Ätstörning

Jag känner mig så ensam =((. Blev erbjuden att festa med en killkompis, men han är väl bara ute efter en sak som alla andra killar som verkar så trevliga och vill vara kompis.. Och jag orkar inte gå iväg nånstans ensam (han är redan på stället). Jag önskar bara att T var här. Att han hörde av sig. Att han ångrat sig och vill vara med mig. Att han inte står ut med att vara utan mig... (HAHAHA jag avskyr mig själv för att jag tänker så, och önskar det. Jag gör mig själv en sån jävla otjänst!). Varje dag när jag kommer hem från jobbet hoppas jag att hans bil ska stå utanför. Det är ju sjukt. Jag VET att han aldrig skulle överraska mig med att komma. Inte en chans i världen. För det första är han inte sån, och för det andra så vill han ju inte vara med mig längre. Han verkar verkligen mena det den här ggn. Jag är så fruktansvärt ledsen. Jag vill bara gråta.

Jag har varit förstoppad den här veckan också, fram till igår kväll. Jag avskyr det. Jag får en enorm mage och får ont. Har fortfarande "svullen" mage =(. Det kanske är kosten, det kanske är stress, det kanske någon av mina mediciner, det kanske beror på ngt annat. Vem vet. Jag vet bara att jag hatar det. Jag hatar livet.

Jag fick en tid till Vuxenhabiliteringen idag med posten. På onsdag nästa vecka ska jag dit och träffa en psykolog och en kurator. Kanske kommer psykologen bedöma om hon också tror att jag har Asperger och om de kan erbjuda mig nån hjälp. Vad vet jag inte. Jag orkar inte bry mig längre. Tror inte det finns någon som kan hjälpa mig och jag kan inte hjälpa mig själv heller.

Hur kunde mitt liv bli så här?

Det enda jag vill ha är en pojkvän, någon att älska och bli älskad av. Men vem vill vara med ett deprimerat psykfall??

Jag gör saker ibland som jag tycker är roliga. Tex när jag var ute och dansade i lördags. Men det hjälper inte! Det hjälper lite för stunden, men BARA just precis då. Så kan man ju inte leva. Jag kan inte glädja mig åt någonting, jag fattar inte varför allt har blivit så meningslöst. Jag kan ju inte hjälpa vad jag känner!? Jag känner mig ledsen och hopplös. Hur ska jag kunna ändra det?

Visst borde jag gå ut ikväll ist för att sitta hemma och gråta, men hur ska jag orka tvinga mig till saker hela tiden som jag inte känner det minsta för??? Jag vill inte det! Jag orkar inte! Jag vill gå och lägga mig i sängen och dö.

Läkaren på NPU är bra, han försöker verkligen hjälpa mig med mediciner. Jag får typ vad jag vill och göra hur jag vill. Han tyckte att jag skulle höja dosen Voxra och se om det hjälper mot någonting.. Men det dröjer ju några veckor innan jag kan bedöma om jag känner mig bättre på något vis eller inte. Hur ska man orka pröva olika mediciner och varje medicin måste man pröva i olika doser och många veckor?

Varför kan jag inte bara dö istället? Vad är vitsen med att jag och alla runt omkring mig mår dåligt?? Ett liv hit eller dit, jorden är ändå överbefolkad och människan är det värsta djuret på den här jorden. Hela mänskligheten borde ändå förintas. Jag får dåligt samvete över att jag går runt och deppar och slösar bort skattepengar helt i ONÖDAN. Jag borde ta mitt ansvar och ta livet av mig. Jag borde verkligen det. Men hur ska jag våga? Jag måste få slut på ALLT hopp om bättring inom mig, annars är det väl omöjligt att kunna ta livet av sig?

Helst vill jag bara må bra naturligtvis. Vara en ödmjuk, trevlig och snäll person. Vem vill inte det? Men istället är jag precis tvärtom. Det är konstigt. Och nästan outhärligt. Kan inte någon bara älska mig?

Jag borde naturligtvis pröva nätdejting. Gå med i Miljöpartiet. Börja dansa flera danser som jag vill lära mig. Börja träna igen (gruppträning på gym) som jag gjort förut och tyckt varit både roligt och skönt. Men jag vill inte göra någonting ensam. Så har det alltid varit. Jag har alltid gjort allting med en kompis. Nu har jag knappt några kompisar kvar, iaf inga nära vänner. Då går det inte, jag funkar inte ensam. Jag vågar inte, kan inte, orkar inte, vill inte!

Jävla förbannade skitliv. Ikväll borde jag städa, packa upp flyttkartonger och byta plats på TV:n och en bokhylla. Men hur ska jag ens orka resa mig härifrån datorn???? JAG ORKAR INTE LEVA ENSAM.

