Deprimerad?

Jag undrar om jag håller på att bli deprimerad (igen). Eller om jag bara är orolig över J, och att han aldrig hör av sig. Han skriver att han längtar efter mig, men han hör inte av sig på en hel dag? Dessutom blir jag ju orolig, undrar om det har hänt något =S.
 
Men nä, så har det varit med honom hela tiden. Det är knappas det som gör att jag vill dö. Senaste dagarna har jag tänkt mer och mer på att jag vill dö. Allt är så jobbigt med livet. Det är så mkt som måste göras. Jobba, dejta, välja danskurser, beslut. För en som inte är deprimerad kan ju sådant kännas roligt och spännande, men jag slipper hellre. Jag vill dansa, jag vill lära mig dansa, allt möjligt. Men det känns bara så sjukt jobbigt. Att välja vad man ska gå, Att anmäla sig. Att betala. Orka.
 
Orka orka orka orka. Man ska orka så himla mycket hela tiden. Jag har ingen ork.
 
Orkar träna fortf iaf. Det sjuka är att det ger ju endorfiner, och efter träningen typ en timme efter el nåt, så känner jag mig riktigt glad. Men det räcker inte så långt ^^ (trots att jag kör hårt).
 
Suck. Ja ja, liksom med alla känslor så ska man väl stå ut med dom. Härda ut, så går de över nån gång. Eller nåt.

Viktuppgång

Var med i en tvåverckorsutmaning med Miss Fit Carls i två veckor. Man skulle drick en massa vatten, äta minst 20 g protein i varje måltid, och träna minst 30 min om dagen (iaf snabb promenad). Var väl en OK utmaning tyckte jag, då det inte var någon restriktion på hur mkt eller vad man fick äta. Men var typ dubbelt så mkt vatten som man ska dricka per dag, så jag drog ner det till drygt häften.
 
Iaf, hetsåt/överåt och kräktes två ggr minst under utmaningen. Efter den har jag kollat massor på "All in" videor på youtube och bombarderat mig själv med info om hur man slutar hetsäta: INTE kompensera. Och det funkar. Jag överäter som en gris, men jag kräks inte. Och jag hetsäter inte. Överäter inte lika mkt som om jag skulle kräkas heller. Så det hjälper ändå att ha bestämt sig att inte kräkas. Försöker också äta ordentligt på dagen, så att jag inte ska känna ett sånt sug/begär på kvällen av att äta. Visst hjälper det också, till viss del. Har ju fortfarande en satans vana inprogrammerad i hjärnan att kvällarna ska spenderas ätande. Oavsett om jag är hungrig eller inte. 
 
Väger över 70 kg nu. Vägde in mig och vägde "ut" mig i utmaningen. Annars väger jag mig väldigt sällan nu för tiden. 2005 när jag började kräkas, vägde jag strax över 70 kg nångång. Då började jag kräkas. Stog inte ut. Står inte ut nu heller. Känner mig orörlig, begränsad. Vidrig känsla. Men vad är viktigast? Att vara smal, eller att vara frisk? Rädslan är ju förstås att jag inte blir frisk. Att jag bara fortsätter överäta i all evighet. Skulle behöva en coach att lite på. Men jag vill helst hitta nån svenk. Finns det någon svensk "All in" coach?
 
Hittar ingenting på youtube. Men många på engelska. Kanske behövs en i Sverige? Funderat mkt om jag skulle kunna hjälpa andra när (om) jag själv blir frisk nångång. Men känner mig verkligen inte som nån som passar som coach.
 
Nu lyssnar/kollar jag på https://thetruthaboutweightloss.org/live/ , som handlar om växtbaserad kost. Mest om viktnedgång kankse, men också om hälsa i övrigt. Sjukdomar som kan undvikas om man äter mer växtbaserat (mindre kalorier, mer vatten och fibrer i maten, mer näring) och mindre fett.
 
Inte så bra för nån som försöker bli frisk från en restriktiv ätstörning (heter det så på svenska?), men jag kollar ändå ^^. Är ju typ mitt största intresse fortf (kost och hälsa)...
 
Om nån känner till nån svensk fd bullimiker som jobbar med att coacha folk att bli friska m h a "all in" approach eller matplan. Säg till ^^. Eller förresten, vet inte om jag vill ha någon matplan, jag har så jäkla svårt att följa matplaner. Vet faktiskt en svensk som förespråkar och coachar i BLE (Bright Line Eating) tror jag det heter. Nån amerikanska som kommer från 12-stegs programmet som skapat en matplan mot matberoende. Men jag vill bli helt frisk. Ätstörningskliniker verkar köra på matplan först, för att göra kroppen trygg och därmed motverka hetsätning, för att man sedan ska kunna äta mer intuitivit när man blivit frisk och slutat hetsäta.. men jag lockas mer av "all in"-principen. Dock inte av den sabla viktuppgången =(. USCH. 
 
Önskar jag hade någon att dela allt med. Nån mer som typ kör all in, fast inte nån som kommer från anorexi. Nån som också kommer från bulimi, och normalvikt från start..
 
Borde väl kanske hoppa på nåt av de engelsk-språkiga coacherna jag gillar. Suck. Orka. 
 
Häromdagen, ja, var väl igår, var jag så deppig. I fredags kväll ville jag bara dö när jag skulle sova, och dagen innan också. Idag har jag haft så ont i magen. Igår också. Ont i tarmarna. Den klarar väl inte av all mat jag proppar i mig utan att kräkas =S. Imorn måste jag åka in till jobbet, och det ser jag inte alls fram emot. Har bara träningskläder jag får på mig nu. Måste köpa nya kläder som jag kan få på mig. Orka. Orka att inte banta. Hur står man ut? Och hur accepterar man att gå upp i vikt?
 
