Ätstörning

Jag har skapat en morgonrutin för mig själv! Jag har klarat det i kanske fem dagar av min semester och nu två dagar när jag jobbat!

 

Väckarklocka 05:30,  ca 05:45 dagboksskrivande tre sidor, ca 06:00 yoga efter Adrienes Dedicate (blir dag 12 imorgon), ca 06:40 frukost (chia-overnight oats med kaffe), ca 07:10 göra iordning mig för jobbet, ca 08:00 cykla till jobbet.

 

Jag är så jäkla stolt över mig själv. Är dödstrött redan nu kl 21 =P. Vill ligga i sängen 21:30, så det jobbar jag på ,-).

 

Fick mens i lördags kväll! Trodde knappt mina ögon. Har googlat ont i brösten för att jag trott det var p g a lågt östrogen, kunde inte ens föreställa mig att det var ett tecken på att mensen. Var så nere några dar innan också och ville inte leva. Allt kändes totalt meningslöst. Var väl PMS då? ^^

 

Tror detta är resultatet av att ha varit ledig i tre veckor och stressat ner helt från jobbet. Nu gäller det för mig att inte hamna i jobbstressen igen på något sätt...

 

Men bara min nya motivation till att bli mer effektiv och produktiv och ta "kontrollen" över mitt liv och arbete känns som ett steg i rätt riktning. Att känna att jag inte har kontrollen över mitt liv, utan att det bara försvinner, det är stressande. Att ha kontroll, att planera mitt jobb och min fritid hjälper mig nog att inte stressa upp mig.

 

Och så är det ju det där med en dag i taget. Och leva i nuet. Kram och godnatt!

Hej! Lyssnar du på gudstjänsten i p1? Jag har fått till mig att fokusera på acceptans. Jag kan inte göra något åt min chefs beslut eller politikers beslut eller någon annans beslut. Men jag kan välja att acceptera dem. Nu i förmiddags när jag yogat och stod och skalade ett granatäpple så kom jag på att alla människor utgår från sin verklighet och sin situation just då. Och ingen annan än den personen vet hur den personen känner och tänker och allt den erfarit i sitt liv. T o m en mördare gör sitt bästa. Vad den känner och tänker måste göras just då. Just i den stunden i den personens liv så är det "rätt" beslut /det bästa den personen kan åstadkomma. Och när jag tänkte det så kände jag att med den acceptansen kan jag förlåta vem som helst. För hur kan jag klandra någon för att ta fel beslut när den personen inte kan göra något annat än just det i den stunden?

Jag tror att jag får såna här insikter för att jag jobbar i 12-stegs programmet och börjar få kontakt med Gud /en högre makt. Det gör mig glad och kärleksfull. Håller tummarna för att du blir bättre i ryggen nu. Ska be för dig. Kram!

Suck. Jag har en sån motvilja mot att skriva, trots att jag tror att det är bra för mig. Iaf, kanske börjar jag känna aningen av en lättnad från irritationen mot min chef. Även mot S, som jag tycker inte gör något för att hjälpa sig själv. Det "enda" felet med honom är hans oro och muskelspänningar, ändå beter han sig som han är dödsjuk typ enl mig. Suck.

 

Gud, hjälp mig att avlägsna dessa känslor! Jag förstår rent logiskt att jag inte kan ändra andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv. Att jag irriterar mig på andra är inte så mycket deras fel som mitt eget. Jag kan hjälpa mig själv att tåla andra människor, genom att förändra mina tankar. Att öva på att se det jag är tacksam över varje dag, och ta tag i mitt eget liv och göra det till bästa möjliga. Jag har alla möjligheter i världen, ändå hatar jag mig själv och mitt liv!? Visst, jag kanske har dopaminbrist och östrogenbrist och annat som stör i kroppen, men jag tror helt och fullt på att jag kan påverka det. Men, samtidigt är det det som gör det svårt, jag har så svårt att överlåta mitt liv i Guds händer, för jag tycker hela tiden att jag ska klara av att fixa mitt liv själv. Suck. SUCK.

