Psyk, del 2
Jaha, orka fortsätta sådär detaljerat :-/.Mamma och jag tjafsade iaf, el rättare sagt jag tjafsade med mamma, i Nyköping på macken. Vi satt i bilen och jag grät och anklagade väl henne för att ha fött mig :-/. Tyckte att hon bär ansvar för mitt liv och borde döda mig när jag inte vill leva.Tillslut gick vi iaf in på macken för att jag skulle köpa något att äta till middag. Stod länge och velade bland mackorna, men köpte tillslut bara te. Sen åkte vi hem till mig. Jag åt jordnötter som vi hade med oss i bilen.Vi hade fortf inte bestämt om vi skulle åka till mamma eller till mig, men mamma valde bara att köra till mig. När vi kom fram till min lgh vid ett-tiden på natten till torsdagen visste vi inte om mamma skulle sova över hos mig eller åka hem. All denna osäkerhet hela tiden! :-S Jag bråkade med mamma. Ville ingenting, bara dö. Ville inte bli lämnad ensam, ville inte åka till mamma, ville inte att mamma skulle stanna hos mig. Usch. Allt var bara skit. Jag bråkade med mamma, ville att hon skulle döda mig. Ville att hon skulle lämna mina lgh-nycklar hon hade, och åka därifrån. Hon ville inte det (eftersom hon inte skulle kunna komma in i min lgh då och hon var väl rädd att jag skulle försöka ta livet av mig). Jag slog henne och hon mig. Jag gav henne en kniv etc. Riktigt jobbigt. Tillslut åkte hon iväg iaf och lämnade sina nycklar. Jag var förtvivlad och visste inte vad jag skulle göra. Ringde S, men han svarade inte. Skar mig lite på armen och halsen med mitt skalpellblad. Små rispor bara. Vågade inte mer :-(. Jag är så otroligt feg! Men nångång kanske jag vågar skära av halspulsådern. När jag mår riktigt jävla dåligt. När det är outhärdligt. När jag är förtvivlad. När hoppet är helt borta. Men hoppet verkar sitta hårt 0:).Stängde av mobilen, tog fyra Theralen 5 mg, och sen gick jag och la mig. Kl var nog halv tre på natten kanske. Vaknade halv tio av att någon ringde på dörren. Tänkte att det var mamma. Det ringde och ringde och ringde och jag höll på att bli tokig. Ville bara sova. Gick tillslut och öppnade. Det var polisen.Andra ggn polisen är hos mig, el tredje ggn är det nog 0:). Mamma var också där. De hade med sig en läkare också. Läkaren övertalade mig att åka till psykakuten. Fattar inte att jag var så lättövertalad, men det var jag iaf. Sa att det inte skulle hjälpa, att jag varit där flera ggr förut, men läkaren sa att de skulle se över en långsiktig plan, så jag accepterade väl det då. Trots att jag sagt att jag aldrig någonsin mer ska åka dit! Att det är totalt meningslöst, att de inte gör nåt! Inte nåt långsiktigt. Meningslöst alltså.Jaha, jag och mamma åkte dit iaf. Satt och väntade och väntade som vanligt. Fick prata med en sköterska och berätta om mitt mående för hundrasjuttioelfte ggn. Vi var jättetrötta både mamma och jag. Mamma hade sovit någonstans i bilen. Efter en massa väntan kom en trött läkare och jag fick ta om allt. Sen gick han och pratade med en överläkare och sen bytte de av varandra så att jag fick berätta allt igen för två nya läkare. Det var hemskt. Jag mådde dåligt, var trött, och en av de nya läkarna var hemsk. Såna som han borde inte få jobba på en psykakut!!! Han sa att alla har sina problem och alla blir ledsna när förhålladen tar slut etc. Han fick mig att känna att det var totalt meningslöst allting. Om en sådan människa möter deprimerade som kommer dit därför att i princip allt hopp är ute, då får han ju bara dom att åka hem och faktiskt ta livet av sig!!!! Han talade med brytning och jag fick fråga hela tiden vad han sa. Förstod inte. Usch. Vidrigt. Jag hoppas att jag ALDRIG träffar honom igen!I alla fall så grät jag, och när de skulle ut och prata med varandra om det jag och mamma berättat så attackerade jag mamma igen med mitt tjat om att hon skulle döda mig. Annars skulle jag döda henne och ta sönder hennes hus och bil och elda upp huset och ta livet av mig osv. En sjuksköterska hörde allt jag vräkte ur mig och talade om det för läkarna. Det fick dom att bestämma sig för att lägga in mig på psyk. Mamma fick gå ut och jag fick inte prata med henne mer. Några skötare från en psykavdelning kom och hämtade mig. Det var hemskt. Hemskt. De visade mig runt lite på avdelningen, men jag bara grät. Jag fick "vak", jag fick inte släppas utan uppsikt och inte ens gå på toaletten ensam! Fruktansvärt tyckte jag att det var! Usch.Fick sitta och vänta några timmar på ett läkarsamtal. På eftermiddagen fick jag tid hos överläkaren här på avdelningen, och till skillnad från läkaren på akuten var detta den bästa läkare jag träffat! En medelålders kvinna med erfarenhet av olika psykiska sjukdomar verkade det som.Jag fick berätta ytterligare en gång om mitt mående och hon trodde att med mina symptom skulle jag eventuellt kunna bli hjälpt av Litium. Borderline var ju den första diagnos jag ställde på mig själv 0:), så helt orealistiskt att den här läkaren föreslår Litium är det ju inte...Dock är en vanlig(?) biverkning viktuppgång :-S. Iallafall fick jag ta en massa prover och en grundlig fysisk genomgång, nerver och EKG. Efter läkarsamtalet slapp jag vaket, vilket var väldigt skönt. Fick öppenvård, dvs jag fick bestämma när jag ville vara där och när jag ville vara hemma.
Kommentarer
Trackback
