Ätstörning

Hej! Jag har så mycket att skriva. Egentligen varje dag. Så mycket tankar. Vilket underbart väder!! Sååå himla härligt! ÄLSKAR solen!!! Älskar, älskar, älskar! <3

 

Och så älskar jag mina katter. Har en liten söt buskatt nu igen, plus ett par busar som jag är kattvakt åt.

 

Så konstigt nu med Corona, men vi är (ju?) för många människor på den här planeten och vi lever hejdlöst över våra tillgångar. Jag ska skriva något om det på min andra "officiella" blogg. Jag måste bara få ner mina tankar.

 

Men här då, jo, jag har hetsätit. Sex gånger i år närmare bestämt (som jag har kräkts). Överäter ofta, typ varje dag =P, och har också (typ?) hetsätit flera gånger. Jag är alltså inte helt frisk, men jag känner mig inte särskilt rädd för att hamna tillbaka i det helvete jag var i en gång. Jag vet vad lösningen är. Lösningen är Brain Over Binge. Jag har makten att välja att inte hetsäta. Nej det är inte lätt. Det är svårt. Jag väljer ju ätandet för att jag inte orkar stå emot känslan/tankarna, begäret, att äta.

 

Jag tror det viktiga är att inte sätta restriktioner, inte börja tänka att det ändå är "kört", "nu kan jag lika gärna fortsätta att äta", och inte banta. Ändå kollar jag på massa youtube-videor om före och efter nåt träningsupplägg eller diet eller livsstilsförändring. De senaste veckorna har jag börjat följa "Plantiful kiki" https://www.youtube.com/channel/UCurFC25hDz2n6h8IaGsVOAQ både på youtube och instagram. Hon följer "The Starch Solution" https://www.drmcdougall.com/health/shopping/books/starch-solution/.

 

Det som jag mår bra av att följa är att äta hälften grönsaker i varje måltid. När jag inte följer det, som när jag överäter rostade och saltade nötter och bönor, så mår jag inte särskilt bra efteråt. Får mkt gaser, svullen mage och ont i magen dagen efter. Det får jag dock efter för mycket bönor (och kanske också för mycket grönsaker, och bröd).

 

Så det är inte så lätt att leva efter Brain Over Binge heller. Då borde jag inte fortsätta att kolla på folk som går ner i vikt eller följer någon diet överhuvudtaget. 

 

Det är när jag börjar tänka restriktivit som jag överäter och hetsäter. "Jag borde inte äta mer nötter för jag kommer gå upp ännu mer i vikt och jag vill ju gå ner i vikt...". Istället för att tänka att jag får äta precis vad jag vill och våga lita på signalerna min kropp ger mig. Då kommer jag inte vara sugen och hungrig om jag är mätt och nöjd. Viktigt att äta ordentligt av riktigt mat också då förstås. Så att kroppen har en chans att känna sig mätt och nöjd.

Hej hej, har tänkt skriva i typ en vecka (eller mer förresten, tänker ofta att jag ska skriva här). Iaf, bestämde mig för att pröva att inte äta framför TV:n eller datorn eller mobilen, i åtminstone en vecka.

 

Började med detta den första februari, i lördags alltså. Jag överäter fortfarande. Eller iaf äter mer snacks än riktigt mat till middag (just nu de senaste dagarna har jag ätit mackor med vegansk pastej och sen en liten skål salta jordötter och rostade kikärtor bl a). Men jag har nog lite lättare att känna att jag är mätt och sluta äta faktiskt.

 

Jag tror det är viktigt att jag inte börjar sätta några restriktioner av maten, men att sätta restriktioner som beteendet kring maten, typ att inte äta stående eller framför dator eller TV, tror jag bara är bra.

 

Jag tror det är en stor del i överätandet, jag vill bara fortsätta att "fly" från alla måsten och tröttheten och orkeslösheten och sitta kvar framför youtube eller någon serie och äta. Men det blir inte lika attraktivt utan maten och maten blir inte lika attraktiv utan TV:n eller datorn.

 

Det är som att fet och söt mat är mer attraktiv än fett- och sockerfattig och fiberrik ^^. Kombinationen är attraktiv, beroendeframkallande.

 

Har blivit lurad av bedragare på 10000 kr också i januari. Känner mig så dum som gick på det. Jag som är den mest ifrågasättande och misstänksamma(?) personen jag känner =P. Men jaja, det är som det är. Mest frustrerande är att inte få hjälp av Polisen, utan om jag ska försöka förhindra bedragarna att utnyttja andra så måste jag göra det själv (gå till media, finansinspektionen osv). Men jag ska göra det. Det är bara så stressigt på jobbet och jag orkar inte mer än att jobba just nu. Så jag priorterar hela tiden bort att ta tag i allt annat. Tja, det är som vanligt helt enkelt.

 

Men bara jag kan bryta "som vanligt" och besluta att göra något annat av mitt liv. Det är jag som har makten över mitt liv och det är jag som bestämmer mina handlingar. Så jag får försöka komma ur offerkoftan och göra något åt min situation om jag inte är nöjd som det är. Så det så.

 

Har en liten söt och mysig kisse här hos mig iaf. Mitt lilla hjärta <3. Såå mysigt att inte vara ensam. jag älskar djur och jag älskar framför allt katter =).

 

Kram och godnatt!

