Ätstörning

Lyssnar på Roxettes lugna sorgliga låtar och tycker livet är så jobbigt. Jag tycker synd om mig själv, fast jag har så mkt. Jag vill ha den där kärleken jag hade en gång. Min första kärlek. Jag vill känna en sådan förälskelse igen. Jag vill vara pirrigt kär och längta hela tiden. Jag vill att vi lär känna varandra tillsammans, utforskar varandra på det sätt vi gjorde då.

 

Men det känns försent. Försent att vänta på att något sådant ska dyka upp igen. Det känns som att jag får ta det jag får nu. Jag får "nöja" mig med det. Jag är för gammal. Och varför skulle jag få känna som den gången någonsin igen? Sannolikheten lär ju vara ganska liten =/. Suck.

 

Jag orkar inte gå igenom mina steg-4-listor. Det känns som i skolan igen. Jag behöver hjälp med att göra läxorna. Jag orkar inte, vill inte, skjuter upp det.

 

Usch. jag vill dra ut och jogga istället. Springa och springa och springa. Men jag har boendestöd strax, så kan inte dra ut. Och sen har jag sponsorsamtal och borde vara klar med listorna. Ååh varför ska allt vara så satans jobbigt? Kanske för att jag varit uppe nästan hela natten och sovit skit i några timmar på morgonen... Kanske inte så konstigt att jag inte mår på topp då?

 

Jag vet inte. Jag vet ingenting. Och det enda jag kan göra är att acceptera det.

Hm, jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Kl är alldeles för mkt och jag borde sova. De senaste dagarna, veckorna(?) har jag varit så himla nere. Kanske mer senaste veckan. Hetsåt fre, lör och mån. Ville inte leva mer. Orkar inte kämpa med att acceptera, ha tillit, tålamod... Orka!!

 

Idag har jag varit och dansat och träffat en kille för tredje ggn tror jag. Kommer ihåg första gången vi träffades, i våras. Vi skulle dansa ihop för att typ visa en viss dans. Andra ggn kommer jag inte ihåg nu. Måste ju också varit nåt dansevent. Om det nu var en andra ggn? Hm.. mitt minne alltså.

 

Iaf tredje ggn (tror jag) var idag. Och han är så på. Tar i händerna och ... ja förresten, nu kom jag på var andra ggn var =P. Iaf, varje ggn, redan första ggn så stod han lite för nära, innanför min bekväma zon. Och tog på mig lite för mkt. Var lite för närgången liksom. När man inte känner varandra! Andra gången höll han mig i handen när vi gick från utestället. Jag menar, det gör man väl inte!? Med nån man träffat och dansat lite med två ggr!?!? Haha. Dessutom skulle han nog kysst mig om jag tillåtit det, så kändes det iaf. 

 

Jaha, och idag då. Ännu mer närgången, så jag liksom rodnade (eller vad finns det nu för ord när man känner sig som att man rodnar?) mitt i dansandet. Och sen när vi stod och pratade och skulle skiljas åt, så höll han på mina händer och smekte mig över jackan och skulle nog ha kysst mig om jag tillåtit det =P. Jaa, inte vet jag. Kanske gör han så med alla? Känner mig väldigt obekväm och samtidigt pirrig. Det var så himla längesen jag var så nära en kille förut och jag är så långt ifrån att våga ens kyssa nån. Men ja, på fredag ses vi igen på nästa danstillfälle. Vill dricka alkohol innan. För att få mod.

 

Jag har tänkt en del på det de senaste dagarna när jag känt att jag ändå inte vill leva. Inte orkar med livet. Det är för jobbigt. Jag har sån självömkan och jag kommer inte ur mig själv. Jag känner det som att jag måste prestera Gud. Jag måste acceptera, ha tålamod och tillit för att få hjälp av Gud. Jag, jag, jag, jag. Ändå är det precis tvärtom. Att jag ska sluta bestämma och tänka och kämpa, att släppa taget (och släppa in Gud). Men det är SVÅRT. Det är inte lätt. Jag fattar det i teorin, men att det ska vara så jävla svårt i praktiken. 

 

Jag har ju lovat min nya sponsor att ringa ut tre ggr i veckan. Har jag ringt ut nån jävla gång de senaste typ två veckorna? Nej.

 

Orka. Orka orka orka orka orka orka. ORKA. Men jag får väl fortsätta be om villighet och mod att ringa ut. Jag får väl fortsätta meditera. För jag har ingen annan lösning. Det är det, eller döden. Så än så länge kämpar jag på. Godnatt.