Ätstörning

Var hos J och åt middag och hade inget att prata om när jag kom, och han grejade med maten. Jag gjorde sallad, dukade och la mig på sängen och kollade Youtube 😔. Ville bara åka hem igen. Men sen ställde han iaf några frågor när vi börjat äta, som jag kunde svara på och prata vidare om, så då började det kännas bättre. Och när jag skulle åka hem så sa han "Jag älskar dig" igen, och jag svarade såklart "Jag älskar dig också". Sen skrattade vi lite, åt oss och vårt mys antar jag, och då sa han nåt i stil med "Du är fin du" 🥰. Min fina fina pojkvän. 😍

Jag hatar mitt liv.

Jag borde tycka att jag haft en fantastisk helg med J. Mkt sex, som jag önskat 🙄. Vi har umgåtts mkt, sov hos varandra både fre och lör. Men inte idag...

Det enda jag tänker på är hur jag ska kunna gå på toa och göra nr 2, när jag har så mkt gaser och det luktar så illa efter mig. En ständig stress när vi sover ihop och äter frukost ihop. Fattar inte hur alla andra kan vara så tysta.

Idag gick vi upp alldeles för sent och jag åt frukost alldeles för sent. Sen var vi ute i skogen för länge och jag åt lunch och middag 2130, ensam. Sen choklad, och godis. Mkt.

Borde väl bara släppa det, gå vidare. Men jag ältar, hatar det. Hatar att han äter så lite. Hatar att han kan gå halva dagen  utan mat och sen bara äta en vanlig nyttig måltid. Dessutom orkar han ställa sig och laga maten från grunden också.

Han är smal som ett skelett och jag är fet som en gris. Klart det speglar sig i kroppen hur man äter. Jag överäter ju i princip varje dag. Äter jordnötter och choklad i princip varje dag. Kalorier, kalorier, kalorier. J äter pasta med grönsaker och tofu.

Jag önskade mig en crossfit:are, men fick en person med helt andra intressen. Dock världens bästa och finaste person. Men han fick jordens värsta person 😒. En självupptagen otacksam jävel som bara vill dö. Suck. Varför kan jag inte bara vara tacksam och fokusera på det positiva i livet? Varför måste jag kämpa så förbannat för att försöka se nåt bra i livet? Orka göra det.

Igår mådde jag rätt bra. Bestämde med mamma att hon skulle komma och sova hos mig (så jag inte kunde överäta eller hetsäta) och det kändes som en trygghet att äta bra.

Idag samma sak. Mamma kom och sover över. Dock är jag dålig i magen idag, och mkt gaser och ont i magen efter middagen också. SUCK. Och J som kommer hem imorn och vi ska träffas på kvällen. Vill ju inte ha dessa magproblem då =((. 

Ringde vuxenpsykiatrin idag. Blev hänvisad tillbaka till vårdcentralen för att få remiss. Grät en stund, sen ringde jag vårdcentralen och tro det eller ej, men fick en läkartid imorn.

Sen tar det väl ändå hundra år innan jag får träffa nån på vuxenpsykiatrin, och hur jag ska klara mig/hantera livet till dess vet jag inte.

Måste försöka äta mindre fibrer iaf tror jag, så magproblemen minskar och så att jag vågar träffa J.

Idag har jag ringt nån ätstörningsenhet (de hade bara dagvård och hänvisade till vuxenpsykiatrin eller vårdcentralen), vårdcentralen, trodde jag fick nummer till akutpsyk, men var psykosavdelning, så fick ringa vuxenpsykiatrin istället, men då var kön stängd för dagen. Vågade och orkade inte ringa akutpsyk sen. Grät istället. Grät och grät och grät.

Suck. Blev inte mkt jobbat.

Gick en promenad med en kompis sen. Kändes bättre.

Vet dock inte hur jag ska klara helgen. Och vet inte hur jag ska orka ringa vuxenpsykiatrin igen på måndag. Men jag måste. Jag behöver hjälp. Orkar inte gå tillbaka i bulimin nu. Vägrar. Orkar inte leva så.

Kom på varför det blivit värre igen. Jag är livrädd för att gå upp i vikt. Vill gå ner mer ist, nu när jag gått ner så pass mkt i vår och sommar. Speglar mig hela tiden också,  magen. Vill att magen ska vara platt. Vill inte träffa J annars.

