Kroppen

Saker att blogga om:
  • Brösten (små, osäkerhet, rädslor)
  • Magen (alger, vetegräs, jordnötssmör?, havregrynsgröt?, avföring)
  • Maten (kål, naglar, mage, grönsaker, frukt, fett, kolhydrater, protein)
  • Bloggare (LCHF-ingenjören, Martinas, Jonas Colting (pod))
  • Chris Beat Cancer (kost och hälsa
Sen i våras har jag i princip slutat raka mig. Har jag redan skrivit det? Har rakat bikinilinjen typ en gång före semestrar, men annars har jag nu långt hår på benen och under armarna! Jag har t o m jobbat med långt hår under armarna. Tror det är helt utväxt nu (i sin naturliga längd). Det är inte lätt. Det är svårt.
 
Igår kväll kollade jag på dokumentären om Janice Joplin på SVT1. Hon verkade inte ha någon BH på sig, inte (ens) på scenen? När började folk med BH egentligen? Och så hade hon hår under armarna! När började folk raka sig egentligen? Är det något relativt nytt fenomen? Usch vilka knasiga påhitt! Och hur kommer det sig att jag varit såå låst och rädd i 35 år? eller iaf i 20 år? Och fortfarande är... =(
 
Visst, klart man blir påverkad av det samhälle man växer upp i. Men visst får man vara som man vill ändå? Man får ju låta bli att raka sig och strunta i BH:n.
 
En tjej på mitt förra jobb hade nån ämningsomsättningssjukdom (eller nåt fel med det iaf). Hon var väldigt smal och hade små bröst. Hon använde inte BH. Jag avundades nog henne lite. Att hon vågade stå för den hon var och hur hon såg ut. Och vad jag vet var det ingen som kommenterade det. Och skulle det vara det så har det ju mer med den människan att göra (osäkerhet/rädsla)? Och varför skulle man vilja leva efter andras rädslor?? Man ska väl leva på ett sätt man själv mår bra av? Att vara så autentisk man kan vara?
 
Det är en stark känsla hos mig nu. Jag tänker mycket på det. Jag vill vara sann mot mig själv. Vill leva som jag tycker och känner är "rätt". Men ändå är jag så otroligt rädd för vad kollegor och vänner ska tycka och tänka om mig. Rädd att de ska tycka att jag är äcklig med hår under armarna och håriga ben. Rädd att få kommentarer om vilka otroligt små bröst jag har. Gud, jag ber dig att avlägsna dessa rädslor från mig! Hjälp mig att bli mitt bästa jag, så att jag kan föregå med gott exempel och hjälpa andra med samma svårigheter som jag! Bara av att skriva dessa meningar känner jag kärlek. Kärlek till Gud, kärlek till min familj, mina syskonbarn <3.
 
Är inte det knasigt? Och fantastiskt? Livet är så ofattbart. Och därför spännande? Jag tror aldrig att vi kommer att bli fullärda. Vi kan, och kommer, alltid att fortsätta att förundras (över livet/naturen/världen).
 
Öhh, flippar mina inlägg alltid ur? =P
 
Igår var jag och prövade bygellösa BH:ar lite snabbt. Blev ledsen och nedstämd och tyckte att livet var skit. Varför ska jag ens ha någon BH när jag inte behöver? De med bågar är så himla obehagliga och kan t o m göra ont! Jag har typ inget fett på bröstkorgen och de trycker och skaver mot revben och bröstben. Bättre med en liten topp eller bygellös BH då, men hur ska jag våga ha det på jobbet? Då ser det knappt ut som jag har några bröst alls. =(
 
Jag ska skriva en lista med fördelar och nackdelar med små bröst. Tråkigt att läsa för folk med stora bröst förstås (tror att listan för fördelar med små bröst kommer att bli längre...). Kanske inte borde skriva ut listan här då? Men å andra sidan kanske andra, som liksom jag skulle behöva lite pepp för små bröst, skulle tycka att det var positivt att läsa. Jag kanske kan skriva en fördels-lista, och strunta i nackdelarna? =)
  • Behöver inte använda BH
  • Lättare att träna (tex springa)
  • Lättare i kroppen (mindre fett)
Hmm, tänkte också på saker som att vissa tycker det är sexigt, vissa tycker det är snyggt, vissa tycker att kläder sitter bättre (mannekäng), men sådana saker är ju högst personliga (subjektiva).

Myers–Briggs personality type

Gjorde Myers–Briggs personality type personlighetstest första gången ikväll:

Your Personality Test Results

You are I-S-T-J

Introverted - Sensing - Thinking - Judging (ISTJ)

ExtroversionIntroversion
40
 
IntuitiveSensing
43
 
ThinkingFeeling
67
 
PerceivingJudging
27

 

ISTJ - The Duty Fulfiller

Serious and quiet, interested in security and peaceful living. Extremely thorough, responsible, and dependable. Well-developed powers of concentration. Usually interested in supporting and promoting traditions and establishments. Well-organized and hard working, they work steadily towards identified goals. They can usually accomplish any task once they have set their mind to it.

 

Dock fattar jag inte om man ska läsa frågorna som "sådan man är / som man gör" eller som man skulle vilja vara / göra?? Hur översaätter man "I like to..." till svenska? Typ "Jag brukar göra si och så", eller "Jag skulle vilja göra / skulle må bäst av att göra si eller så". Jag menar, jag vill ju ha ordning och reda och mår skit av att ha stökigt och oordning, det är bland det värsta jag vet, ändå städar jag inte, jag orkar inte ta tag i det, vet inte vad jag ska göra av alla grejer, och så mår jag ju dåligt  p g a av att det ser ut som skit hemma!

Så jag vet inte om jag svarade rätt på frågorna, och vissa tog jag "somewhat" på för att jag inte fattade om jag skulle svara på om jag gjorde så nu, eller vill göra så. Antar att det är engelskan jag inte fattar. Om det kunde vara översatt till svenska så skulle det nog gå lite bättre. Dock stämmer nog testet bra ändå. Jag känner ju absolut igen mig i ISTJ. Hade inte känt igen mig i någon annan kombo tror jag.


