Ätstörning

Jag överäter. Varje dag. När jag är hemma, ensam. Tvärtom när jag är med andra. Då äter jag för lite. Så att kroppen tycker att den måste ta igen sen. Tror jag.

 

Tycker jag borde vara frisk nu. Fri från ätstörningar. Men det tar väl sin tid. Har man varit sjuk i 20 år så kanske man inte kan räkna med en "quick fix". Suck.

 

Men, jag har tålamod. Tror jag. Hoppas jag. Jag tänker inte gå tillbaka till bulimin iaf. Så det så. Överäter, accepterar, och går vidare. Fortsätter kolla på friskhetsyoutubers, som den bästa, Follow the Intuition. Rekommenderar henne varmt. Jag skulle vilja jobba med henne.

 

Har haft Tinder ett tag. Dejtar nu den första killen jag träffat IRL där. Känner ingenting. Igår ville jag bara dö hela dagen. Tog en promenad till gymmet. Kom fram till att det lättaste måste vara att hänga sig ändå. Fast att springa ut framför en buss som kör ganska snabbt borde också vara en rätt snabb och enkel död? Synd bara om busschauffören ^^. Jag förstår verkligen folk som tar livet av sig. Orka leva. Orka försöka leva. Visst, det blir bättre, en annan dag känns det bättre. Men orka. Mitt liv känns totalt meningslöst. Jag har kastat bort tjugo år på total självcentrering. Tjugo år! De bästa åren i livet dessutom? Eller, alla år kan väl vara bra på sitt sätt. Eller dåliga ^^. 

 

Men jag vill ha en familj, och barn. Och snart är jag 40. Tiden rinner iväg, och jag vill bli kär. Jag vill bli så kär som jag var i min första pojkvän. Men, hur troligt är det att hitta någon som man blir så kär i? Och hur lätt, hur snabbt. Kommer det ens hända? Ska jag dejta en i månaden från Tinder? En i veckan? Går det ens att matcha med så många? Jag orkar inte ens gå in på TInder. Hur vet man ens om man ska svepa "ja" eller "nej" på folk?

 

Orka träffa någon online. Orka kämpa för att bli lycklig. Orka leva.

 

Jag vill träna mer. Ändå sitter jag hemma. Har varit ledig idag. Har kunnat gå till gymmet när som helst hela dagen. Men var uppe sent och överåt igår. Vem har lust att åka till gymmet med en mage som står ut i fyra hörn? Jag orkar ändå inte gå till gymmet. Hatar att träna ensam. Kunde gått på ute-pass, men orkade inte ta mig iväg på det heller. Orkade inte gå upp. Vad gör man när man inte orkar något? Orkar inte sluta äta, orkar inte gå och lägga mig, orkar inte gå upp, orkar inte blogga. Fast jag joggar ändå varje dag. och jag har yogat tre dagar i sträck! Men jag väljer att se det negativa, vara deprimerad. Jag i ett nötskal. Varför väljer man att må dåligt, när man kan välja att må bra? Jag tror det är för att jag har ADD och Asperger och har jävligt svårt att ta tag i saker. När jag väl kommer igång och gör något så är det ofta kul, eller helt OK. Men det kan kännas helt jävla omöjligt att sluta äta, eller sluta scrolla på instagram, eller sluta kolla på TV. Eller bara sluta sitta och tänka deprimerande tankar om livet. För jag vet inte riktigt vad jag ska ta tag i härnäst, det är så mkt som ska göras. Blogga, jobba, laga mat, städa, bära ner kartonger i källaren, rensa förrådet osv osv osv osv osv osv osv i all oändlighet. Och hur vet man vad man ska välja att göra först? Och hur långe man ska hålla på med det? När ska man vara nöjd? Vad ska man ta tag i, hur ska man göra det och när ska man anse sig vara klar?

 

Livet är så förbannat jävla jobbigt. Ingenting är roligt. När ska man "göra slut" med en dejt man inte är kär i? Hur gör man det? Jag orkar inte leta vidare, men jag orkar inte träffa han jag dejtar heller. Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Jag vill bara inte finnas. Jag vill bara slippa allt. Allt som är jobbigt, och det är ju allt. Kommer inte på en enda grej som inte är jobbig. Att blogga är jobbigt. Att förklara hur man känner är jobbigt. Att göra precis vad som helst/någonting är jobbigt och tråkigt. Att umgås med någon är jobbigt, att vara ensam är jobbigt.

 

Jag vill gå ut och dansa och supa mig full. Att fly från livet är det enda som är kul. Att hetsäta, att supa sig full, att shoppa. Att vara destruktiv. Att kortsigtigt döva sina känslor. Hur fan kan inte alla vara missbrukare? Kanske för att alla inte känner som jag just nu. Kanske för att alla inte har nån jävla depressionsgen. Ibland mår jag också bra och tycker att saker är kul. Jag har också känt lycka.

 

Men inte just nu. Inte igår. Och inte idag.