Berätta för sina vänner antar jag är smart. Men det vågar jag inte. De vet ju inte ens att jag varit ätstörd i 20 år ^^. Så sjukt ändå. Allt är så sjukt. Livet är sjukt. Och så pissigt. Men visst kan det vara bra också. Men inte nu.

Återfall

Egentligen borde jag blogga varje dag. Tänker så mkt, men glömmer. Kommer inte ens ihåg om jag hetsåt eller inte för två dagar sen.
 
Försöker skriva in i min mens-tracking-app när jag hetsäter eller överäter, men glömmer det också.
 
Det här året har börjat med återfall i bulimin. Precis som förra året började? Eller kanske inte började, men ibörjan av förra året så blev det värre iaf, efter ett par månader utan hetsätning och kräkning tack vare Brain Over Binge.
 
När jag kräktes första ggn i år hade jag inte kräkts sen september enligt mens-appen! Endast p g a acceptans och försök att inte ha några restriktioner ang när, och hur mkt, jag "får"/"borde" äta. Min kompis S frågade mig om det är något särskilt som hänt nu på senaste tiden, eftersom jag ramlat tillbaka i gamla mönster (överätning/hetsätning och kräkning). Det enda jag kan komma på är att jag började dejta i mitten av november. 
 
Suck. Jag vet varken ut eller in. Idag och igår har jag överätit mkt på kvällen, men accepterat, slutat äta, inte kräkts, och lagt mig. Jag vet att det är rätt spår. Kollat lite på Stephanie Buttermore och hennes All in-resa på youtube för pepp. Funkar det för bulimiker? Eller finns det risk att ätstörningen går över i BED ist? Men det är väl bara om man håller fast vid restriktionen i tankarna?
 
Igår sökte jag på "All in" på youtube och har sparat några videor att titta på. Får bli veckans "att göra" (tillsammans med allt annat jag bygger upp berg om som jag "borde göra" ^^).
 
Nu jobb.

Den kortsiktiga lättnaden

Jag funderar mkt på varför. Varför, varför, varför? Om jag nu försöker att inte ha några restriktioner kring mat och ätande, varför överäter jag ändå? Måste min kropp fortfarande "ta igen" från tidigare restriktion, även om det mest har varit i huvudet? Eller är jag så känslig för restriktion, så lite tid med familjen över jul och nyår, och tid iväg med killen jag dejtar, som medfört lite mindre matintag än vanligt, har gjort så att min kropp vill överäta i flera dagar? Eller är det för att jag varit vaken sent på natten sen nyår? Sovit för lite och/eller fel tid på dygnet?
 
Igår överåt jag (och hetsåt?) och kräktes. Hade inte tänkt kräkas, men någonstans i ätandet gav jag upp och åt lite till för att sedan kräkas. Så himla skönt att jag gjorde det. Inte för tänderna, men för magen, tarmarna och hjärnan...
 
Hade jag lagt mig totalt fullproppad hade jag dels sovit kasst, dels mått skit idag och kanske imorn också. Nu mår jag ganska bra trots allt. Tyvärr?
 
När jag känner så starkt att jag inte orkar göra något, men ändå har krav på mig att jag "borde" göra en massa saker. Vad ska jag göra då? Ska jag bara lägga mig på soffan och inte göra något och hata livet? Egentligen ska jag väl det antar jag. Acceptera mina tankar och känslor. Bara låta vågen passera. Det är väl när jag kämpar emot, tänker att jag borde göra ditt eller datt, inte riktigt accepterar mitt mående, som jag omedvetet håller mig själv kvar i eländet i dagar. Kan det vara så?
 
Visst, när jag ändå är ledig så går det väl att skita i allt. Men det går ju inte när man jobbar? Fast det går väl iofs på kvällen. Att strunta i att träna, att strunta i att laga mat. Fast å andra sidan, mår man verkligen bättre av det? Jag tycker jag mår bättre när jag tagit mig i kragen och fasktiskt tagit mig iväg och tränat ändå, trots motståndet.
 
SUCK. Jag vet inte. Jag vet inte hur man lever.

Skitliv, dejting och depression

Jag överäter. Varje dag. När jag är hemma, ensam. Tvärtom när jag är med andra. Då äter jag för lite. Så att kroppen tycker att den måste ta igen sen. Tror jag.
 
Tycker jag borde vara frisk nu. Fri från ätstörningar. Men det tar väl sin tid. Har man varit sjuk i 20 år så kanske man inte kan räkna med en "quick fix". Suck.
 
Men, jag har tålamod. Tror jag. Hoppas jag. Jag tänker inte gå tillbaka till bulimin iaf. Så det så. Överäter, accepterar, och går vidare. Fortsätter kolla på friskhetsyoutubers, som den bästa, Follow the Intuition. Rekommenderar henne varmt. Jag skulle vilja jobba med henne.
 
Har haft Tinder ett tag. Dejtar nu den första killen jag träffat IRL där. Känner ingenting. Igår ville jag bara dö hela dagen. Tog en promenad till gymmet. Kom fram till att det lättaste måste vara att hänga sig ändå. Fast att springa ut framför en buss som kör ganska snabbt borde också vara en rätt snabb och enkel död? Synd bara om busschauffören ^^. Jag förstår verkligen folk som tar livet av sig. Orka leva. Orka försöka leva. Visst, det blir bättre, en annan dag känns det bättre. Men orka. Mitt liv känns totalt meningslöst. Jag har kastat bort tjugo år på total självcentrering. Tjugo år! De bästa åren i livet dessutom? Eller, alla år kan väl vara bra på sitt sätt. Eller dåliga ^^. 
 
Men jag vill ha en familj, och barn. Och snart är jag 40. Tiden rinner iväg, och jag vill bli kär. Jag vill bli så kär som jag var i min första pojkvän. Men, hur troligt är det att hitta någon som man blir så kär i? Och hur lätt, hur snabbt. Kommer det ens hända? Ska jag dejta en i månaden från Tinder? En i veckan? Går det ens att matcha med så många? Jag orkar inte ens gå in på TInder. Hur vet man ens om man ska svepa "ja" eller "nej" på folk?
 
