Omättligt hungrig
Ikväll har jag känt mig sådär omättligt hungrig igen. Kände så någon dag förra veckan också. Känt det tidigare också.
Gissar på att jag ätit lite för lite under några dagar i förhållande till hur mkt jag tränat.
Gillar det inte iaf. Hatar det faktiskt. 😧
Har ätit och ätit och ätit. Och får dåligt samvete. Vill inte träffa någon. Inte J. Imorn ska vi jogga ihop, och jag vill bara gå och gömma mig. Har ont i magen och den står ut som en ballong som håller på att sprängas.
Det positiva är väl att jag försöker acceptera det. Försöker tillåta mig att äta.
Har ätit jordnötter, frukt och yoghurt (med nötter, frön, havregryn mm) och en till portion pasta...
En sak som varit bättre den här veckan är att J har skrivit att han tänker på mig, längtar efter mig och sånt 🥰. Jag som klagade så mkt förut, verkar ändå som det hjälper att "gå före" och vara så mot honom som jag vill att han ska vara mot mig. Är dock lite för blyg fortf för att våga helt.
Isf hade jag sagt "jag älskar dig" för länge sen. Har tänkt det tyst när vi ses, sen åtminstone januari 🙄.
Frågade om han ville fira påsk med mig, och det ville han (!). Nu är jag livrädd för det. Då kommer han väl sova över.. och tänk om min mage krånglar och jag har massa gaser.. vilket nästan säkert kommer hända eftersom det är så typ varje dag mer el mindre och mer om jag oroar mig för det och reser bort och umgås med andra...
Men jag får väl försöka överleva. Lita på det det här magpulvret jag tar nu. Försöka tro på att det kommer hjälpa.
Sjukt trött
Har börjat med ett magpulver som sla "läka" tarmen. Har tillslut gått på all reklam på FB och Instagram... Svindyrt. Nästan 800 kr för en månad 🙄. Började i typ torsdags eller nåt. Möjligen att jag haft lite mindre svullen mage och lite mindre gaser. Men nu senaste kvällarna har jag ätit lite mer, och genast lite mer gaser dagen efter. Också ätit lite mer frukt.. Suck.
Igår var jag trött. Idag sjukt trött. Vet inte riktigt varför. Sov ändå minst 7,5 h i natt 🙄. Behöver eg mer sömn, men blir typ aldrig i veckorna...
Går bättre och bättre med J iaf. Tycker han tar lite mer initiativ. Verkar nästan som han längtar lite efter mig nu t o m, när vi inte setts sen i måndags. Men inget sex blev det då, bara en serie...
Fortf lite orolig hur det är med attraktionen och åtrån. Vill ha MKT mer av den varan. Kan det också komma senare? Öka? Har bara varit med om att den är störst i början... 😕.
Tillfrisknande
Har mest skrivit deppiga relationsinlägg det senaste tror jag 🙄. Men när det kommer till maten så måste jag väl ändå skriva något positivt. Jag är så sjukt mkt bättre i min ätstörning nu. Nästan frisk tror jag 🙄.
Överäter med acceptans. I lördags var jag och fikade med J. Jag åt en cheesecake-aktig grej som var lite "för mkt" när jag ätit upp hela. Kände liksom näästan illamående och att jag absolut inte ville ha mer. Den känslan som så många gånger gjort just att jag bara vill ha mer, och mer och mer, för jag har ändå ätit för mkt.
I söndags kände jag som en normal människa, att jag helt enkelt inte skulle vilja ha mer. Inget mer med det. Vi åkte hem och dagen fortsatte. (!)
Det är ju helt otroligt egentligen! Efter 20 år!! Mer än 20 år!
Tack alla "all-in"-youtubers säger jag bara ❤️.
