Ätstörning

Idag är en dålig dag. Jag känner mig omättlig. Var och tränade imorse. För fjärde dagen/ggn denna vecka (på fem dagar). Korta pass, men jobbiga. Det är för mkt. Jag tror det är därför jag inte känner mig nöjd idag. Dessutom har jag inte sovit tillräckligt, så jag kanske är trött och sugen/hungrig av den anledningen.

 

Har haft mens denna vecka, och PMS tror jag. Varit irriterad, deppig. Inte velat leva. Haft en massa negativa tankar. Om jag borde göra slut med J. Jag orkar inte med honom. Han är bokstavligen bara skinn och ben och äter väl ca hälften så mkt som jag gör. Hur f-n ska jag klara av det?

 

Klart jag borde klara av det. Acceptera det. Jag borde fokusera på att sköta mig sälv, inte vara på andra om hur dom ska leva sina liv. Jag klarar ju inte av att leva mitt eget. Ändå kunde jag inte låta bli att klaga på J (igen) att han äter för lite, att han kanske borde fundera på att inte träna styrketräning...

 

Jag är elak, för att jag hatar mig själv. Jag accepterar inte mig själv. Det känns som jag aldrig kommer att kunna flytta ihop med J. Jag kommer aldrig lära känna honom helt, och han kommer inte att lära känna mig helt. Han verkar inte vilja det heller. Frågar ju ingenting. Han accepterar bara läget. Om jag vill träffa honom, om jag inte vill det. Om jag är elak, om jag är tyst. 

 

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med mitt liv. Ikväll bestämde vi att vi skulle laga mat ihop, jag och J. Ändå har jag bara ätit hela dagen ("jobbat" hemifrån, men har mest bara ätit), och förstört förutsättningarna för en bra kväll. Min mage är som en boll och jag kommer att ha en massa gaser ikväll, och risken finns, även i natt. Jag vill absolut inte träffa honom nu. Det enda jag vill är att åka och köpa godis och glass och sätta mig i soffan och kolla på TV och äta och äta och äta och äta och äta och förtränga livet. Slippa livet en stund. Bara för en stund. Bara komma bort. Jag orkar inte acceptera. Jag orkar inte känna och vara kvar i nuet. Jag vill inte! Jag vill bort. Bort från det här livet. Bort bort bort bort. Bort från alla jobbiga känslor som jag inte kan sätta ord på. Jag står inte ut med livet.

 

Har förresten fått tid på ätstörningsenheten här i stan den 16/10. Vad nu det ska tjäna till. Det har ju inte hjäpt förut. Nu kanske jag skulle vara lite mer villig att ta emot hjälp iofs. Är inte lika rädd för att gå upp i vikt kanske? Att äta tillräckligt? Att göra som de säger? Det jag är mest orolig över är väl att de tycker att jag är för frisk för att få hjälp. Kräks ju knappt längre (vilket ju är bra!?) och skulle väl inte längre ha bulimi på pappret då? Men tankarna är ju kvar. Jag VILL ju kräkas. Jag gör det ju bara inte för att jag vill bli frisk MER än vad jag vill stanna i den här förbannade sjukdomen.

 

Egentligen borde jag ju bara träffa J ändå ikväll. Trotsa sjukdomen och min tjockhet och gasighet och bara fortsätta livet. Men hur f-n ska jag kunna göra det? Jag vill inte visa mig för någon. Jag vill bara gömma mig. Försvinna. Jag hatar livet. Avskyr det. Det är inte roligt. Ingenting är roligt. Jag ser inte fram emot någonting. Inte ens att träffa J =(. Jag älskar honom och vill vara med honom. Men jag vill vara med honom frisk, och utan magproblem. Annars vill jag inte.

Idag har jag dock mått bra! Igår ville jag verkligen inte leva. Orkade inte göra någonting och magen var gasig och stor och svullen och jag bara grät. Träffade tillslut J på kvällen iaf och vi hade så skönt sex och sen fixade vi middag vid typ 22. Min fining 🥰.

Idag har vi varit och tränat, jag har planterat om blommor (!), och så har vi varit ute och plockat svamp och lite blåbär och lingon. Och hittade ett litet kantarellställe! Och så har jag rensat bär och svamp och diskat.

