Ätstörning

Vikt: 60,7 kg

Idag har jag ätit:
Frukost: 2 ägg m kaviar, 1 bit brie, kaffe m grädde, 2 kapslar omega-3
Lunch: 1 jättstor pannbiff, kaffe m mjölk
Middag: 1 avocado, 2 ägg, flera bitar senapssill, créme fraiche, 1 stor morot
Kvällsmål: flera skivor ost, några cocktailtomater, 1 sharonfrukt, te m grädde

Jag har en sjuk jälva ångest inför julafton i år. Jag ORKAR INTE köpa några julklappar. Jag jobbar fram till jul och ska till Sthlm och röja i min fasters lgh på lördag. Har alltså EN jävla dag, dvs söndag, då jag möjligtvis har lite tid och ork för julklappsinköp. SUUUCKKKK.

Åt två gamla påsar med rostade och saltade sojabönor. Sen en sån där muffins med vaniljglass och massa vispgrädde, sen ett helt paket (75 cl) chokladglass och två glas glögg med russin och mandlar. Ett par stora glas julmust på det sen spyyyyy. *Hata*.

Jag har inte vägt mig idag. Just nu mår jag jättedåligt. Håller på att slitas itu av mina tankar mellan att skynda mig iväg och köpa choklad "en sista gång" eller försöka hålla ut till T kommer hem och nöja mig med en pepparkakskladdkakemuffin med glass och grädde efter middagen... Jag skulle kunna ta en frukt och lite glögg med russin och mandel om en stund.

Jag är förstoppad igen sen ett par dagar. Magen känns sprängfull. Hur fan kan man stå ut med det?????

I torsdags var jag ute med Ts kompisar. Blev riktigt full och glad och flörtig. Började tydligen flörta och dansa med andra killar och när jag satte mig och pratade med några gubbar kom T (som också druckit en del..) fram och tog stryptag på mig och gubben bredvid. Han drog ner mig på golvet men då tror jag att hans kompisar gick emellan. Jag grät och blev tröstad av nån tjej inne på toan. Några av Ts kompisar följde mig hem. Senare fortsatte T och jag bråka, vi slogs nästan, han knuffade mig iaf. Jag slängde några glas i golvet så att det blev glassplitter över halva lägenheten =/. Vilken jävla kväll det var.

Vi mådde skitdåligt båda två på fredagen, han i skolan och jag på jobbet. Träffades och pratade på kvällen iaf och igår och i förmiddags har vi haft det underbart ihop. Tyvärr vet vi inte om vi kan vara tillsammans längre. Jag har varit otrogen förr och risken är stor att jag är det igen om jag fortsätter dricka så mkt som jag gör när jag väl dricker. Samtidigt är det gångerna jag varit riktigt full och glad som är värda något i mitt liv känns det som.. DÅ kan jag ha riktigt roligt, slappna av och glömma alla bekymmer.

Men T är väl värd mer... eller? Jag tror det. Jag älskar honom.

Vikt: 60,7 kg
Det hjälper att få gå på toa ett par dagar och inte vara förstoppad...

Frukost: 2 muggar kaffe m grädde, 2 ägg m kaviar, 1 bit brie
Lunch: vet ej än
Middag: tacos?

Idag jobbar jag bara en timme på eftermiddagen (SÅ skönt!). Jag behöver verkligen få känna mig lite ledig. Det jag måste göra idag är, ehhh massor, men ja.. måste bestämma mig för om jag ska åka till Sthlm eller Gbg i helgen, avbeställa några tidningar och fixa med lite andra papper. Det jag VILL göra är städa, tvätta, surfa och ha en skön ledig dag för mig själv!

Hej söta ni =). Tack för era kommentarer. Ja, jag har väl en depression. Har fått antidepp utskrivet men jag vill inte ta dom eftersom man inte ska dricka alkohol och det är typ det enda roliga nu... Vill inte äta tabletter heller och jag kommer behöva äta dom minst ett halvår för att se om de ger nån effekt =/. Usch. Men jag vet, kanske bättre det än att må så dåligt? Åhh det är så svårt.

Jag har en samtalskontakt, en terapeut jag gått hos i ett par år nu tror jag. Även om hon i sig inte hjälper så är det skönt att ha nån kontakt inom vården. Hon har skickat en remiss till NPU, NeuroPsykiatriskaUtredningsenheten för vuxna i Östergötland, för att jag ska få utreda om jag har nån sån diagnos (ADHD, Asperger mfl). Hon försöker iaf hitta nån lösning på mina problem även om jag tycker att hon kunde hjälpa till mer själv.. som att hitta lösningar för mig när jag mår dåligt. Jag vet inte.

Var där idag kl 08 och som vanligt pratade vi (hon) mest om min sorg/stress/ångest över min fasters sjukdomstid och död och lite annat som jag inte tycker hjälper mig med att lösa min problem =/.

