Suck
Suck. Jag skulle vilja blogga varje dag. Iaf nu. Semester, ny påbörjad medicinering och allt. Men jag orkar inte någonting. Orkar inte ta tag i någonting. Orkar bara vara med mamma, åka och bada, fixa frukost/lunch och middag, kolla lite på tv och sova. Det är det mina dagar består av i stort sett. Inte idag dock. Idag har varit en dag i stan. En heel lång dag på psyk på sjukhuset =/. Har tagit blodprov för att kolla koncentrationen av Litium i blodet och sen suttit hela jävla dagen och väntat på provsvaret. Har mått bra dock, ingen ångest.
Tyvärr har jag ätit som en gris. Som vanligt när jag är ensam =/. Åt lunch och middag på sjukhuset och sen när jag kom hem åt jag resten av en lösviktssallad mamma och jag köpte igår. Sen har jag ätit massa nötter och mörk choklad =S. Usch. =(
Har inte hetsätit och inte spytt dock. Men jag har definitivt ätit för mycket. Har läst om biverkningar av Lithionit på fass.se också. VIKTÖKNING. Urk. Vill inte.
Vet varken ut eller in. Kan den här medicinen hjälpa mig och mitt dåliga mående och kan det då vara värt att ta den? Nedsättning av njurfunktion och viktökning. Vill man verklingen riskera sådana biverkningar?? Usch, usch, usch. Förstöra sin kropp p g a en jävla medicin? Jag vill inte det! Jag avskyr mediciner! Jag vill lära mig hantera livet och olika situationer jag har svårt att hantera!! Jag vill gå i terapi istället för att proppa i mig läkemedel! Jag vill träna och få en frisk och stark kropp och ett naturligt humör.
Suck.
Psyk, del 2
Jaha, orka fortsätta sådär detaljerat :-/.Mamma och jag tjafsade iaf, el rättare sagt jag tjafsade med mamma, i Nyköping på macken. Vi satt i bilen och jag grät och anklagade väl henne för att ha fött mig :-/. Tyckte att hon bär ansvar för mitt liv och borde döda mig när jag inte vill leva.Tillslut gick vi iaf in på macken för att jag skulle köpa något att äta till middag. Stod länge och velade bland mackorna, men köpte tillslut bara te. Sen åkte vi hem till mig. Jag åt jordnötter som vi hade med oss i bilen.Vi hade fortf inte bestämt om vi skulle åka till mamma eller till mig, men mamma valde bara att köra till mig. När vi kom fram till min lgh vid ett-tiden på natten till torsdagen visste vi inte om mamma skulle sova över hos mig eller åka hem. All denna osäkerhet hela tiden! :-S Jag bråkade med mamma. Ville ingenting, bara dö. Ville inte bli lämnad ensam, ville inte åka till mamma, ville inte att mamma skulle stanna hos mig. Usch. Allt var bara skit. Jag bråkade med mamma, ville att hon skulle döda mig. Ville att hon skulle lämna mina lgh-nycklar hon hade, och åka därifrån. Hon ville inte det (eftersom hon inte skulle kunna komma in i min lgh då och hon var väl rädd att jag skulle försöka ta livet av mig). Jag slog henne och hon mig. Jag gav henne en kniv etc. Riktigt jobbigt. Tillslut åkte hon iväg iaf och lämnade sina nycklar. Jag var förtvivlad och visste inte vad jag skulle göra. Ringde S, men han svarade inte. Skar mig lite på armen och halsen med mitt skalpellblad. Små rispor bara. Vågade inte mer :-(. Jag är så otroligt feg! Men nångång kanske jag vågar skära av halspulsådern. När jag mår riktigt jävla dåligt. När det är outhärdligt. När jag är förtvivlad. När hoppet är helt borta. Men hoppet verkar sitta hårt 0:).Stängde av mobilen, tog fyra Theralen 5 mg, och sen gick jag och la mig. Kl var nog halv