Sjukt trött
Har börjat med ett magpulver som sla "läka" tarmen. Har tillslut gått på all reklam på FB och Instagram... Svindyrt. Nästan 800 kr för en månad 🙄. Började i typ torsdags eller nåt. Möjligen att jag haft lite mindre svullen mage och lite mindre gaser. Men nu senaste kvällarna har jag ätit lite mer, och genast lite mer gaser dagen efter. Också ätit lite mer frukt.. Suck.
Igår var jag trött. Idag sjukt trött. Vet inte riktigt varför. Sov ändå minst 7,5 h i natt 🙄. Behöver eg mer sömn, men blir typ aldrig i veckorna...
Går bättre och bättre med J iaf. Tycker han tar lite mer initiativ. Verkar nästan som han längtar lite efter mig nu t o m, när vi inte setts sen i måndags. Men inget sex blev det då, bara en serie...
Fortf lite orolig hur det är med attraktionen och åtrån. Vill ha MKT mer av den varan. Kan det också komma senare? Öka? Har bara varit med om att den är störst i början... 😕.
Tillfrisknande
Har mest skrivit deppiga relationsinlägg det senaste tror jag 🙄. Men när det kommer till maten så måste jag väl ändå skriva något positivt. Jag är så sjukt mkt bättre i min ätstörning nu. Nästan frisk tror jag 🙄.
Överäter med acceptans. I lördags var jag och fikade med J. Jag åt en cheesecake-aktig grej som var lite "för mkt" när jag ätit upp hela. Kände liksom näästan illamående och att jag absolut inte ville ha mer. Den känslan som så många gånger gjort just att jag bara vill ha mer, och mer och mer, för jag har ändå ätit för mkt.
I söndags kände jag som en normal människa, att jag helt enkelt inte skulle vilja ha mer. Inget mer med det. Vi åkte hem och dagen fortsatte. (!)
Det är ju helt otroligt egentligen! Efter 20 år!! Mer än 20 år!
Tack alla "all-in"-youtubers säger jag bara ❤️.
Kärleksbekymmer
Åt helvete med allting! Idag har jag träffat J på dagen, vi var iväg på en grej. Efteråt frågade han inte om jag ville följa med till honom eller om vi skulle ses nåt mer. Vi bestämde iaf att ses på kvällen (jag föreslog igen vad vi skulle göra) han hakade på, sen frågade jag om han ville följa med mig hem, och det ville han. Klart som fan jag tror att vi ska ha sex när vi inte setts på nästan en vecka! Men nej, vi kollar på en serie som iaf jag, och han också inte verkar tycka är så bra!? Jag tar initiativ att kyssa honom några ggr, visst, han kysser ju tillbaka, men ingenting mer. Inte minsta tecken på att han vill nåt mer. Han kollar mest mobilen och kollar upp saker vi pratar om.
Jag är så ledsen. Nu har jag äntligen träffat en kille jag blir kär i. Och så verkar han helt asexuell, eller homosexuell, eller bara inte attraherad av mig. 😪😪😪
Varför är livet så jävla pissigt. Jag orkar inte försöka mer. Jag vill inte försöka mer. Även om han säkert skulle haft, eller försökt ha, sex med mig om jag hade varit ännu mera på och verkligen visat att jag ville det. Så hur kul är det för mig att aldrig få känna att han verkligen vill ha sex med mig?
Då kan det lika gärna vara 😪. Usch, det är så himla tråkigt 😪. Jag vet inte vad jag ska göra 😪.
Vi ska ses imorn igen och åka iväg och äta ihop. Känner att jag måste säga nåt, men vet inte hur. Är livrädd för att jag kommer låta anklagande och då kommer han ju verkligen tappa all attraktion till mig, om han nu hade nån alls 😪. Åå suck 😪. Vet inte vad jag ska göra och vad jag ska säga!! 😪😪
Vidriga kropp
Jag hatar mitt liv.