Orkat en hel massa idag och ätit bra!

Tänk om alla dagar kunde vara som idag. Mer som normala människor har det gissar jag. Att man orkar göra saker, och inte bara ber till gud om att få dö 🙄.

Så, nu ska jag försöka sova. Måste prioritera min sömn nu. Godnatt.

Vill inte träffa J något mer. Vill träffa nån jag kan känna mig avslappnad med. Någon som vill vara med mig jämt.

Fast jag kommer inte kunna träffa nån bättre än J. Därför vill jag dö. Jag orkar inte mer. Hatar att klara mig själv och får ju ingen hjälp. Vem ska ens kunna hjälpa mig. Få bort känslan av att inte stå ut, som bara mat och ätande kan få bort, för en liten stund...

Jag vill inte vakna imorgon. Orkar inte med helgen, orkar inte med att inte veta vad jag ska göra i helgen. J och jag passar inte ihop.

Jag orkar inte med nästa vecka. Och inte veckan efter det. Och inte veckan efter det.

Jag ser inte fram mot någonting i resten av mitt liv. Varför ska jag fortsätta leva då??

Jag vill inte vakna mer. Har sån extrem sömnbrist den här veckan. Ingen fattar hur det är. Ingen peppar mig och hjälper mig att sova. 

Jag orkar inte mer. Vill sova för evigt nu.

Nu har jag ätit middag plus en massa godis och salta nötter. För mkt.

Vem bryr sig om mig? Varför ska man berätta att man har en ätstörning när man ändå inte får någon hjälp? J sa häromdagen att han tyckte det var bra att jag hade berättat för honom. Till vilken nytta då kan man ju undra, tänkte jag tyst för mig själv.

Jag hatar mig själv. Hatar min kropp. Hatar mitt självömkande. Hatar mitt beteende, mina tankar. Hatar att jag tycker allt är jobbigt. Hatar att aldrig se fram emot något. Hatar den här veckan, och nästa.

Hatar att J sa att han vill ha flera dagar till att fundera på om han vill ha barn överhuvudtaget. Jag funderar på att "Tindra vidare". Hitta nån annan. Nån som förstår mig. Men vem gör det? Jag förstår inte ens på mig själv. Men jag vill hitta nån som vill vara med mig. Som inte vill lämna mig ensam och som vill bo med mig och skaffa barn med mig.

Nån som kan hjälpa mig att äta regelbundet. Nån som förstår vad som är viktigt för mig.

Herregud vad egoistiskt. Först borde jag lära mig älska mig själv. Sen borde jag hjälpa och stötta andra och försöka se vad de behöver och vill ha, istf att bara tänka på mig själv.

Usch. Orka leva.

Igår sa jag att polisen varit och hämtat mig tre ggr. Att jag blivit inlåst på psyk, att jag dödshotat min mamma... ändå vill han fortf vara med mig!? 

Jag har inga bröst, uppsvälld mage, illaluktande avföring, gaser, hakar upp mig på saker och blir irriterad, arg och sur, är pessimistisk och hatar livet och mig själv, obeslutsam, orkade ben och armhålor.

Jag blir sur på att J är så obeslutsam. Att han inte ser till att vi flyttar ihop och skaffar barn.

Jag funderar på om det är lika bra att försöka hitta nån annan. Sen kommer jag att tänka på att jag är ju lika obeslutsam själv. Och alla mina andra dåliga sidor som han verkar acceptera.. Jag har hittat drömkillen som vill ha mig. Hur kan jag ena tänka tanken att gå vidare och försöka hitta någon annan? Jag vill inte ha någon annan. Jag bara önskar jag visste själv vad jag ville. Vill jag skaffa barn nu, eller vänta ett år till? SUCK.

Behöver jag bli frisk först. Känns väldigt oansvarigt att ta livet av sig om man skaffar barn. Så det har jag inte heller riktigt som utväg då känns det som. Orkar jag fortsätta leva? Vill jag det?

Jag överåt rejält ikväll. Borde sova ut imorn, men samtidigt vill jag träna. Träna så att mer kalorier går till musklerna ist för fett. Orka. Orka leva. Orka leva med en ätstörning.