Är sååå trött så jag ska nog gå och lägga mig. Kl är 2052. Jag har överätit nötter tre dagar i sträck. Eller iaf två. Köpte nästan ett kilo naturgodisnötter i söndags. Kan väl vara lite svårt för även en icke ätstörd att ha vissa saker hemma som man gärna äter för mkt av? Ja ja, jag hetsåt iaf inte, jag fortsatte inte trycka i mig en massa ytterliggare och jag kräktes inte. Idag åt jag någon/ett par msk jordnötssmör med choklad efter maten, men har nu slutat äta för idag. Jag är mätt och nöjd.

 

Fick tips om den här videon av Lydia:

 

Känner igen mig så mkt i detta. Jag vill också bli fri. Helt fri. Precis som innan jag fick ätstörningen. Så jag tänkte bli det ;-). Fast helst utan att betala 70000 kr. Jag vet att jag måste släppa tanken på matrestriktion och bantning helt och hållet. Jag är beredd att göra det. Jag gör det nu varje dag. Övar och övar. Struntar i vad jag äter (förutom att jag fortfarande äter veganskt, åtminstone om jag inte vet exakt vad maten kommer ifrån).

 

Jag tror att det funkar. Jag trodde att jag var sockerberoende, sen trodde jag att det var processad mat som var problemet, sen trodde jag att det var en andlig, fysisk och känslomässig sjukdom som jag alltid kommer att ha, nu tror jag att det är en vana som jag kan göra mig av med. Placebo är också en tro, inte sant? Bara vi tror på någonting, så är det så. Det är så många som tror att dom är sockerbreroende, och då känner dom igen sig i allt som har med det att göra och tror på alla som propagerar för det. Undermedvetet tar man in den info man tror på. Det är det (enda) man "ser" och "hör".

 

Jag trodde jag var sockerberoende, eftersom allt som Bitten propagerade verkade stämma in på mig. Men när jag började ifrågasätta varför jag hetsäter mer pasta om jag har smör och ost på, eller varför jag hetsäter mer bröd om jag har smör och ost och marmelad på. Eller varför jag hellre hetsäter jordnötssmör än sockerbitar.. Så förstod jag att det kan inte vara så enkelt som att det bara är sockrets fel.

 

Sen läste jag om forskning där de sett att det vi hetsätare och överätare oftast "faller" för är kaloririk mat. Mat som innehåller både mycket fett och socker tillsammans.

 

Nu har jag hittat alla dessa människor som blivit helt friska från överätning och hetsätning "bara" genom att förstå hur hjärnan funkar och att vi bara har lagt oss till med en (fruktansvärt hemsk) vana, som faktiskt går att träna bort! Helt och hållet! Det enda vi behöver göra är att förstå att tvånget/begäret vi känner att hetsäta/överäta kommer från en gammal del av hjärnan (som inte vill att vi ska svälta ihjäl) och att vi inte behöver agera på det (eftersom vår modernare del av hjärnan förstår att vi faktiskt inte kommer att svälta ihjäl). Samt att vi måste ge vår kropp den mat den behöver så att den inte behöver tro att den ska svälta ihjäl. - Då kommer dessa begär ("urges") att avta och försvinna helt så småning om. Och när vi inte längre har vanan kvar, så kommer vi inte att känna något tvång/begär att hetsäta oavsett vilka känslor vi känner (stressade/oroliga/ledsna/glada etc). Altlså precis som en person som inte har någon ätstörning.

 

Ganska enkelt alltså. Sen kanske det inte är lika enkelt att acceptera att strunta i hur kroppen ser ut eller ens vikt. Men frågan är vad som är mest värt? Ett liv fri från ätstörning, när man inte ens bryr sig om vikten och är lycklig, eller ett liv med fokus på vikt och mat och utseendefixering och depression och meningslöshet? För mig är valet självklart.

 

Tycker Lindsay i videon ovan beskriver livet efter ätstörningen så bra. Vem vill inte ha det så? =) Då kan jag faktiskt kämpa lite för att varje dag nu intala mig att jag får äta precis vad jag vill och strunta i tankar om att "jag kanske ändå inte borde äta ditten eller datten".

 

P.S. Måste bara skriva att nu är kl 2117. Tog en liten stund att skriva detta =). Men det var det värt. Godnatt, sov gott! <3

Hej!

 

Idag är det onsdag. Jag hittade en till video som tar upp flera bra saker, och det viktigaste tror jag: Sluta banta, sluta ha regler och förbud. Har man inga regler finns det inga att bryta! Då "behöver" inte kroppen "passa på" att äta onyttigt när man ändå har misslyckats med att följa sina regler.

 

 

Idag har jag blivit diskriminerad på jobbet (p g a att jag är kvinna? p g a att jag är jag? p g a att jag jobbar i det team jag jobbar i? ingen aning). Och det är INTE första ggn. Suck. Blev så förbannad. Nu har jag lugnat ner mig. Och jag har inte tröstätit heller. Har kanske överätit jordnötssmör (ett par msk)? Jag har nog ätit det varje kväll... Men jag har slutat äta sen. Jag har inte fortsatt. Jag har inte ätit upp hela burken plus en massa annat skit för att jag "ändå har ätit för mkt redan" och "ändå måste spy". Jag vågar inte ropa hej! än, men jag tänker hela tiden att jag får äta precis vad jag vill. Vill jag ha jordnötssmör idag också, så får jag det. Så det så =P.