Jag MÅSTE städa. Jag avskyr att bo i den här röran. Jag måste kolla efter en cykel och en soffa på Blocket, men jag orkar inte. Jag vill inte göra någonting ensam. Förra helgen kom T på fredagskvällen och då hade jag någonting att städa för. DÅ går det bra! Då städade jag ju för både hans och min skull. Hur orkar man göra något enbart för sig själv? Visst, långsiktigt vill jag ju ha städat och fixat i lägenheten så att jag kan bjuda hem någon utan att skämmas, men jag verkar inte ha förmågan att göra något långsiktigt. Jag kan bara göra något "med kniven på strupen", precis som mamma. Jag hatar det. Jag hatar mig själv. Hur ska man kunna acceptera sina brister och älska sig själv när man hatar sig själv?? Ååhh jag orkar bara inte mer. Kan inte livet bara låta mig vara?

Jag äter pizza och naturgodis och gråter över förlorad kärlek. Jag vill inte mer.

Vad gör man när man inte orkar mer? Jag funderar på att "bara" ta livet av mig. Lugnt och tyst. Utan att säga något och utan att bråka. Jag vill inte leva mer.

Jag jobbar hela tiden. Igår till efter halv tio och ikväll kom jag väl hem kvart i åtta. Jag orkar inte. Imorn har jag massor att göra. Lär väl komma hem på kvällen fast jag borde gå vid lunch för att inte jobba övertid. Men vad gör jag hemma? Ingenting. Kan lika gärna vara på jobbet. Var tvungen att laga till högrev som jag tagit upp ur frysen idag. Hatar det. Tog tag i det iaf och stekte det där jävla köttet och hackade gul lök och vitlök. Nu kokar skiten, men är långt ifrån kvar och jag vill bara sova!!!! Äter turkisk yoghurt både till mellanmål och middag, plus äpple och apelsin. Hatar det! Jag tror att jag blir trött av sockret. Vet inte om det är det, men brukar ju inte äta frukt och jag har varit sjukt trött de senaste dagarna. Har ätit semla två dagar på jobbet också. Jag har blivit sjuk i huvudet. Struntar i allting. Orkar inte bry mig. Kan inte. Hinner inte.

Har haft hetskänsla flera kvällar. Började nog lite i söndagskväll och i tisdags var den inte att leka med. Hann dock inte hetsäta ^^. Hinner fan ingenting. Hinner inte städa, inte laga mat. Kanske skulle hinna om jag ansträngde mig den lilla lediga tid jag har haft, men då är jag helt apatisk och bara sitter och surfar fast jag är sjukt trött och eg borde sova för att orka med dessa långa jobbdagar. Jag hatar livet.

Imorn är det fredag och jag vet inte vad jag ska göra i helgen! T har inte hört av sig och inte mamma heller. Vet inte om jag ska till Sthlm eller om jag ska ut och dansa på lördag. Vet några som vill det, men hur fan ska jag orka och få lust?? Jag vill bara sova och gråta och dö. Jag önskar såå att jag tar mod till mig och tar livet av mig den här helgen. Jag måste det. Jag orkar inte en vecka till. Jag vill inte.

Vet inte vad jag ska skriva. Har ingen lust. Jag är väl typ ledig ikväll. Har jobbat så mkt de senaste veckorna så det har liksom gått i ett. Förra veckan jobbade jag tex 54 timmar. Har jag inte jobbat så har jag mått dåligt och ringt och bråkat med mamma eller T typ ^^. I helgen träffade jag en killkompis från mitt förra jobb. Jag tycker mest det är jobbigt att vara med honom, men det fick gå för jag ville verkligen inte vara ensam. Vi var och kollade på min första pojkväns band i lördags och såg "I rymden finns inga känslor" i söndags.

Finns lite extramaterial som hör till filmen med personer som har Asperger. De berättar lite om hur det är. Killen i filmen är ju rätt extrem, men jag känner igen mig i en hel del.. Jag fick låna filmen av min kompis och skulle vilja visa den och extramaterialet för T. Dock vet jag inte om jag vill träffa T mer =(.

T har lånat pengar för att köpa en bil han inte behöver. Jag tycker att det är SJUKT korkat. Jag tycker att han är dum i huvudet. Han har klantat sig med en lägenhet också, varit naiv och blivit lurad på både lägenhet och pengar! Jag vill inte vara med en korkad kille, jag vill vara med en smart kille. Tyvärr har jag bara träffat en vettig kille i hela mitt liv tror jag, förutom pappa. Hur kan det vara så? Är typ 99% av mänskligheten idioter??

Suck. Jag tål inte folk. Är det ett Asperger-symptom?

Idag fick jag veta att jag inte får träffa nån läkare på psykiatriska kliniken heller (som det var tänkt på torsdag), utan jag får vänta på att träffa min läkare på NPU den tionde. Min samtalskontakt skulle iaf ringa honom nu innan och säga att jag behöver nån hjälp så att jag inte dödar någon ^^.

Har jag skrivit att min farmor brutit benet igen och ligger på sjukhus? Min syster blev jättesjuk förra veckan och fick åka in på sjukhus hon också. Hon har ju knappt något immunförsvar kvar eftersom hon får cellgifter så ofta kroppen pallar p g a bröstcancer. Antagligen har hon blivit smittad med influensan från barnen =/.

Livet är bara elände. Jag är inte lycklig.

