Ätstörning

Jag längtar efter T. Jag önskar att han var här nu. Jag önskar att han ville komma till mig. Jag hoppas alltid att jag ska se hans bil stå utanför när jag kommer hem =(. Jag VET att det aldrig kommer hända, men jag KAN INTE låta bli att hoppas på det ändå =(. Usch, det är hemskt.

Jag hetsåt igår. Väldigt lite, men känslan är densamma.

Idag vägde jag 56,5 kg (!!!!) =O. Galet. Synd att jag inte förätit mig ikväll också, hann inte ^^.

Usch, jag vill inte vara med om det här, igen. Jag hatar den här kvällen. Jag är sugen och jag kan inte sluta äta. Jag vill hetsäta. Jag önskar nästan att jag hade choklad hemma, och mjöl, och socker... USCH. Jag funderar på att äta upp mitt fullkorns-surdegs-rågbröd och typ grädde, bär, russin och mandlar..? Har inget bättre... Suck.

Igår vägde jag 58,5 kg, idag vägde jag 57,4 kg(!) trots massa mat till middag igår! Varför inte köra vidare på ett vinnande koncept? Idag äter jag två jätteportioner jättesen middag...^^ Suck.

Usch, vilken helg. Eg har halva helgen varit bra, men idag känns helgen inte rolig. Åkte till Sthlm med mamma i fredags och igår hälsade vi på min farmor som bor på ett ålderdomshem (ev tillfälligt) och som fyllde 93 år igår. Mamma berättade i bilen på vägen till Sthlm att en av min fasters sköldpaddor dog i onsdags. Hon hade varit sjuk ganska länge och mamma har varit hos veterinären med henne och hade återbesök i torsdags, men tyvärr dog hon innan dess =(. Jag är så ledsen. Jag älskade den sköldpaddan. Min faster skaffade henne när jag var liten, kanske gick på lågstadiet då.

Iaf blev jag jätteledsen, och arg på mamma. Tyckte inte hon skött dom bra. Inte tagit hand om dom och att jag borde haft dom hos mig. Hon lämnade dom ju ensamma i en hel vecka när vi var i Idre trots att minstingen var sjuk!! Usch vad jag hatade mamma då, jag älskade den sköldpaddan. Trots det vet jag att mamma har gjort sitt bästa. Mamma har försökt mata henne och badat henne, varit hos veterinären, gett henne penicillin. Skiljt henne och den andra sköldpaddan åt eftersom hon hade en smittsam bakterie.

Jag är bara så ledsen att hon är död. Jag hade inte ens träffat dom på evigheter. Ändå brydde jag mig inte särskilt om dom när min faster dog. Jag ville inte ta hand om dom, så mamma fick göra det. Hon som inte ens gillar sköldpaddor. Jag hatar mig själv. Jag älskade den sköldpaddan. Jag saknar hennes ögon. Jag saknar att aldrig mer kunna ligga och mysa med henne på morgonen i sängen. Hon verkade tycka om att ligga där, i värmen. Den andra sköldpaddan har inte samma ro. Han har ju sin personlighet, han är inte alls likadan. Men jag älskar honom också naturligtvis. Jag undrar bara om han kommer sakna henne i vår när han vaknar till efter vintern. Han har ingen att jaga längre ingen att bli upphetsad av. Han kommer vara ensam. Iofs tror jag att han klarar det ganska bra, att vara ensam, men jag vet inte.

Mamma kramade mig sen iaf, på kvällen och igår. Vad jag än säger för elaka saker till min mamma så kommer hon alltid finnas där för mig. Det är väl ganska fantastiskt? Hon är den enda människa på jorden som kommer att finnas kvar, hur mkt jag än hatar och avskyr.. och älskar. Tyvärr kanske vetskapen om det gör att jag vågar vara så fruktansvärt elak som jag är ibland? Fast jag tror ändå inte det. När jag är sådär ledsen och förtvivlad så bryr jag mig inte riktigt om ifall personen jag riktar mitt hat mot kommer att finnas kvar efteråt eller inte. Lite har jag det fortf i bakhuvudet, men ilskan och ångesten(?) är så mkt starkare. Jag önskar att jag kunde träffa en sådan kille. En som alltid finns kvar.