 

Beställde några böcker ^^

Igår (tror jag det var) sökte jag på youtube på typ "how to overcome bulimia" och då hittade jag en hel del videor om "how I overcame binge eating". Så spännande att kolla på och lyssna på. Hur folk har tagit sig ur sina hetsätningsbeteenden och blivit helt friska / fått ett normalt förhållande till mat. Enligt dem själva iaf.

 

Så det jag ska göra nu är att beställa boken "Brain over binge". Jag ska "bara" ta tag i det också...

 

Här kommer några av de videor jag kollat på som jag tyckte gav tips och var bra:

 

 

 

 

Den sista videon är en intervju med författaren till Brain over binge. Hon som intervjuar jobbar som coach, och jag har kollat på hennes "masterclass"-video och bokat in ett gratis Skype-möte med någon av coacherna  i hennes företag på tisdag kväll. Läskigt! Extra jobbigt att det är amerikaner, men det får väl gå. Jag tror på metoden. Deras/hennes metod går ut på att följa fem principer:

1. Eat anything you want
2. There is nothing wrong with you
3. Focus on practice
4. Don't change your life
5. Invest in a coach

Frågan jag skulle fundera på till coachningstillfället är följande: What does freedom really mean for me?

 

För övrigt så har jag inte hetsätit (än) idag. Och faktiskt inte igår heller. Jag har tänkt skriva, för att kunna gå tillbaka till vad det är jag känner och tänker både när jag hetsäter/överäter och när jag inte gör det. Men som vanligt har jag inte orkat ta tag i det. Inte orkat logga in här. Bara tänkt att jag vill och borde.

 

Idag har jag känt mig sjuk nästan. Tror jag är överarbetad och överkräkt och undersoven efter den här jobbveckan.

 

S kommer strax och vi kollar nog på ett avsnitt av Riviera (på tv4play). Sen hoppas jag att jag kan gå och lägga mig hyfsat tidigt och utan att äta mer idag. Det är planen, och som det känns nu helt OK. För jag försöker redan leva efter principerna ovan. Jag får äta vad jag vill. Och då tror jag faktiskt att jag inte behöver äta allt just nu, utan jag känner mig rätt nöjd. Kan äta igen när jag känner för det, vad jag vill ;-).

 

Godnatt!

Lyssnar på Roxettes lugna sorgliga låtar och tycker livet är så jobbigt. Jag tycker synd om mig själv, fast jag har så mkt. Jag vill ha den där kärleken jag hade en gång. Min första kärlek. Jag vill känna en sådan förälskelse igen. Jag vill vara pirrigt kär och längta hela tiden. Jag vill att vi lär känna varandra tillsammans, utforskar varandra på det sätt vi gjorde då.

 

Men det känns försent. Försent att vänta på att något sådant ska dyka upp igen. Det känns som att jag får ta det jag får nu. Jag får "nöja" mig med det. Jag är för gammal. Och varför skulle jag få känna som den gången någonsin igen? Sannolikheten lär ju vara ganska liten =/. Suck.

 

Jag orkar inte gå igenom mina steg-4-listor. Det känns som i skolan igen. Jag behöver hjälp med att göra läxorna. Jag orkar inte, vill inte, skjuter upp det.

 

Usch. jag vill dra ut och jogga istället. Springa och springa och springa. Men jag har boendestöd strax, så kan inte dra ut. Och sen har jag sponsorsamtal och borde vara klar med listorna. Ååh varför ska allt vara så satans jobbigt? Kanske för att jag varit uppe nästan hela natten och sovit skit i några timmar på morgonen... Kanske inte så konstigt att jag inte mår på topp då?

 

Jag vet inte. Jag vet ingenting. Och det enda jag kan göra är att acceptera det.

Hm, jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Kl är alldeles för mkt och jag borde sova. De senaste dagarna, veckorna(?) har jag varit så himla nere. Kanske mer senaste veckan. Hetsåt fre, lör och mån. Ville inte leva mer. Orkar inte kämpa med att acceptera, ha tillit, tålamod... Orka!!

 

Idag har jag varit och dansat och träffat en kille för tredje ggn tror jag. Kommer ihåg första gången vi träffades, i våras. Vi skulle dansa ihop för att typ visa en viss dans. Andra ggn kommer jag inte ihåg nu. Måste ju också varit nåt dansevent. Om det nu var en andra ggn? Hm.. mitt minne alltså.

 

Iaf tredje ggn (tror jag) var idag. Och han är så på. Tar i händerna och ... ja förresten, nu kom jag på var andra ggn var =P. Iaf, varje ggn, redan första ggn så stod han lite för nära, innanför min bekväma zon. Och tog på mig lite för mkt. Var lite för närgången liksom. När man inte känner varandra! Andra gången höll han mig i handen när vi gick från utestället. Jag menar, det gör man väl inte!? Med nån man träffat och dansat lite med två ggr!?!? Haha. Dessutom skulle han nog kysst mig om jag tillåtit det, så kändes det iaf. 

