smaksatta dadlar och kardemummabullar. Orka. Orka må skit imorn. Orka att inte spy... Nej, jag valde att kräkas upp skiten. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vet inte när jag kräktes senast. Två år sen??
Känns inte bra. Återfall, nederlag. Kommer jag fortsätta nu? Ond spiral? Eller engångsgrej? Finns det nån som kan hjälpa mig, eller måste jag klara mig själv? Känns inte som nån förstår. Om jag berättar för J, kommer det bli bättre eller sämre? Suck. Jag behöver regelbundna måltider tror jag. Frukost, lunch och middag. Och inte vara uppe halva natten och sova bort hela förmiddagen... Men det är nig inte J den bästa att stötta mig i 😞. Suck.
 
SUCK. Orka. Jag tycker inte om mitt liv. Men jag älskar J. Älskar att vara med honom. Att ta på honom. Att känna hans hud.
 
Suck.
 
Edit: Bilderna är i omvänd ordning.
 

Orka mat, orka förhållande, orka leva

Vet inte vad jag ska göra. Älskar J så det gör ont. Ändå orkar jag inte träffa honom mer, när det gör så ont att inte träffa honom. Jag vill träffa nån som vill träffa mig lika mkt som jag vill träffa honom.

Har överätit godis och nötmix. Vill kräkas. Orkar inte med att ha ont i magen imorn. Orkar inte med nånting. Borde åkt tillbaka till mamma ikväll. Borde jobba hemifrån henne nästa vecka. Klarar inte av kvällarna längre. Hatar att vara ensam. Hatar att vara kär i nån som inte vill träffa mig hela tiden. Hatar att vara den som är missnöjd.

Varför kan inte jag bara vara tacksam för det jag har? Det kan jag inte. Jag tänker bara på allt jag vill ha, som jag inte har.

Relationsproblem

Jag vet inte vad jag ska göra. Göra slut med en kille jag är kär i, eller först åtminstone berätta hur jag känner? Att jag känner mig väldigt osäker.

Jag är 41 och vill ha barn och familj. Eller ville iaf. Nu har jag dejtat en kille sen augusti förra året, och jag känner fortf inte människan. Vi ses kanske två ggr per vecka hemma hos någon, och har väl knappt sex en gång per vecka.. Jag fattar inte varför han säger att han vill ses oftare, men sen inte föreslår att vi ska ses!? Jag får ta alla initiativ. Tycker han det räcker med att vi har börjat cykla till jobbet ihop några dagar i veckan? Det räknar jag knappt som att ses 🙄.

Suck. Hatar livet. Hatar att allt är så jobbigt. Hatade när J var borta en vecka, men det känns nästan lika jobbigt när han är hemma. När han var borta var jag sur för att han inte hörde av sig. Och när han är hemma är jag också sur på det plus att han inte frågar om vi ska ses så fort han har en minut över...
Ist kollar han på serier hemma.. Hur kan han vilja göra det hellre än att träffa mig och mysa med mig?
Då kan man väl inte vara särskilt kär, och framförallt inte nykär.

Överätning och kräkning??

Nu är det närmaste jag har varit till att kräkas, sen jag kräktes sist... 🙄. Kommer inte ihåg när det var. Kan ha varit 2021? Kan ha varit 2022 också.

Hade bestämt mig för att kräkas nyss. Har ätit nästan två pkt majskakor, flera russinfrallor med margarin och nästan en hel burk jordnötssmör med honung.

Vem fan orkar behålla allt det jordnötssmöret i magen? Går upp några jävla kilo av det också.. som jag visserligen går ner igen om jag inte fortsätter överäta. Men orka må så jävla dåligt. Orkar inte må dåligt mer. Å andra sidan är risken större att jag fortsätter längre i denna nedåtgående spiral om jag kräks.

Hatar det. Hatar ätstörningar. Hatar att jag inte berättat något för J. Hatar att känna mig så ensam och oförstådd. Hatar att J inte frågar något.

Har tänkt fråga om S vill ta livet av sig med mig imorn. Han är ändå sjuk 🥺. Är så rädd att han kommer dö snart. Han är min bästa vän. Har inga andra bra vänner. Det bästa är ju om vi kan dö ihop. Fast tror det är olagligt att fråga om det. Men skulle gärna hamna i fängelse 😃. Men inte på psyk, inte i sjukvården överhuvudtaget. Tycker dom är oförstående och ointelligenta. Hatar människor i allmänhet. Osmartaste djuret på planeten. Hatar mig själv. Hur ska någon annan kunna älska mig då? Vad begär jag ens av J? Därför är det bäst att vi inte ses mer. Jag vill ha någon som vill vara med mig jämt. Inte nån som har andra intressen, inte tar några initiativ, inte frågar nåt på ngt djupare plan.

Jag vill ha någon som vill ha sex med mig. Ofta. Inte bara en gång i veckan, eller varannan. Jag får bekräftelse av J på andra sätt. Men det räcker inte. Är väl förmodligen för att jag hatar mig själv 😃. Intelligent. Smart.

Det skönaste vore ju att dö. Lättaste utvägen. Då slipper jag se på när S mår sämre och sämre och kanske dör.

