Ätstörning

Jag hatar mitt liv.

Jag borde tycka att jag haft en fantastisk helg med J. Mkt sex, som jag önskat 🙄. Vi har umgåtts mkt, sov hos varandra både fre och lör. Men inte idag...

Det enda jag tänker på är hur jag ska kunna gå på toa och göra nr 2, när jag har så mkt gaser och det luktar så illa efter mig. En ständig stress när vi sover ihop och äter frukost ihop. Fattar inte hur alla andra kan vara så tysta.

Idag gick vi upp alldeles för sent och jag åt frukost alldeles för sent. Sen var vi ute i skogen för länge och jag åt lunch och middag 2130, ensam. Sen choklad, och godis. Mkt.

Borde väl bara släppa det, gå vidare. Men jag ältar, hatar det. Hatar att han äter så lite. Hatar att han kan gå halva dagen  utan mat och sen bara äta en vanlig nyttig måltid. Dessutom orkar han ställa sig och laga maten från grunden också.

Han är smal som ett skelett och jag är fet som en gris. Klart det speglar sig i kroppen hur man äter. Jag överäter ju i princip varje dag. Äter jordnötter och choklad i princip varje dag. Kalorier, kalorier, kalorier. J äter pasta med grönsaker och tofu.

Jag önskade mig en crossfit:are, men fick en person med helt andra intressen. Dock världens bästa och finaste person. Men han fick jordens värsta person 😒. En självupptagen otacksam jävel som bara vill dö. Suck. Varför kan jag inte bara vara tacksam och fokusera på det positiva i livet? Varför måste jag kämpa så förbannat för att försöka se nåt bra i livet? Orka göra det.