 

Jaha, och idag då. Ännu mer närgången, så jag liksom rodnade (eller vad finns det nu för ord när man känner sig som att man rodnar?) mitt i dansandet. Och sen när vi stod och pratade och skulle skiljas åt, så höll han på mina händer och smekte mig över jackan och skulle nog ha kysst mig om jag tillåtit det =P. Jaa, inte vet jag. Kanske gör han så med alla? Känner mig väldigt obekväm och samtidigt pirrig. Det var så himla längesen jag var så nära en kille förut och jag är så långt ifrån att våga ens kyssa nån. Men ja, på fredag ses vi igen på nästa danstillfälle. Vill dricka alkohol innan. För att få mod.

 

Jag har tänkt en del på det de senaste dagarna när jag känt att jag ändå inte vill leva. Inte orkar med livet. Det är för jobbigt. Jag har sån självömkan och jag kommer inte ur mig själv. Jag känner det som att jag måste prestera Gud. Jag måste acceptera, ha tålamod och tillit för att få hjälp av Gud. Jag, jag, jag, jag. Ändå är det precis tvärtom. Att jag ska sluta bestämma och tänka och kämpa, att släppa taget (och släppa in Gud). Men det är SVÅRT. Det är inte lätt. Jag fattar det i teorin, men att det ska vara så jävla svårt i praktiken. 

 

Jag har ju lovat min nya sponsor att ringa ut tre ggr i veckan. Har jag ringt ut nån jävla gång de senaste typ två veckorna? Nej.

 

Orka. Orka orka orka orka orka orka. ORKA. Men jag får väl fortsätta be om villighet och mod att ringa ut. Jag får väl fortsätta meditera. För jag har ingen annan lösning. Det är det, eller döden. Så än så länge kämpar jag på. Godnatt.

Igår kväll var jag ensam hemma och trodde jag skulle klara mig, men nä. Hetsåt/överåt hela natten (gick och la mig kl 05). Kollade på Morden i Sandhamn på TV4Play. Ville inte gå och lägga mig för att jag inte ville vakna idag =(. Tänkte på allt jag "behövde" göra idag. Suck. Så självklart borde jag ha mediterat och ringt ut, vad som helst istället för att fly från mina känslor och äta. Men så blev det iaf.

 

Idag gick jag upp när väckarklockan (mobilen) ringde 1130. Min bästa vän S kom och hjälpte mig att plantera fem jordgubbsplantor som jag köpte förra helgen samt att plantera om några kryddor. <3 Efter det fixade jag lite mer på balkongen och lagade mat som var hög tid att laga till (formbar färs). Nu har jag tvättat ett par maskiner tvätt också och fixat matlådan till imorgon.

 

Jag har även haft ett första samtal med en eventuell ny sponsor! Det kändes så bra! Hennes "regler" är att om jag ska bli sponsrad av henne så ska jag gå/ringa in på minst tre möten i veckan. Ringa ut minst tre gånger i veckan. Inte (!) ha någon matplan och inte väga varken mig själv eller maten. Tja, det låter ju jättebra tycker jag. Det jag insett de senaste åren, framförallt nu nyligen, är att jag kan äta vad som helst så länge jag befinner mig i sinnesro. Så, det är alltså inte vad jag äter som jag behöver fokusera på, utan hur jag tar hand om mina känslor.

 

Just det, jag fick mens idag! Hehe, min cykel verkar vara ungefär på ett halvår nu =P. Nej men jag tror verkligen att den hyfsat ihärdiga meditationen sedan första april har gett lite resultat. Jag har ju faktiskt haft mer sinnesro den här veckan. Har bara överätit två gånger, måndag och lördag. Jämfört med förrförra veckan är det ju ett enormt framsteg. Då hetsåt jag väl alla dagar utom söndagen... Mådde skit alla dagar utom söndagen iaf.

Wow, jag läste ett tips om följande instagramkonto: the.holistic.psychologist (äh, länkningen funkar inte just nu verkar det som - https://www.instagram.com/the.holistic.psychologist/) hos Martina Johansson (https://martinajohansson.se/). Verkar vara ett konto just för mig. Är extremt sällan inne och läser hos Martina nu för tiden, då jag bara blir irriterad (på brist på ödmjukhet tror jag). Men nu blev jag positivt överraskad av några av de senaste inläggen, där hon skrivit en del om andlighet, meditation, acceptans och att se brister hos sig själv och ändra sig själv eller hur man tar saker och ting - och agerar - istf att ta åt sig av andras åsikter eller beteenden.

 

Jag hetsåt i måndags tror jag, och tyckte att allt var skit igen. Men sen dess undrar jag om inte min morgonbön har hjälpt mig till mer sinnesro faktiskt... Har bett om att överlämna mig till Gud, att se min brister. Har även bett för de som jag irriterat mig på...

 

Nu stänger datorn av sig strax. Dags att hoppa i säng. Godnatt!

Idag är första dagen på veckan som jag haft hyfsad sinnesro.

 

Den här veckan har varit hemsk annars. Har inte velat leva.

 

Igår åkte jag hem från mamma och var ganska säker på att jag skulle hetsäta/överäta, men åkte ändå. 

 

Kanske är det för att jag kapitulerade totalt och bad om att få dö, eller att Gud skulle visa mig hur/vad jag ska göra för att klara mig ur den här situationen, som jag varit tacksam idag? Tacksam för att jag är hemma idag. Att jag var hemma på förmiddagen och registrerade mig på cronometer. Att jag träffat ett par kompisar i eftermiddag.

