Ätstörning

Idag är en dålig dag. Jag känner mig omättlig. Var och tränade imorse. För fjärde dagen/ggn denna vecka (på fem dagar). Korta pass, men jobbiga. Det är för mkt. Jag tror det är därför jag inte känner mig nöjd idag. Dessutom har jag inte sovit tillräckligt, så jag kanske är trött och sugen/hungrig av den anledningen.

 

Har haft mens denna vecka, och PMS tror jag. Varit irriterad, deppig. Inte velat leva. Haft en massa negativa tankar. Om jag borde göra slut med J. Jag orkar inte med honom. Han är bokstavligen bara skinn och ben och äter väl ca hälften så mkt som jag gör. Hur f-n ska jag klara av det?

 

Klart jag borde klara av det. Acceptera det. Jag borde fokusera på att sköta mig sälv, inte vara på andra om hur dom ska leva sina liv. Jag klarar ju inte av att leva mitt eget. Ändå kunde jag inte låta bli att klaga på J (igen) att han äter för lite, att han kanske borde fundera på att inte träna styrketräning...

 

Jag är elak, för att jag hatar mig själv. Jag accepterar inte mig själv. Det känns som jag aldrig kommer att kunna flytta ihop med J. Jag kommer aldrig lära känna honom helt, och han kommer inte att lära känna mig helt. Han verkar inte vilja det heller. Frågar ju ingenting. Han accepterar bara läget. Om jag vill träffa honom, om jag inte vill det. Om jag är elak, om jag är tyst. 

 

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med mitt liv. Ikväll bestämde vi att vi skulle laga mat ihop, jag och J. Ändå har jag bara ätit hela dagen ("jobbat" hemifrån, men har mest bara ätit), och förstört förutsättningarna för en bra kväll. Min mage är som en boll och jag kommer att ha en massa gaser ikväll, och risken finns, även i natt. Jag vill absolut inte träffa honom nu. Det enda jag vill är att åka och köpa godis och glass och sätta mig i soffan och kolla på TV och äta och äta och äta och äta och äta och förtränga livet. Slippa livet en stund. Bara för en stund. Bara komma bort. Jag orkar inte acceptera. Jag orkar inte känna och vara kvar i nuet. Jag vill inte! Jag vill bort. Bort från det här livet. Bort bort bort bort. Bort från alla jobbiga känslor som jag inte kan sätta ord på. Jag står inte ut med livet.

 

Har förresten fått tid på ätstörningsenheten här i stan den 16/10. Vad nu det ska tjäna till. Det har ju inte hjäpt förut. Nu kanske jag skulle vara lite mer villig att ta emot hjälp iofs. Är inte lika rädd för att gå upp i vikt kanske? Att äta tillräckligt? Att göra som de säger? Det jag är mest orolig över är väl att de tycker att jag är för frisk för att få hjälp. Kräks ju knappt längre (vilket ju är bra!?) och skulle väl inte längre ha bulimi på pappret då? Men tankarna är ju kvar. Jag VILL ju kräkas. Jag gör det ju bara inte för att jag vill bli frisk MER än vad jag vill stanna i den här förbannade sjukdomen.

 

Egentligen borde jag ju bara träffa J ändå ikväll. Trotsa sjukdomen och min tjockhet och gasighet och bara fortsätta livet. Men hur f-n ska jag kunna göra det? Jag vill inte visa mig för någon. Jag vill bara gömma mig. Försvinna. Jag hatar livet. Avskyr det. Det är inte roligt. Ingenting är roligt. Jag ser inte fram emot någonting. Inte ens att träffa J =(. Jag älskar honom och vill vara med honom. Men jag vill vara med honom frisk, och utan magproblem. Annars vill jag inte.