Ätstörning

Åkte hem till honom på natten, kom väl dit 0330, och sov över. Han bara släckte lampan och sa inte ens godnatt!? Rörde mig inte.

Tillslut sa jag godnatt och tog hans hand en stund. Men snacka om att jag bara låg och önskade att jag aldrig åkt dit 🙁. Hade sån lust att bara stiga upp och cykla hem igen. Önskar jag hade gjort det.

På fm var det (såklart) jag som tillslut tog initiativ till sex. Det blev inte heller särskilt lyckat, men verkade iaf som han ville när jag tog initiativ. Men grubblat hela dagen på om han nånsin tagit initiativ om inte jag gjort det.

Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske borde gå och prata med någon? Jag borde väl bara fortsätta ta initiativ kanske. Vara beredd på att få nej ibland? Han verkar ju ta efter mer och mer även om det går extremt långsamt. Nu tar han oftare initiativ till att kyssas. Han tar på mig lite mer. Så det kanske kommer?

Samtidigt orkar jag inte. Vill inte. Vill känna att han vill ha mig. Åtrår mig. Att HAN tar initiativ. 

Vill inte gå vidare heller. Vill inte ha nån annan. Vill inte göra slut. Vill inte såra honom heller med några himla anklagelser, som jag är expert på. 

Jag vill inte bli äldre. Det är för sent att skaffa barn nu. Vill inte vara en gammal förälder, som mina föräldrar var. Jag vill vara en ung förälder. Jag vill börja om, leva om mitt liv. Jag hatar mitt liv. Jag hatar att bli äldre. Jag vill inte vara med om en födelsedag till.

Ikväll har jag överätit. Jordnötter, mackor, pepparkaksdeg. Usch. Tog väl igen för igår kanske. Men jag mår inte bra. Tänker på hur lite Jonatan förmodligen har ätit. Han äter riktig mat, inget snask. Plus att han varit aktiv och ute hela dagen. Jag har suttit i soffan och ätit. Och tyckt synd om mig själv.

Önskar jag kunde prata med nån om hur jag känner. Önskar jag kunde prata med J.

Jag hatar hur jag ser ut nu. Hatar att se mig själv på bild. Blir alltid så ful, skäms över att visa bilden, och titta på den. Vill helst inte se mig själv längre.

Om jag ändå bara vågade ta livet av mig, och på något sätt kunna göra det utan att S skulle bli ledsen. Men ska man verkligen leva för någon annans skull?

SUCK.

Känns som att vi lika gärna skulle kunna vara bara vänner =(. 

Vi pratade iaf en del idag. Och det har jag ju också saknat. Vi kanske lärde känna varandra lite mer idag? 

Känner bara att jag bara hittar fel. Han är trevlig, snäll, bra på alla sätt egentligen, men jag saknar den där åtrån. Jag vill känna att han vill ha mig, hela tiden. Att han tänker på mig, inte kan slita sig ifrån mig. Att han vill ta på mig, känna min hud, ha sex med mig.

Det känner jag inte =(.

Jag fick lite ont i magen och gaser efter maten nu ikväll. Undrar om jag nånsin kommer våga stanna och sova med honom igen.

Var bättre förr, med bulimin. Det hjälpte mot gaser, att kräkas ^^.

Det magonda släppte nästan direkt efter att vi bestämt att inte ses idag. Då kunde jag ha en lugn kväll hemma ist. SUCK.

Hur kan jag ändå få ha träffat en sån fin kille? Han verkar inte ens blivit sur, utan skrev bara att då ses vi imorn istället, typ.

Jag längtar till imorgon 😍. Men borde sova för länge sen, så jag orkar imorgon...

Godnatt.

Just det, skulle ju skriva att jag kunde äta som jag ville ikväll också och tillät mig göra det. Tre eller fyra(?) tortilla med vegokebab, ris, bönor, grönkål och lite annat. En skål, kanske 1-1,5 dl salta jordnötter, ett äpple. Skulle ätit ett par bitar 90%-ig choklad också om jag hunnit 🙄. Ganska ordentligt mätt, men ändå ganska skönt mätt. Nöjd. Inte sugen på massa annat mer.

Borde man inte vilja ha sex typ varje gång man ses, när förhållandet är helt nytt och man bara ses typ en till två ggr per vecka?

Har varit så gasig i magen och det har varit helt eländigt i några dagar. Undrar om det hänger ihop med överätning, eller att äta på natten som jag gjorde i fredags...