Personlighetstest

ISTJ - "Trustee". Decisiveness in practical affairs. Guardian of time- honored institutions. Dependable. 11.6% of total population.
Take Free Jung Personality Test
Personality Test by SimilarMinds.com
 
Det var jättesvårt att fylla i. Jag förstod inte riktigt vad allt betydde, och det var inte mycket exempel på hur man skulle reagera i olika situationer utan bara en fråga, är du så här eller så här? =S
 
Vilket jobb som passar din personlighet:
http://www.personalitypage.com/careers.html
 
Tips från Martina (highfatfitness).

Bilder

Har suttit och fixat in lite bilder i datorn och passat på att kolla igenom lite gamla bilder. Hittade de här före- och efterbilderna från februari 2010:
Ganska obehagligt mkt man kan trycka ner i magsäcken =/. Just vid det här tillfället var jag gravid också =(.
Idag har jag bara ätit frukost och varit dålig i magen.. så för en gångs skull känner jag mig ganska tom.. ^^
Här är en bild på min mage som den brukar se ut, svullen:
Otömda tarmar?? El vad sjutton beror det på annars? Jag tror det är förstoppning p g a kosten.. el nåt. Kommer ihåg en dokumentär från USA som jag råkade se för typ ett halvår sen på TV. Det var en tjej som hade haft bulimi jättelänge. Hon spydde i princip efter varje måltid. Sen gifte hon sig och fick en förstående man och tog tag i sitt liv typ ^^. Gick på nån behandling och lärde sig äta 'rätt'. Mat som hon inte kände sig svullen av och som funkade för hennes tarmar.
Jag kände igen mig så himla mkt i henne. Jag känner mig så himla mkt bättre i magen när jag har spytt. Det är som mina tarmar inte tål mat! Jag blir bra i magen av att spy! Det låter ju sjukt, men det är så. Många med bulimi kanske har matsmältningsproblem? Det svåra är bara att hitta 'rätt' kost. LCHF funkar ju bra mot suget och hungern, väldigt bra. Men om inte tarmarna funkar som de ska så känns det ju inte bra ändå =(. Usch. Det är ju inte roligt att behålla maten när man vet att man får ont i magen, ev förstoppning eller blir lös i magen, och en svullen 'gravid'-mage. USCH.

Asperger-'symptom'?

Jag gråter ihjäl mig snart. Jag vill inte leva längre! Jag vill inte ha ledigt!! Vill inte vill inte vill inte!!!!!! Jag fattar inte varför, men jag antar att det är att vardagsrutinerna inte finns när jag är ledig och då brakar allt ihop. Jag kan inte planera för de lediga dagarna, inte ens för imorgon. Jag vet att jag ska åka hem till mamma, men inte vilken tid. Allt blir bara som en gröt i min hjärna, jag kan liksom inte ordna tankarna, jag orkar inte.
Det är väl samma sak som händer på kvällarna efter jobbet. Jag gör ingenting, sitter bara framför datorn och surfar. Jag orkar inte ta tag i någonting. Inte disken, inte laga mat, inte gå och lägga mig heller.. lägger mig jämt försent. Inte förrän jag är absolut tvungen.
Jag skulle behöva städa, packa ur flyttkartonger (var ju snart ett halvår sen jag flyttade!!) m.m. Har hur mkt som helst jag behöver göra, och VILL göra! Men jag orkar inte ta tag i det. Istället sitter jag bara och gråter. Allt känns så hopplöst och det finns ingen som kan hjälpa mig. Har fått träffa en arbetsterapeut på Vuxenhabiliteringen och ska träffa henne igen för att strukturera upp veckorna och all tid som bara flyter ihop för mig. Jag tar mig ju inte ens ut på en joggingtur i tjugo minuter eftersom det känns som det kommer ta en hel kväll. Jag VET ju att tjugo minuter bara är tjugo minuter, men när jag tänker på att jag ska ut och jogga en kväll efter jobbet så flyter liksom alla timmar ihop. Jag har ingen tidsuppfattning på något vis. Konstigt. Knäppt. Och jävligt jävligt jobbigt.
Jag är så ledsen. Jag önskar jag hade fått träffa T den här långhelgen. Vi pratade om det först, men sen skulle han iväg med några jobbarkompisar på en grej istället =(. Jag är så ledsen så ledsen så ledsen. Jag vill inte ha ledigt!! Men vill inte gå till jobbet på fredag heller när nästan alla andra är lediga =(. Usch, mitt liv är hemskt. Det är inte roligt alls. Jag måste ha en pojkvän att hänga upp mitt liv på, jag orkar inte leva ensam. Jag kan inte det! Det funkar inte!
Om jag ändå hade behållit det där barnet! Det hade gett mig struktur. Jag tror det hade hjälpt mig jättemycket. Jag har ingenting att leva för. Jag orkar inte vänta på att det ska hända något som gör det meningsfullt heller. Jag orkar inte leva alla dagar till dess! Dör jag så kvittar det ändå.
Jag vill åka till mamma som har en nyfödd kattunge hemma. Jag saknar min kisse och jag älskar kattungar. Men tankarna på att åka dit gör att jag bara gråter och vill hetsäta. Förut hade jag åtminstone maten att ta till. Att hetsäta hela kvällen och fly från dom här satans jobbiga tankarna och känslorna! Vad ska jag göra nu?? Jag kan ju inte göra något för att komma på andra tankar eftersom jag inte orkar ta tag i och göra något!!!!!!! Vill inte träffa någon annan än T heller. Måste tvinga mig att träffa andra. Det är inte roligt. Det är verkligen inte roligt.
Jag vill bara slippa allt. Jag måste åka och hälsa på min farmor i helgen eftersom mamma inte har tid, men jag VILL INTE!!! Det är alldeles för jobbigt att åka dit utan att få skjuts av mamma. Jag måste kolla upp bussar eller tåg och jag orkar inte det. Jag måste packa grejer jag ska ha med mig och jag orkar inte det! Jag orkar inte tänka på det! Jag orkar inte samla tankarna!!!! Hur klarade jag allt det här förut? Det känns som jag blir sämre och sämre i hjärnan =(. Jag vill bara hetsäta eller festa. Supa mig full och slippa alla bekymmer.
På lördag ska jag festa iaf, men hur ska jag överleva imorgon och fredag?? Jag önskar att jag inte behövde göra någonting. Bara vara hemma. Gå ut och sola, surfa, läsa en bok. Jag önskar att det inte fanns några måsten. Jag önskar att jag kunde isolera mig från omvärlden de här lediga dagarna. Jag vill inte vara med om dom annars. Jag vill inte leva.
Känns om min 'dödslängtan' har kommit tillbaka. Trodde Voxran hade hjälpt mot det här att jag tänker på att dö varje dag, men nu har det kommit tillbaka =(. Tänkte inte alls på det när T var här i helgen, dock var det jobbigt på andra sätt, men så fort jag är ensam nu så vill jag inte leva längre. T o m på jobbet har livet känts hopplöst. Jag har känt mig ensam mitt bland arbetskamraterna. =(
Hatar blogg.se också. Man kan inte använda Chrome som webläsare om man vill kunna få styckesindelning i sina inlägg!!!!!!! Så jävla dåligt. Men hur ska jag orka byta blogg? Jag har försökt flera ggr, men orkar aldrig lära mig. Isf måste jag få ägna några lediga dagar åt det, ett par timmar här eller där räcker inte. Om jag väl sätter igång vill jag göra klart.
Jag måste vattna mina blommor =/. Det tänker jag på varje dag, men jag gör det aldrig. Eller tillslut gör jag ju det. Ibland får jag ryck och tar tag i saker. Tex. så har jag planterat lite olika frön, problemet blir när jag inte orkar ta tag i att vattna =(. Då sabbar jag ju det jag äntligen lyckats ta tag i! Och så hatar jag mig själv för det... För att jag är så jävla värdelös =(. Usch, jag hatar mitt liv.
..och nu kommer väl alla mina fina stycken flyta ihop till ett när jag postar detta! Jävla skitblogg.