tre på natten kanske. Vaknade halv tio av att någon ringde på dörren. Tänkte att det var mamma. Det ringde och ringde och ringde och jag höll på att bli tokig. Ville bara sova. Gick tillslut och öppnade. Det var polisen.Andra ggn polisen är hos mig, el tredje ggn är det nog 0:). Mamma var också där. De hade med sig en läkare också. Läkaren övertalade mig att åka till psykakuten. Fattar inte att jag var så lättövertalad, men det var jag iaf. Sa att det inte skulle hjälpa, att jag varit där flera ggr förut, men läkaren sa att de skulle se över en långsiktig plan, så jag accepterade väl det då. Trots att jag sagt att jag aldrig någonsin mer ska åka dit! Att det är totalt meningslöst, att de inte gör nåt! Inte nåt långsiktigt. Meningslöst alltså.Jaha, jag och mamma åkte dit iaf. Satt och väntade och väntade som vanligt. Fick prata med en sköterska och berätta om mitt mående för hundrasjuttioelfte ggn. Vi var jättetrötta både mamma och jag. Mamma hade sovit någonstans i bilen. Efter en massa väntan kom en trött läkare och jag fick ta om allt. Sen gick han och pratade med en överläkare och sen bytte de av varandra så att jag fick berätta allt igen för två nya läkare. Det var hemskt. Jag mådde dåligt, var trött, och en av de nya läkarna var hemsk. Såna som han borde inte få jobba på en psykakut!!! Han sa att alla har sina problem och alla blir ledsna när förhålladen tar slut etc. Han fick mig att känna att det var totalt meningslöst allting. Om en sådan människa möter deprimerade som kommer dit därför att i princip allt hopp är ute, då får han ju bara dom att åka hem och faktiskt ta livet av sig!!!! Han talade med brytning och jag fick fråga hela tiden vad han sa. Förstod inte. Usch. Vidrigt. Jag hoppas att jag ALDRIG träffar honom igen!I alla fall så grät jag, och när de skulle ut och prata med varandra om det jag och mamma berättat så attackerade jag mamma igen med mitt tjat om att hon skulle döda mig. Annars skulle jag döda henne och ta sönder hennes hus och bil och elda upp huset och ta livet av mig osv. En sjuksköterska hörde allt jag vräkte ur mig och talade om det för läkarna. Det fick dom att bestämma sig för att lägga in mig på psyk. Mamma fick gå ut och jag fick inte prata med henne mer. Några skötare från en psykavdelning kom och hämtade mig. Det var hemskt. Hemskt. De visade mig runt lite på avdelningen, men jag bara grät. Jag fick "vak", jag fick inte släppas utan uppsikt och inte ens gå på toaletten ensam! Fruktansvärt tyckte jag att det var! Usch.Fick sitta och vänta några timmar på ett läkarsamtal. På eftermiddagen fick jag tid hos överläkaren här på avdelningen, och till skillnad från läkaren på akuten var detta den bästa läkare jag träffat! En medelålders kvinna med erfarenhet av olika psykiska sjukdomar verkade det som.Jag fick berätta ytterligare en gång om mitt mående och hon trodde att med mina symptom skulle jag eventuellt kunna bli hjälpt av Litium. Borderline var ju den första diagnos jag ställde på mig själv 0:), så helt orealistiskt att den här läkaren föreslår Litium är det ju inte...Dock är en vanlig(?) biverkning viktuppgång :-S. Iallafall fick jag ta en massa prover och en grundlig fysisk genomgång, nerver och EKG. Efter läkarsamtalet slapp jag vaket, vilket var väldigt skönt. Fick öppenvård, dvs jag fick bestämma när jag ville vara där och när jag ville vara hemma.