 

Det är så jävla svårt att leva! Och ändå borde det vara det lättaste som finns. Bara att vara. Tacka för att jag fått det här livet och göra vad jag vill med det! Tänk villken fantastisk gåva! Och ändå, ändå är det så svårt. Lätt att säga till S att han bara måste ta tag i sitt liv och hitta ett sätt att överkomma ångesten. Men jag då? Då kan väl jag göra det själv då om det är så enkelt?

 

Men jag är ju här iaf. Jag gör mitt bästa. Jag övar på att be till Gud varje dag. Jag försöker så gott jag kan. Bara idag. Det är något jag glömmer bort hela tiden: En dag i taget. Jag kan inte påverka gårdagen eller morgondagen. Visst jag kan planera för framtiden, men jag kan inte bestämma vad som kommer att hända. Det vet ingen. Den som lever får se... Så lätt att förstå logiskt att det inte är någon idé att oroa sig, men så svårt att hitta mitt eget sätt att implementera det känslomässigt. Om jag bara kunde nå Gud. Min väg i kommunikation med min Högre makt. Att våga släppa taget, kontrollen. Att bara acceptera nuet helt och fullt och ha tillit till att vad som kommer är menat som det kommer. Det ordnar sig. Det är som det ska vara, och det blir som det blir, SUCK igen. Suck suck suck suck suck.

 

Jag tror jag börjar se hur jag vill göra allt perfekt. Och jag är aldrig nöjd. Och jag gör ingenting istället för någonting, och jag hatar mig själv för det. Jag tycker synd om mig själv för att jag är så kass. Självömkan som bara är så nedbrytande och bara förstör för mig själv och andra, Vad säger programmet att jag ska göra nu? I detta läge? Jo, ringa ut. Se vad det är i mig som är hotat och se min själviskhet och rädsla. Usch. Jag hatar det. Jag hatar att ringa folk. Det är bland det värsta jag vet. Jag hatar det här programmet för att jag är tvungen att ringa ut. Och när jag inte klarar av det så klandrar jag mig själv för att jag är så dålig. SUCK!!!!!!!

 

Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför ska jag göra mitt liv så svårt för mig själv? Varför inte bara släppa allt och ha kul istället? Varför varför varför varför varför!?!?!?!?!??

 

Inte vet jag. Gud vet nog. Kanske skulle ta och fråga honom?

Nu har jag sagt upp min älskade sponsee =(. Så ledsamt, men jag hoppas att det också gör livet lättare framöver. Jag ska fortsätta att be för hen, och jag hoppas att hen fortsätter i programmet och inte ger upp. Hen har kommit så långt under det här året som varit tycker jag. Jag tycker det är fantastiskt att jag har fått lära känne hen, och fått vara med på den resan som varit.

 

Jag hoppas att vi kommer att fortsätta hålla kontakten. Gud, hjälp mig att tillfriskna så att jag kan vara till hjälp för andra. Tack.

Nu har jag pratat med en vän och fått reflektion av mina tankar. Det jag behöver klara av är att dra en gräns utan att skuldbelägga. Utan att anklaga så behöver jag säga att jag inte klarar av att sponsra just nu därför att jag har tagit återfall, och jag kan inte ge något jag själv inte har.

 

Har fått ett nytt långt meddelande på telefonsvararen med en ursäkt över tisdagens meddelanden, och det är så sorgligt att jag inte orkar mer. Men jag är inte Gud. Det är inte jag som ska göra andra människor friska, det är Gud som gör det. Jag har nått min gräns, och jag är så ledsen för det. Men det är så det är, och jag kan inte hjälpa det. Just nu klarar jag inte av detta, jag klarar inte av att sponsra. Jag behöver koncentrera mig på att fortsätta med mina gottgörelser nu. Vad som händer sedan får framtiden utvisa.

 

Hen är så klok och insiktsfull, men i vissa lägen så totalt utan självinsikt. Det är så svårt att förstå hur det är möjligt att hjärnan kan funka så. Men jag är ändå hoppfull. Hoppfull att också denna människa ska få hjälp (/insikt) tillslut och få ett bättre liv. Jag tror hen kan bli en fantastisk sponsor och hjälp för andra, när hen väl själv har kommit igenom stegen. <3

Suck. Igår åt jag upp all glass som var kvar. Kan det ha varit 500 ml i en förpackning? Isf åt jag mer än 1 l glass. Kan ju knappast säga att jag är abstinent längre då...