Jag valde bort det enda jag vill, det enda jag kan tänka mig att leva för.

Usch, det går ju fan inte att undvika graviditeter och bebisar. Vill inte det heller =(. Jag önskar så otroligt mkt just nu att jag hade behållit det där barnet. Jag struntar i att jag är deppig och hetsäter och alla "fel" jag har. Jag hade älskat det där barnet så otroligt mkt. Jag ville ha det. Jag vill inte att det ska vara borta. Jag råkade bli gravid och jag skulle ha behållit det. Mina närmaste dör runt omkring mig och jag själv dödar det jag vill ha mest av allt på jorden!? Jag ville ha det barnet! Och nu är det försent.

Man skaffar barn för sin egen skull. Det är ett helt egoistiskt val. Jag gjorde abort för T:s skull (och lite för min egen skull trodde jag väl..), men nu ångrar jag mig. Jag ångrar mig och jag kan inte få det ogjort och ingen bryr sig och jag är ensam. Jag är så ensam och ledsen, jag står inte ut.

Fy fan vad livet är värdelöst! Det är så otroligt jävla värdelöst. Fattar inte hur någon orkar leva.. eller jag kanske kan förstå det, men jag kan inte känna så. Jag är inte lycklig och för mig känns allt så jävla meningslöst. Om jag ändå hade behållit det där barnet. Om jag ändå hade behållit det där barnet! Vad ska jag göra nu? Hur ska jag kunna gå vidare, glad? Hur slutar man gräma sig över saker man ändå inte kan göra något åt?

Jag kan inte det. Jag visste att jag inte skulle kunna det. Ändå gjorde jag som jag gjorde? Hur dum får man vara? Hur kan jag vara så dum? Varför är det ingen som bryr sig? Varför är det ingen som pratar med mig om det? Jag vet väl varför, men jag hatar det. Jag hatar alla, mest mig själv. Varför kan jag bara inte få dö? Jag vill inte leva längre.

Usch jag är så ledsen! Jag ville ha det där barnet! Jag har alltid velat ha barn! Att skaffa familj är min mening med livet. Jag vill inte leva så här. Varför gör jag helt fel val när jag måste välja? Varför är jag så satans jävla dum i huvudet??? Jag fick jordens chans, men jag tog den inte. Jag valde bort den! Jag tog bort det finaste som fanns, det lilla hjärtat som slog, bankade innuti mig. Hur kunde jag? Hur kunde jag?

Jag vill inte leva längre!

Vad ska jag göra? Jag vill inte leva längre. Jag vill ta livet av mig.

Helt plötsligt deppar jag bara ihop av någon konstig anledning. Jag fattar inte! Ingenting är roligt längre. Det känns inte som det är tankarna som styr mitt mående, utan att känslorna lever sitt eget liv. Ibland känner jag mig glad och då tänker jag automatiskt positiva tankar och sen känner jag mig bara ledsen och då tänker jag negativa tankar. Det känns inte som jag påverkar det eller ens KAN påverka det! Jag fattar inte!!?

KAN det vara för att jag "börjat" träffa T igen? Vi träffades ju förra helgen och hade nästan bestämt (enligt mig iaf) att vi skulle träffas den här helgen också. Det känns som kontakt med mamma och T gör att jag mår dåligt! Mamma sa förra veckan att hon skulle åka till Sthlm den här helgen, då tänkte jag att jag kunde följa med henne dit och hälsa på min farmor. Sen ringde min farmor och då sa jag att jag skulle hälsa på henne den här helgen. Nu när jag ringde mamma igår så sa hon att hon inte ska till Sthlm, hon ska göra ngt annat! Då stupar liksom min plan. Jag klarar inte det.

Jag borde ju kunna ta tåg eller buss till Sthlm istället. Åka och hälsa på min farmor själv och sen åka hem igen. Hur svårt kan det vara?? Men det känns jäääääääääääääättejobbigt. Jag kan inte förklara det =(, tror att jag får ångest av bara tanken. Varför vet jag inte.