Idag önskar jag bara att jag varit och dansat. Istället är jag hemma, överätit, ensam, och känner att livet aldrig kommer bli bättre. Jag hatar min mage, svullen och gasig. Ju mer jag tränar, desto fulare blir min kropp. Mina obefintliga bröst blir ännu mindre (hur f-n är det ens möjligt!?), och mina feta lår blir ännu fetare. Jag blir mer och mer oproportionerlig.
Man ska tänka positivt. Tänka snälla saker. Tänka på allt jag har, allt min kropp klarar, vara tacksam. Orka. Orka leva.
Orka vara snäll. Orka vara den som visar hur jag vill ha det. Orka vara den som tar initiativ. Orka att inte klaga.
Orka ta tag i något överhuvudtaget!!!
Orka öppna posten. Orka orka orka. Jag orkar inte mer.
Orka vara förstående mot mig själv. Jag har sovit alldeles för lite senaste nätterna, och veckorna. Har pollenallergi eller nåt. Jag är TRÖTT.
Men man får väl också känna att man inte orkar mer?
Jag vill ha nån som vill vara med mig, ha sex med mig, längtar efter mig, skriver godmorgon till mig för att han tänker på mig när han vaknar.
Men vad kan jag kräva? Inget. Jag kan vara mot andra som jag vill att de ska vara mot mig. Jag kan vara den som skriver godmorgon, som längtar, som vill ha sex och visar det. Kan jag det? Orkar jag? Vågar jag?
Att dö är enklare. Att bara få försvinna. Att få försvinna från detta pissiga liv. En del tycker att det är fantastiskt, jag kan tycka det ibland. När jag är kär och lycklig. När känslan är besvarad.
Nu känner jag bara att jag tappar det mer och mer. För några månader sen var jag mest kåt hela tiden, men utan gensvar har det svalnat. Känner mest sorg och ledsenhet och ensamhet.
Och så skäms jag över min fula kropp som jag inte kan acceptera. Och det är väl första steget att vända på om jag ska kunna ha en lyckad kärleksrelation med någon? Och ORKA göra det. Fy fan vad mkt jobb som kommer krävas för att jag ska acceptera min kropp och min pinsamma mage. Vet inte ens var jag ska börja. Orkar inte. Vill inte.
Vill vara någon annan. Eller försvinna, så kan andra vara lyckliga istället, som kan vara det.
Vill dö
Igen. Igen och igen och igen. Känner mig deprimerad. Igår var var jag ute med vänner. Det var jättetrevligt. J var också med. Men det var jag som tog hans hand på tåget. Han tog aldrig min på vägen hem.
Åkte hem till honom på natten, kom väl dit 0330, och sov över. Han bara släckte lampan och sa inte ens godnatt!? Rörde mig inte.
Tillslut sa jag godnatt och tog hans hand en stund. Men snacka om att jag bara låg och önskade att jag aldrig åkt dit 🙁. Hade sån lust att bara stiga upp och cykla hem igen. Önskar jag hade gjort det.
På fm var det (såklart) jag som tillslut tog initiativ till sex. Det blev inte heller särskilt lyckat, men verkade iaf som han ville när jag tog initiativ. Men grubblat hela dagen på om han nånsin tagit initiativ om inte jag gjort det.
Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske borde gå och prata med någon? Jag borde väl bara fortsätta ta initiativ kanske. Vara beredd på att få nej ibland? Han verkar ju ta efter mer och mer även om det går extremt långsamt. Nu tar han oftare initiativ till att kyssas. Han tar på mig lite mer. Så det kanske kommer?
Samtidigt orkar jag inte. Vill inte. Vill känna att han vill ha mig. Åtrår mig. Att HAN tar initiativ.
Vill inte gå vidare heller. Vill inte ha nån annan. Vill inte göra slut. Vill inte såra honom heller med några himla anklagelser, som jag är expert på.
