Ätstörning

Tränar typ tre ggr i veckan. Inte jättebra under tillfrisknande eg, eftersom det, precis dom kräkning, kan kännas som kompensation för kroppen. Men underlättar ju att acceptera överätningar ^^. Eller, vad vet jag. Dagens matintag då (kanske hjälper det verkligen att äta rejält med riktig mat...... ^^):

De två sista bilderna är samma portion. Godnatt!

Egentligen borde jag blogga varje dag. Tänker så mkt, men glömmer. Kommer inte ens ihåg om jag hetsåt eller inte för två dagar sen.

 

Försöker skriva in i min mens-tracking-app när jag hetsäter eller överäter, men glömmer det också.

 

Det här året har börjat med återfall i bulimin. Precis som förra året började? Eller kanske inte började, men ibörjan av förra året så blev det värre iaf, efter ett par månader utan hetsätning och kräkning tack vare Brain Over Binge.

 

När jag kräktes första ggn i år hade jag inte kräkts sen september enligt mens-appen! Endast p g a acceptans och försök att inte ha några restriktioner ang när, och hur mkt, jag "får"/"borde" äta. Min kompis S frågade mig om det är något särskilt som hänt nu på senaste tiden, eftersom jag ramlat tillbaka i gamla mönster (överätning/hetsätning och kräkning). Det enda jag kan komma på är att jag började dejta i mitten av november. 

 

Suck. Jag vet varken ut eller in. Idag och igår har jag överätit mkt på kvällen, men accepterat, slutat äta, inte kräkts, och lagt mig. Jag vet att det är rätt spår. Kollat lite på Stephanie Buttermore och hennes All in-resa på youtube för pepp. Funkar det för bulimiker? Eller finns det risk att ätstörningen går över i BED ist? Men det är väl bara om man håller fast vid restriktionen i tankarna?

 

Igår sökte jag på "All in" på youtube och har sparat några videor att titta på. Får bli veckans "att göra" (tillsammans med allt annat jag bygger upp berg om som jag "borde göra" ^^).

 

Nu jobb.

Konstigt det där med livsviljan. Antar att det är hormoner som styr? Eller annat i kroppen, vad vet jag. Och skitsamma eg. Det viktigaste är väl att försöka förstå varför man mår sämre ibland. Att se vad man kan göra för att minska timmar och dagar man mår dåligt.

 

Sitter jag uppe länge på kvällen och kollar på TV eller Youtube, så är det också större risk att jag överäter. Även om jag är en kvällsmänniska och troligen har 25-timmars dygn ^^, så mår jag bäst av att komma isäng i hyfsad tid, åtminstone före tolv på natten (tidigare om jag måste upp och jobba tidigt). Går jag och lägger mig så äter jag ju inte iaf ^^. När jag sover spelar säkert också roll för måendet. Att sova på natten, hellre än på förmiddagen.. Att sova tillräckligt mycket spelar säkert också roll. Självklart är det en massa faktorer som spelar roll för måendet, men att äta bra, att inte överäta hela tiden/varje kväll och att lägga mig hyfsat tidigt tror jag är nyckelfaktorer.

 

Igår och i förrgår har jag ätit bra. I förrgår säkert lite för lite egentligen. Bara frukost (vid lunchtid) och middag. Igår frukost (vid lunchtid), middag efter träning, och sen ett kvällsmål vid niotiden på kvällen. Hade kunnat skippa det, men var inte riktigt nöjd efter middagen och var orolig att det skulle leda till överätning senare, kanske idag, om jag underäter.

 

Att äta är alltid jobbigt, särskilt på kvällen. Det triggar mig att fortsätta äta. Lättast är att inte äta alls. Men jag övar. Jag vill ha ett normalt förhållande till mat. Jag vill äta frukost, lunch, middag. Mellanmål eller fika eller snacks om jag känner för det. Jag vill inte att maten ska vara något problem i mitt liv. Jag vill bli helt fri(sk). Så, jag övar =). Jag tänker fortsätta att försöka äta normalt. Försöka känna efter om jag är nöjd eller inte. Och försöka använda huvudet för att förstå om icke-nöjdheten är riktigt icke-mättnad eller ätstörningsbegär.