Jag vill inte! Jag sa till mamma att hon får ringa min farmor och säga att jag är sjuk. Nu har jag naturligtvis jättedåligt samvete för att jag inte åker och hälsar på henne! Jag har ju ändå inga andra planer och jag är ju inte sjuk!! Usch vad jag HATAR mig själv =(. Jag avskyr mig själv. Jag vill dö!!!! Jag vill inte ha några släktingar som bara genom sin existens ställer en massa krav! Jag vill försvinna!

Snälla gud låt mig få försvinna! Jag vill dö!!

Hatar T också. Det känns som han förstör mitt liv p g a hans osäkerhet eller velande. Jag trodde vi i princip hade bestämt att jag skulle åka till Sthlm och hälsa på min farmor. Han skulle också åka till Sthlm och vi skulle gå på stan på eftermiddagen och sen åka hem till mig på kvällen. Ändå frågar han flera ggr i sms, och även i telelefon, om jag vill träffa honom, om jag ska åka till Sthlm, om jag vill att han ska komma idag eller imorgon osv.

Jag vet ju inte vad jag vill!!!!!!! Jag kan aldrig bestämma mig!!!! Jag får sjuk ångest av hans frågor!!!!! Varför frågar han ALLTID vad JAG vill?? Han säger ALDRIG vad HAN vill!! Tänk om han bara kunde säga typ: "Jag vill verkligen gå på stan med dig i Sthlm på lördag. Kan du inte bara ta ett tåg på lördag förmiddag så bestämmer vi att vi ses på Centralen kl 13?" eller något liknande..

Varför måste alltid jag bestämma? Varför måste alltid jag säga vad JAG vill? Särskilt när han vet att jag mår så fruktansvärt dåligt av det???? Jag har sagt det hundra ggr!!

Men vem bryr sig hur jag mår och hur jag är och vad jag behöver? Vem behöver eg någonting? Jag hatar livet.

Jag tror att jag mår dåligt av mamma och T för att de är likadana när det gäller att bestämma och planera saker. De velar, och T frågar alltid vad jag vill istället för att säga vad han själv vill och sedan bara bestämma nåt. Hjälpa mig att bestämma mig, hjälpa mig genom att peppa mig och uppmuntra mig till att ta ett beslut.

JAG VET ALDRIG VAD JAG VILL!! Och att då fråga mig vad jag vill gör att jag frågar mig själv det, vilket gör att jag velar och velar och velar fram och tillbaka och tillslut blir jag vansinnig av en ångest som bara ökar och ökar och ökar ju längre tiden går!!!!!!!!!!!!! Usch jag klarar inte av livet!!! Jag vill inte leva!!!! Mest av allt hatar jag mamma som inte tar reda på hur och varför jag känner som jag gör, utan bara förstör för mig hela tiden. Jag hatar henne! Det borde vara förbjudet att skaffa barn =(.

Och nu tror min farmor att jag inte vill träffa henne.
Snälla snälla snälla gud, låt mig få dö idag!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Medicin

Jag sa iaf till läkaren att jag inte tycker att medicinen verkat. Jag har fortfarande lika svårt att ta tag i saker tex. Kanske kanske har den påverkat mig så att jag inte går lika djupt ner i ångesten. Jag kanske har planat ut till en lite mer jämn deppighet.. Och så har jag ju hetsätit mindre den senaste tiden. Men det kan väl lika gärna bero på att jag ätit bättre (tex mellanmål kl 15 vilket gjort att jag inte varit så hungrig/sugen när jag kommit hem från jobbet).

Stratteran kanske har fått mig att känna lite mer typ "jag bryr mig inte", "jag har ingen lust", "jag orkar inte", både vad gäller hetsätning och andra saker.

Jag sa att jag helst vill få hjälp med att ta reda på orsaken till varför jag har problem. Varför är jag deppig? Varför har jag så svårt att ta tag i saker? Varför har jag en sån social konstig ångest? Hjälp med att ta reda på varför och VAD jag kan göra åt det. Hur ska jag hantera det? Hur ska jag hantera jobbiga situationer?

Läkare är så satans inriktade på mediciner =/. Men visst, är det nåt neuropsykiatriskt så är det väl svårt att hantera det beteendemässigt kanske... Suck. Inte vet jag.

Nu bestämde vi iaf att

...faaaan här stängde datorn av sig?! så resten försvann! Åååhh så jobbigt, ska ändå skriva om lite snabbt. Lite positivt att så pass mkt av inlägget ändå sparades som utkast.

Vi bestämde att jag skulle börja med Concerta också. 18 mg om dagen i en vecka och sen utvärdera om jag känt någon effekt eller om jag ev ska höja dosen. Så nu ska jag alltså ta både Strattera och Concerta. Concertan ska förhoppningsvis få bort min oro/ångest som är kvar, och få mig att komma igång med saker, att ta tag i saker och få något gjort.

Kanske gör det att jag mår bättre generellt? Får jag något gjort känner jag mig ju mer nöjd med mig själv och slipper kanske den skumma ångest/rastlöshet/oro jag har som jag inte vet var den kommer ifrån.

Frågade även efter en ångestdämpande medicin för specifika tillfällen. Jag känner ju att jag får nån slags ångest som bara ökar och ökar och ökar (tex de tillfällen när jag bråkat med T och slagits och hållit på =/), då skulle jag vilja ha något jag kan ta som dämpar mig direkt. Atarax, som jag fick utskrivet för längesen hjälper inte alls. Läkaren frågade om jag mådde bättre när jag drack alkohol, och jag har väl nästan mina bästa minnen från gånger jag har varit full ^^. Då kan jag slappna av, glömma mina bekymmer och verkligen ha kul. Tydligen finns det nån medicin som fungerar som alkohol.. men tyvärr är det lätt att bli beroende av den. Man kanske tar den oftare och oftare och behöver högre och högre dos för att få effekt. Så han lät väldigt tveksam till att skriva ut något sådant =/.

Men om jag nu sabbar mina förhållanden p g a detta, så måste det ju vara värt att iaf få pröva att ha sån medicin hemma! Tyvärr är det väl försent nu =(. T är väl helt enkelt inte kär i mig längre, det spelar ingen roll vad jag gör eller om jag mår bättre =(.