Psyk, del 1
Skrivet 13 juli, lördag kväll.Jaa, vad ska jag säga.. Händelserik vecka, minst sagt. Ska försöka ta det lite kort, så här på mobilen.Åkte till mamma i söndags. Hon skulle hämtat mig på förmiddagen, men kom efter lunch, lite före två tror jag. Var irriterad redan då.Vi badade och solade ett par dagar. Bestämde att vi skulle åka och hälsa på min farmor på onsdagen eftersom det ändå skulle bli dåligt väder då. brände mig ordentligt på framsidan av kroppen på tisdagen :-/. Inte bra. bara för att jag bränt mig på skinkorna och lite på baksidan av låren på måndagen så solade jag framsidan alldeles för mkt på tisdagen.Hm, jag har verkligen svårt att hålla mig kort 0:).Iaf så bestämde vi att vi skulle åka vid nio på onsdagen. Mamma gick dock inte upp i tid och inte jag heller. Vi är båda sjusovare 0:). Iaf så blir jag galen när det aldrig blir som vi sagt. Mamma kan aldrig hålla någonting eller bestämma någonting. Inte jag heller. Nu var jag deppig och irriterad och grät varje dag p g a att S inte orkade med mig längre och att jag tycker att min semester är förstörd ensam och meningslös. Mamma vill naturligtvis få mig på bättre humör och undrar bara vad jag vill hela tiden och jag måste bestämma vad jag vill göra, trots att jag inte vet! Jag ville ingenting! Förutom att dö då. Jättejobbig situation. Jag blir bara mer och mer ledsen, uppgiven och irriterad för varje dag. Onsdagen var hemsk. Jag sprang ut och plockade smultron istället, och ingen av oss fattade beslutet om vi skulle stanna kvar eller åka iväg. Tillslut kom vi iväg iaf. Kl var nog halv tre och det tar två och en halv timme att köra till Sthlm. Först visste vi inte om vi skulle åka hem till mig eller åka till min farmor. Jag ville bara hem, men samtidigt ville jag passa på att åka och hälsa på min farmor eftersom jag inte varit där sen veckan före midsommar.Efter Nyköping åkte jag av och började köra tillbaka på småvägar samtidigt som ångesten blev starkare. Hatar när det blir sådär. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. körde fortare och fortare och mamma vet inte hur hon ska göra och vad hon ska säga för att få mig mindre irriterad och köra vidare till Sthlm. Jag vill bara dö och hoppas på att vi ska vara med om en trafikolycka. Risken ökar ju rejält av min körning i det där tillståndet :-S.Tillslut kör jag vidare mot Sthlm tror jag. Jag kommer ihåg att mamma körde sista biten, men kommer inte ihåg när vi bytte. Jag grät väl och avskydde livet. Usch.Min farmor sov redan men väcktes och var glad att se oss. Vi satte upp några tavlor och fixade lite i nån timme eller så innan vi åkte hemåt. Åkte väl hem vid åttatiden kanske. Stannade och handlade och tankade i Nyköping. Vi handlade precis innan de stängde vid tio. hade tänkt köpa lösviktssallad till middag, men de hade precis hunnit plocka bort den. Vi åkte och tankade utan att ha köpt nån middag.Ångesten i mig hade inte släppt och fick nytt tag i mig. Osäkerheten över att inte veta vad jag ska göra, om jag ska åka till mamma, eller till mig. Vad jag ska göra nästa dag. Hela min semester är totalt oplanerad och jag vill inte vara med om den. Jag känner mig så otroligt ensam och livet känns helt meningslöst. Jag ville inte åka tillbaka till mamma och inte hem till mig heller. Till min tomma ensamma lägenhet :-/.Jag tog bilnycklarna från mamma och gick in till Nyköping. Mamma ringde min mobil och bad mig komma tillbaka. Jag ville inte. Var väl ute och gick där en halvtimme kanske. Mellan elva och halv tolv på kvällen kanske. Gick tillslut tillbaka till mamma och bilen. Jag ville köpa nåt att äta och irriterade mig så mamma som inte tog hänsyn till det fast jag sagt det tidigare och vi bara ätit frukost innan vi åkte. Jag sa att hon skulle köpa godis och pizza till mig på macken. Hon tänkte göra det och jag skällde ut henne för att inte ta hänsyn till min bulimi. Hon vet ju att sådan mat triggar hetssug, men ändå tänkte hon bara köpa detta utan att ifrågasätta valet av mat. Detta bråkade jag om fram och tillbaka, samt att livet är ett elände.Nu ska jag sova. Får fortsätta historien imorn. Godnatt.