 

Flera youtubers jag följer förespråkar att man ska tillfredställa även den mentala hungern (ätstörningsbegäret?). Men jag kan inte riktigt skilja på det och att överäta/hetsäta. Att inte ha några restriktioner, ja absolut, men jag vill inte äta så att jag mår dåligt. Har inte riktigt förstått gränsen där än. Många youtubers snackar ju om intuitivt ätande också, och då tycker jag mer de förespråkar att inte äta för minsta lilla sug (om det "bara" sitter i huvudet) utan att känna efter om man verkligen är hungring eller sugen "på riktigt".

 

Kathryn Hanson, som skrivit Brain Over Binge, menar ju också att man ska avfärda hetskänslan, att man kan det, Den moderna hjärnan kan styra över reptilhjärnan.

 

Jag tycker att dessa två sätt är lite i konflikt med varandra. Antingen äter man på och har absolut noll restriktioner. Vill man äta mer, äter man mer. Noll begränsning. Men, jag vet inte. Jag förstår inte riktigt. Jag lyssnar på förespråkare för båda dessa sätt. Tycker att båda låter vettigt. Det absolut viktigaste är att inte banta, inte ha några restriktioner, att man inte "borde" äta en macka till osv. Men samtidigt vill jag känna efter, mår jag bra av en macka till? Är jag inte helt nöjd/mätt, så kommer jag ju att må bättre av en macka till, för då kommer kroppen att lugna sig och känna att den fått den energi och näring den behöver. Är jag helt mätt så kommer jag ju bara må dåligt av att överäta. Dock är det inte hela världen om man äter en macka extra då och då. Äter jag den extra mackan och känner att det var för mkt, så är det så, ingent mer med det. Gå vidare. Sluta ät. Känslan av överätning går över. Inte hela världen. - Försöker ha den inställningen. För det är ju just här, när jag ändå ätit för mkt, som jag lika gärna kan fortsätta..... enligt den totalt ologiska ätstörningslogiken ^^.

Jag funderar mkt på varför. Varför, varför, varför? Om jag nu försöker att inte ha några restriktioner kring mat och ätande, varför överäter jag ändå? Måste min kropp fortfarande "ta igen" från tidigare restriktion, även om det mest har varit i huvudet? Eller är jag så känslig för restriktion, så lite tid med familjen över jul och nyår, och tid iväg med killen jag dejtar, som medfört lite mindre matintag än vanligt, har gjort så att min kropp vill överäta i flera dagar? Eller är det för att jag varit vaken sent på natten sen nyår? Sovit för lite och/eller fel tid på dygnet?

 

Igår överåt jag (och hetsåt?) och kräktes. Hade inte tänkt kräkas, men någonstans i ätandet gav jag upp och åt lite till för att sedan kräkas. Så himla skönt att jag gjorde det. Inte för tänderna, men för magen, tarmarna och hjärnan...

 

Hade jag lagt mig totalt fullproppad hade jag dels sovit kasst, dels mått skit idag och kanske imorn också. Nu mår jag ganska bra trots allt. Tyvärr?

 

När jag känner så starkt att jag inte orkar göra något, men ändå har krav på mig att jag "borde" göra en massa saker. Vad ska jag göra då? Ska jag bara lägga mig på soffan och inte göra något och hata livet? Egentligen ska jag väl det antar jag. Acceptera mina tankar och känslor. Bara låta vågen passera. Det är väl när jag kämpar emot, tänker att jag borde göra ditt eller datt, inte riktigt accepterar mitt mående, som jag omedvetet håller mig själv kvar i eländet i dagar. Kan det vara så?

 

Visst, när jag ändå är ledig så går det väl att skita i allt. Men det går ju inte när man jobbar? Fast det går väl iofs på kvällen. Att strunta i att träna, att strunta i att laga mat. Fast å andra sidan, mår man verkligen bättre av det? Jag tycker jag mår bättre när jag tagit mig i kragen och fasktiskt tagit mig iväg och tränat ändå, trots motståndet.

 

SUCK. Jag vet inte. Jag vet inte hur man lever.

Jag överäter. Varje dag. När jag är hemma, ensam. Tvärtom när jag är med andra. Då äter jag för lite. Så att kroppen tycker att den måste ta igen sen. Tror jag.

 

Tycker jag borde vara frisk nu. Fri från ätstörningar. Men det tar väl sin tid. Har man varit sjuk i 20 år så kanske man inte kan räkna med en "quick fix". Suck.