Usch vad meningslöst allt känns. Nu har jag ätit en jävla chokladkaka och tagit upp brödrester från soporna som jag ätit. Lika bra att gå och handla mer. Jag lever ju ändå bara för min egen skull nu, och jag är inget att leva för.

Att komma igång/iväg, att orka ta tag i något

Idag har jag:
  • Tvättat
  • Hängt upp tvätten (nyss)
  • Ätit middag
  • Varit ute och joggat
  • (Ska nu) diska
  • Fört över bilder från mobilen till datorn
  • Bloggat
  • Bäddat sängen med rena lakan
  • Ringt upp mamma eftersom hon ringt mig
  • (Ska strax) gå och lägga mig före kl 23!
Jag ska göra som mamma säger imorgon, köpa mat på en av lunchrestaurangerna. Jag känner jämt att jag inte hinner med något, att jag har alldeles för många "måsten". Köper jag mat slipper jag iaf tänka på att jag måste fixa matlåda också.

Jag har varit jättetrött idag och inte mått särskilt bra på dagen. Men nu efter springturen så mår jag ganska bra. Det är konstigt att när jag mår dåligt kan jag inte ens föreställa mig hur det känns att må bra =/. Då känns det som att jag aldrig någonsin mer ska må bra. Allt känns helt hopplöst.

Jag hade riktigt svårt att ta mig ut på joggingturen. Hade fått "order" av en kollega att gå ut och springa direkt när jag kom hem från jobbet. Jag fick bara gå in och byta om och sen direkt gå ut. Inte sätta på datorn eller någonting. Jag tänkte verkligen försöka med det. Ändå fastnade jag i badrummet i nästan en timme! Gick på toa och satt sen och rev upp alla sår jag har i ansiktet, på halsen och i nacken. Men som tur var messade T och skrev att han skulle ut och springa, så då skrev jag tillbaka att det skulle jag också och då kände jag mig tvungen att pallra mig ut trots allt motstånd i mig. Det hade dessutom börjat regna.

Jag pratade även med ett par arbetskamrater på jobbet idag om hur jobbigt jag tycker det är att jogga. Jag pressar mig själv så mkt jag orkar och jag får ont i bröst, lungor, hals och axlar. Dessutom känner jag alltid att jag måste passa på att göra situps och armhävningar m m när jag ändå är igång och tränar. Allt detta medför ju att det känns ÄNNU jobbigare att ge mig iväg. Så nu bestämde vi att det viktiga var att jag bytte om och kom ut. Det bästa var om jag sprang utan klocka, utan att ta tid. Bara joggade en stund och gick om det var jobbigt.

Det gjorde verkligen susen! Jag joggade så långsamt att det inte var för jobbigt. Jag gick i en backe när det kändes jobbigt och jag sprang inte så länge. Hade ingen klocka med mig heller, utan kollade var klockan var när jag gick ut och när jag kom hem istället. Det var absolut maxlängd på min joggingtur idag. Jag tyckte det var jobbigt på slutet, precis när jag kom hem igen. Men jag fick inte ont någonstans och jag tänkte hela tiden på att jag skulle jogga så långsamt att jag orkade och att det kändes bra. Och jag "tvingade" mig själv att INTE göra några situps eller annat när jag kom hem! Utan lyckades gå direkt in i duschen, och kom ut hyfsat fort igen =). Stannade inte i badrummet i en evighet som jag brukar och filade fötterna och/eller smörjde in mig.

Det är ett ganska stort framsteg tror jag ^^.

Har ju inte hetsätit heller! Är inte ett dugg sugen faktiskt =). Jag är mätt och nöjd!
Nu ska jag diska och sen tror jag att jag ska lämna tvätten i torkskåp och torktumlare över natten och hämta den imorgon bitti istället så att jag kommer isäng i tid. Bra va? ;-)

Älskar min studenttvättstuga där det inte finns några tvättider, utan man får tvätta när det är ledigt när som helst på dygnet.

Jag ska verkligen försöka jobba bort mina höga krav på mig själv som antagligen gör att allt känns hopplöst jobbigt. Jag önskar att jag var som T. Han har inga krav på sig alls, vad jag vet eller har märkt. Han gick ut och sprang idag, men visste inte efteråt hur långt han sprungit eller hur lång tid det hade tagit! Han hade bara gått ut och sprungit en stund, antar att han vänder när det på något sätt "känns lagom" eller att han känner sig trött? Jag tänker ju alltid ut en viss sträcka, känner att jag måste pressa mig själv annars ger det ingenting, "måste" springa i minst 20 minuter och måste också passa på att styrketräna lite och stretcha osv osv. Att det kan vara sån skillnad på människor. Det känns som hans liv blir så oerhört mkt enklare än mitt när han slipper leva upp till något alls egentligen. Jag har nog krav på allting. Både på mig själv och andra =/.

Men lite av kraven borde gå att jobba bort när jag är medveten om dem! Som tex det här med träning. Det är ju hundra ggr bättre att jag kommer ut ett par ggr i veckan och bara joggar i fem minuter än att jag aldrig någonsin går ut och joggar!! Resten kommer nog av sig självt, alltså längden på joggingturen och hastigheten. Det viktiga är att orka komma ut ens.

Imorgon är det bugg...
Godnatt!

Edit: Måste nästan lägga till att det mesta är ju lättare sagt än gjort ^^. Bara för att jag skriver det nu innebär det ju inte att det kommer bli så... Lite önsketänkande är det väl. Men men, man kan ju alltid hoppas ;-).

Edit igen, 22.20: La till ett par grejer till jag faktiskt gjort idag...

Den onda känslan

Nu har jag lite tid över. Nu borde jag passa på att blogga, svara på kommentarer, fila och måla naglarna m m. Men jag måste ju ha lust att göra det också... Har lite lust att blogga iaf som synes ;-).

Torsdagen den här veckan var fruktansvärd. Den borde ju ha varit bra, första dagen utan hetsätning.. Men den var värre än hetsätningsdagarna. När jag hetsäter slipper jag ju alla problem, alla jobbiga tankar, alla måsten. Jag flyr genom maten. Jag slipper den jobbiga kontakten med folk. Slipper alla jobbiga beslut.

