Ätstörning

Åkte hem till honom på natten, kom väl dit 0330, och sov över. Han bara släckte lampan och sa inte ens godnatt!? Rörde mig inte.

Tillslut sa jag godnatt och tog hans hand en stund. Men snacka om att jag bara låg och önskade att jag aldrig åkt dit 🙁. Hade sån lust att bara stiga upp och cykla hem igen. Önskar jag hade gjort det.

På fm var det (såklart) jag som tillslut tog initiativ till sex. Det blev inte heller särskilt lyckat, men verkade iaf som han ville när jag tog initiativ. Men grubblat hela dagen på om han nånsin tagit initiativ om inte jag gjort det.

Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske borde gå och prata med någon? Jag borde väl bara fortsätta ta initiativ kanske. Vara beredd på att få nej ibland? Han verkar ju ta efter mer och mer även om det går extremt långsamt. Nu tar han oftare initiativ till att kyssas. Han tar på mig lite mer. Så det kanske kommer?

Samtidigt orkar jag inte. Vill inte. Vill känna att han vill ha mig. Åtrår mig. Att HAN tar initiativ. 

Vill inte gå vidare heller. Vill inte ha nån annan. Vill inte göra slut. Vill inte såra honom heller med några himla anklagelser, som jag är expert på. 

Jag vill inte bli äldre. Det är för sent att skaffa barn nu. Vill inte vara en gammal förälder, som mina föräldrar var. Jag vill vara en ung förälder. Jag vill börja om, leva om mitt liv. Jag hatar mitt liv. Jag hatar att bli äldre. Jag vill inte vara med om en födelsedag till.

Ikväll har jag överätit. Jordnötter, mackor, pepparkaksdeg. Usch. Tog väl igen för igår kanske. Men jag mår inte bra. Tänker på hur lite Jonatan förmodligen har ätit. Han äter riktig mat, inget snask. Plus att han varit aktiv och ute hela dagen. Jag har suttit i soffan och ätit. Och tyckt synd om mig själv.

Önskar jag kunde prata med nån om hur jag känner. Önskar jag kunde prata med J.

Jag hatar hur jag ser ut nu. Hatar att se mig själv på bild. Blir alltid så ful, skäms över att visa bilden, och titta på den. Vill helst inte se mig själv längre.

Om jag ändå bara vågade ta livet av mig, och på något sätt kunna göra det utan att S skulle bli ledsen. Men ska man verkligen leva för någon annans skull?

SUCK.