Orka träffa någon online. Orka kämpa för att bli lycklig. Orka leva.
 
Jag vill träna mer. Ändå sitter jag hemma. Har varit ledig idag. Har kunnat gå till gymmet när som helst hela dagen. Men var uppe sent och överåt igår. Vem har lust att åka till gymmet med en mage som står ut i fyra hörn? Jag orkar ändå inte gå till gymmet. Hatar att träna ensam. Kunde gått på ute-pass, men orkade inte ta mig iväg på det heller. Orkade inte gå upp. Vad gör man när man inte orkar något? Orkar inte sluta äta, orkar inte gå och lägga mig, orkar inte gå upp, orkar inte blogga. Fast jag joggar ändå varje dag. och jag har yogat tre dagar i sträck! Men jag väljer att se det negativa, vara deprimerad. Jag i ett nötskal. Varför väljer man att må dåligt, när man kan välja att må bra? Jag tror det är för att jag har ADD och Asperger och har jävligt svårt att ta tag i saker. När jag väl kommer igång och gör något så är det ofta kul, eller helt OK. Men det kan kännas helt jävla omöjligt att sluta äta, eller sluta scrolla på instagram, eller sluta kolla på TV. Eller bara sluta sitta och tänka deprimerande tankar om livet. För jag vet inte riktigt vad jag ska ta tag i härnäst, det är så mkt som ska göras. Blogga, jobba, laga mat, städa, bära ner kartonger i källaren, rensa förrådet osv osv osv osv osv osv osv i all oändlighet. Och hur vet man vad man ska välja att göra först? Och hur långe man ska hålla på med det? När ska man vara nöjd? Vad ska man ta tag i, hur ska man göra det och när ska man anse sig vara klar?
 
Livet är så förbannat jävla jobbigt. Ingenting är roligt. När ska man "göra slut" med en dejt man inte är kär i? Hur gör man det? Jag orkar inte leta vidare, men jag orkar inte träffa han jag dejtar heller. Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Jag vill bara inte finnas. Jag vill bara slippa allt. Allt som är jobbigt, och det är ju allt. Kommer inte på en enda grej som inte är jobbig. Att blogga är jobbigt. Att förklara hur man känner är jobbigt. Att göra precis vad som helst/någonting är jobbigt och tråkigt. Att umgås med någon är jobbigt, att vara ensam är jobbigt.
 
Jag vill gå ut och dansa och supa mig full. Att fly från livet är det enda som är kul. Att hetsäta, att supa sig full, att shoppa. Att vara destruktiv. Att kortsigtigt döva sina känslor. Hur fan kan inte alla vara missbrukare? Kanske för att alla inte känner som jag just nu. Kanske för att alla inte har nån jävla depressionsgen. Ibland mår jag också bra och tycker att saker är kul. Jag har också känt lycka.
 
Men inte just nu. Inte igår. Och inte idag.

Tacksam

Idag lyssnade jag som vanligt på podden Changeable när jag var ute och joggade, avsnitt 19 närmare bestämt. Lyssana på det vetja! ;-) Eller lyssna på avsnitt 20 för att förändra ditt tänkesätt(?), som jag är på nu och kommer att fortsätta lyssna på under min joggintur imorn =).
 
Yes, jag joggar minst en mile (1,6 km) varje dag fr o m 22:a december och är faktiskt en "streak runner" =P. Det måste jag väl få kalla mig nu?
 
Iaf, när jag lyssnade på avsnitt 19 idag när jag var ute och joggade, om tacksamhet, så kände jag mig så tacksam för vädret, jätteskön temperatur att vara ute och springa i, tacksam för min kropp - tänk allt den klarar av! Jag tänker ofta att jag fortfarande har kass kondition, m t p att jag ändå joggar lite varje dag, men jag tränar oftast också tre HIIT-pass per vecka och jag har blivit mkt starkare bara senaste halvåret, fått mer (synliga) muskler, och jag tar mig ut och joggar varje dag, och kroppen klarar så mycket mer än jag tror! Min kropp är fantastisk och jag är så tacksam att jag får ha den =). Har kommit på att jag kan öva balans på vägen hem också genom att gå på den vita linjen som skiljer gångbana och cykelbana åt. Tänk vad mycket möjligheter jag har, som bara finns där för mig att utnyttja!
 
Nu har jag ätit en god brunch bestående av quinoagröt med torkade plommon, vaniljprotein och mango. Mums!
 
Ska snart iväg till secondhand med "S".
 
Önskar er en bra dag! <3
 
Just det, kankse ska skriva nåt om Paulo Roberto också och hans sexköp. Men det får isf bli i ett annat inlägg, för nu måste jag göra mig iordning.

Ytterligare en dag i tillfrisknande

Å jag borde redan ha gått och lagt mig. Jag är såå trött! Var så arg och stressad efter en alldeles för lång arbetsdag typ 1815 eller vad kl var när jag kom hem. Hatar att jobbet ska ta så mkt energi. Att jag ska ta så mkt ansvar. MEN, det som är så sjukt jävla härligt är att jag inte behvöer vara rädd för att dagen bara blir ännu mer skit och att jag ska sitta och hetsäta hela kvällen, behöva kräkas när jag borde gått och lagt mig och bara känna att livet är ett elände. Jo, livet kan vara ett elände även utan bulimi, men det är ännu eländigare med =P.
 
Jag var (för) hungrig när jag kom hem och åt direkt upp resterna från lunchen som jag inte hann äta upp på lunchen. Sen fixade jag "snabbmat" som var cole slaw och nån vegobiff. Sen en sallad med tofu och avokado och frön och äpple på det. För mkt? Nä, lagom tror jag. Jag var hungrig.
 