 

Men, jag har tålamod. Tror jag. Hoppas jag. Jag tänker inte gå tillbaka till bulimin iaf. Så det så. Överäter, accepterar, och går vidare. Fortsätter kolla på friskhetsyoutubers, som den bästa, Follow the Intuition. Rekommenderar henne varmt. Jag skulle vilja jobba med henne.

 

Har haft Tinder ett tag. Dejtar nu den första killen jag träffat IRL där. Känner ingenting. Igår ville jag bara dö hela dagen. Tog en promenad till gymmet. Kom fram till att det lättaste måste vara att hänga sig ändå. Fast att springa ut framför en buss som kör ganska snabbt borde också vara en rätt snabb och enkel död? Synd bara om busschauffören ^^. Jag förstår verkligen folk som tar livet av sig. Orka leva. Orka försöka leva. Visst, det blir bättre, en annan dag känns det bättre. Men orka. Mitt liv känns totalt meningslöst. Jag har kastat bort tjugo år på total självcentrering. Tjugo år! De bästa åren i livet dessutom? Eller, alla år kan väl vara bra på sitt sätt. Eller dåliga ^^. 

 

Men jag vill ha en familj, och barn. Och snart är jag 40. Tiden rinner iväg, och jag vill bli kär. Jag vill bli så kär som jag var i min första pojkvän. Men, hur troligt är det att hitta någon som man blir så kär i? Och hur lätt, hur snabbt. Kommer det ens hända? Ska jag dejta en i månaden från Tinder? En i veckan? Går det ens att matcha med så många? Jag orkar inte ens gå in på TInder. Hur vet man ens om man ska svepa "ja" eller "nej" på folk?

 

Orka träffa någon online. Orka kämpa för att bli lycklig. Orka leva.

 

Jag vill träna mer. Ändå sitter jag hemma. Har varit ledig idag. Har kunnat gå till gymmet när som helst hela dagen. Men var uppe sent och överåt igår. Vem har lust att åka till gymmet med en mage som står ut i fyra hörn? Jag orkar ändå inte gå till gymmet. Hatar att träna ensam. Kunde gått på ute-pass, men orkade inte ta mig iväg på det heller. Orkade inte gå upp. Vad gör man när man inte orkar något? Orkar inte sluta äta, orkar inte gå och lägga mig, orkar inte gå upp, orkar inte blogga. Fast jag joggar ändå varje dag. och jag har yogat tre dagar i sträck! Men jag väljer att se det negativa, vara deprimerad. Jag i ett nötskal. Varför väljer man att må dåligt, när man kan välja att må bra? Jag tror det är för att jag har ADD och Asperger och har jävligt svårt att ta tag i saker. När jag väl kommer igång och gör något så är det ofta kul, eller helt OK. Men det kan kännas helt jävla omöjligt att sluta äta, eller sluta scrolla på instagram, eller sluta kolla på TV. Eller bara sluta sitta och tänka deprimerande tankar om livet. För jag vet inte riktigt vad jag ska ta tag i härnäst, det är så mkt som ska göras. Blogga, jobba, laga mat, städa, bära ner kartonger i källaren, rensa förrådet osv osv osv osv osv osv osv i all oändlighet. Och hur vet man vad man ska välja att göra först? Och hur långe man ska hålla på med det? När ska man vara nöjd? Vad ska man ta tag i, hur ska man göra det och när ska man anse sig vara klar?

 

Livet är så förbannat jävla jobbigt. Ingenting är roligt. När ska man "göra slut" med en dejt man inte är kär i? Hur gör man det? Jag orkar inte leta vidare, men jag orkar inte träffa han jag dejtar heller. Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Jag vill bara inte finnas. Jag vill bara slippa allt. Allt som är jobbigt, och det är ju allt. Kommer inte på en enda grej som inte är jobbig. Att blogga är jobbigt. Att förklara hur man känner är jobbigt. Att göra precis vad som helst/någonting är jobbigt och tråkigt. Att umgås med någon är jobbigt, att vara ensam är jobbigt.

 

Jag vill gå ut och dansa och supa mig full. Att fly från livet är det enda som är kul. Att hetsäta, att supa sig full, att shoppa. Att vara destruktiv. Att kortsigtigt döva sina känslor. Hur fan kan inte alla vara missbrukare? Kanske för att alla inte känner som jag just nu. Kanske för att alla inte har nån jävla depressionsgen. Ibland mår jag också bra och tycker att saker är kul. Jag har också känt lycka.

 

Men inte just nu. Inte igår. Och inte idag.