 

Det som var bra i det hela är att jag inte fortsatte hetsäta. Jag hade väldigt svårt att spara glass, jag ville äta upp allt så jag blev av med den. Typiskt ätstört beteende? Jag hetsåt inte, men överåt rejält kan man väl säga. Och hade lite ont i magen. Och diaré idag. Åt iofs 400 g kål och morötter (cole slaw) igår också... Är väl ingen höjdare för magen med så mkt svårsmälta grönsaker heller.

 

Har väl sovit ca fem timmar i natt och känner mig inte helt bra varken i kropp eller knopp idag. Skulle ta emot en leverans möbler som jag köpt imorse. Sitter och funderar på vad jag ska säga till hen som jag ska "säga upp kontakten med" ikväll... Det känns väldigt jobbigt =/. Men jag måste nog göra detta för min egen skull, Jag orkar inte. Sen måste jag ta tag i mina egna gottgörelser som jag inte kommit vidare med sen jag gick igenom stegen för två år sen! Inte bra att ha försummat det. De är jätteviktiga för tillfrisknandet.

 

Iaf behöver jag tänka igen vad jag ska säga så jag inte anklagar hen som är svårt sjuk i denna hemska sjukdom, utan att jag utgår från mig själv och vad jag behöver och inte klarar av. Jag behöver göra klart mina egna gottgörelser innan jag kan hjälpa andra. Hens meddelanden på mitt mobilsvara i tisdags var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag känner mig otillräckling och klarar inte av att ge det stöd som det känns att det förväntas av mig (som jag uppfattar det). Jag orkar inte med att gång på gång höra att jag är otillräcklig. Jag är som jag är, och jag kan bara erbjuda att dela med mig om hur jag har gått igenom stegen. På mitt sätt. Något annat kan jag tyvärr inte erbjuda. Jag känner en stress för de dagar vi ska prata och en lättnad när det inte är en av dessa dagar. Jag orkar inte ha det så längre. Jag har mina krav/behov för att kunna hjälpa till, annars orkar jag tyvärr inte. 

 

Det jag är så rädd för är att det blir som tidigare, hen säger att hen accepterar mig som jag är trots allt och måste ha hjälp och bla bla bla. Och jag vill ju så gärna hjälpa, men då orkar jag inte höra att jag är otillräcklig hela tiden. Hen måste förstå att hen får ta det med någon annan, inte med mig. Folk orkar inte höra att de inte duger gång på gång på gång, om man accepterar någon som den är så innebär det att man får hålla käften om det man tycker mindre om. Det kan man diskutera med någon annan vän i så fall om man har ett behov av det. Då kommer man ofta på vad man själv har för brister också, och har lättare att accpetera den andra personens brister.

 

Nu har jag tagit detta beslut att jag inte kan hjälpa till just nu iaf. Och jag behöver förmedla det tydligt, och inte dras med i något tiggande om att stanna kvar =/. Usch, usch, usch vad jobbigt =(. Och ledsamt. För mig känns det som ett nederlag. Jag skulle väl kunna tvinga mig själv att stanna kvar för att försöka lite till, men jag tror verkligen att jag riskerar att dras ner i ätstörningen igen eftersom det påverkar mig känslomässigt så mkt =(. Och det är inte värt det. När jag känner mig stabilare kanske jag kan hjälpa till igen. Men nu vill jag pröva att ta hand om mig själv i första hand.

Usch, jag orkar inte med en samtalskontakt längre, inte en jävla sekund längre! Vet inte hur jag ska göra. Det blir inte bra för någon av oss om jag står kvar trots att jag inte orkar. Men jag vet inte hur hen(! första ggn jag använder det ordet tror jag^^) ska klara sig utan mig. Men det är väl upp till Gud, inte till mig. Jag ansvarar inte för andra människor. Jag ansvarar bara för mig själv.

 

Kanske skulle jag orka om jag inte lyssnar av telefonsvararen när hen har pratat in? Oftast är det hens meddelanden på telefonsvararen som är så outhärdligt jobbiga- Hen accepterar inte mig som jag är, utan jag borde göra si och så och inte vara si och så. Ändå tycker jag att jag verkligen försöker ta hänsyn till hens svårigheter. Hen har ingen aning om hur jag har det. Hur mycket jag kämpar med att stå ut. Men hen har det ju så otroligt mycket jobbigare och svårare än jag har det... så jag borde orka med?

