Ätstörning

Jag vet inte hur jag ska göra!! Inte med någonting! =(

Jag anmälde mig på lägenheten igår och jag måste ringa till tjejen som bor där och bestämma en visningstid idag. När jag vill komma och titta på den vet jag inte, det beror ju helt på hur helgen blir! =/

T kan tänka sig att gå på konferensen med mig på lördag och sedan följa med hit och sova över till söndag så att vi kan prata. Tyvärr tror jag att han i så fall gör det för att jag har sagt att han är elak om han inte vill prata, och eventuellt också för att ha sex... Jag skulle ju naturligtvis vilja att han följde med för att han vill träffa mig, för att han längtar efter mig och är kär i mig ^^. Suck.

Nu får jag som jag vill och ändå tvekar jag. Jag är hopplös. Men jag är så satans rädd för att bli ledsen igen. Jag ÄR ledsen, men jag menar så där förtvivlad som jag var i en vecka. Jag orkar inte det. På söndag när han åker kommer det kännas som han lämnar mig igen. Gör slut igen. Och jag kommer bli förtvivlad av sorg, igen. Jag som precis har kommit ur den värsta förtvivlan och "bara" är ledsen. Åhh vad svårt!

Jag är kåt. Jag blir kåtare för varje dag och jag längtar så otroligt mkt efter T. Hur ska jag kunna stå emot det? Logiken säger att vill han inte vara tillsammans med mig längre så är det bäst för min egen skull att jag inte träffar honom. Iaf inte nu, kanske om några månader isf när känslorna har lagt sig. Tyvärr tror jag också att om jag träffar honom i helgen så kommer jag inte kunna vara lugn och snäll som jag vill, utan alla känslor kommer göra att jag blir arg och ledsen istället =(. Vi kommer väl ha sex, och det blir förstås härligt, men det kommer bygga på känslan av kärlek och vill T sedan fortfarande inte vara tillsammans med mig kommer jag känna mig så besviken igen. Om vi bara hade slutat att vara kära båda två! Då hade vi säkert kunna ha sex mkt lättare. Men nu? Usch jag vet inte! Jag vet inte vad jag vill! Jag vill bara inte bli så ledsen igen =(. Det är så hemskt att känna sig så övergiven och ensam =((.

Usch jag hatar att ringa folk, men nu måste jag ringa den där lgh-tjejen och fråga när jag kan komma. Sen måste jag fixa nåt att äta. Jag ska jobba kväll ikväll. Av någon anledning är jag så jäkla nervös. Varför har jag ingen aning om. Kanske bara p g a att jag ska ringa den där tjejen =/, eller att Concertan går ur kroppen?? Eller att jag kanske ska träffa T i helgen..

Just det, ska klippa mig imorn också och vet inte hur! Åh, vad allt är jobbigt! Så många beslut som måste tas hela tiden! Usch. Jag vet inte om jag ska klippa lugg eller inte. T tyckte det, men nu ska jag klippa mig för min egen skull. Jag ville också det förut, men nu börjar jag tveka. Vill jag verkligen det? Det är så jäkla jobbigt att låta den växa ut sen.. Och bara idag har jag sett tjejer med långt hår utan lugg överallt ^^. Suuuuuuuck.

Nu ger jag upp! Jag orkar inte mer. Ska gå och handla. Inga enorma mängder, kanske inte ens ska hetsäta (fast det vet jag inte nu, det blir vad det blir), men ska köpa lite gott iaf för jag står inte ut längre.

Jag kan verkligen inte se detta som en utmaning. Det ger mig ingen tillfredsställelse att stå emot. Att må dåligt hela kvällen. Jag blir inte gladare av det imorgon, eller nästa vecka (jag har prövat så jävla många gånger nu så jag vet iaf hur liten sannolikheten är ^^). Möjligtvis om några år?? Men då är den jävla utmaningen för stor för mig tyvärr. Jag skulle absolut klara det om jag hade någon som stöttade mig här. En pojkvän. Men det har jag inte.

Min mage är en katastrof. Det är outhärdligt.
Jag vill bli sjuk. Två stycken är hemma från jobbet för att de är förkylda, FÖRKYLDA!!! Hur fan kan man vara hemma från jobbet för det? Man kan väl för fan inte vara hemma om man inte har feber ens??? Jag hatar dom för det (men egentligen hatar jag naturligtvis mig själv för att mitt jävla samvete(?) gör att jag inte kan stanna hemma när jag mår skit om jag typ inte är dödsjuk ^^).

Jag tycker att jag mår så dåligt just nu att jag borde få sjukskriva mig på livstid. Jag kanske får det också, vem vet, jag vågar ju inte ens fråga.

Samtidigt vill jag ju inte det. Jag vill vara frisk, glad och lycklig och ha ett jobb att gå till! Helst något roligt förstås.
Fan vad jag hatar allting.

Usch vad det tar emot att gå och handla. Jag orkar inte!! Jag orkar inte täcka över alla sår med ny täckkräm, och sätta upp håret på nytt så att inte öronen står ut osv osv. Torka tårarna måste jag göra också och snyta mig, jag börjar ju jämt gråta när jag skriver om mina problem eftersom jag tycker så jävla synd om mig själv (antar jag?). Jag orkar inte! Men jag ska ändå. Jag gör det ändå, till den dagen jag lägger mig ner och dör. Jag hatar det. Jag hatar allt. Förutom att dansa.