Jag vill inte bli äldre. Det är för sent att skaffa barn nu. Vill inte vara en gammal förälder, som mina föräldrar var. Jag vill vara en ung förälder. Jag vill börja om, leva om mitt liv. Jag hatar mitt liv. Jag hatar att bli äldre. Jag vill inte vara med om en födelsedag till.
Ikväll har jag överätit. Jordnötter, mackor, pepparkaksdeg. Usch. Tog väl igen för igår kanske. Men jag mår inte bra. Tänker på hur lite Jonatan förmodligen har ätit. Han äter riktig mat, inget snask. Plus att han varit aktiv och ute hela dagen. Jag har suttit i soffan och ätit. Och tyckt synd om mig själv.
Önskar jag kunde prata med nån om hur jag känner. Önskar jag kunde prata med J.
Jag hatar hur jag ser ut nu. Hatar att se mig själv på bild. Blir alltid så ful, skäms över att visa bilden, och titta på den. Vill helst inte se mig själv längre.
Om jag ändå bara vågade ta livet av mig, och på något sätt kunna göra det utan att S skulle bli ledsen. Men ska man verkligen leva för någon annans skull?
SUCK.
Tankar
Idag träffades vi, jag och J. Jag tänkte att nu får han ta initiativ om han vill något. Det blev lite kyssar när jag kom. Lite kyssar efter maten, och när jag skulle hem. Inget annat. Han smekte mitt ben lite i soffan, men vore väl extremt konstigt annars när jag hade mitt ben över hans.
Känns som att vi lika gärna skulle kunna vara bara vänner =(.
Vi pratade iaf en del idag. Och det har jag ju också saknat. Vi kanske lärde känna varandra lite mer idag?
Känner bara att jag bara hittar fel. Han är trevlig, snäll, bra på alla sätt egentligen, men jag saknar den där åtrån. Jag vill känna att han vill ha mig, hela tiden. Att han tänker på mig, inte kan slita sig ifrån mig. Att han vill ta på mig, känna min hud, ha sex med mig.
Det känner jag inte =(.
Jag fick lite ont i magen och gaser efter maten nu ikväll. Undrar om jag nånsin kommer våga stanna och sova med honom igen.
Var bättre förr, med bulimin. Det hjälpte mot gaser, att kräkas ^^.
Fin kille
Jag vill blogga idag. Men hinner inte. Stress hela dagen. Ont i magen. Gaser. Skulle träffa J, men jag orkade eg inte, och tillslut blev det ändå bestämt imorn för att jag var för stressad 🙁. Känner mig så dum. Varför sa jag inte bara det direkt igår kväll när jag redan då gissade att jag inte skulle orka, att det skulle bli för mkt idag??
Det magonda släppte nästan direkt efter att vi bestämt att inte ses idag. Då kunde jag ha en lugn kväll hemma ist. SUCK.
Hur kan jag ändå få ha träffat en sån fin kille? Han verkar inte ens blivit sur, utan skrev bara att då ses vi imorn istället, typ.
Jag längtar till imorgon 😍. Men borde sova för länge sen, så jag orkar imorgon...
Godnatt.
Just det, skulle ju skriva att jag kunde äta som jag ville ikväll också och tillät mig göra det. Tre eller fyra(?) tortilla med vegokebab, ris, bönor, grönkål och lite annat. En skål, kanske 1-1,5 dl salta jordnötter, ett äpple. Skulle ätit ett par bitar 90%-ig choklad också om jag hunnit 🙄. Ganska ordentligt mätt, men ändå ganska skönt mätt. Nöjd. Inte sugen på massa annat mer.
Asexuell?
Jag undrar verkligen om J är kär i mig. Han kanske är homosexuell, men vill försöka att inte vara det? Eller asexuell...
Borde man inte vilja ha sex typ varje gång man ses, när förhållandet är helt nytt och man bara ses typ en till två ggr per vecka?