En eller flera i min trappuppgång röker i sina lägenheter. Röken kommer ut genom dörren/dörrarna och stiger upp till min lägenhet. Jag hatar det. Ska man behöva bli förgiftad i sin egen lgh!? Är livrädd för mina grannar också eftersom sista ggn polisen hämtade mig och skjutsade mig till psykakuten så bråkade jag med mamma och T både i och utanför lägenheten mitt i natten. En tant öppnade fönstret när vi stod utanför porten och skrek till varandra. Hon var förbannad och undrade om inte hon skulle ringa polisen ^^. Efter det kändes det vidrigt att komma tillbaka till min lägenhet. Det känns fruktansvärt att antagligen ha väckt halva huset med bråk och skrik när jag var precis nyinflyttad =(.

Det är så jobbigt att alltid vara nervös. I sin egen lgh t o m =/. Jag är rädd för att någon ska ringa på. Rädd för att jag spelar för hög musik. Rädd för att någon hör när jag skriker, gråter och bråkar när jag talar i telefon. Rädd för att folk ska tycka illa om mig?

Vad fan är det för fel på mig? Tycker alla människor att i princip allt är jobbigt? Det verkar inte så... Ingen förstår mig, inte ens psykvården. Hur är det möjligt?? Jag sa till min samtalskontakt (som antagligen inte kommer vara det längre) att jag tror att jag förstår de som mördar sina närmaste och hon verkad förvånad/chockad!? Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt själv, men jag förstår om andra kan tycka det, men en som jobbar på psykiatriska kliniken?? Har dom aldrig hört talas om att tex mobbare ofta mår väldigt dåligt själva och eg behöver extra mkt kärlek?? Har dom aldrig hört talas om kärlek som övergår i hat?

Jag förstår inte.

Jaja, jag ska väl vara tacksam för att iaf hon verkar ta mig på allvar och för vidare det jag berättat till sitt team på psyk och nu också NPU. Men jag tycker fortfarande att det är lite dåligt att man ska behöva döda, eller åtminstone hota att döda, någon för att få hjälp för att man mår dåligt. När någon har tagit livet av sig är det väl aningen försent att komma med den där jävla hjälpen ^^.. som antagligen inte ens existerar. Suck.

Jag borde laga matlådor nu. Och packa upp flyttkartonger. Men jag orkar inte. JAG ORKAR INTE!!!! Jag önskar på ett sätt att jag kunde hetsäta istället =(. Jag vill fly. Jag vill gråta. Jag hatar allting. Vem fan orkar laga mat ensam, till sig själv?? Så jävla meningslöst.

Igår tvättade jag iaf. Ska jag vara glad för det? Det kan jag inte. Det kvittar. Jag orkar inte.

Jag är förstoppad igen och min mage är uppsvälld. Jag avskyr det. Skulle gå till affären här för första ggn idag efter jobbet och köpa morötter. Det var jordens sämsta affär. De hade ingenting ekologiskt. Jag hatade affären redan innan jag hunnit gå igenom halva. Fy fan. Nu har jag flyttat ifrån min jättebra (dyra, men med mkt ekologiskt) affär och bytt ner mig till en askass! Jag får väl sluta äta då. Vem fan vill äta ändå?? Jävla meningslösa skitliv.

Har jag skrivit att jag börjat med Voxra förresten? Det har jag iaf, för några veckor sen. Det blir säkert en höjning när jag varit hos läkaren på NPU nästa torsdag. Jag tycker inte jag märker någon skillnad alls. Jag är inte gladare för det. Eller är jag det? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Vet inte om Concertan är bra eller inte heller. Jag är så förbannat jävla trött på allt. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer!

Jag vill träffa T i helgen och vet inte hur jag ska kunna motstå det. När vi sms:ade i helgen (efter att jag varit förtvivlad av sorg, för att han är korkad, och varit fruktansvärt elak i telefon och sms) så verkade det som han ändå ville komma hit i helgen som kommer. Men jag vet inte, han bestämmer sig aldrig förrän nån timme innan =/. Och jag vill planera redan nu, som vanligt. Ska jag åka till Sthlm och hälsa på min farmor och syster? Eller ska jag stanna hemma och träffa kompisar, kanske dra ihop något melodifestivalentittande? Eller ska jag vika mig för T? För att jag längtar så förbannat efter honom och för att jag är kåt och vill ha sex. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Och det gör att jag mår sämre och sämre ju längre veckan går, ju närmare fredagen kommer när jag MÅSTE bestämma mig. Jag hatar det. Det är alltid samma visa. VARJE jävla förbannad vecka. Jag hatar det.

Jag hatar livet.

Det är synd, för jag älskar naturen. När solen går upp när jag är på väg till jobbet. När solen värmer en tidig vårdag. Fågelkvitter. Djur! Naturen, en del av livet. Jag älskar naturen, men jag hatar människor. Ändå älskar jag så starkt ibland. Jag förstår inte. Hur ska jag kunna sluta hata? Jag hatar att må dåligt. Jag hatar att var förtvivlad. Jag klarar inte det en gång till. Jag vill inte! Jag är rädd för helgen... Jag hatar de trötta ensamma vardagkvällarna också med noll ork, men vardagen är åtminstone lite trygghet. Jobbet är trygghet. Helgen är kaos.