Tre bitar choklad till efterrätt för att jag var sugen på det. Har inte varit ett dugg sugen på att äta mer än så och är mätt och nöjd. Alltså som en HELT NORMAL MÄNNISKA!! Alltså fatta, det är helt sjukt. Jag trodde aldrig någonsin att jag kunde få ett normalt förhållande till mat igen! Nu tror jag att jag är på god väg att få det.
 
Dessutom har jag bakat (några superenkla) kakor som jag tänkte ta med till en grej jag ska på senare i veckan. Inga problem. Inte sugen på att äta dom alls nu, jag är ju mätt och nöjd.
 
När jag får mkt mattankar, på vad jag ska eller inte ska äta, så försöker jag iaf att tänka på att lägga så lite vikt vid dem som möjligt. "Dismiss:a" dom alltså ;-). Ibland fastnar jag vid dom mer, ibland mindre. Ju mindre jag fastnar i dom, desto snabbare försvinner dom och jag börjar tänka på annat.
 
Jag har klarat av så många helger nu utan att hetsäta eller överäta! Helger ensam, när jag tyckt synd om mig själv som inte orkat hänga med dansvänner ut och dansa för att jag är typ "utbränd" av jobbet. Energilös och utan lust och ork att göra någonting. Helger som jag tidigare skulle ha ätit. Det fanns inget annat. Jag hade ju ingen ork eller lust med något annat än att äta då. Nu har jag precis samma helger, samma sinnesstämning, samma tycka-synd-om-mig-mode, ändå överäter jag inte. Jag bara är i den eländiga känslan. Kanske kollar på TV, eller youtube. UTAN att äta. Helt sjukt =P. Och helt fantastiskt.
 
Hör av dig om du vill ha hjälp och stöd! Det går att bli helt frisk. Kram och godnatt!

Edit: Lägger till bilderna på min middag.





Snart två månader frisk!

Hej!
 
Som vanligt blir det inte av att jag skriver något här. Trots att jag tänker på saker jag vill berätta om nästan varje dag. Nu skulle jag egentligen behöva jobba, för att orka med morgondagen på jobbet. Men tänkte bara logga in och skriva att jag lever och att Brain over binge-"metoden" (baserad på Rational recovery) har funkat utmärkt sen jag hittade den för snart två månader sen. Jag har inte hetsätit en enda gång! Jag känner mig som en normal människa när det gäller mat (förutom att jag fortfarande tänker ganska mycket på mat och vad jag ska äta). Jag överäter lite (eller tycker att jag gör det?) för att jag är mer "rädd" för att banta nu än för att äta för mycket. Jag tror det var bantningen som orsakade problemet med att min aphjärna började skrika efte rmat från början, och därför tror jag att jag är känslig mot bantning och ska undvika det. MEN, det som är fantastiskt är att trots att jag kanske tycker att jag överäter ibland, känner mig tex väldigt mätt nu efter dagens middag, så kan jag SLUTA ÄTA!!!!! Att känna mig övermätt och tycka att jag ätit för mycket, har bara lett till tankar om att "nu kan jag lika gärna överäta mer/hetsäta och börja om imorn / måndag / ett annat bra datum". Nu beter jag mig som en normal människa som har överätit eller känner sig väldigt  mätt - jag äter helt enkelt inte mer =). Alltså jag väljer det helt självklara naturliga valet, att sluta äta när jag känner att jag ätit tillräckligt (eller mer än tillräckligt).
 
TACK säger jag bara till alla fina människor som lagt upp youtube-videor och tipsat om Brain over binge och hur de har kommit över sin ätstörning! Det funkade på mig också =).
 
Kram på er där ute! Det finns hopp =).

Andra sätt att komma ur en ätstörning

Igår (tror jag det var) sökte jag på youtube på typ "how to overcome bulimia" och då hittade jag en hel del videor om "how I overcame binge eating". Så spännande att kolla på och lyssna på. Hur folk har tagit sig ur sina hetsätningsbeteenden och blivit helt friska / fått ett normalt förhållande till mat. Enligt dem själva iaf.
 
Så det jag ska göra nu är att beställa boken "Brain over binge". Jag ska "bara" ta tag i det också...
 
Här kommer några av de videor jag kollat på som jag tyckte gav tips och var bra:
 
 
 
 
Den sista videon är en intervju med författaren till Brain over binge. Hon som intervjuar jobbar som coach, och jag har kollat på hennes "masterclass"-video och bokat in ett gratis Skype-möte med någon av coacherna  i hennes företag på tisdag kväll. Läskigt! Extra jobbigt att det är amerikaner, men det får väl gå. Jag tror på metoden. Deras/hennes metod går ut på att följa fem principer:
  1. Eat anything you want
  2. There is nothing wrong with you
  3. Focus on practice
  4. Don't change your life
  5. Invest in a coach
Frågan jag skulle fundera på till coachningstillfället är följande: What does freedom really mean for me?
 
För övrigt så har jag inte hetsätit (än) idag. Och faktiskt inte igår heller. Jag har tänkt skriva, för att kunna gå tillbaka till vad det är jag känner och tänker både när jag hetsäter/överäter och när jag inte gör det. Men som vanligt har jag inte orkat ta tag i det. Inte orkat logga in här. Bara tänkt att jag vill och borde.
 
Idag har jag känt mig sjuk nästan. Tror jag är överarbetad och överkräkt och undersoven efter den här jobbveckan.
 
S kommer strax och vi kollar nog på ett avsnitt av Riviera (på tv4play). Sen hoppas jag att jag kan gå och lägga mig hyfsat tidigt och utan att äta mer idag. Det är planen, och som det känns nu helt OK. För jag försöker redan leva efter principerna ovan. Jag får äta vad jag vill. Och då tror jag faktiskt att jag inte behöver äta allt just nu, utan jag känner mig rätt nöjd. Kan äta igen när jag känner för det, vad jag vill ;-).
 