Har varit så gasig i magen och det har varit helt eländigt i några dagar. Undrar om det hänger ihop med överätning, eller att äta på natten som jag gjorde i fredags...
Idag har jag inte haft mkt gaser, och också ätit ganska lite sen middag igår..
Vet varken ut eller in med nånting. Är trött på allt, samtidigt som jag borde vara tacksam. Är lite tacksam ändå 🙄.
Godnatt.
Suck, hopplöst att hitta orsaken..
Alla hjärtans dag
Jag har överätit åtminstone tre kvällar i rad. Men mindre igår ändå. Idag åt jag både snacks och en skål yoghurt med granola och annat när jag kom hem från J, men behövde nog det. Inte ätit jättemycket idag.
Idag tog J på mig lite mer ändå tycker jag. Han tog t o m handen innanför min tröja, vilket jag verkligen undrat tidigare varför han inte gör. Hur han inte kan vilja känna min hud...
Men, han verkar föredra att göra annat framför att ha sex. Suck. Jag tycker ändå sååå mkt om honom. Älskar att vara nära honom.
Jag drack drygt en halv flaska vin. Fick lite gaser och ont i magen, som gick över när jag kom hem och åt 🙄. Suck. Kommer vi nånsin kunna umgås som ett par? Vara med varandra en hel dag, flera dagar? Kunna sova med varandra? Vi har fortf svårt att prata med varandra, svårt att lära känna varandra.
Att allt ska vara så svårt och jobbigt! 🙁
Men är ändå lite härligt. Att äntligen få vara kär igen, och att ändå vilja ha nån som verkar vilja ha mig..
Välja acceptans?
Ikväll är jag så nära att kräkas. Vet inte när jag gjorde det sist. 2020, 2021?
Har överätit nötmix, torkade bär, och yoghurt med müsli, och pizza innan det. Känner känslan av att vilja fortsätta. Äta upp allt och kräkas. Börja om imorgon. Det är väl det som kallas "urge" på engelska. Det är det jag känner nu. Min magsäck är full. Fullproppad. Hatar den känslan. Vill känna mig tom, älskar att känna mig tom.
Det är också nu jag vet att jag kan välja. Jag kan välja sjukt eller friskt. Jag kan acceptera, stanna kvar i känslan utan att agera. Jag kan välja att må skit hela dagen imorn för att jag tryckt i mig all denna mat ikväll... SUCK.
Välja att acceptera skiten. Välja att bli frisk? Välja att inte träffa J imorn om han vill träffa mig, för att jag kommer må skit, ha en svullen mage, gaser.
Jag är ledsen. Hatar mitt liv. Skulle dansat igår, och idag. Men har bara inte orkat.
Har gaser i magen varje dag. J verkar inte vilja träffa mig så mkt som jag vill träffa honom. Han har inte tagit initiativ till sex nångång. Han tar knappt på mig, på min hud. Varför gör han inte det? Det enda jag vill är att vara med honom. Känns hans hud mot min. Ha sex med honom morgon och kväll, och på lunchen.
Ändå vill jag inte träffa honom p g a mina magproblem, pga att jag knappt har några bröst. Vågar inte visa mig naken för honom. Hatar mitt fett på magen, feta lår och rumpa. Hatat min oproportionerliga kropp. Ibland tycker jag att jag är sexig, ibland. Men när jag ser bilder på mig själv nu för tiden ser jag förjävlig ut.
Varför kan jag inte bara vara tacksam? Tacksam att jag ändå är så sjukt mkt bättre i min ätstörning? Nästan normal nu? Tacksam att jag börjat dejta. Att det ändå finns en kille jag är kär i som skriver att han längtar efter mig och vill träffa mig??
Jag kanske inte kan få allt precis som jag vill ha det och önskar det skulle vara. Jag är inte gud. Jag kanske kan få det väldigt bra ändå, om jag bara skulle acceptera det som är?
