Orka leva
Jag orkar inte leva mer. Vill inte. Orkar inte. Har haft en jättefin helg med J. Men idag blev maten bara kaos. Jättesen frukost på em. Lunchmackor efter 19. Då var jag gråtmild och hade redan tusen negativa tankar i huvudet, noll ork. J var mätt efter det. Jag behövde middag. Då sa jag att han kunde åka hem. Jag orkar inte med att ha en pojkvän som knappt äter något och är smal som jag vet inte vad. Jag äter minst dubbelt så mkt som han varje dag. Helt sjukt. Jag tränar iofs mer, och har säkert mer muskler 🙄, men ändå. Han är man.
Nu har jag ätit middag plus en massa godis och salta nötter. För mkt.
Vem bryr sig om mig? Varför ska man berätta att man har en ätstörning när man ändå inte får någon hjälp? J sa häromdagen att han tyckte det var bra att jag hade berättat för honom. Till vilken nytta då kan man ju undra, tänkte jag tyst för mig själv.
Jag hatar mig själv. Hatar min kropp. Hatar mitt självömkande. Hatar mitt beteende, mina tankar. Hatar att jag tycker allt är jobbigt. Hatar att aldrig se fram emot något. Hatar den här veckan, och nästa.
Hatar att J sa att han vill ha flera dagar till att fundera på om han vill ha barn överhuvudtaget. Jag funderar på att "Tindra vidare". Hitta nån annan. Nån som förstår mig. Men vem gör det? Jag förstår inte ens på mig själv. Men jag vill hitta nån som vill vara med mig. Som inte vill lämna mig ensam och som vill bo med mig och skaffa barn med mig.
Nån som kan hjälpa mig att äta regelbundet. Nån som förstår vad som är viktigt för mig.
Herregud vad egoistiskt. Först borde jag lära mig älska mig själv. Sen borde jag hjälpa och stötta andra och försöka se vad de behöver och vill ha, istf att bara tänka på mig själv.
Usch. Orka leva.
Kommentarer
Trackback