Kärleksbekymmer
Åt helvete med allting! Idag har jag träffat J på dagen, vi var iväg på en grej. Efteråt frågade han inte om jag ville följa med till honom eller om vi skulle ses nåt mer. Vi bestämde iaf att ses på kvällen (jag föreslog igen vad vi skulle göra) han hakade på, sen frågade jag om han ville följa med mig hem, och det ville han. Klart som fan jag tror att vi ska ha sex när vi inte setts på nästan en vecka! Men nej, vi kollar på en serie som iaf jag, och han också inte verkar tycka är så bra!? Jag tar initiativ att kyssa honom några ggr, visst, han kysser ju tillbaka, men ingenting mer. Inte minsta tecken på att han vill nåt mer. Han kollar mest mobilen och kollar upp saker vi pratar om.
Jag är så ledsen. Nu har jag äntligen träffat en kille jag blir kär i. Och så verkar han helt asexuell, eller homosexuell, eller bara inte attraherad av mig. 😪😪😪
Varför är livet så jävla pissigt. Jag orkar inte försöka mer. Jag vill inte försöka mer. Även om han säkert skulle haft, eller försökt ha, sex med mig om jag hade varit ännu mera på och verkligen visat att jag ville det. Så hur kul är det för mig att aldrig få känna att han verkligen vill ha sex med mig?
Då kan det lika gärna vara 😪. Usch, det är så himla tråkigt 😪. Jag vet inte vad jag ska göra 😪.
Vi ska ses imorn igen och åka iväg och äta ihop. Känner att jag måste säga nåt, men vet inte hur. Är livrädd för att jag kommer låta anklagande och då kommer han ju verkligen tappa all attraktion till mig, om han nu hade nån alls 😪. Åå suck 😪. Vet inte vad jag ska göra och vad jag ska säga!! 😪😪
Vidriga kropp
Jag hatar mitt liv.
Idag önskar jag bara att jag varit och dansat. Istället är jag hemma, överätit, ensam, och känner att livet aldrig kommer bli bättre. Jag hatar min mage, svullen och gasig. Ju mer jag tränar, desto fulare blir min kropp. Mina obefintliga bröst blir ännu mindre (hur f-n är det ens möjligt!?), och mina feta lår blir ännu fetare. Jag blir mer och mer oproportionerlig.
Man ska tänka positivt. Tänka snälla saker. Tänka på allt jag har, allt min kropp klarar, vara tacksam. Orka. Orka leva.
Orka vara snäll. Orka vara den som visar hur jag vill ha det. Orka vara den som tar initiativ. Orka att inte klaga.
Orka ta tag i något överhuvudtaget!!!
Orka öppna posten. Orka orka orka. Jag orkar inte mer.
Orka vara förstående mot mig själv. Jag har sovit alldeles för lite senaste nätterna, och veckorna. Har pollenallergi eller nåt. Jag är TRÖTT.
Men man får väl också känna att man inte orkar mer?
Jag vill ha nån som vill vara med mig, ha sex med mig, längtar efter mig, skriver godmorgon till mig för att han tänker på mig när han vaknar.
Men vad kan jag kräva? Inget. Jag kan vara mot andra som jag vill att de ska vara mot mig. Jag kan vara den som skriver godmorgon, som längtar, som vill ha sex och visar det. Kan jag det? Orkar jag? Vågar jag?
Att dö är enklare. Att bara få försvinna. Att få försvinna från detta pissiga liv. En del tycker att det är fantastiskt, jag kan tycka det ibland. När jag är kär och lycklig. När känslan är besvarad.
Nu känner jag bara att jag tappar det mer och mer. För några månader sen var jag mest kåt hela tiden, men utan gensvar har det svalnat. Känner mest sorg och ledsenhet och ensamhet.
Och så skäms jag över min fula kropp som jag inte kan acceptera. Och det är väl första steget att vända på om jag ska kunna ha en lyckad kärleksrelation med någon? Och ORKA göra det. Fy fan vad mkt jobb som kommer krävas för att jag ska acceptera min kropp och min pinsamma mage. Vet inte ens var jag ska börja. Orkar inte. Vill inte.
Vill vara någon annan. Eller försvinna, så kan andra vara lyckliga istället, som kan vara det.