När jag var sådär ledsen i bilen på väg till Sthlm, vände jag nära Södertälje och körde tillbaka till Nyköping. Körde runt där och körde sedan mot Sthlm igen. Jag körde mot mitträcket med gasen i botten, körde ifatt en annan bil med gasen i botten osv. Jag ber till gud att jag ska få dö, men jag dör inte. Den där känslan i bakhuvudet är väl hopp? Det där om att jag vill att de jag älskar ska finnas kvar även efter mitt utbrott.. Det är iaf den undantryckta känslan som gör att jag inte kör in i mitträcket, en annan bil eller ett träd eller vrider ratten så att vi voltar. Jag har väldigt mkt kärlek i mig också. Lika mkt som allt hat, eller t o m mer. Stackars mamma. En dotter kommer att dö snart, och en dotter vill till och från inte alls leva. Tur att min bror iaf inte har (alltför stora?) problem just nu.

Vi åkte tillbaka igår em och på kvällen träffade jag några kompisar och lagade mat och kollade på melodifestivalen. Tyvärr åt jag rätt mkt av efterrätten, och när jag kom hem vid halv ett på natten gick jag inte och la mig trots att jag var dödstrött, utan jag gjorde te och åt jordnötter framför någon film. Jag tog en skål till med jordnötter. Sen två mandariner. Sedan två till. Sen resten av jordnötspåsen och tre fullkornsmackor på det. Somnade flera ggr framför tv:n och vid kanske halv fem på morgonen vaknade jag till och kände mig tvungen att gå och spy. Det var inte trevligt. Det är inte trevligt att spy. Det är inte heller trevligt att ha hetsätit två gånger nu det här året, i min nya lgh. Jag är livrädd för att få tillbaka mina tvångstankar om att det är "kört" och att jag "måste" hetsäta ett år till nu(!) el ngt liknande. Jag har redan dom där tankarna, men jag kan hålla dom lite på avstånd. Kanske måste jag börja med Concertan igen? Det är ju den som fick mig att klara mig ur bulimin i höstas.

Dock får jag eg inget hetssug om jag bara håller mig till LCHF. Eller typ LCHF. Bra mat helt enkelt. Det är ju när jag äter skitgrejer tex på jobbfika eller som nu, hos vänner, som det där jävliga suget kommer tillbaka. Hade jag bara gått och lagt mig när jag kom hem så hade jag sluppit den här skiten! Tyvärr kände jag ju att jag redan hade ätit för mkt och den känslan vann över tröttheten, trots att jag verkligen var dödstrött redan när jag kom hem.

Idag gick jag upp tjugo i fyra på em. Hatar det. Hatar att sova bort hela dagen. Allt blir fel. Allt blir förstört. Jag har redan planerat sjuttioelva olika alternativ för hur den här dagen/kvällen ska bli. Köpa mjölk och baka scones (har tyvärr fortf massa mjölk kvar sen Idre, har aldrig det hemma annars =/, gå till Statoil och köpa vissa sorter av lösviktsgodis (tre av varje sort), eller kanske bara stanna hemma och försöka fixa matlådor till veckan och städa här? Haha, ja vad tror ni? Det sista alternativet är väl inte ens ett realistiskt alternativ. Jag orkar inte, jag vill inte. Men eftersom jag ätit en rejäl frukost/lunch/middag nu ^^, så är jag inte alls sugen på något. Jag vill inte hetsäta igen. Jag vill inte det! Snälla gud låt mig slippa det! Jag vill inte! Jag vet, det är bara jag själv som styr, det är bara jag som kan bestämma hur min kväll ska bli. Jag hatar det. Jag vill ha en pojkvän.

Jag önskar att jag hade någon som brydde sig nu. Någon som älskade mig. Någon som skulle komma direkt, och älska det. Någon som inte vill något hellre än att komma till mig och vara med mig ikväll. Men det finns ingen sådan. T finns inte kvar. Jag är ensam.

Visst finns det ett par stycken jag skulle kunna träffa ikväll, men jag vill inte träffa dom! Jag vill bara träffa T, annars kan det kvitta. Helst vill jag gå och lägga mig och dö. Jag orkar inte sitta här och gråta ikväll. Jag hatar det, jag vill inte. Isf är det faktiskt bättre att hetsäta. Bättre för stunden, inte i längden naturligtvis. Men hur lätt är det att tänka på framtiden när man helst bara vill försvinna? Jag önskar att mamma var här. Att hon var här och hjälpte mig att packa upp de sista flyttkartongerna. Det ser förjävligt ut här, men jag orkar inte ta tag i det ensam. Jag vill bara gråta nu. Köpa farlig mat och titta på film.

