Äta, handla, äta, spy
Orkade inte att inte äta i många minuter. Har ätit massa mandlar, pumpafrön och torkade fikon. Nu blir det strax några affärer och det jag planerat/tänkt sen länge: Risgrynsgröt, blåbärssylt, massa choklad och kanske nåt bröd.
Det är väl äta eller dö som gäller. För stå ut, det orkar jag inte. Inte ensam.
jag har så mkt jag skulle kunna göra istället. Så mkt jag borde göra. Städa, träna, gå ut och springa. Kunde gått på stan, köpt en innerkruka jag behöver till en kruka jag köpt. Lagt in bilder från mobil och kamera i datorn. Etc.
Men orka välja rätt. Orka göra något annat än äta. Jag hatar livet. Jag avskyr mitt liv. Jag vill spotta mig själv i ansiktet och hänga mig.
Bara jag inte glömmer att köpa något nu... Då kommer det kännas "fel" och allt blir bara ännu värre.
Måtte det jag vill köpa inte vara slut!!
Är det äntligen dags att dö nu?
Har hetsätit hela veckan. Orkar inte leva mer. Ingen bryr sig. Ingen vill fråga något el lägga sig i antar jag. Inte mamma. Inte S. Har precis kommit hem från Sthlm. Gråtit senaste timmen bakom mina solglasögon. Någon har snott min cykelkorg.Men vad gör det? Jag har funderat den senaste veckan på hur jag ska ta livet av mig nu när jag inte har ngt skalpellblad kvar. Hängning får det nog bli. Är väl bara att kolla upp snarknut på nätet. Har en draperistång som kanske håller.Här är tvätt överallt och disk i hela köket. Har inte städat det här året tror jag.Jag kan faktiskt inte förstå att inte S hört av sig. Inte ett enda ord. Skrev att jag inte tänker fylla 32. Tror han ringde till mamma, men hon har inte sagt nåt. Inte ens frågat hur det är med bulimin, erbjudit sig att hjälpa. Nej, hon orkar väl inte. Hon slipper ju eländet när hon inte är här. Hon har fullt upp med annat i livet och det är väl bra. Det är väl eg bra att folk har annat att ägna sig åt än att trösta mig och a mig. Det skulle ändå vara kul att se hur de reagerar när de hittar mig här. Gissar att ingen hittar mig på typ två veckor el nåt. Möjligtvis om min chef ringer mamma när jag inte varit på jobbet några dagar. Kan ju sjukanmäla mig iofs. Mamma hör aldrig av sig. Inte S heller längre eftersom jag slutat höra av mig till honom. Jag tycker han är vidrig som ska föreställa en vän, men som bara lämnar mig i sticket när jag mår dåligt. Inte gör ett skit. Bara blir tyst.Ingen vågar och ingen orkar. Jag förtjänar väl inte bättre heller, så elak och jobbig jag varit i alla år.Jag har fortfarande nåt litet hopp i mig som gör att jag har ett väldigt motstånd mot att ta livet av mig.Jag har haft en trevlig helg ändå. Hälsat på min underbara farmor och sen varit på sjuårskalas hos mina älskade syskonbarn <3.Men nu har jag kommit hem. Ensam igen. Jag orkar inte vara här. Jag orkar inte leva det här livet. Jag orkar inte hetsäta halva nätterna och knappt sova och sen jobba heltid på det. Det finns inget som är värt det. Och jag KLARAR INTE av det. Jag klarar mig inte själv. Jag orkar inte stå emot. Och det finns ingen som kan hjälpa mig. Ingen orkar. Ingen har någon lösning. Är jag ett hopplöst fall så måste jag stå ut, kämpa vidare, eller ta livet av mig. Det finns ju bara det att välja på.
Sthlm
Nu sitter jag på bussen på väg till Sthlm. Hetsåt igår. Var inte hungrig och inte sugen, nästan lite illamående. men orkade som vanligt inte göra något. Inte packa inför idag, välja kläder, laga mat, diska el städa. Då äter jag ist. Äter, äter lite till, hämtar nåt mer att äta, k a n i n t e s l u t a. :-SSuck, vidriga liv.Idag känner jag mig lite bättre iaf som tur är.Måste nämna igen att 1 tsk ekologiskt kokosfett gör underverk med min mage!! Min mage har aldrig funkat så bra i hela mitt liv! Visst, den kan fortf bli uppsvälld och gasig, men avföringen är perfekt (behöver inte använda toapapper, om det inte vore för att jag kissar samtidigt då 0:)). Helt otroligt. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta. Dock kan det nog strula till sig lite när jag är bortrest. Stress över toabesök gissar jag. Men bara att vardagarna funkar så bra nu är de otrolig vinst för mig.Om jag bara kunde bemästra bulimin också.. Och deppigheten och orkeslösheten. Suck.