Igår var första riktigt bra kvällen på läääänge. Jag lyckades med att inte vara allt för irriterad, arg och ledsen (som jag brukar vara) efter jobbet. T mötte mig i affären och hjälpte mig att bära hem tunga matkassar på sin cykel eftersom min blev stulen härom veckan.. Sen gjorde vi tacos. Han gjorde köttfärsen inne hos sig och jag skar grönsaker inne hos mig. Kanske var det bra så att jag slapp tjaffsa med honom och bygga upp en dålig stämning. Sen hade vi sex och bara låg och pratade till kl 24. Så skönt att bara slippa allt för några timmar. Tyvärr såg han mina skalpellblad och insisterade på att han skulle få ta dom och kasta dom, men jag vägrade så vi kom inte i säng förrän sent.

I förrgår kväll mådde jag fruktansvärt dåligt. Mådde dåligt efter maten. Sa att T skulle gå in till sig vilket han "snällt" gjorde dumskallen. Jag kände att jag ätit lite för mycket. Mådde sämre och sämre och blev förtvivlad. Grät och grät och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville hetsäta, skära mig och ta livet av mig. Tillslut hetsåt jag och spydde. Men känns inte lika skönt längre. Det är mest jobbigt faktiskt. Tror att det hjälper mycket att ha så långa uppehåll mellan hetsätningarna som jag haft nu de senaste veckorna. Jag tycker att det är jobbigare och äckligare och äter inte lika stora mängder innan jag spyr.

Även om jag tycker att T inte fattar nånting hjälper han nog mig väldigt mycket även om varken jag eller han förstår det och märker det direkt. Men jag kan se det när jag tänker tillbaka på hur det varit och blivit. Det känns som det allra jobbigaste är att det känns som ingen förstår och vet hur jag mår och vad jag gör när jag är här ensam. Det är nåt slags trots som gör att jag vill ta livet av mig och sen kan dom (mamma, T) hitta mig och äntligen fatta hur dåligt jag faktiskt mådde.. (Som att jag får visa "Haha, nu ser ni era jävlar!"). Töntigt, men så känns det.

Hur fasen ska de veta hur dåligt jag mår när jag inte visar det eller säger det? Jag vill bara att de ska veta. Att de ska förstå. Att de alltid ska finnas där, komma in och hålla om mig när jag mår dåligt. Men hur lätt är det när jag säger tvärt emot det jag vill? Det kan ju inte vara lätt.. det förstår jag. Ändå känner jag mig och beter mig som en trotsig unge. Om nån ändå kunde lägga fram en konkret lösning: Gör så här och så här så mår du bättre / blir frisk. Om man nu ska försöka tänka positiva tankar osv så behöver jag hjälp med det! Guidning, stöttning och pushning. Jag behöver en personlig assistent eller personlig tränare och helst ska det vara min pojkvän.

Vikt: 62,3 äckliga kilo

Jag skar mig bara den gången och tror inte att jag kommer göra det igen. Har dock tagit hem skalpellblad från sjukhuset, men dom kommer nog bara ligga i en låda och se dumma ut.

Min faster dog förra lördagen. Det känns som ingen kände henne så bra som jag och min farmor och ev ett par vänner till henne. På nåt sätt känns det inte som någon förstår.. förstår vad eg? Min sorg kanske.. jag vet inte.

Har vägt 60,3 ganska länge, ett par veckor iaf, men nu är jag uppe på 62 kg igen. Jag hatar det. Hetsäter inte alls lika mkt nu som förut p g a att jag åker upp till Sthlm varje helg och alltid har mkt att göra, men jag mår ändå skitdåligt.

Jag har börjat träna lite smått med T på gymmet där han tränar. Har bara varit där tre-fyra gånger än så länge och känner inte alls för att åka dit igen.. Det ÄR skönt efteråt och jag älskar träningsvärk, ändå kan jag inte förmå mig att komma iväg. T får tjata och jag mår typ dåligt hela dagen när jag vet att jag "måste" pallra mig iväg och träna efter jobbet. Träning ska väl vara roligt?

Jag tycker verkligen inte att någonting är roligt längre och jag gråter mig till sömns på kvällarna när T har somnat. Jag vill inte gå till jobbet och jag vill inte vakna nästa dag. Ber till gud varje kväll att jag ska få dö fast jag inte tror på gud^^. Känner att jag sänker mig själv. VET att man ska försöka tänka positiva tankar och bla bla bla, men jag ORKAR inte, det GÅR INTE och ibland tror jag dessutom att jag inte vill.

Imorgon ska jag till punktionsmottagningen och ta prov på en knöl i bröstet. Jag är inte rädd att jag har cancer, men jag är rädd för själva provtagningen och vill bara gråta när jag tänker på det.

Livet leker.. eller inte.