I torsdags var jag tvungen att ta tag i allt detta. Kolla mailen för första ggn på en vecka. Upptäckte då att jag fått mail om jobbintervju för flera dagar sen och att det var sista dagen att anmäla sig till möhippan. Stress stress stress och ångest. T vägrade att ringa sin mamma och fråga en sak som jag ville veta, vi tjafsade hela kvällen om det och jag hann varken diska, vika tvätten eller packa. Jag kände den där jobbiga känslan som gör att jag blir elak, omöjlig, oöverseende och oförlåtande. Jag var "tvungen" att tjafsa med T halva natten. Vägrade låta honom sova. Ringde upp honom hundra ggr fram till ca kl 01. Vi gjorde slut (naturligtvis). Jag ringde till mamma två ggr och grät och ville sluta jobba och flytta hem. Stackars mamma försökte trösta mig och visste inte hur hon skulle lösa problemet på bästa sätt.

Jag svarade iaf på jobbmailet och jag tackade nej till möhippan. Jag tog några beslut, men det var jävligt jobbigt och påfrestande. Var osams med T enda till fredag eftermiddag då jag ändå bestämde mig för att åka med till hans föräldrar. Den jobbiga känslan avtog under fredagen som tur var.

Jag vet inte hur jag ska göra för att kunna påverka den där känslan. Jag kan inte få bort den på kommando. Jag mår så fruktansvärt dåligt och känner mig så frustrerad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag känner att jag liksom måste bråka, skrika, slåss och gråta. Jag hatar så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Usch =(.

Jag har fått Atarax, men det har aldrig hjälpt vad jag har märkt. Jag blir bara trött och konstig dagarna efter. Gillar det inte alls, så jag vill helst inte ta det. Nu har jag iaf fått tid hos läkaren på NPU om drygt två veckor. Då får jag säga om jag tycker att medicinen hjälpt och besluta mig för om jag vill fortsätta med den eller inte. Jag tror att jag kommer att vilja sluta med den, men jag får väl se.. Jag hoppas på att de har något förslag på terapi eller samtal med psykolog och ev förslag på annan medicin som kanske kan funka bättre. Men men, jag får se då helt enkelt. Tyckte att den läkaren var bra iaf, så hoppas på det bästa. Tyckte ju att arpbetsterapeuten var bra nu senast jag var där också. Det verkade som hon verkligen försökte hitta vad jag har problem med och vilja ta reda på en lösning, ta reda på vad jag behöver hjälp med.

Men det går segt. Det är segt att vänta och vänta. Allt går så långsamt när jag själv inte vet vad jag behöver för hjälp och jag kommer ju fortfarande (med hjälp av frågor från andra) till insikt om hur jag fungerar och vad exakt det är jag har problem med och tycker är jobbigt. Men det går ju framåt iaf! =)

Jag vet inte vad jag ska göra!

Jag hetsäter och kollar på Idol. Idoluttagningarna är humor =). America's Funniest Home Videos och Idol haha, det är min typ av humor =P. Det är lite lustigt ändå, att fast jag mår skit och grät förut så kan falsksångare i Idol få mig att le och t o m börja skratta för mig själv!

Edit: Ok, jag gjorde.. nu är det slut med det roliga för idag.

Jag har tusen grejer jag vill skriva. Jag vill skriva ner vad jag har ätit, vad jag har gjort, hur jag har mått och hur jag mår, vad sjuksköterskan och arbetsterapeuten sa på NPU idag. Jag vill berätta om mig och T, om mina tankar och problem. Men hur ska tiden räcka till? Antingen hetsäter jag, eller så har jag tusen andra saker som är viktigare att göra.

Lite snabbt nu då:
Jag försökte få ur mig att jag inte mår bra när jag var på NPU. Det gick som vanligt inget vidare, men jag sa att jag inte tycker att medicinen hjälper och (som tur var) blev jag ganska ordentligt utfrågad om vad jag tycker är jobbigt och vad jag har för problem, så jag tror att de fått en ganska bra uppfattning nu iaf vad jag behöver/vill ha hjälp med.

Samtalet med arbetsterapeuten var mkt givande den här ggn. Hon fick mig att förstå varför jag tyckte att det blev alldeles för mkt den här veckan. Jag bröt i princip ihop igår p g a att den här veckan kändes så fruktansvärt jobbig. Andra människor kanske inte skulle tycka att mitt schema är så fullspäckat, men jag tyckte att den här veckan var oöverstigligt jobbig (iaf innan jag avbokade motorcykelåkningen imorn). Igår skulle T och jag fixa tågbiljetter till helgen (vi ska åka till hans föräldrar då) och vi tjafsade och höll på med det hela kvällen, idag skulle jag gå tidigt från jobbet (kl 15) för att gå till NPU, jag har blivit ombedd att göra lite andra grejer på jobbet (som jag visserligen har gjort förut, men bara en gång tidigare) än det vanliga, imorgon skulle jag åka motorcykel, på torsdag måste jag packa inför helgen eftersom jag måste gå tidigt från jobbet på fredag direkt till tåget.

Det är själva planeringen och organiseringen jag har svårt för. Min hjärna går på högvarv så fort jag ska göra något som är utöver det vanliga. Allt som inte går på rutin/vana är väldigt jobbigt och ansträngande. Det spelar ingen roll att det "bara" är något jag ska göra på arbetstid så att jag har lika mycket fritid som vanligt. Bara ATT jag ska göra något lite ovanligt/nytt/annorlunda på jobbet är jobbigt. Ska jag sedan göra något nytt även efter jobbet eller nästa dag blir det dubbelt ansträngande. Tydligen typiskt för neuropsykiatriska diagnoser. Det är väl arbetsminnet som är dåligt el vad det nu är ^^. Problem med att planera, organisera, ta tag i saker och bli färdig.