Jag förstår mig inte på mig själv. Alla krav jag ställer på allt och alla. Istället för att bara vara tacksam över allt fint jag får, trots alla mina fel och brister.
Ingenting blir bättre av hetsätning och kräkning nu. Kortsiktigt kanske, men inte långsiktigt. Och det är långsiktigt jag vill träffa J ❤️.
Det är konstigt vad svårt vi har att lära känna varandra. Han vet ju knappt nåt om mig känns det som. Och jag knappt nåt om honom. Tänk om vi inte passar ihop ändå 🙁. Jag är så rädd för det. Jag vill passa ihop med honom.
Vi kan inte sova ihop, och knappt ha sex ens. Och vi verkar ha så olika behov av det. Hur ska vi då få det att funka? Kommer jag kunna acceptera det? Jag har väldigt svårt att se det, och det gör mig ledsen och rädd. Jag vill ha honom. Så mkt! Så så så mycket!
Tror det hjälper lite att skriva av mig här iaf. Har ingen att prata med. Min stackars kollega, och även min fd kollega, får hör mig beklaga mig över J 🙄. Men är väl bättre att jag beklagar mig för dom, än att klaga direkt till J. Då lär han inte vilja ha mig alls.
Tänker på honom hela dagarna. Vet inte vad det är, varför jag blivit så kär i honom. Gissar på feromoner 😝. Å suck, vad jag längtar efter honom. Önskar bara min mage kunde vara normal, så jag vågade träffa honom och vågade sova med honom.
Får se om jag och min proppfulla mage kan sova ngt i natt. Suck igen. Godnatt.
Välja acceptans?
Ikväll är jag så nära att kräkas. Vet inte när jag gjorde det sist. 2020, 2021?
Har överätit nötmix, torkade bär, och yoghurt med müsli, och pizza innan det. Känner känslan av att vilja fortsätta. Äta upp allt och kräkas. Börja om imorgon. Det är väl det som kallas "urge" på engelska. Det är det jag känner nu. Min magsäck är full. Fullproppad. Hatar den känslan. Vill känna mig tom, älskar att känna mig tom.
Det är också nu jag vet att jag kan välja. Jag kan välja sjukt eller friskt. Jag kan acceptera, stanna kvar i känslan utan att agera. Jag kan välja att må skit hela dagen imorn för att jag tryckt i mig all denna mat ikväll... SUCK.
Välja att acceptera skiten. Välja att bli frisk? Välja att inte träffa J imorn om han vill träffa mig, för att jag kommer må skit, ha en svullen mage, gaser.
Jag är ledsen. Hatar mitt liv. Skulle dansat igår, och idag. Men har bara inte orkat.
Har gaser i magen varje dag. J verkar inte vilja träffa mig så mkt som jag vill träffa honom. Han har inte tagit initiativ till sex nångång. Han tar knappt på mig, på min hud. Varför gör han inte det? Det enda jag vill är att vara med honom. Känns hans hud mot min. Ha sex med honom morgon och kväll, och på lunchen.
Ändå vill jag inte träffa honom p g a mina magproblem, pga att jag knappt har några bröst. Vågar inte visa mig naken för honom. Hatar mitt fett på magen, feta lår och rumpa. Hatat min oproportionerliga kropp. Ibland tycker jag att jag är sexig, ibland. Men när jag ser bilder på mig själv nu för tiden ser jag förjävlig ut.
Varför kan jag inte bara vara tacksam? Tacksam att jag ändå är så sjukt mkt bättre i min ätstörning? Nästan normal nu? Tacksam att jag börjat dejta. Att det ändå finns en kille jag är kär i som skriver att han längtar efter mig och vill träffa mig??
Jag kanske inte kan få allt precis som jag vill ha det och önskar det skulle vara. Jag är inte gud. Jag kanske kan få det väldigt bra ändå, om jag bara skulle acceptera det som är?