Vem kan ändå vara glad när det går åt helvete i Japan. Två härdsmältor nu, frågan är bara hur stora de kommer att bli. Jag hatar människor. Jag älskar djur och natur. Varför måste vi förstöra för alla när vi förstör? Jag önskar att radioaktiv strålning bara kunde drabba människor. Människan är så DUM. Jag förstår inte. Hur kan någon vilja leva i den här världen, med alla idioter runt omkring sig? Jag förstår inte det. Eller jag kanske förstår ändå.. Kärlek, hopp och förtröstan? Jag vet inte. Tänk om människan bara kunde vara god och inte ond? De som har livslust kanske just drivs av det, att få det goda att segra, varje dag?

Nu satte jag på p3. Jag kom på att jag älskar musik. Jag borde lyssna på musik mer, både när jag mår bra och dåligt.
Jag älskar er. Kram ♥

Jag skriver ju nästan bara här när jag mår dåligt.. Just nu är jag på väldens partyhumör! =D Igår mådde jag riktigt bra hela dagen! Var och tränade bugg i 2,5 h i onsdags kväll och endorfinerna efter det var inte att leka med ;-).

Det första jag gör, eller snarare inte gör.. Jag glömde att jag hade tid på Vuxenhabiliteringen imorse =/. Fast innan det så vägde jag mig... Det måste vara fel på vågen. Den visade 57,6 kg!? Jag har ju blivit fetare! Vågen kan inte visa rätt! Jag har proppat i mig både mat och onyttigheter i en vecka. Jag förstår inte.. Jag ser ju att jag har gått upp i vikt. Mina överarmar är tjockare och låren och magen.. t o m ryggen. OM vågen skulle visa rätt så måste jag isf ha fått en anorektikers syn. Jag undrar om det är så här en anorektiker ser sin kropp? Isf är det ju helt sjukt! Jag ser verkligen att jag är tjockare! Tyvärr har jag nog inte fått en anorektikers syn, utan det är nåt annat som inte stämmer.

Jag hetsåt igår. Förstå ggn på tre månader. TRE månader!!! Det är också sjukt. Helt galet fantastiskt sjukt. Jag har hetsätit i tio år, längst uppehåll någon gång har varit ett par veckor. Jag hetsåt lite igår. Kan man säga så? Jag gjorde iaf det, jag hetsåt lite. Jag var mätt och inte sugen, ändå åt jag upp kladdkakeresterna jag tagit med hem från Idre. Det var väl ungefär två stora portioner/bitar med mkt vispad grädde till. Innan dess åt jag en semla som jag också tagit med som rest från Idre. Funderade rätt länge fram och tillbaka om jag skulle spy eller inte, men mådde verkligen dåligt och det kändes för jobbigt att behålla skiten =/.

Kanske var det därför vågen visade lite mindre imorse? Vätskebrist p g a kräkning typ?? Men flera kilo.. nje. Det enda sättet att få reda på sanningen är väl att pröva mina byxor ^^.

En kollega bjuder ju på hemmagjorda semlor idag, men jag orkar inte gå dit. Skulle vara trevligt att träffa lite nytt folk, men jag känner mig sjuk. De sista dagarna i Idre kändes det som jag skulle bli sjuk, men igår kände jag mig nästan frisk. Idag på eftermiddagen började det kännas som jag håller på att bli sjuk igen. Men tyvärr blir jag ju nästan aldrig sjuk. Brukar bara bli lite halvdant, inte tillräckligt för att stanna hemma från jobbet.. ingen feber. Tror jag stannar hemma och tvättar ikväll ist. Det bjuds ändå på semla på jobbet imorn =/. Jag vill inte hetsäta igen. Är faktiskt inte sugen. Annars var planen igår att gå till min kollega och äta semlor ikväll och sen gå hem och spy igen... Men jag känner verkligen inte för det nu(!).

Jag vill bli sjuk, typ få influensa, så att jag kan vara hemma från jobbet. Och så vill jag bli smal. Smal smal smal till sommaren =). Knäppa (och dumma) önskningar, jag vet. Men så är det.

Usch, jag trivs verkligen inte med att bo ensam. Jag skulle vilja ha ett eget badrum och ett eget rum, och dela resten med någon/några (helst en egen familj såklart). Det har varit så skönt och trevligt i Idre den här veckan. Jag har kunnat gå in i mammas och mitt rum om jag velat vara ifred (vilket jag i princip aldrig velat) och annars suttit med de andra i vardagsrummet/köket. Alla har gjort sitt. Några kollar på TV, några spelar dataspel och jag har mest suttit och läst. Trivsamt och mysigt med sällskap, folk runt omkring, som jag ändå inte har behövt umgås direkt med om jag inte velat. Så vill jag leva. Inte ensam. Usch. Det spelar ingen roll att jag kan göra vad jag vill, inreda hur jag vill osv. Jag har ändå ingen lust att inreda ensam. Har ingen lust att göra någonting ensam =(. Jag vill prata med någon, diskutera allt med någon, bolla åsikter och idèer med någon.