Orka leva. Orka hetsätning. Orka överäta. Orka acceptans och tänka positivt. 

Jag tror inte jag tål att vara uppe försent. Då överäter jag mer och blir deprimerad. Ändå tar jag inte det på allvar. Ingen gör det. Ingen bryr sig. Förutom S, men det enda han gör är att skriva "kram" eller "kramar om dig". Vad hjälper det?? Ingenting.

Jag orkar inte med honom. Inte J, inte mig själv. Inte mamma. Orkar inte med livet. Jag är född deprimerad och inte gjord för att leva. Varför ska man behöva göra det då? Varför måste man kämpa om man inte orkar?

Det kämpiga livet

Åt helvete med allting. Idag har jag överätit för tredje dagen i rad. I natt blev det majskorn, jordnötssmör och dadlar. Mår illa.
Varit ute och dansat och haft jättetrevligt, men istf att gå och lägga mig när jag kom hem så har jag suttit uppe och ätit i två timmar. 
Mår skit och vill nästan dö, eller inte vakna... hatar det. Kl är stax 06! När jag eg vill gå upp! Solen går upp nu, och jag ska sova. Hatar det.

Vill ha en dansare till pojkvän. Och nån som vill fira Valborg med mig 🥺. Känner mig ensam. Längtar efter J. Hatar att vi har olika intressen och olika musiksmak.

Varför kan inte livet vara perfekt... varför kan jag bara inte ha lite lite större bröst? Bara så jag slipper skämmas, hata min kropp och inte våga visa mig naken?

Varför är livet så jobbigt? Varför kan jag inte bara acceptera mig själv och allt annat som det är? Varför är allt så jobbigt och svårt? Varför kan jag inte tycka om livet? Varför är det så kämpigt?

Relationer, kroppskomplex och ätstörningar

Vet inte vad jag ska skriva. Har flera ggr känt att jag vill skriva på kvällen, men prioriterat att sova.

Går bättre och bättre med J. Han visar mer och mer att han vill vara med mig. Ändå känner jag en osäkerhet så fort vi inte ses eller han inte hör av sig. Måste jobba med mig själv där... meditera? 😬

Vågar fortf inte visa mig naken för honom. Han bara accepterar det. Frågar inget och försöker inget.

Har överätit godis efter påsken. Men själva påsken gick väldigt bra. Var sjukt orolig över gaser och jobbig mage, men gick jättebra, även om jag hade en del gaser och lite ont i magen, så gick det ok. Kunde gå på toa, och ändå skönt med fler folk runtomkring. Inte bara J och jag.

Önskar jag fick tillfälle att berätta för J om mina ätstörningar snart. Men tycker inte det blivit något tillfälle, och han frågar ju inget.

I förrgår åt jag upp allt godis jag hade kvar. Mådde nästan lite illa och ville bara kräkas 😵‍💫. Men jag gjorde det inte. 

Orkar inte med mig själv

Orkar inte med mig själv den här veckan. Ätstört beteende igen! Var ute med en vän ikväll. Kom hem vid 01. Ist för att gå och lägga mig, jo vad gör jag, stannar uppe framför TV:n och äter. Och äter och äter och äter. 😵‍💫😧
Vidriga liv.
Imorn ska jag ju träffa J på kvällen. Hade tänkt träna kl 10. Och jag bara förstör allt!! Varför? Jag orkar inte. Jag behöver nog vila. Är stressad över att inte få vila.
Det är för mkt nu. Usch. USCH.

Omättligt hungrig

Ikväll har jag känt mig sådär omättligt hungrig igen. Kände så någon dag förra veckan också. Känt det tidigare också.
Gissar på att jag ätit lite för lite under några dagar i förhållande till hur mkt jag tränat.
Gillar det inte iaf. Hatar det faktiskt. 😧
Har ätit och ätit och ätit. Och får dåligt samvete. Vill inte träffa någon. Inte J. Imorn ska vi jogga ihop, och jag vill bara gå och gömma mig. Har ont i magen och den står ut som en ballong som håller på att sprängas.
Det positiva är väl att jag försöker acceptera det. Försöker tillåta mig att äta.
Har ätit jordnötter, frukt och yoghurt (med nötter, frön, havregryn mm) och en till portion pasta...
En sak som varit bättre den här veckan är att J har skrivit att han tänker på mig, längtar efter mig och sånt 🥰. Jag som klagade så mkt förut, verkar ändå som det hjälper att "gå före" och vara så mot honom som jag vill att han ska vara mot mig. Är dock lite för blyg fortf för att våga helt.
Isf hade jag sagt "jag älskar dig" för länge sen. Har tänkt det tyst när vi ses, sen åtminstone januari 🙄.
Frågade om han ville fira påsk med mig, och det ville han (!). Nu är jag livrädd för det. Då kommer han väl sova över.. och tänk om min mage krånglar och jag har massa gaser.. vilket nästan säkert kommer hända eftersom det är så typ varje dag mer el mindre och mer om jag oroar mig för det och reser bort och umgås med andra...
Men jag får väl försöka överleva. Lita på det det här magpulvret jag tar nu. Försöka tro på att det kommer hjälpa.


Tidigare inlägg