Jag förstår mig inte på mig själv. Alla krav jag ställer på allt och alla. Istället för att bara vara tacksam över allt fint jag får, trots alla mina fel och brister.
Ingenting blir bättre av hetsätning och kräkning nu. Kortsiktigt kanske, men inte långsiktigt. Och det är långsiktigt jag vill träffa J ❤️.
Det är konstigt vad svårt vi har att lära känna varandra. Han vet ju knappt nåt om mig känns det som. Och jag knappt nåt om honom. Tänk om vi inte passar ihop ändå 🙁. Jag är så rädd för det. Jag vill passa ihop med honom.
Vi kan inte sova ihop, och knappt ha sex ens. Och vi verkar ha så olika behov av det. Hur ska vi då få det att funka? Kommer jag kunna acceptera det? Jag har väldigt svårt att se det, och det gör mig ledsen och rädd. Jag vill ha honom. Så mkt! Så så så mycket!
Tror det hjälper lite att skriva av mig här iaf. Har ingen att prata med. Min stackars kollega, och även min fd kollega, får hör mig beklaga mig över J 🙄. Men är väl bättre att jag beklagar mig för dom, än att klaga direkt till J. Då lär han inte vilja ha mig alls.
Tänker på honom hela dagarna. Vet inte vad det är, varför jag blivit så kär i honom. Gissar på feromoner 😝. Å suck, vad jag längtar efter honom. Önskar bara min mage kunde vara normal, så jag vågade träffa honom och vågade sova med honom.
Får se om jag och min proppfulla mage kan sova ngt i natt. Suck igen. Godnatt.
500*6=3000
Jag har ätit naturgodis, ca 3000 kcal bara i em 😅. Så sjukt eg. Lite sjukt är det väl?
Missbruk
Missbruk. Maktmissbruk. Eller bara överätning, hunger. Illamående.
Ikväll har jag varit ute och dansat. Var (såklart) hungrig när jag kom hem närmare 03:30. Åt yoghurt med flingor. Sen salta nötter, sen en stor macka, sen mer yoghurt och snacks från förra lördagen. Överåt. Åt upp nästan alla ostbågar, sen kände jag mig Illamående, har ätit för mkt. Skulle jag äta upp det lilla som var kvar när jag ändå ätit nästan allt? Vill ju inte ha kvar skiten heller...
Men nej, jag gjorde inte det! =O Varför göra mig ännu mer Illamående? Jag kräks ju inte längre. Jag accepterar.
Men en natt som idag vore det jävligt skönt att bara kräkas upp skiten... =(
Lägger mig nu med full mage och vill dö. Jag har världens finaste kille jag dejtar, och ändå vill jag dö. Han är så sjukt smal. Det tänker jag på hela tiden. Tänker på hur lite han måste äta jämfört med mig. Han skulle aldrig trycka i sig så mkt som jag har gjort i natt. Det kan jag inte tänka mig. Har iofs svårt att tänka mig att nån annan skulle göra det, förutom en bulimiker då. Usch.
Fy fan för livet ibland. Älskar att dansa. Hatar att äta. Eller hatar att överäta rättare sagt, särskilt ensam, på natten. Usch. =(
Inte mkt ätstörning kvar nu?
Jag måste ju bara skriva en statusuppdatering om ätstörningen också.. i lördags hade jag förfest hos mig, och köpte hem några påsar snacks och jordnötter.
Och jag har inte ätit upp alla rester!!!!
Visserligen åt jag upp ganska mkt av det som var kvar i skålarna i söndags, mer än vad jag mådde bra av. Men, det fanns kvar i påsarna och de har jag i skafferiet!
Igår åt jag en del jordnötter, och idag lite av allt med S, men åt ändå så det kändes lagom, har inte proppat i mig, och det är kvar jordnötter i skålen som jag ställde in i skafferiet!!!
Är inte det friskt, så säg!? 🙂
Och det är tack vare "all in"-tänket skulle jag säga. Jag tillåter mig, vad jag vill, när jag vill hur mkt jag vill. Men försöker ju äta mat först, för att jag mår bäst av det, om jag är hungrig.
