Ätstörning

Igår när J och jag åkte hem från mamma kände jag begäret. Att överäta. Kände att jag förmodligen inte kommer klara mig själv på kvällen. Eller egentligen kände jag väl inte så stort begär? Eller jo, känslan av att jag ville vara ensam, ville bara vara själv, framför TV:n och äta. 

 

Det som var stort igår var att jag efter mkt betänketid i bilen tillslut tog mod till mig och frågade J om han ville äta middag med mig. Och det ville han <3. Så när han lämnat mig och min packning och åkt hem till sig med sin packning, så kom han tillbaka och åt middag hos mig, och sov över också tillslut.

 

Det var såå skönt. Kände inte alls behovet av att vara själv då. Drack dock nästan fyra glas rödvin ^^, och allt kändes väldigt bra. Kändes som jag åt lagom. Blev lagom mätt. Lagom onykter =P.

 

MEN, begäret var kvar idag =(. Efter frukosten var jag inte nöjd, åt lite nötmix och frukt på förmiddagen och magen kändes lite stor. Sen åkte jag och tränade på lunchen och efter träningen kändes magen bra igen (lagom "platt", så otroligt dumt). Men efter lunchen var jag absolut inte nöjd heller. Åt vattenmelon, en "bar". En till sån "bar". Mer vattenbmelon och salta nötter. För mkt salta nötter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen åt jag mat/middag i förtid, redan vid 16. Sen en macka. Sen en till. Efter det bestämde jag mig för att kräkas =(. Då åt jag en macka till och två nougatpaket. USCH. Sen kräktes jag tyvärr. Och ja, magen känns såklart bättre igen. Tänderna känns inte bättre. Mina framtänder är redan jättetunna och mkt förkortade. FÅR inte kräkas mer!!! Vägrar gå tillbaka till bulimin nu. Men hur ska jag kunna stå emot det där begäret? Suget, hungern, känslan, som vägrar lämna förrän den har vunnit?

 

 

 

 

 

 

 

Förstår inte hur man bara kan stå emot det. Förstår inte hur man vet att man ätit lagom. Egentligen ska jag väl fortsätta med "all in". Att äta så mkt kroppen säger att den vill ha. Strunta i att hjärnan skriker att det är för mycket. SUCK. SUCK, SUCK, SUCK, SUCK!!!!!!! Hatar detta. Hatar det och hatar att inte ha någon att prata med det om. S verkar inte bry sig längre. Ställer inga frågor. Skickar bara ett "kram" på Messenger. Hur fan hjälper det mig?? Jag behöver prata med någon som förstår, nån som ställer frågor så jag får reflektera. Vad är det som gör att dessa känslor kommer tillbaka nu? Hur kan jag bryta detta?

 

SUCK. Jag vill inte.

 

Imorn ska jag åka till kontoret och jobba iaf. Då borde jag väl klara av dagen åtminstone. Fy fan vilket pissliv ändå. Pissjukdom.