Godnatt!

Deppig

Lyssnar på Roxettes lugna sorgliga låtar och tycker livet är så jobbigt. Jag tycker synd om mig själv, fast jag har så mkt. Jag vill ha den där kärleken jag hade en gång. Min första kärlek. Jag vill känna en sådan förälskelse igen. Jag vill vara pirrigt kär och längta hela tiden. Jag vill att vi lär känna varandra tillsammans, utforskar varandra på det sätt vi gjorde då.
 
Men det känns försent. Försent att vänta på att något sådant ska dyka upp igen. Det känns som att jag får ta det jag får nu. Jag får "nöja" mig med det. Jag är för gammal. Och varför skulle jag få känna som den gången någonsin igen? Sannolikheten lär ju vara ganska liten =/. Suck.
 
Jag orkar inte gå igenom mina steg-4-listor. Det känns som i skolan igen. Jag behöver hjälp med att göra läxorna. Jag orkar inte, vill inte, skjuter upp det.
 
Usch. jag vill dra ut och jogga istället. Springa och springa och springa. Men jag har boendestöd strax, så kan inte dra ut. Och sen har jag sponsorsamtal och borde vara klar med listorna. Ååh varför ska allt vara så satans jobbigt? Kanske för att jag varit uppe nästan hela natten och sovit skit i några timmar på morgonen... Kanske inte så konstigt att jag inte mår på topp då?
 
Jag vet inte. Jag vet ingenting. Och det enda jag kan göra är att acceptera det.

Kär?

Hm, jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Kl är alldeles för mkt och jag borde sova. De senaste dagarna, veckorna(?) har jag varit så himla nere. Kanske mer senaste veckan. Hetsåt fre, lör och mån. Ville inte leva mer. Orkar inte kämpa med att acceptera, ha tillit, tålamod... Orka!!
 
Idag har jag varit och dansat och träffat en kille för tredje ggn tror jag. Kommer ihåg första gången vi träffades, i våras. Vi skulle dansa ihop för att typ visa en viss dans. Andra ggn kommer jag inte ihåg nu. Måste ju också varit nåt dansevent. Om det nu var en andra ggn? Hm.. mitt minne alltså.
 
Iaf tredje ggn (tror jag) var idag. Och han är så på. Tar i händerna och ... ja förresten, nu kom jag på var andra ggn var =P. Iaf, varje ggn, redan första ggn så stod han lite för nära, innanför min bekväma zon. Och tog på mig lite för mkt. Var lite för närgången liksom. När man inte känner varandra! Andra gången höll han mig i handen när vi gick från utestället. Jag menar, det gör man väl inte!? Med nån man träffat och dansat lite med två ggr!?!? Haha. Dessutom skulle han nog kysst mig om jag tillåtit det, så kändes det iaf. 
 
Jaha, och idag då. Ännu mer närgången, så jag liksom rodnade (eller vad finns det nu för ord när man känner sig som att man rodnar?) mitt i dansandet. Och sen när vi stod och pratade och skulle skiljas åt, så höll han på mina händer och smekte mig över jackan och skulle nog ha kysst mig om jag tillåtit det =P. Jaa, inte vet jag. Kanske gör han så med alla? Känner mig väldigt obekväm och samtidigt pirrig. Det var så himla längesen jag var så nära en kille förut och jag är så långt ifrån att våga ens kyssa nån. Men ja, på fredag ses vi igen på nästa danstillfälle. Vill dricka alkohol innan. För att få mod.
 
Jag har tänkt en del på det de senaste dagarna när jag känt att jag ändå inte vill leva. Inte orkar med livet. Det är för jobbigt. Jag har sån självömkan och jag kommer inte ur mig själv. Jag känner det som att jag måste prestera Gud. Jag måste acceptera, ha tålamod och tillit för att få hjälp av Gud. Jag, jag, jag, jag. Ändå är det precis tvärtom. Att jag ska sluta bestämma och tänka och kämpa, att släppa taget (och släppa in Gud). Men det är SVÅRT. Det är inte lätt. Jag fattar det i teorin, men att det ska vara så jävla svårt i praktiken. 
 
Jag har ju lovat min nya sponsor att ringa ut tre ggr i veckan. Har jag ringt ut nån jävla gång de senaste typ två veckorna? Nej.
 
Orka. Orka orka orka orka orka orka. ORKA. Men jag får väl fortsätta be om villighet och mod att ringa ut. Jag får väl fortsätta meditera. För jag har ingen annan lösning. Det är det, eller döden. Så än så länge kämpar jag på. Godnatt.

Mens och en ny början?

Igår kväll var jag ensam hemma och trodde jag skulle klara mig, men nä. Hetsåt/överåt hela natten (gick och la mig kl 05). Kollade på Morden i Sandhamn på TV4Play. Ville inte gå och lägga mig för att jag inte ville vakna idag =(. Tänkte på allt jag "behövde" göra idag. Suck. Så självklart borde jag ha mediterat och ringt ut, vad som helst istället för att fly från mina känslor och äta. Men så blev det iaf.
 
Idag gick jag upp när väckarklockan (mobilen) ringde 1130. Min bästa vän S kom och hjälpte mig att plantera fem jordgubbsplantor som jag köpte förra helgen samt att plantera om några kryddor. <3 Efter det fixade jag lite mer på balkongen och lagade mat som var hög tid att laga till (formbar färs). Nu har jag tvättat ett par maskiner tvätt också och fixat matlådan till imorgon.
 