Idag var jag så sjukt hungrig på kvällen. Troligen pga tuffa träningspass både igår och i förrgår. Och jag orkade inte ens vänta på tortellonin att koka 3 min... så jag åt yoghurt med granola under tiden. Och det kändes helt OK, för jag var ju sjukt hungrig! 🙂
ensam
Jag känner mig ledsen och ensam. Ska det vara så när man dejtar någon?
I lördags var vi ute på krogen. Förfest och sen utgång. Var år och där sen. Jag känner mig som 26, inte som 40. Älskar att dansa. Hoppa, röja loss på dansgolvet. Vi var ute till de stängde. La oss väl vid 05.
J var med. Jättekul och trevligt hela kvällen. Till vi skulle bestämma om vi skulle sova ihop eller inte. Då funderade han på att sova själv, jag ville sova ihop så då gjorde vi det.
Jag ville såklart ha sex, men han verkade trött.. Idag var han också trött. Inga initiativ. Inte förrän jag sa att jag skulle gå upp, typ kl 13.
Han hör inte av sig. Varken på lördagen innan, eller söndagen efter. Bara efter att jag hört av mig. Borde väl hitta nån annan, nån som vill vara med mig lika mkt som jag vill vara med honom. Men jag är ju kär i den här killen. Jag vill ha honom nu. SUCK.
Hatar allt. Orkar inte jobba imorn. Orkar inte vara ensam. Vill bara träffa J. Samtidigt har jag haft så svullen ch gasig och ond mage den här veckan, så hade väl inte velat träffa honom p g a det. Men önskar ändå att han hade velat träffa mig.
Jag undrar om han vill träffa mig igen. Och när. Om två veckor? Orkar inte med att ses så sällan. Orkar inte, vill inte =(.
Det pissiga livet, som ändå ibland är lite bra
Ikväll har jag överätit, yoghurt med havregryn och granola, efter middagen. Som var alldeles för sen.
Tränade två pass igår också. Kanske andra ggn det händer i mitt liv. Kroppen blir väl chockad, hungrig? Jag vet inte. Uppblåst mage hade jag också. Stressad. Trött på allt.
Ikväll lägger jag mig för sent. Automatiska tankar om att jag vill dö. Så sjukt. Jag får ju dejta en jättefin kille som verkar vilja dejta mig. Ändå är jag missnöjd. Skäms över min kropp. Skulle aldrig våga visa mig naken. Hur kan man ens dejta nån då? =(
Vi kommer inte ses på en vecka. Sen blir det väl inte på en vecka igen för att han ska bort. Börjar tvivla så fort vi inte ses, han hör inte av sig på hela dagarna. Men jag är ändå kär i honom. Vill ha honom. Och då får jag väl acceptera? Acceptera honom som han är? Han får ju acceptera mig som jag är. Antar jag. Suck.
Jag har inte ens nämnt mina ätstörningar för J än. För H berättade jag efter några dagar ^^. Så olika det är med olika personer, hur snabbt man öppnar sig. Delar om saker. Med J är jag mest nervös. Kommer inte på nåt att prata om och vill bara hälla i mig en flaska vin, helst innan vi ska ses...
Ny dejt
Jag har börjat dejta en ny kille från Tinder.
Blev ju kär i H på några dagar i somras, den här killen, J, tog lite längre tid, men det kändes bra redan första ggn vi träffades.
Dock hör han typ aldrig av sig. Inte på en hel dag. Jag tänker på honom konstant, men antar att han inte tänker på mig då? För isf vill man väl höra av sig? Undrar vad den andre gör, vill skriva att man tänker på den andre? Eller? SUCK.