Enda sedan T och jag bestämde att vi skulle till hans föräldrar kommande helg har jag gått och tänkt på det. På något sätt försöker jag väl planera för resan, men det går aldrig. Det bara mal och mal, oroar mig och tröttar ut mig. Sen utöver det kändes det som hundra "ovanliga" saker till den här veckan. Det blev för mycket. Det var jättebra att jag åtminstone avbokade motorcykelåkningen imorgon! Det är helt sjukt vad bara den gjorde hela veckan jobbig för mig. Ändå skulle jag bara åka med. Typ ingen prestation alls av mig. Jag skulle bara åkt med en sväng för skojs skull, för att jag aldrig åkt med på en motorcykel! Men bara det att jag skulle göra detta just den här veckan när jag redan har en massa annat att tänka på (jobbgrejer, helgresa, NPU bl a) gjorde att jag bara kände hur jag inte orkade någonting. Jag skulle tippa på att det är samma känsla som att "gå in i väggen" som folk gör nuförtiden ^^. Det enda jag kan tänka och känna blir: Jag vill inte jag orkar inte jag vill inte jag orkar inte jag vill dö jag vill dö jag vill dö!! Typ.. Hjärnan strejkar.

Men bara vetskapen om att jag fungerar så här gör ju att jag får mycket lättare att hantera livet. Jag klarar inte av många nya saker på en gång. Lite i taget! Ska jag åka bort på helgen så räcker helst det den veckan. Då vill/behöver jag ha resten av veckan "som vanligt". Inget nytt på jobbet och inget nytt på fritiden.

Och det där "lite snabbt nu då" som jag skrev ibörjan kan jag ju glömma^^... Jag skriver och skriver och försöker förklara och ändå blir det bara skit av allting =/. Suck. Jag kan inte formulera mig. Jag hatar det! Jag kan inte förklara saker =(.

Jag har frågat T igen och han vill tydligen verkligen inte flytta ihop med mig. Iaf inte nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte bo kvar här, inte jobba kvar här. Jag vill träffa en kille som älskar mig, vill bo med mig och skaffa familj, nu! Jag vill inte vänta på T. Vänta på att han ska bestämma sig om han ens vill vara med mig. Ska jag göra slut nu en gång för alla och försöka klara mig själv? Eller ska jag fortsätta att vara tillsammans med honom, bråka och älska, resa till varandra på helgerna, vara ifrån varandra i veckorna, vecka efter vecka efter vecka, i ett år till? Ett halvår till? Hur länge "ska" man vänta? Det är naturligtvis upp till mig. Ingen annan vet ju vad jag känner. Men hur ska jag, som aldrig vet vad jag vill, kunna bestämma det??

Ena stunden vill jag göra slut. Direkt. Det får vara nog. Jag hatar det här. Jag vill inte leva så här. Jag vill att det ska hända nåt nytt nu och jag tänker inte gå och vänta på att T ska komma på om han vill flytta ihop med mig eller inte. I nästa stund tänker jag att jag ändå vill fortsätta att vara tillsammans med honom för att jag älskar honom.

Men jag vill inte ha det så här och då måste jag väl göra något åt det!? Jag vill flytta till T och börja plugga eller skaffa ett nytt jobb där. Får jag inte det så vill jag göra slut! Jag vill inte hela tiden anpassa mitt jävla liv efter T. Jag vill isf försöka hitta nån annan så fort som möjligt! Det låter ju helt sjukt och det kommer inte bli så heller naturligtvis. Men jag önskar att jag bara kunde sluta vara kär på kommando och börja gå ut och festa igen, träffa vänner, ha kul, träffa nya killar..

Jag är så trött på allt! Jag vill bara inte ha det så här. Inte som det är nu! Jag har sagt det hundra ggr till T, men det hjälper inte. Hur ska det hjälpa? Jag vill inte ha något distansförhållande!!!!!!! Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!! Jag önskar att jag var beslutsam, att jag visste vad jag ville!! Att jag var modig! Men jag är inte det. Jag är en stor fet mes som bara sitter och hetsäter och tycker synd om mig själv. Jävla idiot.

Nu m å s t e jag bara äta upp den här skiten så jag kan gå och spy! Orkar inte lägga mig halv ett igen när jag går upp sex. Det funkar inte! Jag kommer börja gråta på jobbet. Dessutom måste jag nu jobba in en sjuhelvetes massa timmar imorgon och på torsdag. Kul. Jag önskar att jag dog i sömnen.

Graviditeter

Jag har fått veta en hemlighet ♥. Den är så ny så jag vågar knappt skriva vad det är här. Min kompis är gravid! Men än så länge bara i 7:e (el eg 5:e, vet inte riktigt hur man räknar) veckan. Jag är glad för hennes skull, men ledsen för min egen.

Har haft ömma och svullna bröst några dagar nu och känt mig lite illamående till och från. Är liite halvt orolig att jag råkat bli gravid igen och har tänkt mkt på det just idag. Och så fick jag veta detta, att min kompis alldeles nyligen blivit gravid!

Jag kan inte riktigt hjälpa att jag gråter. Jag är dum i huvudet men jag ångrar aborten! Jag ångrar mig så in i norden!! Jag önskar att jag hade behållit det barnet. Då hade jag varit på väg att flytta till T nu, det är jag övertygad om. Allt hade varit så mkt lättare. Barnet hade fått besluta istället för mig. T hade fått bli "den rätte" och all tvekan hade automatiskt försvunnit.

Nu sitter jag här ensam. T vill inte flytta ihop med mig längre (inte nu iaf). Jag måste flytta ut ur min studentetta snarast möjligt. Jag förblir ensam i säkert minst ett år till. Jag orkar inte med det här livet. Jag vill inte ha det! Jag vill inte att det ska vara som det är! Jag önskar att jag hade behållit barnet för då hade allting löst sig. Jag hade älskat både det och T över allt annat på jorden, det vet jag.

Nu känns det som jag inte vill ha några barn längre för att det inte är rättvist mot det jag hade. I alla fall inte med T. Det är onödigt att ha tagit bort ett barn om vi ändå skulle vara tillsammans resten av livet, då kunde vi ha behållit det! Jag vet att det är knasigt att resonera så här, men det skiter jag i! Det är så jag känner!

