Ätstörning

Jag har ganska nyligen kommit hem från psykakuten. Den här ggn tyckte läkaren att jag skulle stanna kvar över natten, men jag ville inte. Mamma kom och hämtade mig.

Fick Theralen som jag bad om. Ville ha något ångestdämpande som inte är beroendeframkallande. Tog 10 mg Stesolid igår och 5 mg idag. Fick av mamma. Det hjälpte så att jag blivit trött och somnat, men det är vanebildande =/. Mkt bättre läkare på psykakuten den här ggn jämfört med förra.

Mitt satans "ångestanfall" har hållit i sig sen julaftonskvällen. Det är fan tredje dagen idag! Inte konstigt att jag inte står ut =(. Jag står fan inte ut! Nu efter dagens Stesolid känns det bättre. Ringde och skrek och gormade på stackars T förut på eftermiddagen så han ringde polisen. Dom kom när mamma åkt hem och jag hade somnat av Stesoliden. Öppnade dörren iaf annars hade dom brutit sig in. De satt här och pratade och ringde en massa samtal hit och dit och sen skjutsade dom mig till psykakuten tillslut. Det kändes skönt då att någon brydde sig. Poliserna var snälla. Jobbigt att sitta på psyket i hundra år och vänta. Åkte väl dit vid 19-tiden och kom hem lite före 24. Ändå var det ingen där i väntrummet före mig.

Jaja. Får väl se hur morgondagen blir. Om den blir lika förjävlig måste jag verkligen ta livet av mig. JAG ORKAR INTE MED DEN HÄR SKITEN LÄNGRE!!!!!!!!!!!!!!!! Mamma har gått och lagt sig. Hon sover över här, liksom igår. Imorgon måste hon till Sthlm till min farmor och då vet jag inte hur jag ska göra. Stanna kvar här ensam eller följa med. Det är bugg här imorn kväll och det skulle nog vara kul att vara med på det. Men vill inte vara ensam =(. Har pratat med T nu på kvällen och han kan tänka sig att komma hit på tis kväll eller ons kväll. Jag längtar efter honom så att jag kan dö. Det enda jag vill är att få träffa honom, samtidigt vet jag att det är jättedumt att jag träffar honom. Jag borde bryta kontakten. Men jag vill inte leva när jag inte är med honom! Jag vill inte ens tänka på att välja bort att träffa honom. USCH. Han måste komma!! Jag mår ju skit ändå varenda jävla dag, då kan jag väl få må lite bra och mysa med honom ett par dagar åtminstone och glömma allt elände för en stund? Även om det bara är för stunden? Det är väl bättre det än att jag mår dåligt onsdag och torsdag också och bara längtar efter honom ändå??

Jag vill vara med min älskade T och jag tänker vara det när jag får chansen.

Usch. Morgondagen MÅSTE bli en bättre dag än idag och igår. FY fan.

Jag tål inte att vara ledig från jobbet. Jag måste ha mina rutiner. Nu har allt spårat ur och ingen hjälper mig att planera dagarna. Jag klarar inte av att leva ensam och inte med mamma heller som är lika jävla dålig som jag på allting =(.

Godnatt.

Kan nån komma hit???? Jag vill inte leva längre!!!! Och mamma bara skiter i mig. Hon har åkt hem och lämnat mig här och jag hade inte ens pengar på mobilen eller internet!!!!!! Jag hatar henne av hela mitt hjärta!!!! Internet började fungera helt plötsligt nu iaf.. men vad hjälper det? Jag är helt ensam. Och T skiter i mig totalt. Tror inte han vågar ringa när han är med sina föräldrar. SÅ han vill hellre att jag dör än att han ska behöva ringa mig när hans föräldrar hör!!!! Han är ju totalt blåst!!!! SÅÅÅÅÅÅ  dum i huvudet. Jag hatar honom. Jag vill hålla mig vid liv tills mamma kommer så att jag kan ta hennes bil och åka och döda T. Jag vill döda honom. Jag vill hamna i fängelse Jag ska döda alla. ALla är idioter. Den finns INGEN i hela världen som gör något. Alla vill bara slippa alla problem. GUd vad jag hatar dom.



Jag måste våga ta livet av mig nu. Jag ska jag ska gjasg ska jag ska. När mamma kommmer är jag död hahahahhahHAHAHAHHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!