 

Jag bad även ibörjan av middagen om att jag skulle få äta i sinnesro och tackade för den fina maten jag får. Och jag måste säga att det har gått över förväntan ikväll. Kanske för att jag inte hade så mycket förväntan? Att jag för en gångs skull lyckats överlämna mig själv till Gud idag? Tja, vad vet jag. Eller så är det bara min "utbrändhet" som behövde tre lediga dagar innan den fjärde blev OK?

 

Ingen aning. Jag är tacksam över att jag fick den här dagen iaf.

 

Nu stängs min dator av strax, och lika bra att låta den göra det så jag kommer isäng hyfsat iaf.

 

Kram och godnatt!

 

Just det, fikade i eftermiddags och åt en snickerskaka. Galet onyttigt m a o, och det gick hur bra som helst. Har inte haft något sug efter det, att hetsäta eller överäta!

3 bra:

• Har ringt ut idag!!!
• Ätit enligt matplan (tre mål och hyffsat likt Bright Line Eating)
• Vattnat kryddor och växter på balkongen

3 tacksam:

• Kunde sitta ute på lunchen i solen
• Har hittat en lösning som fungerar för mitt problem/sjukdom
• Har programvänner som vet precis hur det är att ha denna förbannade sjukdom

Behöver hjälp med:

• Hur jag ska bli bättre på jobbet (på att leda arbetet framåt och vara mer positiv och uppmuntrande)

Har hetsätit/överätit som en gris de senaste veckorna och kräkts var och varannan dag. Är mest rädd att mina tänder tar stryk. Ser att mina framtänder blir kortare och kortare och det oroar mig. Jag vill inte spy mer av den anledningen. Dessutom tar allt ätande så mycket tid. All fritid går ju åt till det =(. Och jag kommer aldrig i säng i tid för jag ska överäta först, och sen kräkas också. Suck.

 

Hörde talas om Bright Line Eating genom Veronika (som jag får "nyhetsmail" av) och har nu kollat på rätt många youtube-videor om det. Har också börjat väga min mat sedan i lördags ungefär. Har väl ätit mellan 2000-4000 kcal ^^. Idag dock bara 1600 kcal tror jag, och egentligen känner jag mig nöjd med det. Om jag är helt ärlig.

 

Är tacksam för att jag hittade Bright Line Eating, eftersom det gjorde att jag insåg hur oärlig jag varit mot mig själv om vad jag faktiskt inte "tål". Och att jag behöver hålla mig till en matplan. Jag har knappt accepterat det ännu, men jag tror att jag börjar acceptera...

Idag har jag fastat igen. Såååå förbannat jäkla skönt! Inte hela dagen, men skippade frukost och lunch och åt "lunchen" kl 16. Sen åt jag en andra måltid nu kl 21.

 

Igår var en förbannat jobbig dag. Mådde skit redan från morgonen. Åt gröt som vanligt på morgonen, hade mattankar konstant och ville bara äta hela dagen. Var så fruktansvärt trött och orkeslös på eftermiddagen och kvällen så jag stod inte ut. Pratade med min sponsor och fick så mycket insikter. 

 

Tankarna skenar iväg. Jag tar verkligen inte en dag i taget. Är inte mindful, lever i nuet. Men jag kände känslan igår. Jag reflekterade över hur jag tänkte och kände. Jag tror att den dagliga meditationen börjar ge resultat!

 

Det känns dubbelt att köra på periodisk fasta. Det är underbart att få vara pigg hela dagen, men samtidigt är det en stress i kroppen. När jag äter frukost känner jag ett lugn. Och eftersom jag är kroniskt stressad så tror jag det egentligen är bäst att äta frukost och inte fasta... men samtidigt klarar jag inte riktigt av att inte fasta nu ätstörningsmässigt. Vad är viktigast just nu? Jag tror faktiskt att jag måste prioritera att inte låta ätstörningen ta över, eftersom den i längden gör att jag kommer att ta livet av mig. Så vill jag försöka må bra och känna lycka och meningsfullhet, så behöver jag nog göra allt jag kan för att bli av med ätstörningen och leva i tillfrisknande.

 

Var iaf på 12-stegs möte idag. Att träffa vännerna där är fantastiskt. Vi sitter i samma båt. Vi kämpar alla med samma problem. Jag är inte ensam.

 

3 bra:

• Skrev förlåt till S för att jag skyllt mitt eländiga liv på honom igår.
• Cyklade till S efter jobbet och kramade honom och pratade.
• Skickade iväg ett sms angående ett kontonummer som inte funkar.

3 tacksam:

• För att S finns i mitt liv och är min vän
• För att solen har strålat så starkt och varmt idag (såååååå underbart härligt väder idag)
• För att jag har valet att göra precis vad jag vill med mitt liv
• För att jag kan välja lycka

Behöver hjälp med:

• Att komma ur min isolering

3 bra:

• Mediterade tre min imorse
• Fixade matlåda på morgonen och tvättade håret
• Har sprungit i drygt tio min ikväll
• Kom ihåg syskonbarns födelsedag
• Ett par bra möten på jobbet

3 tacksam:

• Solen, solen, solen!!!
• Mamma och S
• Kollegor
• Gud

Behöver hjälp med:

• Hitta en relation med Gud
• Villighet och motivation att jobba med programmet (och välja det före maten)

Jag tänkte försöka börja skriva "morning pages" här på bloggen istället för i min "dagbok". Jag tycker det är jobbigt att skriva för hand (!). Tyvärr. Men jag tror det är bra att skriva förhand för hjärnan =P. Man skriver ju på dator hela dagarna nuförtiden, så finmotoriken i mina händer har slutat fungera ^^. Antar att det är därför iaf.