 

Men jag orkar inte mer. Detta måste få ett slut 2019. Jag tror jag överätare mycket på grund av den här personen. För att jag blir så arg och ledsen och förbannad på hen. Jag kan ju inte offra min abstinens för en annan person, som dessutom inte kommer att bli hjälpt då, om jag tar återfall.

 

SUCK. Jag hatar detta. Jag ska vända mig till Gud. Jag ska bli bättre på att be det här året. Jag ska bli bättre på att överlämna alla mina angelägenheter till Gud. Jag vill bli bättre på att ringa ut också. Har sååå himla svårt för det. Det tar emot enormt mycket.

 

Nu vill jag bara äta glass och dränka mina bekymmer =(. Men känslorna är ju inte farliga. Jag känner så här nu, vad det nu är jag känner. Jag är så dålig på att komma på ord. Att formulera mig. Jag fick lite hjälp av min sponsor härom dagen: Vanmakt, obeslutsamhet, otillräcklighet. Ja, jag känner nog alla dessa känslor just nu.

 

Jag kommer att äta glass nu istället för att gå och lägga mig. Jag skulle ju också kunna gå och lägga mig, kl är snart 22. Men jag kommer inte att hetsäta, och jag vill inte överäta. Jag är ledig imorgon, men jag vill lägga mig tidigt ändå egentligen.

 

Håller på att möblera om. Fick hjälp av boendestöd idag att flytta mina bokhyllor och nu håller jag på att rensa lite bland gamla skolgrejer och ställa tillbaka böcker och pärmar igen. Men vill nog lägga ner för idag nu och kolla lite på TV och äta glass ist (glass som blev över efter nyår, vegansk glass, annars köper jag ju inte glass hem).

 

Spännande med ommöblering iaf =). Jag har köpt en soffa! Kanske skrev det i förra inlägget? Den kommer på torsdag morgon iaf, så därför ville jag flytta bokhyllorna idag när jag hade hjälp av boendestöd. Borde väl kunna få sådan hjälp av någon kompis (så gör väl andra?). Men känns som jag inte har några kompisar direkt längre. Dock ber jag ju inte om hjälp heller. Kanske skulle någon ställa upp om jag bara frågade..

 

Jag funderade på om jag skulle börja springa 10 min om dagen igen, från och med idag. Men nä, blev inte så. Isf hade jag velat springa tidigare på dagen. Men det finns ju alltid ursäkter. Hade kunnat springa i mörkret när jag kom hem. Suck igen. Täntke ta tre djupa andetag varje timme. Har jag gjort det då? Nä, det blir inte av.

 

Just nu känner jag så här, och det är OK! Det är det viktiga. Jag får känna alla känslor jag känner. Jag behöver inte "tysta" dem med mat/ätande. Jag mår inte bra just nu, jag känner mig rastlös, otålig, ledsen. arg, bitter, frustrerad, otillräcklig. Samtidigt känner jag mig lite glad för ommöbleringen. Lite glad för att jag äntligen hittat en soffa jag vill ha (och har köpt), som dessutom är begagnad =). Det finns mycket bra i livet också. Varför låta något som jag faktiskt inte måste ta på mig, dra ner mitt liv i mörkret? Jag ansvarar inte för den här jobbiga människan som jag försöker hjälpa. Jag har gjort allt jag kan, och är inte hen nöjd eller accepterar det jag kan ge, då får det vara. Varför stå kvar när det förgör mig? Men hen kommer att anklaga mig för att det är mitt fel att jag inte orkar stå kvar, och det är jag rädd för. Jag är rädd för vad hen ska tycka och jag är rädd att hen inte får någon hjälp i sin svåra situation av någon annan =(. Jag tror ingen orkrar med den här stackars, svårt sjuka, människan. Suck.

 

Nä, nu får jag ha skrivit klart för idag. Jag kan ju alltid blogga mer imorn. Imorn är en ny dag.

 

Godnatt.