Jag har även haft ett första samtal med en eventuell ny sponsor! Det kändes så bra! Hennes "regler" är att om jag ska bli sponsrad av henne så ska jag gå/ringa in på minst tre möten i veckan. Ringa ut minst tre gånger i veckan. Inte (!) ha någon matplan och inte väga varken mig själv eller maten. Tja, det låter ju jättebra tycker jag. Det jag insett de senaste åren, framförallt nu nyligen, är att jag kan äta vad som helst så länge jag befinner mig i sinnesro. Så, det är alltså inte vad jag äter som jag behöver fokusera på, utan hur jag tar hand om mina känslor.
 
Just det, jag fick mens idag! Hehe, min cykel verkar vara ungefär på ett halvår nu =P. Nej men jag tror verkligen att den hyfsat ihärdiga meditationen sedan första april har gett lite resultat. Jag har ju faktiskt haft mer sinnesro den här veckan. Har bara överätit två gånger, måndag och lördag. Jämfört med förrförra veckan är det ju ett enormt framsteg. Då hetsåt jag väl alla dagar utom söndagen... Mådde skit alla dagar utom söndagen iaf.

Första dagen i sinnesro

Idag är första dagen på veckan som jag haft hyfsad sinnesro.
 
Den här veckan har varit hemsk annars. Har inte velat leva.
 
Igår åkte jag hem från mamma och var ganska säker på att jag skulle hetsäta/överäta, men åkte ändå. 
 
Kanske är det för att jag kapitulerade totalt och bad om att få dö, eller att Gud skulle visa mig hur/vad jag ska göra för att klara mig ur den här situationen, som jag varit tacksam idag? Tacksam för att jag är hemma idag. Att jag var hemma på förmiddagen och registrerade mig på cronometer. Att jag träffat ett par kompisar i eftermiddag.
 
Jag bad även ibörjan av middagen om att jag skulle få äta i sinnesro och tackade för den fina maten jag får. Och jag måste säga att det har gått över förväntan ikväll. Kanske för att jag inte hade så mycket förväntan? Att jag för en gångs skull lyckats överlämna mig själv till Gud idag? Tja, vad vet jag. Eller så är det bara min "utbrändhet" som behövde tre lediga dagar innan den fjärde blev OK?
 
Ingen aning. Jag är tacksam över att jag fick den här dagen iaf.
 
Nu stängs min dator av strax, och lika bra att låta den göra det så jag kommer isäng hyfsat iaf.
 
Kram och godnatt!
 
Just det, fikade i eftermiddags och åt en snickerskaka. Galet onyttigt m a o, och det gick hur bra som helst. Har inte haft något sug efter det, att hetsäta eller överäta!

Brightline Eating

3 bra:
  • Har ringt ut idag!!!
  • Ätit enligt matplan (tre mål och hyffsat likt Bright Line Eating)
  • Vattnat kryddor och växter på balkongen
3 tacksam:
  • Kunde sitta ute på lunchen i solen
  • Har hittat en lösning som fungerar för mitt problem/sjukdom
  • Har programvänner som vet precis hur det är att ha denna förbannade sjukdom
Behöver hjälp med:
  • Hur jag ska bli bättre på jobbet (på att leda arbetet framåt och vara mer positiv och uppmuntrande)
Har hetsätit/överätit som en gris de senaste veckorna och kräkts var och varannan dag. Är mest rädd att mina tänder tar stryk. Ser att mina framtänder blir kortare och kortare och det oroar mig. Jag vill inte spy mer av den anledningen. Dessutom tar allt ätande så mycket tid. All fritid går ju åt till det =(. Och jag kommer aldrig i säng i tid för jag ska överäta först, och sen kräkas också. Suck.
 
Hörde talas om Bright Line Eating genom Veronika (som jag får "nyhetsmail" av) och har nu kollat på rätt många youtube-videor om det. Har också börjat väga min mat sedan i lördags ungefär. Har väl ätit mellan 2000-4000 kcal ^^. Idag dock bara 1600 kcal tror jag, och egentligen känner jag mig nöjd med det. Om jag är helt ärlig.
 
Är tacksam för att jag hittade Bright Line Eating, eftersom det gjorde att jag insåg hur oärlig jag varit mot mig själv om vad jag faktiskt inte "tål". Och att jag behöver hålla mig till en matplan. Jag har knappt accepterat det ännu, men jag tror att jag börjar acceptera...

Dagens vändning

Wow, ska bara försöka skriva jättekort nu, för eg ska jag sova ,-). Jag känner mig så positiv efter ett 12-stegs-möte ikväll. Kände mig så negativ innan. Så stressad hela dagen och känner mig på väg att bli utbränd och elände elände elände. Men nu efter mötet har känslorna vänt, och jag känner att jag gillar mitt jobb. Jag tycker det är kul! Ja det är för mkt att göra, men det är iaf kul.
 
Jag har fastat hela dagen och började väl äta nångång efter halv nio. Kanske 20:45, och har väl ätit till nu ungefär 22:40. Så ja, två timmar då ^^. Har ätit rödbetsspaghetti med tomatsås och bönor, currygryta med blomkål, en hel honungsmelon, två bitar 90%-ig choklad och en liten skål jordnötter. Är det lagom? För mkt? Känner mig proppfull, men OK.
 
Kram och godnatt!
 
P.S. Förresten har jag tränat idag också. Så jäkla bra ;-)

Insikter och tacksamhet

Idag har jag fastat igen. Såååå förbannat jäkla skönt! Inte hela dagen, men skippade frukost och lunch och åt "lunchen" kl 16. Sen åt jag en andra måltid nu kl 21.
 
Igår var en förbannat jobbig dag. Mådde skit redan från morgonen. Åt gröt som vanligt på morgonen, hade mattankar konstant och ville bara äta hela dagen. Var så fruktansvärt trött och orkeslös på eftermiddagen och kvällen så jag stod inte ut. Pratade med min sponsor och fick så mycket insikter. 
 
Tankarna skenar iväg. Jag tar verkligen inte en dag i taget. Är inte mindful, lever i nuet. Men jag kände känslan igår. Jag reflekterade över hur jag tänkte och kände. Jag tror att den dagliga meditationen börjar ge resultat!
 