 

Jaha, jag känner mig inte alls frisk, även om febern har gått ner. 36,7 idag. Jag har inte ont i kroppen längre, men har fortfarande snuva och hosta och känner mig allmänt sjuk. Så jag antar att det är OK att jag stannar hemma från jobbet åtminstone imorgon också. Kanske kan börja jobba lite hemifrån imorgon. Kommer behöva börja redan idag, då jag har ett viktigt möte i em som blev för knöligt att flytta.

 

Jag kämpar med min sinnersro från jobbtankar. På kvällarna kan jag inte sova och tankarna hamnar hela tiden på hur jag ska lösa min jobbsituation. Jag känner att jag inte klarar av det, jag har ingen kontroll på allt som ska göras och jag vet inte hur jag ska få grepp på det. Tankarna snurrar kring olika lösningar, men jag tycker inte att något har fungerat.

 

Jag kan inte göra något åt om mina kollegor inte följer den process vi har satt upp tex. Om de ska skriva in viss info på vissa ställen, och det inte är gjort, så tar det mig väldigt lång tid att få grepp på saker som annars skulle ha gått snabbt. Vad gör jag i en sådan situation? Vi har alldeles för mycket jobb och alldeles för lite resurser, och noll support uppifrån. Så jag måste ju klara av det själv på något vis? Men jag förstår inte hur. Jag förstår inte hur jag ska skapa kontroll i kaoset. Suck =(. Men jag kanske inte ska klara av det? Jag kanske bara ska acceptera att det är kaos. Jag har noll koll. Men vad ska jag jobba med då? Lite här och lite där och sen gå hem när kl är fem? Jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå tillbaka till jobbet och fortsätta jobba där =(. Jag vet bara att jag måste sluta stressa. Min kropp är förstörd av det här jobbet. Jag har ingen mens. Och nu tror jag att jag blev fysiskt sjuk tillslut av stressen dessutom. Och om jag inte kan sova? Jag måste kunna släppa jobbet och göra andra saker i mitt liv. Men hur? Kanske med hjälp av 12-stegs programmet. Kanske hjälper det att fokusera på något viktigare. Nu när jag ska gå om stegen så behöver jag lägga mycket energi där. Jag förstår bara inte hur jag ska klara av detta jobbkaos utan någon plan

Det är så jobbigt när jag tycker att jag ser andras rädslor och varför de har dem. UTAN att säga det till dem. Att istället ha is i magen och fråga varför de tror att de känner som de känner, för att försöka hjälpa dem att själva komma till insikt om varför de beter sig som de gör och vilken rädsla (som jag tror nästan alltid är grunden till ilska, irritation etc.) som är orsaken.

 

Jobbigt är det också när de inte kommer på varför de beter sig / reagerar som de gör. Eller kommer fram till något annat än det jag har tänkt ^^.

 

Folk vill helst bara prata själva. Och det är nog många gånger det som läker. Det hjälper inte att tjafsa emot, eller försöka förklara. Jag tror det är bättre att försöka be tyst om tålamod, och bara lyssna. Det är nog största hjälpen för folk. Att låta dem prata och låta deras tankar komma fram och låta dem få insikter själva om hur deras rädslor påverkar deras mående och deras beteende och deras liv...

 

Men jag tror att det är en del av ödmjukhet. Det är att öva på att vara en bättre människa. Så det är väl bara att öva på. Och det man övar på regelbunder blir man väl ofta bättre på också? ;-)

 

Härligt att det är april imorgon. Då ska jag meditera, och jogga!

Godnatt!

Usch, jag har verkligen ingen lust att blogga. Har tankar nästan varje dag om vad jag vill skriva om, men sen när det verkligen gäller, när jag verkligen ska logga in här, så tar det emot som satan.

 

Jag är iaf rejält tillbaka i ätstörnignen. Hetsäter/överäter och kräks. Igår åt jag i princip hela dagen och kräktes två ggr, Jordnötssmör är skit att kräkas. Det går fan inte. Åt två burkar igår och tja, inte mycket kom upp tror jag. Iaf inte av första burken. Magen hjälper ibland till bra, den verkligen krampar, men ändå vill det inte komma upp.

 

Jaja, sånt är livet som bulimiker. Konstigt nog så är det som att ju sjukare jag är, desto fler potentiella lösningar kommer hjärnan på. Jag har en massa planer nu för april ^^. Det tråkiga är att jag kan ju inte göra mig själv frisk. Jag har redan försökt tusen saker, Det är bara Gud som kan göra mig frisk. En högre makt. När jag släpper kontrollen och inser att jag är maktlös, det är då det händer något. Det är iaf det enda som funkat, under ja.. vad blir det nu, 19 år!! Nitton jävla år med en ätstörning. Det är väl inte fy skam det? Haha, och varje år, månad, dag(?) så tror jag på nåt sätt att nu kommer jag väl komma på lösningen och bli frisk =P. Hoppet är det sista som lämnar människan va?