Motion och hets
Jag är hopplös. Idag kunde jag ha sovit hela dagen (eller igår, lördag alltså). Hade väckarklockan på tio, sen ställde jag om den till halv tolv. Gick upp halv ett kankse. Ville verkligen inte sova bort hela dagen. Mamma hade erbjudit sig att hämta mig.
Åt äggröra på balkongen. Sen hann jag ner till stan en sväng innan de stängde. Varmt idag! Sen drog jag ut och sprang trots att jag var jättetrött! 7 km!!! Gick dock lite några gånger! Men ändå, galet bra för att vara jag!
Ja, gissa vad jag gjorde sen då? Cyklade till affären och köpte lösviktssallad, vindruvor tre frallor, en stor påse äckligt lösviktsgodis, en stor påse naturgodis, glass och tre stora twix. Lämnade halva salladen, glömde glassen i frysen, men har proppat i mig resten. Inte vindruvorna heller förresten. Inte än iaf... Är proppfull och ska snart spy.
Så onödigt. Jag som ätit så bra innan och dessutom varit ute och sprungit.
Dumt att köpa så mkt skit. Jag som tänkte sköta mig nu, från och med imorgon. Men nu har jag glass kvar.. och vindruvor. Suck.
Orkade aldrig åka till mamma. Hon ska hämta mig imorn istället. Då ska det bli över 25 grader. Jag vill åka och bada. Helst med S förstås, men vi har ingen kontakt nu. Vi skulle ju inte höras av på en hel dryg jävla vecka.
Usch, livet är så jävla pissigt. Jag vill bara ha en kille och vara lycklig. Men det är inte "bara". Det är för svårt.
Trött på allt
Jag är så förbannat trött på allt. Trött på att överäta. Trött på att hetsäta. Trött på att spy. Trött på att jobba. Trött på att vara som jag är. Trött på mitt jävla liv. Trött på alla andra.
Jag orkar inte med något. Jag vill bara sova. Fast först måste jag ju äta mer!? Jävla idiot.
Hopplöshet, ensamhet, hetsätning
S ville inte ha någon kontakt alls med mig på en hel jävla vecka. Han orkar ju inte med mig längre så vi får väl se om vi bryter kontakten helt sen =(. Orkar inte förklara allt som jag skulle vilja just nu. Kanske jag orkar skriva lite mer under semestern. Bara två jävla pissdagar kvar nu. Om jag orkar överleva dom.
Hetsätit flera dagar nu igen. Inte igår dock, men överåt.
Orkar inte med den här skiten!! Jag klarar mig inte ensam!
Jag har ont överallt. Hatar livet. Orkar inte ta mig iväg och träna eller springa (jag som kommit igång ganska bra den senaste tiden tycker jag!).
Jag vill inte förstöra mina tänder mer!!!! Jag är fan 31 år. Kan inte fatta att jag är så gammal. Kan inte fatta att den här jävla bulimiskiten fortfarande ska förfölja mig!!!! Sen jag var 18, hur länge är det? För länge.13 år. Har ju "bara" spytt sen 2005 dock ^^. Men det är samma känsla. Ja, och så förstör jag tänderna nu också då förstås. Och så går jag inte upp en massa i vikt snabbt som ögat. Men känslan är samma.
Och jag orkar inte med det. Men här är jag. Jag lever fortfarande. 30 hade jag lovat mig själv. Inte längre än 30. Före 30 skulle bulimin vara borta, annars skulle jag ta livet av mig.
Men livet går ju upp och ner. Hoppet. Känslorna.
Nu är jag ensam igen och allt är skit. Jävla förbannade skitliv. Jag vill INTE vakna imorgon.