Fokuset på kroppen och vikten gör att det blir fokus på maten, hur mkt jag äter, och vad. Det blir tvärtom-effekt med maten. Jag begränsar mig och då äter jag bara mer ist. Suck.

Igår bajsade jag på mig (!). Överåt rejält i förrgår utan att kräkas. Åt nötter på jobbet och var proppfull och dålig i magen. Åkte hem tidigare för att gå på toa och trodde jag bara skulle släppa mig i hallen, men det kom inte bara gaser... usch 😢. 

Det är nästan inte värt att inte kräkas. Mår så fruktansvärt dåligt dagen efter då.

Ändå har jag inte kräkts ikväll.  Kan inte fortsätta med det. Blir ju aldrig bättre då. Är bara all in som gäller. Lite för mkt naturgodis om hundra år, vad gör det? Jag kanske går upp lite i vikt. So what, då får jag väl göra det då. J är ändå inte hemma nu. Och jag är ledig imorn.

Igår överåt jag, men kräktes inte. Idag är min mage fortfarande proppfull, står ut som en ballong och gasig. Jättejobbigt. Men jag joggade på morgonen, och mediterade fem min! Det var faktiskt väldigt skönt efteråt. Kände mig lugnare. Det var en guidad meditation från Insight Timer, och man skulle sätta en intention för dagen. Jag tänkte glad, och trevlig ^^. Framförallt glad.

 

Jag behöver sluta tycka synd om mig själv. Känna mig som ett offer inför mig själv, mina tankar, känslor och min ätstörning. Det hjälper mig inte att må bättre, tvärtom. Frågan är hur jag kan hejda den negativa spiralen och få fler minuter varje dag av att må bra och ha mer positiva tankar?

 

Ett sätt är nog faktiskt meditation. Och att komma ut och jogga på morgonen. Jag tycker det är jätteskönt att ha det gjort. Dock vill jag helst inte duscha två gånger på samma dag, då jag blir så torr och får självsprickor på fötterna =/. Så de dagar jag tränar vet jag inte riktigt hur jag ska göra med joggingen. Men men, idag ska jag inte träna, och jag har inget möte förrän kl 10, så jag kunde komma senare till jobbet. Dock får jag ju inte ihop mina åtta timmar som vanligt =/. Suck.

 

Jag skulle verkligen behöva gå ner i arbetstid för att hinna med jogging, meditiation och ordentlig frukost på morgonen innan jobbet, och träning på lunchen 2-3 dagar per vecka.

 

Jag har funderat på varför jag hetsätit/överätit och kräkts igen senaste veckorna. En bidragande orsak kan nog faktiskt vara att jag vägt mig. Jag borde sluta väga mig helt. Vad ger det? Vad spelar det för roll? Det är såklart lite intressant att se vad jag väger tycker jag, men det är störigt om det leder till överätning och mer mat-, kropps- och vikt-tankar.

 

Den 31 december 2022 vägde jag 68,20 kg. Igår (9 augusti) vägde jag 64,30 kg. Den 1 augusti vägde jag 62,50 kg (!).

I höstas åt jag upp mig efter sommaren. Åt och åt och åt. Nu går jag väl upp och ner några kilo p g a menscykeln och hur mycket jag äter gissar jag. Har nog gått ner lite under sommaren, som vanligt (?). Tror jag mår bättre då, tänker på annat. Åker och badar. Njuter mer av livet. Inte så mkt fokus på mat och mattankar. När jag jobbar går det väl oftast OK på dagarna om jag har annat att tänka på (jobbet), men jag sover konstant för lite och tröttheten efter jobbet gör nog att jag lätt överäter och att mattankarna fastnar i skallen =/. Suck.

 

Det är svårt att leva. Hur gör man för att det ska bli lättare?

Ikväll har jag överätit. Men jag tänker inte kräkas. Jag måste stoppa detta nu. Jag tänker inte gå tillbaka till bulimin. Nej, S hjälper mig inte. Men jag kan inte kräva att någon ska hjälpa mig. Jag måste ta ansvar för mina handlingar själv, hur jobbigt det än är. 

 

Jag lyssnade på MaratonEmmas föreläsning idag. Hennes historia. Hon tog tag i sitt liv själv, dock hade hon en doktor som lovat henne hjälp...