Nu har jag kommit hem. Är helt ensam i min stora lägenhet. Flyttkartongerna står staplade här bredvid och inte är det städat =/. Jag vill få ordning, men jag har ingen lust att fixa för mig själv! Jag orkar inte ta tag i skiten.

Mamma och jag åkte från stugan sist imorse. Någon hade tagit min duschkräm. Jag hatar att bli av med saker. Jag grät över det när vi åkte därifrån! Över en duschkräm! Det är ju sjukt, men jag kan inte hjälpa att jag känner så. Kanske är det för att jag är i princip ensambarn och aldrig har behövt dela mina saker med syskon (mina syskon är mkt äldre), kanske beror det på ngt annat, tex. Asperger.. Vad det beror på är eg skitsamma, jag känner så ändå och jag kan inte ändra på det. Logiskt sett vet jag ju att det är otroligt dumt och korkat att bry sig om nånting sånt, men känslomässigt kan jag inte bara strunta i det. Om någon hade bett om att få min duschkräm för att den var bra på något vis, så hade personen naturligtvis fått den! Men när någon bara tar den när jag tänkt att jag ska ha med den hem, då gör det något. Då förstör den personen för mig i flera veckor. Varje gång jag tänker på det så blir jag arg, ledsen och irriterad. Usch.

Min brors fru har snott en kam av mig också, och hon använder den jämt både på sig själv och barnen och har med den på alla resor. Jättebra att den kommer till användning, men hon har tagit den utan lov, hon har inte fått den! Hade hon frågat om hon fick den hade hon säkert fått den. Det är väl kanske 15 år sen jag fick den där kammen med en Frida-tidning, och 10-15 år sen min brors fru råkade få med den hem (antar att det var av misstag, hon lånade den en gång när vi åkte och badade och la den i deras väska), men jag irriterar mig fortfarande på att hon inte har tänkt på, eller brytt sig om, att lämna tillbaka den till mig! Antagligen bryr hon sig inte alls om saker på det sätt jag gör och har ingen aning om vad hon fått den ifrån, utan tror att det är hennes =/. Men det hjälper inte mig och mina känslor. Suck.

Den där kammen har jag faktiskt nästan kommit över nu. Jag har en annan som jag haft länge och trivs med, som liksom tagit över den där Frida-kammens plats ^^. Men duschkrämen saknar jag verkligen nu! Jag vill ha den! Och det är just DEN också, det hjälper liksom inte att köpa en likadan ny. =( Jaja, det är väl inte en sån jättestor grej. Det hade varit mkt värre om det var någonting som inte gick att ersätta lika lätt som en duschkräm. Tex. min bärbara dator, el kamera el nåt.. Men ändå, det är jobbigt att 'fästa' sig så vid allting, även obetydliga saker.

Nu ska jag försöka städa tror jag. Har ätit mackor och en semla, och ska äta rester av kladdkaka ikväll... Jag är galen. Det hade jag ALDRIG gjort för några månader sen utan att hetsäta. Kan inte fortsätta såhär =/. Att jag inte hetsäter trots onyttigheterna är ju jättebra, men att jag börjat äta godsaker och onyttigheter varje dag är inte OK. Jag är rädd för vad vågen ska visa imorgon bitti. Gissar på 62 kg. Hoppas på 60,-någonting. FÅR INTE väga mer! Kanske ska till en kollega och äta semla imorn. Har redan ätit tre(!) st den här veckan... Jag måste sluta äta så här. Jag blir inte lycklig av det. Jag mår dåligt av den här kroppen och jag kan inte fly från min egen kropp. Den påminner mig om hur den ser ut varje jävla förbannad dag. Tyvärr.