När vi ska ses är jag sjukt nervös och blir så himla blyg. Och jag måste ta alla initiativ. Antingen vill han inte, eller så vågar han inte. Men även om man är blyg borde man ju känna nån attraktion och åtrå, annars är det väl inte rätt 😔. Jag känner definitivt det, men känns inte som han gör det. Han tar knappt i mig.
SUCK, varför måste det vara så svårt?
Överätning
Överätning, överätning, överätning, överätning. Orkar inte mer. Orkar inte göra ngt annat.
Så ledsen Så ledsen
Jag är så ledsen =(. Killen jag dejtade påminde mig mer och mer om en psykopat/narcissist. Jag tyckte han betedde sig precis som en bedragare som lurade av mig pengar för några år sen.
Han förnekar såklart att han gjort något fel överhuvudtaget. =(
Själv vet jag varken ut eller in. Är det jag som överreagerat? Eller har han eg beskrivit sig själv (medvetet el omedvetet) när han berättat om sitt ex?
Han skrev att han ville ses, men hela tiden kom det något annat emellan och han började sluta svara, eller svara i väldigt kort ton. =(
Fattar inte hur jag kan känna mig så sårad och så ledsen av någon jag bara träffat några ggr/dagar, och som dessutom beter sig på ett sätt som gör att jag blir ledsen, misstänksam och osäker!? Igår grät jag typ hela dagen. S fick trösta mig, stackarn ❤️. Usch, jag bara hatar allt. Det enda jag önskar är att H ska höra av sig, att han ångrar avbruten kontakt och vill ses. Trots att jag vet att det inte är någon bra idé.
Jävla skitliv. Semestern är förstörd, men vill absolut inte börja jobba igen heller. Jag vill träffa nån som vill ha mig lika mkt som vill ha honom. Eller dö. Hatar mitt liv.
Det enda jag gillar är träning. Men har ingen att träna med. Skulle vilja bli vän med folk som kör crossfit. Tycker det är lite kul att dansa också. Men helst vill jag bara träffa en kille att bli kär i, som har samma intressen och grundläggande värderingar. Men hur f-n hittar man det?
Vill bara skriva av mig
Åt helvete med allting. Vill jag skriva. Säger jag i mitt huvud. Hatar att skriva på mobilen. Vill skriva på datorn.
Tror jag kräktes i februari sist. Känner mig nästan frisk. Men tog fram vågen. Ingen bra idé. Senaste dagarna har jag känt mig så tjock. Har så mkt fett på magen. Ändå kände jag mig rätt smal förra veckan. Vet ju att det bara är en känsla. Verkligheten spelar ingen roll. Men känslan är ju där.
Har träffat en kille på Tinder. Eller vi har setts några ggr, dejtar. Jag tror redan jag är kär. Tänker på honom HELA TIDEN. Orkar inte =(. Får inte alls den bekräftelse jag behöver/vill ha. Usch. Varför. Varför kan inte han bara vilja ha mig lika mkt som jag vill ha honom?
Han har redan barn. Han vill nog inte ha fler. Jag vill träffa nån som vill ha mig, hela tiden. Nån som inte kan få nog. Nån som vill ha barn med mig. Nån smart person, som kan lägga ihop 1+2 och inser att vi inte kan förbruka upp jorden vi lever på. Vi använder 4 jordklot i Sverge, men folk verkar inte veta om det, eller bry sig. Det är så sjukt osexigt och ointelligent tycker jag.
Fattar inte varför jag fått känslor för den här killen. Har inte fått känslor för nån på väldigt länge.
Men jag har inte fått träffa honom på en vecka när han haft barnen. Och inte nu heller för att han har fått ont i ryggen. Känner mig så sjukt ensam, utanför. Som att jag inte får vara med. Sån himla tur att jag har S ändå. Vad skulle jag göra utan honom? ❤️
Usch, jag borde vara glad och lycklig. Men jag vill fly, träffa nån annan. Jag vill inte bli sårad. Jag orkar inte. Jag vill hitta nån som vill ha mig, hela tiden.
