Ätstörning

Så lustigt att när jag väl tänker att jag ska gå in här och skriva något så kommer jag inte alls på något att skriva om. Trots att jag vet att jag de senaste dagarna kommit på flera saker jag vill blogga om.

 

Suck. Jag har väl hetsätit/överätit och kräkts ett par gånger i veckan de senaste veckorna. Minst. Och överätit utan att kräkas de andra dagarna. Vägde 67,6 kg idag. Det visar väl att vikten inte rusar upp trots kontinuerlig överätning iaf...

 

Jag tror att jag överäter och "hetsäter" (jag äter i princip aldrig väldigt fort, utan mer att jag fortsätter äta mer och mer och sen trycker i mig och bestämmer mig för att kräkas) mer när jag börjar tänka i restriktion. När jag kollar på mkt youtubevideor om nån diet, eller att undvika ditten eller datten (tex feta livsmedel, oljor, hummus med olja, nötter och frön, nötsmör etc). 

 

Igår tex tyckte jag att det gick bättre, trots att jag åt en stor portion mat och mkt sallad som gjorde mig uppsvälld om magen, och jag efter det kände något begär att äta mer (kände mig inte nöjd) och åt rostade solrosfrön och russin (vilket jag såklart inte alls hade tänkt att jag skulle göra efter en sån stor portion mat...). Och sen åt jag alldeles för mkt 86%-ig choklad. Men jag struntade liksom i det. Jag åt till jag var nöjd, och struntade (hyfsat åtminstone) i att jag åt mer än vad jag "borde" ha gjort. Jag var inte nöjd när jag tyckte att jag borde vara nöjd, och jag struntade i det (jag struntade i hur det "borde" vara och accepterade känslan av att inte vara nöjd och tillfredställde den ist). Det jag är rädd för är ju att jag aldrig ska bli nöjd. Att jag bara ska äta mer och mer och  mer och sen känna mig "tvungen" att kräkas för att stå ut eller för att inte må totalt skit dagen efter.

 

Men jag tror verkligen att ju mer jag accepterar att jag kanske behöver äta mer än jag tror/tycker är lagom, och ju mindre jag hakar upp mig på det. Desto snabber blir jag faktiskt nöjd, och desto mindre risk för att jag bara fortsätter äta och aldrig blir nöjd.

 

Ja, det är alltså vad jag tror i teorin. Men det är jävligt svårt att våga lite på att det faktiskt är så, och att våga släppa på tankarna om vad som "är för mkt". Lite grann är det väl isf som Stephanie Buttermore:s "all in"-experiment. Jag vet inte om det funkar på en bulimiker heller...? Hon hade väl inte bulimi, eller någon ätstörning alls egentligen, och då vågade hon kanske lita på sina hunger- och mättnadssignaler? Fast egentligen kankse det är snabbaste sättet för en ätstörd person att göra också? Om man verkligen går "all in", och vågar släppa på kontrollen i hjärnan. För så fort man låter kontrollen i hjärnan påverka (tankarna om att nej men nu borde jag vara mätt och nöjd, jag borde inte vilja äta några rostade solrosfrön eller jordnötssmör nu) matintaget, så tror jag att motreaktionen blir överätning eller hetsätning för att man stretar emot kroppens signaler om att det ändå behövs lite mer mat för att bli nöjd.

 

Så frustrerande, önskar jag hade någon att prata med om detta. Och det har jag väl kanske, jag behöver bara försöka kontakta folk... Blä.

 

Jag tror att snabbaste vägen att bli frisk är att bara äta så mkt jag vill av vad jag vill och sen släppa tankarna på mat (vilket borde vara lätt då eftersom jag gjort kroppen nöjd så den inte behöver tänka på mat). Ändå är det det absolut svåraste, eftersom det är väl just det som är problemet. Det är väl det som utgör ätstörningen, att inte släppa på kontrollen, och att inte våga äta det kroppen är sugen på. SUCK! ^^

 

Haha, känns helt befängt. Känns som världens enklaste sak och minsta problem när jag skriver om det. Och ändå är det mitt livs största problem. =P