Jag vill börja träna igen. Någon som vill börja träna med mig? =P Suck. Jag behöver verkligen en träningskompis. Jag behöver fler nära vänner och jag behöver en pojkvän. Jag behöver det för att orka och vilja leva och för att bli lycklig. Jag k a n  i n t e bli lycklig ensam. =/

Jag har väl inte skrivit på evigheter nu.. Har varit i Idre den här veckan med min systers familj, brors familj, mamma och systers mans brors familj ^^. Jag velade och velade i flera veckor om jag skulle följa med eller inte. Men tillslut följde jag med iaf. Ville att T skulle följa med, men det ville såklart inte han =(. Grät väl första tredjedelen av vägen när mamma och jag körde hit. Ville bara bort. Varken hem eller hit (till Idre). Första dagarna var rätt hemska de också. Eller både och. Jättefint väder verkligen, men tänkte bara på T och skickade honom långa och många sms =/. Nu de senaste två(?) dagarna har jag inte tänkt på T lika mkt, men då har istället vädret varit lite sämre. Har varit ganska kul och skönt att åka slalom. De första dagarna kunde vi sitta ute och sola lite på balkongen på luncherna =), härligt! Skulle vilja lägga upp nån bild, men är så jäkla lat så jag orkar inte föra över bilderna från mobilen till datorn (som vanligt). Har ju inte orkat blogga heller. Det är ju det där med att komma igång...

Jag skulle vilja skriva av alla sms till T här på bloggen. Jag är väl sjuk i huvudet. Jag önskar att jag träffade nån kille som gillade att prata känslor, heh, lycka till, det existerar väl inte. Har läst boken "Sex, kärlek och Aspergers syndrom" den här veckan. Tyckte den var ganska dålig. Kände väl igen mig i en del, men mycket tycker jag inte alls stämmer på mig. Jag känner mig inte "normal" heller, men konstig/annorlunda på ett annat sätt. Eller annorlunda och annorlunda, jag känner mig jobbig och feg typ ^^.

Jag tycker att det är lite jobbigt att vara här med allt folk. Vi bor ju i princip fyra familjer i samma stuga/lgh. Jag avskyr tex när folk går omkring och borstar tänderna utanför badrummet så det luktar tandkräm. Om jag sitter och äter då så mår jag illa. Jag kan inte äta när det luktar tandkräm, jag tycker det är vidrigt! Vissa föräldrar tillåter inte barnen att hoppa/stå/gå i soffan, men det har jag inga problem med. Jag kanske borde säga vad jag har problem med också, precis som dom gör? Men jag vågar inte, jag tror väl att dom ska tycka att jag är knäpp och trög el nåt =/. Hatar matos också. Även om jag är hungrig och vi ska äta. Usch! Det värsta är när det sprider sig i hela lägenheten och in i sovrummet. Jag tål inte det. Mamma vet att jag vill ha dörren stängd till vårt rum iaf, så det underlättar ju massor.

Annars funkar det ganska bra. Jag försöker liksom "bara" att inte bry mig så mkt om allt ^^. Har t o m åkt ensam i backarna när mamma inte orkat åka mer och jag inte hittat de andra, och det har gått bra.

Maten är dock inte kul. Inte alls. Dom käkar efterrätter och chips varenda kväll. Och våfflor till lunch ett par ggr.. Jag har inte orkat äta annorlunda. Hade med mig färdigstekta fläskkottletter och lite annat, men jag har inte ens ätit upp dom. Har ätit våfflor, potatis och ris, som dom andra. Känner mig fet. Magen står ut som jag vet inte vad. Hade redan blivit tjock innan jag åkte till Idre, tror jag ätit för mkt naturgodis och choklad de senaste veckorna. Har ätit det både på helgerna och en del vardagskvällar =/. Fattar inte att jag bara tillåter mig det. Har slutat med Concertan, så antingen är det Voxran som förhindrar hetsätning eller så är det helt enkelt så att jag blivit av med en ovana. Jag har iaf inte hetsätit än(!) i år. Helt otroligt. Men jag tänker inte bli fet.

Imorn åker vi hem, tidigt. Jag åker med mamma. Jag vill inte åka hem. Jag vill aldrig ändra från hur det är just nu. När jag var hemma ville jag inte åka hit, och nu vill jag inte åka hem. Som vanligt. Suck.

Men det blir väl kanske lite trevligt att träffa jobbarkompisarna igen.. kanske. ^^
Hoppas att våren har kommit hemma! Hoppas hoppas! Då kanske jag kan börja använda min (nya) balkong =). Jag älskar solen!

Det jobbigaste blir väl kontakten med T... Samtidigt som jag vill bryta kontakten helt för att kunna gå vidare och träffa andra, så vill jag ha tillbaka T =(. Jag vet att jag borde stå emot att träffa honom, men vi båda blir ju kåta och har vi inte träffat någon annan då så är det svårt att stå emot att träffas =/.

Tänk vilken lycka att träffa "den rätte". Någon som delar grundläggande värderingar, har samma humor, gillar att göra samma saker, vill ha sex lika ofta, förstår mig... och orkar med mig ♥.