Ska jag skaffa barn så får jag träffa någon annan, så det är lika bra att vi gör slut direkt. Dessutom vägrar jag att bo ensam ett jävla år till! Jag tänker träffa någon som vill flytta ihop med mig och skaffa familj med mig. Går inte det så tänker jag vara ensam. Jag orkar inte med att bara ses på helgerna, plågas ihjäl varje gång T åker och må skit och hetsäta i veckorna. Jag orkar bara inte med det längre! Jag vill inte ha det så!

Jag vill ha barn innan jag fyller 30! Jag vill inte bli en gammal mamma! Jag kan lika gärna bli mamma nu. Jag pluggar ju ändå inte och vet inte vad jag vill bli och jobba med. Tror inte att jag kommer komma på det nånsin. Mina kompisar är klara med festandet. Det är jag egentligen också. Jag har hamnat i ett mellanläge i livet som jag hatar! Jag vill ha förändring! Jag orkar inte stanna här längre! Jag vill skaffa familj! Jag behöver något att leva för!!!!!! Som det är nu är mitt liv HELT meningslöst.

Sista året

Förut tänkte jag att jag ska dö innan jag fyller 30, men nu när det blev 2010 och jag kom på att i år har jag haft ätstörningar i 10 år (bulimi med kräkningar i 5 år), så kände jag att det får vara nog. Jag tänker inte ge mig själv mer än det här året. Blir jag inte frisk nu så blir jag det aldrig. Jag har försökt och försökt och försökt och misslyckats och misslyckats och misslyckats i tio år!

Visst, jag kanske mest har försökt gå ner i vikt och inte försökt att bli fri från ätstörningen... men jag har försökt få hjälp av sjukvården. Har läst en massa information om bulimi på internet. Ändå har jag ingen aning om hur jag ska bli fri från skiten! Jag tror tyvärr inte att jag kan blir frisk. Kanske bättre. Det kan jag säkert bli om jag träffar nån kille som orkar med mig, bor med mig, och som vill och försöker stötta mig helhjärtat. Men helt frisk? Neej, det kan jag inte tänka mig. Jag kan bara inte tro det.

Jag orkar bara inte leva så här längre. Det är inget liv. Inget roligt, inget vettigt, inget meningsfullt liv. Och jag kan faktiskt välja om jag ska leva eller inte (om jag inte råkar ut för nån olycka eller dör av nån sjukdom då ^^), frågan är bara om jag vågar ta ett beslut.

Hade jag behållit barnet tror jag inte att jag hade tagit livet av mig. Då hade jag haft något att leva för. En pojkvän räcker tyvärr inte för att göra livet meningsfullt, iaf inte om han inte finns här för mig hela tiden. Och det förstår jag ju att jag inte kan kräva.

Grät över min vikt för första ggn på min 18-års dag (vad jag minns) och nu i maj fyller jag 28 år. Ju längre jag lever desto mer hatar jag mig själv. Det finns ju så många andra människor som är lyckliga, kämpar för sitt liv, som vill leva! DOM kan få leva, NI kan få leva, men JAG vill inte!! Stackars, stackars mamma som fick ett sånt idiotiskt, missbildat, missfoster till dotter som inte klarar av livet =(. Jag vet inte HUR jag ska göra för att tycka att livet är meningsfullt!? Det går inte, jag orkar inte! Förlåt.

Tänker tillbaka...

...på när jag var yngre, typ tonåren. Jagade mina föräldrar med kniv en gång hehe. T blev nästan äcklad(?) när jag berättade det för honom. Flera gånger kommer jag ihåg att jag låg på golvet och grät tröstlöst och mina stackars föräldrar stod som handfallna bredvid och visste inte vad dom skulle göra. En gång när jag bodde med min expojkvän en sommar i hans mammas hus låg jag och grät och skrek tills min pojkvän kom och sa att det var några som gått förbi på gatan och kommit och frågat vad det var frågan om.. och att jag måste sluta skrika och gråta...

När jag bodde ett år med min dåvarande pojkvän grät jag i princip varje dag, startade bråk och sårade honom något så fruktansvärt, jag var riktigt riktigt elak. Vi slogs t o m på slutet, innan han hade vett att flytta därifrån. Hetsåt så fort jag hade tillfälle, men när jag inte kunde det gick min smärta ut i aggressioner mot honom istället =(.

Inte förrän nu fattar jag att det var ångest redan då. Då trodde jag väl att jag var knäpp och var fruktansvärt ledsen "bara", utan nån egentlig anledning alls =(.

Jag vill gärna bråka med mamma eller pojkvän och såra, hata och vara arg,  för att sedan bli mer ledsen, ångerfull och trösta och tröstas. Är jag ensam lindrar jag ju ångesten med hetsätning, men kan jag inte det blir jag vansinnig på närmast närstående istället =(.

Det är som om jag straffar mig själv genom att vara så elak så att folk (som jag absolut inte vill vara utan) börjar hata mig och lämnar mig eller blir arga tillbaka. Stört. Jag sa till T häromdagen, när vi grät båda två p g a mitt depressiva humör, att vi ska sluta träffas och att han bara kommer förstöra sitt liv om han är med mig osv. Men nån timme senare är jag ju "som vanligt igen". Kan prata om vanliga saker, skratta och vara glad som vem som helst.. så jag förstår ju att det inte är lätt att förstå sig på mig =/.

Jag vill vara arg, sparkas, slåss och hata samtidigt som jag vill att den som blir utsatt för det bara ska krama mig, hålla om mig och älska mig. Tomheten, hopplösheten och ledsenheten, är det inte det som är ångest? Som en värk som inte går att ta på.

När jag slutade med p-piller slutade jag så småningom att gråta varje dag. Jag vet inte om det har ett samband, men jag tror definitivt att det var dom som startade ätstörningen iaf. Blev sötsugen --> började köpa godis --> gick upp i vikt --> började kompensera för det genom att banta --> började hetsäta p g a hunger.. osv.

Jaa, hehe. Märks det att allt känns hopplöst idag? Imorgon vill jag inte vakna.