Idag har jag inte haft mkt gaser, och också ätit ganska lite sen middag igår..

Vet varken ut eller in med nånting. Är trött på allt, samtidigt som jag borde vara tacksam. Är lite tacksam ändå 🙄.

Godnatt. 

Suck, hopplöst att hitta orsaken..

Idag tog J på mig lite mer ändå tycker jag. Han tog t o m handen innanför min tröja, vilket jag verkligen undrat tidigare varför han inte gör. Hur han inte kan vilja känna min hud...

Men, han verkar föredra att göra annat framför att ha sex. Suck. Jag tycker ändå sååå mkt om honom. Älskar att vara nära honom. 

Jag drack drygt en halv flaska vin. Fick lite gaser och ont i magen, som gick över när jag kom hem och åt 🙄. Suck. Kommer vi nånsin kunna umgås som ett par? Vara med varandra en hel dag, flera dagar? Kunna sova med varandra? Vi har fortf svårt att prata med varandra, svårt att lära känna varandra.

Att allt ska vara så svårt och jobbigt! 🙁

Men är ändå lite härligt. Att äntligen få vara kär igen, och att ändå vilja ha nån som verkar vilja ha mig..

Har överätit nötmix, torkade bär, och yoghurt med müsli, och pizza innan det. Känner känslan av att vilja fortsätta. Äta upp allt och kräkas. Börja om imorgon. Det är väl det som kallas "urge" på engelska. Det är det jag känner nu. Min magsäck är full. Fullproppad. Hatar den känslan. Vill känna mig tom, älskar att känna mig tom.

Det är också nu jag vet att jag kan välja. Jag kan välja sjukt eller friskt. Jag kan acceptera, stanna kvar i känslan utan att agera. Jag kan välja att må skit hela dagen imorn för att jag tryckt i mig all denna mat ikväll... SUCK.

Välja att acceptera skiten. Välja att bli frisk? Välja att inte träffa J imorn om han vill träffa mig, för att jag kommer må skit, ha en svullen mage, gaser.

Jag är ledsen. Hatar mitt liv. Skulle dansat igår, och idag. Men har bara inte orkat. 

Har gaser i magen varje dag. J verkar inte vilja träffa mig så mkt som jag vill träffa honom. Han har inte tagit initiativ till sex nångång. Han tar knappt på mig, på min hud. Varför gör han inte det? Det enda jag vill är att vara med honom. Känns hans hud mot min. Ha sex med honom morgon och kväll, och på lunchen.

Ändå vill jag inte träffa honom p g a mina magproblem, pga att jag knappt har några bröst. Vågar inte visa mig naken för honom. Hatar mitt fett på magen,  feta lår och rumpa. Hatat min oproportionerliga kropp. Ibland tycker jag att jag är sexig, ibland. Men när jag ser bilder på mig själv nu för tiden ser jag förjävlig ut.

Varför kan jag inte bara vara tacksam? Tacksam att jag ändå är så sjukt mkt bättre i min ätstörning? Nästan normal nu? Tacksam att jag börjat dejta. Att det ändå finns en kille jag är kär i som skriver att han längtar efter mig och vill träffa mig??

Jag kanske inte kan få allt precis som jag vill ha det och önskar det skulle vara. Jag är inte gud. Jag kanske kan få det väldigt bra ändå, om jag bara skulle acceptera det som är?

Jag förstår mig inte på mig själv. Alla krav jag ställer på allt och alla. Istället för att bara vara tacksam över allt fint jag får, trots alla mina fel och brister.

Ingenting blir bättre av hetsätning och kräkning nu. Kortsiktigt kanske, men inte långsiktigt. Och det är långsiktigt jag vill träffa J ❤️. 

Det är konstigt vad svårt vi har att lära känna varandra. Han vet ju knappt nåt om mig känns det som. Och jag knappt nåt om honom. Tänk om vi inte passar ihop ändå 🙁. Jag är så rädd för det. Jag vill passa ihop med honom.

Vi kan inte sova ihop, och knappt ha sex ens. Och vi verkar ha så olika behov av det. Hur ska vi då få det att funka? Kommer jag kunna acceptera det? Jag har väldigt svårt att se det, och det gör mig ledsen och rädd. Jag vill ha honom. Så mkt! Så så så mycket!