 

Jag har tränat tre dagar i sträck. Jag är förmodligen extra hungrig idag. Plus att jag har ett begär att äta. Egentligen vill jag bara äta mer. Jag känner mig fortfarande inte nöjd. Trots en extra portion middag, majskakor, smaksatta dadlar, två bars och en förpackning nougat...Och extra salta nöttter både fm och em på jobbet idag. SUCK. Jag är sugen på godis ^^.

 

Men, jag har inget godis.Det regnar ute. Affärerna stänger snart. Jag ska börja städa undan allt ätande snart, fixa lunchmackor till imorn, förbereda gröt till frukost imorn och sen lägga mig.

 

J har inte hört av sig på hela kvällen =(. Är ledsen för det. Han ska åka bort på ett läger och kommer inte hem förrän på tisdag nästa vecka =(. Jag känner mig ensam, ledsen, besviken. Trött på allt och alla. Men jag vill fortsätta min "all in"-resa mot friskheten. Strunta i min vikt och hur min kropp ser ut (hur jag ska kunna strunta i det vet jag inte). Jag vill äta vad jag vill till jag känner mig nöjd. Fysiskt och psykiskt.

 

På ett sätt är det väl skönt att J åker bort. Då kanske jag inte fokuserar lika mkt på hur min kropp ser ut. Då kanske jag kan fokusera på andra saker i livet, och äta för att jag är hungring och sugen till jag är nöjd, utan att bry mig om konsekvenserna. Det jobbiga är hur dålig i magen jag blir av överätning, och om jag måste göra nr 2 på jobbet. Suck. Det vill jag inte. Men jag vill bli frisk. Jag vill sluta bry mig om vad jag tror att folk tycker och tänker om mig och vad jag gör. Jag vill bara leva som jag vill, ha ett bra liv, umgås med folk jag tycker om, och vara trevlig och hjälpsam mot andra.

 

Varför är livet så svårt? Varför är det en sån kamp? Kämpar andra så mkt för att orka leva? Hur gör man för att glida igenom livet och gilla det på vägen? SUCK. Suck, suck, suck.

Måste bara dokumentera lite ^^. Onsdagen den 5:e juli sa jag för första ggn "Jag älskar dig" till J <3. När han skulle åka hem från mig och vi stod i min hall. Jag sa "Jag älskar dig och jag älskar att vara med dig". Han blev nog lite chockad och sa "det hade jag inte väntat mig" eller ngt liknande ^^.

 

Efter det har jag inte sagt det något mer. Men jag har ju tänkt det i huvudet nästan varje gång vi träffats sen januari... ^^

 

Förra onsdagen (tror jag iaf det var), 2 augusti, var han hemma hos mig på kvällen och åt middag på min balkong. Jag skulle eventuellt iväg och dansa, och han skulle iväg till naturen. I hallen när vi skulle säga hejdå så sa han "Jag älskar dig", lite tyst kanske. Jag svarade inget då, kysste honom bara.

 

Igår, 8 augusti, var han igen hos mig och åt middag efter jobb och träning. Under och efter middagen var jag sååå nära att berätta om bulimin, men jag kunde inte får ur mig det =/. I hallen när han skulle åka hem, typ vid 23-tiden ^^, så sa jag "Jag älskar att vara med dig", då sa han "Jag älskar att vara med dig också" och "Jag älskar dig" <3. Då svarade jag iaf "Jag älskar dig också" =).

 

Känns så bra att han älskar mig också. Kändes lite konstigt när bara jag sagt det och jag känt den känslan så länge, men att jag ändå kände så mycket starkare för honom än han för mig (antog jag ju då). Han säger inte sådana saker lättvindigt iaf, så jag tror att han verkligen menar det nu, och att han verkligen känner att han älskar mig <3.

 

Är så tacksam för att han vill vara med mig. Världens finaste människa <3, och han vill vara med mig <3.

Igår när J och jag åkte hem från mamma kände jag begäret. Att överäta. Kände att jag förmodligen inte kommer klara mig själv på kvällen. Eller egentligen kände jag väl inte så stort begär? Eller jo, känslan av att jag ville vara ensam, ville bara vara själv, framför TV:n och äta. 

 

Det som var stort igår var att jag efter mkt betänketid i bilen tillslut tog mod till mig och frågade J om han ville äta middag med mig. Och det ville han <3. Så när han lämnat mig och min packning och åkt hem till sig med sin packning, så kom han tillbaka och åt middag hos mig, och sov över också tillslut.