 

OK mina planer för april då (som inte kommer hjälpa!? - bra inställning, eller inte):

• Sova minst 8 h / natt
• Stiga upp tidigt (kl 06) på vardagarna (undantag för morgnar efter kvällar jag kommer hem sent, om jag tex varit och dansat)
• Meditera minst 5 min varje morgon (tar någon guidad youtube-meditation)
• Endast äta oprocessad mat!! (med några undantag: Tofu, sojafärs och liknande)
• Jogga minst 10 min / dag (japp, jag tänkte testa detta igen)

Och så lite inspiration på detta:

Kan verkligen tipsa om sista dagen att fritt kolla på alla intervjuer och dokumentärer från FMTV:s Total Wellness Summit. Jag är så  inspirerad över vad man kan åstadkomma med sig själv genom visualisering tex. Det svåra är bara att ta tag i det (som med allt annat), att göra det, att öva. =/

Och så varför inte lite youtube-inspiration:

 

Jag har fått såå många insikter om livet och om mig själv den senaste tiden. Jag irriterar mig som satan på det mesta, men jag vet att det är mig själv jag måste förändra för att minska irritationen mot allt och alla. Jag tror jag har fått det från båda mina föräldrar och att jag måste ha överseende och förståelse för mig själv att jag är som jag är, och har de svårigheter jag har. 

 

Jag kan också känna tacksamhet, och jag tror att det absolut är en väg framåt för mig. Att öva på att känna tacksamhet.

 

Det jag inte har någon som helst aning om hur jag ska lösa, är att jag gör slut på min energi på jobbet, och när jag kommer hem orkar jag inte "välja rätt" saker att göra. Jag orkar inte läsa i AA:s Stora Bok, eller ringa ut till vänner, eller meditera, gå en promenad, laga mat, eller något annat vettigt istället för att fastna i ätande. Jag orkar ju inte be heller. Om jag inte gör något 12-stegs arbete, hur ska jag då lyckas rädda mig ifrån sjukdomen, eller låta Gud rädda mig? Suck.

 

Iaf, planen är ju att försöka få in en del på morgonen iaf. Så att jag redan har gjort vissa "nödvändiga" saker för mitt tillfrisknande redan innan jobbet. Då kanske det inte är så farligt att jag inte orkar med något efter jobbet. Så ja - det är planen.

 

Jag vet fortfarande inte om jag ska fasta på dagarna eller inte. Växlar hej vilt just nu, och har ingen aning om vad som är bäst. Men det viktigaste tror jag faktiskt är att inte äta processade livsmedel. Krämig kokosmjölk är ju också processat, så det är inte vidare bra heller tror jag tyvärr. Jag märkte så tydligt igår att jag inte ville ha mer potatis, men dumplings kunde jag sätta i mig. Och det som varit mest triggande är nog mörk choklad, jordnötssmör med honung eller banan och bär med krämig kokosmjölk eller kokosgrädde. Vad gäller dumplings, så tror jag det är gränsfall, jag äter iaf bara ett paket (hittills). Men jag kan ju lika gärna avstå det i en månad, bara för att få bukt med det här återfallet jag tänkte att jag skulle klara mig ur nu...

 

Problemet är ju dock att jag struntar i min matplan efter några dagar och äter otillåtna saker ändå. Hur jag ska undvika det vet jag inte. Men om jag inte överäter hela kvällarna, så har jag ju också mer tid att lägga på tex 12-stegs litteratur. Och det i sin tur kanske hjälper mig att fortsätta hålla mig på banan, så att jag kommer ur den onda cirkeln och kommer in i en god cirkel =).

 

Ja, det är planen och förhoppningen. Känns väldigt bra att jag lyckades tvinga mig till att skriva det här inlägget nu iaf.

Jag har skapat en morgonrutin för mig själv! Jag har klarat det i kanske fem dagar av min semester och nu två dagar när jag jobbat!

 

Väckarklocka 05:30,  ca 05:45 dagboksskrivande tre sidor, ca 06:00 yoga efter Adrienes Dedicate (blir dag 12 imorgon), ca 06:40 frukost (chia-overnight oats med kaffe), ca 07:10 göra iordning mig för jobbet, ca 08:00 cykla till jobbet.

 

Jag är så jäkla stolt över mig själv. Är dödstrött redan nu kl 21 =P. Vill ligga i sängen 21:30, så det jobbar jag på ,-).

 

Fick mens i lördags kväll! Trodde knappt mina ögon. Har googlat ont i brösten för att jag trott det var p g a lågt östrogen, kunde inte ens föreställa mig att det var ett tecken på att mensen. Var så nere några dar innan också och ville inte leva. Allt kändes totalt meningslöst. Var väl PMS då? ^^

 

Tror detta är resultatet av att ha varit ledig i tre veckor och stressat ner helt från jobbet. Nu gäller det för mig att inte hamna i jobbstressen igen på något sätt...

 

Men bara min nya motivation till att bli mer effektiv och produktiv och ta "kontrollen" över mitt liv och arbete känns som ett steg i rätt riktning. Att känna att jag inte har kontrollen över mitt liv, utan att det bara försvinner, det är stressande. Att ha kontroll, att planera mitt jobb och min fritid hjälper mig nog att inte stressa upp mig.

 

Och så är det ju det där med en dag i taget. Och leva i nuet. Kram och godnatt!