Jag hoppas T och mamma har dåligt samvete resten av sina liv och jag hoppas T dör i nån olycka. Han förtjänar verkligeni nte att leva (om han vill det, vilket han vill). FY faaaan, värre idiot ochelak människa har jag aldrig någonsin träffat. FY FAN!!!!!!!!!

Jag har inte tid! Inte med någonting. Jag har massor att göra på jobbet nu. Har inte börjat flyttpacka än och jag kanske ska flytta på fredag!!!!! Kan dock inte det eftersom jag inte har packat...... så jag vet inte vad jag ska göra. Om någon skulle se hur det såg ut här nu, och jag skulle säga att jag skulle flytta på fredag, så skulle den personen antingen skratta ihjäl sig och tro att jag skämtade eller dö av chock. Jag orkar inte och jag hinner inte. Jag hinner verkligen inte blogga heller. Jag hinner ingenting.

Usch jag orkar verkligen inte mer! Jag sitter här och gråter, jag är förtvivlad och ingen hjälper mig!

Hade telefontid med min läkare på NPU igår och han sa att det kanske kunde vara så att min nedstämdhet på kvällarna beror på att Concertan går ur kroppen. Det var jag som föreslog det, han vet ju inte hur förjävligt jag mår efter jobbet. Jag kan inte berätta det. Kan inte förklara hur hemskt det är. T tror mig inte heller. Han fattar inte. När jag sa att det antagligen är medicinen som påverkar mig sa han typ "men så var det väl förut också" och menade att jag mått lika dåligt innan medicinering. Jo, visst har jag mått dåligt och varit förtvivlad några ggr, men inte så här VARJE jävla kväll!!

Det tror jag inte iaf. Kommer inte ihåg. Hatar allting. Grejen är att även om jag nu tror att det är Concertan som går ur kroppen så orkar jag inte vänta till imorgon!!!!!!!! För att jag står inte ut NU! Men det är det ingen jävel som fattar!!!!!!!!!!
Läkaren skulle iaf skriva ut Ritalin som är som en kortidsverkande Concerta, som jag kan ta typ kl 17 så att medicinens effekt ska vara under kvällen också. Har dock inte hämtat ut skiten, FÖR NÄR SKA JAG HINNA MED DET!?!?!?!?!??!?!?!?!

VAAAAAAAAAAAA????

Hur fan orkar folk. Hur orkar alla som är ensamma och inte har någon som bryr sig och hjälper till och åtminstone FÖRSÖKER förstå?? Jag orkar inte! Jag gör inte det! Jag vägrar en enda jävla dag till!!!!!!

Jag vägrar leva en enda sekund till när jag mår som jag gör precis just NU!!!!!!!!!!!!!!
Jag vågar inte ens ta en Oxascand nu eftersom jag måste kunna tänka på jobbet imorgon bitti!!!! Jag har sjukt mkt att göra då och jag får inte vara slöare i hjärnan än jag redan är!! Hur fan ska jag göra!?!??!?!?!?

ÅHhhhhhh och jag som skulle flyttpacka nu!!!!!!!!!!!!! Och nu har det gått en timme till i onödan!!!!!!!!!! Jag hatar T!!! Han kan dra åt helvete!!!!! Han förstör mitt liv!!!!!!!!! Kan han inte fatta det!??!?!?!??!?!?!? Jag kan inte leva utan honom och jag kan inte leva med att ha kontakt med honom!!!! Jag bryr mig för mkt om att han inte bryr sig och inte fattar vad som gör att jag mår dåligt. Han fattar inte när han får mig att må dåligt och han bryr sig inte om vad jag säger uppenbarligen eftersom han fortf skiter i mig när jag behöver någon som bryr sig som mest, dvs timmarna efter jobbet.

Man kan väl inte kräva att någon ska lyssna och bry sig och fatta el åtminstone försöka förstå. Men alla andra jävla idioter kan kräva att man ska klara sig själv. Jag hatar livet. Har jag nämnt det?

Jag hatar människor, och alla jävla krav som det här samhället vi lever i, ställer. (Eller är det egentligen krav jag ställer på mig själv?). Jag hatar mig själv.

Det hjälper nästan att skriva. Men så fort jag postar detta och reser mig från datorn så kommer ångesten(?) tillbaka. Jag vill inte gå härifrån. Om jag går härifrån så vill jag ta livet av mig. Nu ringde flyttfirman, men jag ville inte svara med en så förgråten röst. Orkar inte prata i telefon!!!!!!! Kan dom inte svara på mitt förbannade mail istället!!!!! Fattar dom inte att jag har telefonfobi!?!??!!? SLUTA RING!!!!!!!!!!!! Jävla förbannade idioter!

Jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö. Jag vill gå och värma vinglögg och diska och sen packa en flyttkartong. Ska börja med bokhyllorna har jag tänkt. Skulle vilja städa ur skåpet i badrummet också. Minst hälften där i borde slängas.

Jag orkar inte mer. Jag behöver hjälp. T har sagt att han kan hjälpa mig i helgen (om jag inte flyttar innan), men han fattar inte att det jag behöver mest av allt är att han ringer och pratar med mig en stund klockan 19. Hur tror han att han ska kunna hjälpa mig i helgen när jag inte överlever vardagarna innan helgen kommer?? Hur kan han inte förstå när jag har sagt det så många gånger nu?

Mamma har fullt upp med renoveringen av sitt kök. Men hon kunde väl ändå ringa mig varje kväll? Åtminstone varannan? Var tredje? Är det för mkt begärt när ens dotter mår så dåligt att hon inte vill leva längre? Nu ringer hon inte ens en ggn i veckan. Nu när jag mår sämre än nånsin just på kvällarna och funderar på att ta livet av mig VARJE kväll.. Det måste väl beror på att ingen förstår att en sån "liten" grej kan spela en sån stor roll? Jag vet ju inte ens om det spelar någon roll eg eftersom varken mamma el T ringer..

Allt är ju ändå mitt fel. Det är bara jag som har ansvar för mitt liv. Konstigt nog. Konstigt att man kan/får föda barn och sen slutar att ha något ansvar för dom när dom blir myndiga. Men är det mitt fel att jag inte har förmågan att kunna leva?? Hur ska jag kunna ta på mig ansvaret för något jag inte har gjort eller valt??

Visst kan jag försöka må bra. Visst kan jag försöka hitta någon lösning för mig själv så att jag vill leva. Men om jag inte hittar någon lösning då????????

Då är det mitt ansvar att ta livet av mig. Jag tycker att det är elakt (av mamma?, av samhället? av alla närstående som "borde" bry sig mer och ta reda på hur dåligt jag mår och försöka göra något för att hjälpa mig?.. jag vet inte). Jag är född till att tvingas att ta livet av mig.
Kul.

Jag har ont i magen. Jag har det ibland, tillsynes utan anledning.

Igår ville jag verkligen ta livet av mig. Jag pratade med T i telefon, jag var arg och ledsen, sen la vi på ledsna och arga. Jag skickade ett sms och skrev att jag ville ta livet av mig, sen ringde jag. Han svarade inte. Jag stängde av mobilen och hoppades att han skulle rädda mig. Ringa min mamma, ringa 112, vad som helst. Jag ville att han skulle bry sig. Jag behövde någon som brydde sig.

Men han gjorde ingenting. Idag sa han att han försökt ringa tillbaka, men att jag stängt av telefonen. Så han gick väl och la sig. Hur skulle han veta att jag menade allvar? Hur ska han veta när jag menar allvar?

Säger han.

Jag säger att han ska tro på mig när jag säger det. Det jag säger är allvar. Att inte ta mig på allvar är att inte bry sig. Han kommer säga samma sak när jag faktiskt tagit livet av mig. När jag är död nästa dag. Då kommer han säga: "Hur skulle jag kunna veta att hon menade allvar?"

Jag tycker att det är tragiskt. Varken mamma eller T vågar göra någonting "i onödan"? Vad är de rädda för? Att jag ska få hjälp i onödan? Att bry sig i onödan? Att ge mig "bekräftelse" när jag "ljuger"?

När jag säger att jag ska ta livet av mig så mår jag så fruktansvärt dåligt att jag vill ta livet av mig. Jag försöker våga ta livet av mig, på allvar. Jag säger inte så för att de ska ringa 112 i onödan! Jag ber om hjälp. Jag ber om hjälp för att jag inte vet vad jag ska ta mig till för att jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag är förtvivlad och jag står inte ut.

Och när jag står där och verkligen behöver T eller mamma och dom struntar i mig, då känner jag att det inte finns något värre. Det kan inte finnas något värre än känslan av att de man älskar mest på jorden inte bryr sig. För dom kvittar det tydligen om jag dör. Det är den värsta känsla jag någonsin har känt. Jag är beroende av andra. Jag klarar inte av att leva ensam. Det är som att jag inte är en färdig person. Jag är inte hel.

Frågan är då hur jag fortfarande kan sitta här idag? Hur kan jag göra så här mot mig själv?