 

Det var såå skönt. Kände inte alls behovet av att vara själv då. Drack dock nästan fyra glas rödvin ^^, och allt kändes väldigt bra. Kändes som jag åt lagom. Blev lagom mätt. Lagom onykter =P.

 

MEN, begäret var kvar idag =(. Efter frukosten var jag inte nöjd, åt lite nötmix och frukt på förmiddagen och magen kändes lite stor. Sen åkte jag och tränade på lunchen och efter träningen kändes magen bra igen (lagom "platt", så otroligt dumt). Men efter lunchen var jag absolut inte nöjd heller. Åt vattenmelon, en "bar". En till sån "bar". Mer vattenbmelon och salta nötter. För mkt salta nötter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen åt jag mat/middag i förtid, redan vid 16. Sen en macka. Sen en till. Efter det bestämde jag mig för att kräkas =(. Då åt jag en macka till och två nougatpaket. USCH. Sen kräktes jag tyvärr. Och ja, magen känns såklart bättre igen. Tänderna känns inte bättre. Mina framtänder är redan jättetunna och mkt förkortade. FÅR inte kräkas mer!!! Vägrar gå tillbaka till bulimin nu. Men hur ska jag kunna stå emot det där begäret? Suget, hungern, känslan, som vägrar lämna förrän den har vunnit?

 

 

 

 

 

 

 

Förstår inte hur man bara kan stå emot det. Förstår inte hur man vet att man ätit lagom. Egentligen ska jag väl fortsätta med "all in". Att äta så mkt kroppen säger att den vill ha. Strunta i att hjärnan skriker att det är för mycket. SUCK. SUCK, SUCK, SUCK, SUCK!!!!!!! Hatar detta. Hatar det och hatar att inte ha någon att prata med det om. S verkar inte bry sig längre. Ställer inga frågor. Skickar bara ett "kram" på Messenger. Hur fan hjälper det mig?? Jag behöver prata med någon som förstår, nån som ställer frågor så jag får reflektera. Vad är det som gör att dessa känslor kommer tillbaka nu? Hur kan jag bryta detta?

 

SUCK. Jag vill inte.

 

Imorn ska jag åka till kontoret och jobba iaf. Då borde jag väl klara av dagen åtminstone. Fy fan vilket pissliv ändå. Pissjukdom.

Har överätit ikväll, och funderat på att fortsätta äta och kräkas när jag ändå ätit så mkt. Men gjorde inte det! Borde firas 🙄. 

Ändå har jag mest tankar om att det inte gör nåt om jag inte vaknar imorgon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frukost och lunch var väl helt ok. Bara alldeles för sent (frukost 1430 och lunch vid 19).

Sen kom överätningen efter middagen vid 22 el nåt. Åt en halv liten melon också, som inte kom med på bild.

 

Bilderna är i omvänd ordning, då de laddas upp så när jag lägger in dom från mobilen tydligen. Suck. Får väl börja ladda upp dom baklänges ^^.

Jag tål inte att vara uppe sent. Blir hungrig på natten. Ätit en påse nötter, dadlar, en vego-bar. Lätt över 1000 kcal iaf. Förmodligen närmare 2000. Hela jävla dagsintaget, igen, på natten. 

Var inte nöjd efter middagen. Borde naturligtvis ätit mer då! Men nä, ist massa snacks. Men har inte kräkts iaf. Inte samma vidriga känsla som i förrgår. Idag var jag på ett bodypump-pass, och lyfte rätt rejält med vikt faktiskt 💪. Var väl därför jag var extra hungrig.

SUCK. Och inte har jag berättat något för J. Går bara runt och är superirriterad och skriver dumma saker till honom. Förstår mig inte på honom, och låter honom inte vara/göra på sitt sätt. 

Acceptans. Jag har helt tappat det nu. Accepterar inte och känner inte tacksamhet för det fina jag har i mitt liv. Ser bara allt dåligt. Allt dåligt J gör. Allt dåligt jag gör. Allt jag inte gör som jag borde göra...

Orka. Orka leva. Orka ta tag i mig själv och ja, göra vad? Föra att acceptera. Meditera?

Hur ska jag orka med morgondagen? Jag vill inte ha någon ny dag.