Suck. Jag har en sån motvilja mot att skriva, trots att jag tror att det är bra för mig. Iaf, kanske börjar jag känna aningen av en lättnad från irritationen mot min chef. Även mot S, som jag tycker inte gör något för att hjälpa sig själv. Det "enda" felet med honom är hans oro och muskelspänningar, ändå beter han sig som han är dödsjuk typ enl mig. Suck.

 

Gud, hjälp mig att avlägsna dessa känslor! Jag förstår rent logiskt att jag inte kan ändra andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv. Att jag irriterar mig på andra är inte så mycket deras fel som mitt eget. Jag kan hjälpa mig själv att tåla andra människor, genom att förändra mina tankar. Att öva på att se det jag är tacksam över varje dag, och ta tag i mitt eget liv och göra det till bästa möjliga. Jag har alla möjligheter i världen, ändå hatar jag mig själv och mitt liv!? Visst, jag kanske har dopaminbrist och östrogenbrist och annat som stör i kroppen, men jag tror helt och fullt på att jag kan påverka det. Men, samtidigt är det det som gör det svårt, jag har så svårt att överlåta mitt liv i Guds händer, för jag tycker hela tiden att jag ska klara av att fixa mitt liv själv. Suck. SUCK.

 

Det är så jävla svårt att leva! Och ändå borde det vara det lättaste som finns. Bara att vara. Tacka för att jag fått det här livet och göra vad jag vill med det! Tänk villken fantastisk gåva! Och ändå, ändå är det så svårt. Lätt att säga till S att han bara måste ta tag i sitt liv och hitta ett sätt att överkomma ångesten. Men jag då? Då kan väl jag göra det själv då om det är så enkelt?

 

Men jag är ju här iaf. Jag gör mitt bästa. Jag övar på att be till Gud varje dag. Jag försöker så gott jag kan. Bara idag. Det är något jag glömmer bort hela tiden: En dag i taget. Jag kan inte påverka gårdagen eller morgondagen. Visst jag kan planera för framtiden, men jag kan inte bestämma vad som kommer att hända. Det vet ingen. Den som lever får se... Så lätt att förstå logiskt att det inte är någon idé att oroa sig, men så svårt att hitta mitt eget sätt att implementera det känslomässigt. Om jag bara kunde nå Gud. Min väg i kommunikation med min Högre makt. Att våga släppa taget, kontrollen. Att bara acceptera nuet helt och fullt och ha tillit till att vad som kommer är menat som det kommer. Det ordnar sig. Det är som det ska vara, och det blir som det blir, SUCK igen. Suck suck suck suck suck.

 

Jag tror jag börjar se hur jag vill göra allt perfekt. Och jag är aldrig nöjd. Och jag gör ingenting istället för någonting, och jag hatar mig själv för det. Jag tycker synd om mig själv för att jag är så kass. Självömkan som bara är så nedbrytande och bara förstör för mig själv och andra, Vad säger programmet att jag ska göra nu? I detta läge? Jo, ringa ut. Se vad det är i mig som är hotat och se min själviskhet och rädsla. Usch. Jag hatar det. Jag hatar att ringa folk. Det är bland det värsta jag vet. Jag hatar det här programmet för att jag är tvungen att ringa ut. Och när jag inte klarar av det så klandrar jag mig själv för att jag är så dålig. SUCK!!!!!!!

 

Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför ska jag göra mitt liv så svårt för mig själv? Varför inte bara släppa allt och ha kul istället? Varför varför varför varför varför!?!?!?!?!??

 

Inte vet jag. Gud vet nog. Kanske skulle ta och fråga honom?

Nu har jag sagt upp min älskade sponsee =(. Så ledsamt, men jag hoppas att det också gör livet lättare framöver. Jag ska fortsätta att be för hen, och jag hoppas att hen fortsätter i programmet och inte ger upp. Hen har kommit så långt under det här året som varit tycker jag. Jag tycker det är fantastiskt att jag har fått lära känne hen, och fått vara med på den resan som varit.

 

Jag hoppas att vi kommer att fortsätta hålla kontakten. Gud, hjälp mig att tillfriskna så att jag kan vara till hjälp för andra. Tack.

Nu har jag pratat med en vän och fått reflektion av mina tankar. Det jag behöver klara av är att dra en gräns utan att skuldbelägga. Utan att anklaga så behöver jag säga att jag inte klarar av att sponsra just nu därför att jag har tagit återfall, och jag kan inte ge något jag själv inte har.

 

Har fått ett nytt långt meddelande på telefonsvararen med en ursäkt över tisdagens meddelanden, och det är så sorgligt att jag inte orkar mer. Men jag är inte Gud. Det är inte jag som ska göra andra människor friska, det är Gud som gör det. Jag har nått min gräns, och jag är så ledsen för det. Men det är så det är, och jag kan inte hjälpa det. Just nu klarar jag inte av detta, jag klarar inte av att sponsra. Jag behöver koncentrera mig på att fortsätta med mina gottgörelser nu. Vad som händer sedan får framtiden utvisa.

 

Hen är så klok och insiktsfull, men i vissa lägen så totalt utan självinsikt. Det är så svårt att förstå hur det är möjligt att hjärnan kan funka så. Men jag är ändå hoppfull. Hoppfull att också denna människa ska få hjälp (/insikt) tillslut och få ett bättre liv. Jag tror hen kan bli en fantastisk sponsor och hjälp för andra, när hen väl själv har kommit igenom stegen. <3