Jag hade bestämt mig för att aldrig mer höra av mig till T. Aldrig aldrig någonsin efter att han gick och la sig utan att göra någonting för att rädda livet på mig. Hur svårt är det att lägga över ansvaret på någon annan om man inte orkar själv? Han kunde ha ringt till min mamma!

Ändå svarade jag på hans sms idag. Jag klarar inte av någonting. Jag känner mig förnedrad av mig själv. Jag klarar inte av någonting jag har bestämt mig för. Inte ens den enklaste grej. Jag gör mig själv besviken om och om och om igen. Jag klarar inte av att sluta höra av mig till T, jag klarar inte av att flyttpacka, jag klarar inte av att gå till jobbet i tid, jag klarar inte av någonting jag bestämt mig för. Jag klarar inte ens av att ta livet av mig.

Jag klarar inte av att bestämma mig för någonting med 100% säkerhet. Jag velar alltid. Jag kan inte ta beslut. Det förstör mitt liv. Jag är född sådan. Jag är inte gjord för att leva. Kanske är det "bara" beslutsförmågan som fattas mig, som inte gör mig hel, men det är tillräckligt för att inte klara av livet. MEN det verkar ju också göra att jag inte kan avsluta livet!!!!!!!!!!!!!!

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag står inte ut.
Jag står inte ut.

Jag vill bara ha kärlek och ge kärlek. Jag vill ha en partner. En livskamrat. Jag måste ha det annars kan jag inte leva, men just p g a att jag måste ha det så orkar ingen med mig. Jag lever visst som i olika onda spiraler. Jag kan inte ta mig ur. Jag är fast här. Usch, det är den värsta slutsats jag någonsin har dragit. Jag vägrar att acceptera det. Jag kommer ta livet av mig. Jag vet det och jag ska det. Den enda som kan förhindra det är kärlek.

Som att det skulle vara någonting nytt ^^. Haha, usch vad jag hatar mig själv.
Jag klarar inte ens att gå och lägga mig nu och jag klarar inte av att sluta skriva.

Jag, som inte orkar blogga. Skriver om fel saker. Jag "måste" skriva ner vad jag ätit eftersom jag ansträngt mig varenda jävla dag att fota alla måltider! Jag hatar mig själv för att jag aldrig kan göra som jag tänkt. Att det aldrig blir någonting av någonting. Jag bara sitter och plågas av alla miljontals tankar. Tankar om handling som aldrig blir till handling. Mitt liv måste vara ett straff. Jag är iallafall oerhört plågad, av mig själv...

JAG STÅR INTE UT!!!!!!!!!!!!!!!! KAN NÅGON HJÄLPA MIG!?!?!??!?!?!?!?!?! Jag står inte ut!!!! Jag är så ledsen!! Jag står inte ut!! Jag är förtvivlad!!!! Jag vill inte dö här alldeles ensam!!!!! Vilket jävla öde. Hur kunde mamma föda mig och bara lämna mig här??????????

J a g  s t å r  i n t e  u t !!!!!

Jag ska ta livet av mig den här veckan. Nu har jag ringt till mamma, men det hjälper inte. Hon håller på med sitt. Alla håller på med sitt. Alla har sina egna liv och sina egna bekymmer. Men hur gör man då när man inte klarar sig själv? Man kan ju för fan inte anpassa sitt mående efter när ens anhöriga har tid!!

Det får vara slut med det här nu. Det MÅSTE få ta slut. Jag orkar inte mer och jag vill inte mer. Vad ska jag göra? Jag tycker att jag ändå försöker lite grann, men ingen har tid med mig och jag står inte ut ensam! Jag vågar inte och jag vill inte ringa någon annan än mamma eller T. Då får det vara. Jag skiter i det här. Jag orkar inte vänta längre och jag orkar inte försöka längre.

Jag kan ändå ingenting. Det blir ingenting. Jag bara sitter här och gråter ändå.

Jag vill läsa böcker om hur man blir lycklig, men det blir aldrig av att jag beställer någon eller går och köper någon. Jag måste ha någon som hjälper mig med det, men det finns ingen här. Jag är ensam. Skulle jag lyckas få hit en bok så skulle jag ändå aldrig ta tag i att börja läsa den, så det är väl meningslöst att ens tänka tanken på att försöka komma mig för att gå in på nån boksida och skicka efter en.