Tror det hjälper lite att skriva av mig här iaf. Har ingen att prata med. Min stackars kollega, och även min fd kollega, får hör mig beklaga mig över J 🙄. Men är väl bättre att jag beklagar mig för dom, än att klaga direkt till J. Då lär han inte vilja ha mig alls.

Tänker på honom hela dagarna. Vet inte vad det är, varför jag blivit så kär i honom. Gissar på feromoner 😝. Å suck, vad jag längtar efter honom. Önskar bara min mage kunde vara normal, så jag vågade träffa honom och vågade sova med honom.

Får se om jag och min proppfulla mage kan sova ngt i natt. Suck igen. Godnatt. 

Har överätit nötmix, torkade bär, och yoghurt med müsli, och pizza innan det. Känner känslan av att vilja fortsätta. Äta upp allt och kräkas. Börja om imorgon. Det är väl det som kallas "urge" på engelska. Det är det jag känner nu. Min magsäck är full. Fullproppad. Hatar den känslan. Vill känna mig tom, älskar att känna mig tom.

Det är också nu jag vet att jag kan välja. Jag kan välja sjukt eller friskt. Jag kan acceptera, stanna kvar i känslan utan att agera. Jag kan välja att må skit hela dagen imorn för att jag tryckt i mig all denna mat ikväll... SUCK.

Välja att acceptera skiten. Välja att bli frisk? Välja att inte träffa J imorn om han vill träffa mig, för att jag kommer må skit, ha en svullen mage, gaser.

Jag är ledsen. Hatar mitt liv. Skulle dansat igår, och idag. Men har bara inte orkat. 

Har gaser i magen varje dag. J verkar inte vilja träffa mig så mkt som jag vill träffa honom. Han har inte tagit initiativ till sex nångång. Han tar knappt på mig, på min hud. Varför gör han inte det? Det enda jag vill är att vara med honom. Känns hans hud mot min. Ha sex med honom morgon och kväll, och på lunchen.

Ändå vill jag inte träffa honom p g a mina magproblem, pga att jag knappt har några bröst. Vågar inte visa mig naken för honom. Hatar mitt fett på magen,  feta lår och rumpa. Hatat min oproportionerliga kropp. Ibland tycker jag att jag är sexig, ibland. Men när jag ser bilder på mig själv nu för tiden ser jag förjävlig ut.

Varför kan jag inte bara vara tacksam? Tacksam att jag ändå är så sjukt mkt bättre i min ätstörning? Nästan normal nu? Tacksam att jag börjat dejta. Att det ändå finns en kille jag är kär i som skriver att han längtar efter mig och vill träffa mig??

Jag kanske inte kan få allt precis som jag vill ha det och önskar det skulle vara. Jag är inte gud. Jag kanske kan få det väldigt bra ändå, om jag bara skulle acceptera det som är?

Jag förstår mig inte på mig själv. Alla krav jag ställer på allt och alla. Istället för att bara vara tacksam över allt fint jag får, trots alla mina fel och brister.

Ingenting blir bättre av hetsätning och kräkning nu. Kortsiktigt kanske, men inte långsiktigt. Och det är långsiktigt jag vill träffa J ❤️. 

Det är konstigt vad svårt vi har att lära känna varandra. Han vet ju knappt nåt om mig känns det som. Och jag knappt nåt om honom. Tänk om vi inte passar ihop ändå 🙁. Jag är så rädd för det. Jag vill passa ihop med honom.

Vi kan inte sova ihop, och knappt ha sex ens. Och vi verkar ha så olika behov av det. Hur ska vi då få det att funka? Kommer jag kunna acceptera det? Jag har väldigt svårt att se det, och det gör mig ledsen och rädd. Jag vill ha honom. Så mkt! Så så så mycket!

Tror det hjälper lite att skriva av mig här iaf. Har ingen att prata med. Min stackars kollega, och även min fd kollega, får hör mig beklaga mig över J 🙄. Men är väl bättre att jag beklagar mig för dom, än att klaga direkt till J. Då lär han inte vilja ha mig alls.

Tänker på honom hela dagarna. Vet inte vad det är, varför jag blivit så kär i honom. Gissar på feromoner 😝. Å suck, vad jag längtar efter honom. Önskar bara min mage kunde vara normal, så jag vågade träffa honom och vågade sova med honom.

Får se om jag och min proppfulla mage kan sova ngt i natt. Suck igen. Godnatt.