Ätstörning

Usch, jag orkar inte med en samtalskontakt längre, inte en jävla sekund längre! Vet inte hur jag ska göra. Det blir inte bra för någon av oss om jag står kvar trots att jag inte orkar. Men jag vet inte hur hen(! första ggn jag använder det ordet tror jag^^) ska klara sig utan mig. Men det är väl upp till Gud, inte till mig. Jag ansvarar inte för andra människor. Jag ansvarar bara för mig själv.

 

Kanske skulle jag orka om jag inte lyssnar av telefonsvararen när hen har pratat in? Oftast är det hens meddelanden på telefonsvararen som är så outhärdligt jobbiga- Hen accepterar inte mig som jag är, utan jag borde göra si och så och inte vara si och så. Ändå tycker jag att jag verkligen försöker ta hänsyn till hens svårigheter. Hen har ingen aning om hur jag har det. Hur mycket jag kämpar med att stå ut. Men hen har det ju så otroligt mycket jobbigare och svårare än jag har det... så jag borde orka med?

 

Men jag orkar inte mer. Detta måste få ett slut 2019. Jag tror jag överätare mycket på grund av den här personen. För att jag blir så arg och ledsen och förbannad på hen. Jag kan ju inte offra min abstinens för en annan person, som dessutom inte kommer att bli hjälpt då, om jag tar återfall.

 

SUCK. Jag hatar detta. Jag ska vända mig till Gud. Jag ska bli bättre på att be det här året. Jag ska bli bättre på att överlämna alla mina angelägenheter till Gud. Jag vill bli bättre på att ringa ut också. Har sååå himla svårt för det. Det tar emot enormt mycket.

 

Nu vill jag bara äta glass och dränka mina bekymmer =(. Men känslorna är ju inte farliga. Jag känner så här nu, vad det nu är jag känner. Jag är så dålig på att komma på ord. Att formulera mig. Jag fick lite hjälp av min sponsor härom dagen: Vanmakt, obeslutsamhet, otillräcklighet. Ja, jag känner nog alla dessa känslor just nu.

 

Jag kommer att äta glass nu istället för att gå och lägga mig. Jag skulle ju också kunna gå och lägga mig, kl är snart 22. Men jag kommer inte att hetsäta, och jag vill inte överäta. Jag är ledig imorgon, men jag vill lägga mig tidigt ändå egentligen.

 

Håller på att möblera om. Fick hjälp av boendestöd idag att flytta mina bokhyllor och nu håller jag på att rensa lite bland gamla skolgrejer och ställa tillbaka böcker och pärmar igen. Men vill nog lägga ner för idag nu och kolla lite på TV och äta glass ist (glass som blev över efter nyår, vegansk glass, annars köper jag ju inte glass hem).

 

Spännande med ommöblering iaf =). Jag har köpt en soffa! Kanske skrev det i förra inlägget? Den kommer på torsdag morgon iaf, så därför ville jag flytta bokhyllorna idag när jag hade hjälp av boendestöd. Borde väl kunna få sådan hjälp av någon kompis (så gör väl andra?). Men känns som jag inte har några kompisar direkt längre. Dock ber jag ju inte om hjälp heller. Kanske skulle någon ställa upp om jag bara frågade..

 

Jag funderade på om jag skulle börja springa 10 min om dagen igen, från och med idag. Men nä, blev inte så. Isf hade jag velat springa tidigare på dagen. Men det finns ju alltid ursäkter. Hade kunnat springa i mörkret när jag kom hem. Suck igen. Täntke ta tre djupa andetag varje timme. Har jag gjort det då? Nä, det blir inte av.

 

Just nu känner jag så här, och det är OK! Det är det viktiga. Jag får känna alla känslor jag känner. Jag behöver inte "tysta" dem med mat/ätande. Jag mår inte bra just nu, jag känner mig rastlös, otålig, ledsen. arg, bitter, frustrerad, otillräcklig. Samtidigt känner jag mig lite glad för ommöbleringen. Lite glad för att jag äntligen hittat en soffa jag vill ha (och har köpt), som dessutom är begagnad =). Det finns mycket bra i livet också. Varför låta något som jag faktiskt inte måste ta på mig, dra ner mitt liv i mörkret? Jag ansvarar inte för den här jobbiga människan som jag försöker hjälpa. Jag har gjort allt jag kan, och är inte hen nöjd eller accepterar det jag kan ge, då får det vara. Varför stå kvar när det förgör mig? Men hen kommer att anklaga mig för att det är mitt fel att jag inte orkar stå kvar, och det är jag rädd för. Jag är rädd för vad hen ska tycka och jag är rädd att hen inte får någon hjälp i sin svåra situation av någon annan =(. Jag tror ingen orkrar med den här stackars, svårt sjuka, människan. Suck.

 

Nä, nu får jag ha skrivit klart för idag. Jag kan ju alltid blogga mer imorn. Imorn är en ny dag.

 

Godnatt.