Det känns dubbelt att köra på periodisk fasta. Det är underbart att få vara pigg hela dagen, men samtidigt är det en stress i kroppen. När jag äter frukost känner jag ett lugn. Och eftersom jag är kroniskt stressad så tror jag det egentligen är bäst att äta frukost och inte fasta... men samtidigt klarar jag inte riktigt av att inte fasta nu ätstörningsmässigt. Vad är viktigast just nu? Jag tror faktiskt att jag måste prioritera att inte låta ätstörningen ta över, eftersom den i längden gör att jag kommer att ta livet av mig. Så vill jag försöka må bra och känna lycka och meningsfullhet, så behöver jag nog göra allt jag kan för att bli av med ätstörningen och leva i tillfrisknande.
 
Var iaf på 12-stegs möte idag. Att träffa vännerna där är fantastiskt. Vi sitter i samma båt. Vi kämpar alla med samma problem. Jag är inte ensam.
 
3 bra:
  • Skrev förlåt till S för att jag skyllt mitt eländiga liv på honom igår.
  • Cyklade till S efter jobbet och kramade honom och pratade.
  • Skickade iväg ett sms angående ett kontonummer som inte funkar.
3 tacksam:
  • För att S finns i mitt liv och är min vän
  • För att solen har strålat så starkt och varmt idag (såååååå underbart härligt väder idag)
  • För att jag har valet att göra precis vad jag vill med mitt liv
  • För att jag kan välja lycka
Behöver hjälp med:
  • Att komma ur min isolering

Eländig helg

Jag känner mig deprimerad. Iaf har jag ingen lust att leva längre. Har hetsätit och spytt idag, igår, i torsdags och i onsdags. I fredags klarade jag av kvällen med lite överätning bara, tack vara sms från min sponsor och meddelande från S.
 
Jag började jogga tio min i fredags igen. Känns bra. Har hållit i det i helgen och ska försöka fortsätta nästa vecka också. Har även mediterat tre minuter ^^. Kör på "Basic" komma-igång-funktionen i appen Headspace. Tre minuter är tillräckligt jobbigt att försöka vara i nuet och inte tänka på annat.
 
Igår var jag på ett dans- och yogaevent och jag var sååå trött på yogan. Ville bara lägga mig ner. Kändes som det var en eveighet till slutet på passet när vi fick lägga oss ner. Idag har jag inte orkat göra någonting, och sov ca tre timmar mellan 15-18. Först hetstå jag, sen sov jag. 
 
 (Minst) Tre bra:
  • Ringde min sponsor ikväll och fick tröstande ord om att jag kanske har oxytocinbrist och det kankse är därför jag äter och känner mig deprimerad
  • Mediterat tre minuter
  • Drog ut och joggade tio minuter efter meditationen och innan frukost
  • Har inte hetsätit igen på kvällen, utan ätit bra mat och accepterat att jag känner mig full i magen
(Minst) Tre tacksam:
  • Mamma (för att hon är världens bästa mamma och försöker hjälpa mig på sitt sätt, skulle inte klara mig utan henne)
  • S (som försöker hjälpa mig och messar mig varje dag trots att han själv mår dåligt och är sjukskriven)
  • Solen (älskar solen, älskar älskar älskar!)
  • Katterna (älskar katterna och önskar jag kunde bo med dom)
Behöver hjälp med:
  • Att komma tillbaka till programmet
  • Att hitta en relation med Gud
  • Förstå vad jag behöver göra för att tillfriskna igen

Jobbkaos

Jag tänkte försöka börja skriva "morning pages" här på bloggen istället för i min "dagbok". Jag tycker det är jobbigt att skriva för hand (!). Tyvärr. Men jag tror det är bra att skriva förhand för hjärnan =P. Man skriver ju på dator hela dagarna nuförtiden, så finmotoriken i mina händer har slutat fungera ^^. Antar att det är därför iaf.
 
Jaha, jag känner mig inte alls frisk, även om febern har gått ner. 36,7 idag. Jag har inte ont i kroppen längre, men har fortfarande snuva och hosta och känner mig allmänt sjuk. Så jag antar att det är OK att jag stannar hemma från jobbet åtminstone imorgon också. Kanske kan börja jobba lite hemifrån imorgon. Kommer behöva börja redan idag, då jag har ett viktigt möte i em som blev för knöligt att flytta.
 
Jag kämpar med min sinnersro från jobbtankar. På kvällarna kan jag inte sova och tankarna hamnar hela tiden på hur jag ska lösa min jobbsituation. Jag känner att jag inte klarar av det, jag har ingen kontroll på allt som ska göras och jag vet inte hur jag ska få grepp på det. Tankarna snurrar kring olika lösningar, men jag tycker inte att något har fungerat.
 
Jag kan inte göra något åt om mina kollegor inte följer den process vi har satt upp tex. Om de ska skriva in viss info på vissa ställen, och det inte är gjort, så tar det mig väldigt lång tid att få grepp på saker som annars skulle ha gått snabbt. Vad gör jag i en sådan situation? Vi har alldeles för mycket jobb och alldeles för lite resurser, och noll support uppifrån. Så jag måste ju klara av det själv på något vis? Men jag förstår inte hur. Jag förstår inte hur jag ska skapa kontroll i kaoset. Suck =(. Men jag kanske inte ska klara av det? Jag kanske bara ska acceptera att det är kaos. Jag har noll koll. Men vad ska jag jobba med då? Lite här och lite där och sen gå hem när kl är fem? Jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå tillbaka till jobbet och fortsätta jobba där =(. Jag vet bara att jag måste sluta stressa. Min kropp är förstörd av det här jobbet. Jag har ingen mens. Och nu tror jag att jag blev fysiskt sjuk tillslut av stressen dessutom. Och om jag inte kan sova? Jag måste kunna släppa jobbet och göra andra saker i mitt liv. Men hur? Kanske med hjälp av 12-stegs programmet. Kanske hjälper det att fokusera på något viktigare. Nu när jag ska gå om stegen så behöver jag lägga mycket energi där. Jag förstår bara inte hur jag ska klara av detta jobbkaos utan någon plan

Sjuk och migrän?