Jag tror jag vill att T ska hitta mig. Jag hatar honom. Han är alltid orolig vid fel tillfällen. Han ringer och sms:ar när jag inte har tid och tvingar mig att höra av mig för att han är "orolig". När jag är med mamma eller med kompisar och t o m har trevligt och absolut inte har tid att hålla på och sms:a eller prata i telefon, DÅ måste jag genast höra av mig!? Men när jag sitter här ensam, förtvivlad, och gråter, då svarar han inte ens på sms. Jag ska få hit honom i helgen och jag ska vara död när han kommer.

Elakt? Tja, jag är elak, men det är iaf det sista elaka jag gör ^^.

Usch, det går ju fan inte att undvika graviditeter och bebisar. Vill inte det heller =(. Jag önskar så otroligt mkt just nu att jag hade behållit det där barnet. Jag struntar i att jag är deppig och hetsäter och alla "fel" jag har. Jag hade älskat det där barnet så otroligt mkt. Jag ville ha det. Jag vill inte att det ska vara borta. Jag råkade bli gravid och jag skulle ha behållit det. Mina närmaste dör runt omkring mig och jag själv dödar det jag vill ha mest av allt på jorden!? Jag ville ha det barnet! Och nu är det försent.

Man skaffar barn för sin egen skull. Det är ett helt egoistiskt val. Jag gjorde abort för T:s skull (och lite för min egen skull trodde jag väl..), men nu ångrar jag mig. Jag ångrar mig och jag kan inte få det ogjort och ingen bryr sig och jag är ensam. Jag är så ensam och ledsen, jag står inte ut.

Fy fan vad livet är värdelöst! Det är så otroligt jävla värdelöst. Fattar inte hur någon orkar leva.. eller jag kanske kan förstå det, men jag kan inte känna så. Jag är inte lycklig och för mig känns allt så jävla meningslöst. Om jag ändå hade behållit det där barnet. Om jag ändå hade behållit det där barnet! Vad ska jag göra nu? Hur ska jag kunna gå vidare, glad? Hur slutar man gräma sig över saker man ändå inte kan göra något åt?

Jag kan inte det. Jag visste att jag inte skulle kunna det. Ändå gjorde jag som jag gjorde? Hur dum får man vara? Hur kan jag vara så dum? Varför är det ingen som bryr sig? Varför är det ingen som pratar med mig om det? Jag vet väl varför, men jag hatar det. Jag hatar alla, mest mig själv. Varför kan jag bara inte få dö? Jag vill inte leva längre.

Usch jag är så ledsen! Jag ville ha det där barnet! Jag har alltid velat ha barn! Att skaffa familj är min mening med livet. Jag vill inte leva så här. Varför gör jag helt fel val när jag måste välja? Varför är jag så satans jävla dum i huvudet??? Jag fick jordens chans, men jag tog den inte. Jag valde bort den! Jag tog bort det finaste som fanns, det lilla hjärtat som slog, bankade innuti mig. Hur kunde jag? Hur kunde jag?

Jag träffade läkaren på NPU igår. Han velade fram och tillbaka och frågade vad jag tyckte att jag hade mest problem med. Jag fick typ välja vad jag ville ha för medicin.. Hur fan ska jag veta det? Han tyckte iaf att jag skulle höja dosen av Concerta för att se om jag kommer igång och tar tag i saker på kvällarna efter jobbet.

Så idag tog jag 27 mg. Visst, jag har högre puls idag ^^... men annars vet jag inte... Började känna mig deppig på vägen hem som vanligt. Vem kan känna sig glad av att gå hem ensam till en tom lägenhet och ha tusen saker man måste göra, ensam? Jag blir bara ledsnare ju närmare hem jag kommer. Nu sitter jag här och vill bara gråta. Jag orkar inte tvätta. Orkar inte ta tag i disken. Orkar inte fixa nån mat heller, är inte hungrig.

Orkar eg inte blogga heller. Orkar inte ringa mamma. JAG ORKAR INGENTING. Jag orkar inte ens sitta här. Jag hatar att sitta här framför den här jävla datorn alldeles ensam. Jag hatar att vara ensam!

Ta mig härifrån!

Gissa vad jag precis har gjort då!?!?!?!?!?!?!? Med Concerta och allt.. jag orkar inte mer. Nu ska jag gråta och spy och sen ska jag sova. Sova och sova och sova och önska att jag aldrig någonsin mer vaknar. Jag vill inte och jag orkar inte!!!!!!!!!!!!!! Jag är så förbannat jävla trött på allt. Jag är så otroligt värdelös.