Inatt hade jag nog migrän. Har haft tendenser till migrän (tror jag - hur vet man att det är migrän?), både min farmor och faster hade svår migrän. Men i natt hade jag huvudvärken från hell. Inte så att jag mådde illa och spydde. Men det skar som knivar i huvudet, och det var så min faster beskrev sin migrän... 
 
Jag tror att jag har vitlöksutlöst migrän/huvudvärk =P. Om man nu kan ha det. För det senaste året så tycker jag att jag har fått "migräntendenser" just efter att jag har ätit rå vitlök. 
 
Nu har jag legat hemma med feber sen i torsdags, och ätit råa vitlöksklyftor varje dag i förhoppning att det skulle vara bra för immunförsvaret eller något ^^. Usch. Det var iaf ingen rolig natt. Jag drömde en konstig dröm (när jag väl lyckades sova...). Jag drömde att jag rymde från ett fängelse på en ö. Jag hamnade i någon kontainer på en båt och gömde mig och var nära att krossas av några tunga kedjor, och sen var jag tvungen att hålla mig fast i något rep av något slag och höll på att blåsa bort. Ja det var väldigt obehagligt iallafall, och jag kom ihåg allt väldigt tydligt kl 05 när jag vaknade.. funderade på om jag borde skriva ner drömmen direkt då, för jag tyckte att jag förstod varför jag hade drömt det jag drömt, att det liksom var ett tecken på något (nu har jag tyvärr såklart glömt vad det var..), men jag orkade inte då huvudet dunkade och jag var såå trött.
 
Jag är iallafall tacksam att jag är sjuk så jag slipper gå till jobbet på ett tag. Jag behöver vila.
 
Lyckades skicka iväg ett sms till en potentiell ny sponsor ikväll och vi har pratat i telefon i en timme. Det ser ut som att hon kan tänka sig att sponsra mig om jag inte har några förbud i maten. Och det passar mig bra tror jag. Min gamla/nuvarande sponsor har erbjudit mig att gå igenom stegen igen med henne eftersom hon har gått igenom dem med en ny sponsor själv på ett nytt sätt, men jag tror det är bättre att jag prövar en ny denna gång. Dessutom är denna nya sponsor övertygad om att ätandet bara är ett symptom på en andlig brist, och det är vad jag tror också. Åtminstone tror jag att jag kan äta vad som helst (även om vissa saker är mer triggande än andra - ju mer processat desto sämre) bara jag är i sinnesro.
 
Helt galet att jag blev sjuk fysiskt "äntligen". Detta är något jag bett om i flera år. Att få bli sjuk "på riktigt". Även om jag känt mig sjuk p g a "utbrändhet" så har jag inte kunnat stanna hemma från jobbet p g a det, men när jag har feber, då kan jag stanna hemma. Jag hoppas att jag har feber i några dagar till ^^, men nu verkar jag vara på bättringsvägen då jag har orkat sitta uppe vid datorn ikväll för första gången sen i onsdags. Kände mig svullen i huvudet tisdag eftermiddag, och i onsdags kände jag mig som att jag höll på att bli sjuk, och i torsdags hade jag 37,5 tror jag. I fredags 38,2, Igår 37,7 och idag 37,6. Men idag har jag inte alls haft lika ont i kroppen som tidigare dagar. Knappt alls faktiskt. Bara lite huvudvärk och ont i näsan.
 
Idag har jag frångått min plan för april. Ja det gjorde jag redan när jag blev sjuk, jag har inte sprungit tio min om dagen förstås, men idag har jag ätit processad mat (färdig risblandning), halloumi och två bitar 90%-ig choklad ^^. Jag orkar inte med några förbud eller matplaner. Det har aldrig funkat tidigare. Men mål och planer på meditation och motion tänker jag fortsätta med.

Mensen tillbaka + morgonrutin

Jag har skapat en morgonrutin för mig själv! Jag har klarat det i kanske fem dagar av min semester och nu två dagar när jag jobbat!
 
Väckarklocka 05:30,  ca 05:45 dagboksskrivande tre sidor, ca 06:00 yoga efter Adrienes Dedicate (blir dag 12 imorgon), ca 06:40 frukost (chia-overnight oats med kaffe), ca 07:10 göra iordning mig för jobbet, ca 08:00 cykla till jobbet.
 
Jag är så jäkla stolt över mig själv. Är dödstrött redan nu kl 21 =P. Vill ligga i sängen 21:30, så det jobbar jag på ,-).
 
Fick mens i lördags kväll! Trodde knappt mina ögon. Har googlat ont i brösten för att jag trott det var p g a lågt östrogen, kunde inte ens föreställa mig att det var ett tecken på att mensen. Var så nere några dar innan också och ville inte leva. Allt kändes totalt meningslöst. Var väl PMS då? ^^
 
Tror detta är resultatet av att ha varit ledig i tre veckor och stressat ner helt från jobbet. Nu gäller det för mig att inte hamna i jobbstressen igen på något sätt...
 
Men bara min nya motivation till att bli mer effektiv och produktiv och ta "kontrollen" över mitt liv och arbete känns som ett steg i rätt riktning. Att känna att jag inte har kontrollen över mitt liv, utan att det bara försvinner, det är stressande. Att ha kontroll, att planera mitt jobb och min fritid hjälper mig nog att inte stressa upp mig.
 
Och så är det ju det där med en dag i taget. Och leva i nuet. Kram och godnatt!

Tidigare inlägg