Idag ska jag iaf se idol. Äntligen en lugn hemmakväll. "Bara" tvättvikning och disk på schemat (alltså sådant som jag kan skita i, sånt som bara drabbar mig och är hyfsat överkomligt även om jag hatar mig själv lite mer för varje gång jag skiter i det).

Jag hade en massa jag ville göra idag. Städa och tvätta. Men jag struntar i det. Jag kan ha samma kläder imorgon som jag har haft idag. Ska fortsätta surfa ett tag till, ta upp en matlåda ur frysen till imorgon tror jag, och sen kolla på en film på TV. Jag vill verkligen bara slappa nu, och nu när jag inte har någon ångest kanske jag faktiskt kan det också och nästan njuta lite av det.

Men jag önskar att jag fick vara med T. Jag längtar såå efter honom. Jag vill vara med honom både när jag mår bra och när jag mår dåligt. Jag vill vara med honom jämt.

Edit 22.15: Har på TV:n men tittar inte. Laddar ner podradio ist, men de verkar inte funka i mobilen. Suuuuuck. Måste väl ladda över dem till iPoden då ist. Men orka!!!!!!!!! Varför kan de inte bara funka i mobilen?? Det är ju mp3-filer!? Hatar krångel. Varför kan det inte bara funka =(.

Jag vill gå och lägga mig. Vill vakna sjuk imorgon.

Edit igen: Hehe, det verkar funka ändå! Bara min dator som är trög och säger att filerna inte kommer funka på mobilen, men det gick att spela upp programmet i mobilen. Skönt, då slipper jag släpa både mobil och iPod till jobbet. Räcker ju med mobilen när jag har ett stort minneskort i den.

Jag är hemma nu. Äter frallor med smör, ost och gurka. Köpte tre stycken och lite godis, har lite godis med mig från T också. Jag ska inte hetsäta idag, bara äta onyttigt.

Jag skulle vilja äta nyttigt från och med imorgon. Men jag är så osäker. Jag är så rädd för alla sabla fikan på jobbet. Jag vet väl eg inte vad jag vill. Jag kan inte besluta mig helt och fullt och därför går det åt skogen. Jag misslyckas ändå med allt jag gör. Så känns det.

Jag mår iaf bättre nu. Förut mådde jag fruktansvärt dåligt. Eg hela gårdagen och idag enda till jag kom till Lkpg. Jag fattar verkligen inte vad det beror på =(, hur ska jag kunna göra något åt det då??

Det värsta är att det går ut över T. Jag vet inte om vi har gjort slut idag eller inte =(. Jag hatar mig själv för att jag är så dum och elak.

Jag känner mig lugn och trygg nu. Hemma, ensam, framför internet. Jag vill sitta här förevigt. Aldrig behöva går härifrån. Aldrig behöva göra något annat än att sitta här och sufra på en massa intressanta sidor. Allt annat är alldeles för jobbigt.

Jag älskar T. Jag önskar att jag kunde få vara i hans varma famn nu. Kramas hårt, hårt.

Jag har haft en helveteslördag. Kanske aningen överdrivet, men jag mår inte bra. Var på väg härifrån förut, tog mina grejer och gick till tågstationen. Ringde mamma och bad henne hämta mig. Jag ville bara hem. Jag vill fortfarande hem. Jag hatar att vara här.

Mamma skulle greja inför valdagen imorn och jag kände mig så dum som bad henne hämta mig här. Det tar nog över två timmar för henne att bara åka hit. Så jag sa att hon inte behövde komma, att jag kunde ta tåget trots allt. Ville inte gå tillbaka till T, men gjorde det ändå tillslut.

Vi gick ut och åt på en Kinarestaurang. Fyra små rätter. Alldeles för mycket. Sen köpte jag en massa godis som jag tryckte i mig framför en jättebra film medan T sov. Nu har jag lite ont i magen. T sover på soffan och jag ska sova i hans säng. Vi sov jättedåligt inatt båda två eftersom han bara har en nittiosäng.

Imorgon måste jag åka hem. Jag hatar det. Jag vill hem, men ändå inte. Jag vill inte finnas! Jag hatar att åka tåg ensam. Jag hatar att åka hem till min ensamma lägenhet. Jag hatar det! Jag vill inte! Vet inte vilket tåg jag ska ta heller. Hoppas att jag kan ta mig iväg tidigt. Jag vill helst åka innan T vaknar. Tyvärr kommer han vakna av att jag går upp och gör mig iordning =(. Jag orkar absolut inte stanna här hela dagen, men det kommer säkert bli så ändå och jag kommer hata mig själv för det. Jag måste tvätta och städa! Jag måste och jag vill! Jag står inte ut nästa vecka i min skitiga lägenhet med en full tvättkorg! Jag gör inte det! Och jag orkar inte göra någonting efter jobbet!! Alltså MÅSTE jag göra det imorgon. Det finns inget annat alternativ.

Jag mår inte bra och T sover. Jag vill ta sönder något här. Något som är hans, något han bryr sig om, något han kommer bli arg för. Men jag vet inte vad.. Helst skulle jag vilja slänga hans telefon i väggen, men jag vågar inte riktigt. Funderar på att gå ut i natten istället. Gå runt i stan och se om jag blir våldtagen eller mördad. Det är väl inte så troligt, men jag kommer vara rädd för det ändå. Önskar att jag inte var så feg! Jag vill gå ut härifrån! Jag behöver det, jag orkar inte vara här en sekund längre!!!!!!!!!!!!!! Jag hatar den här äckliga vidriga lägenheten och jag står inte ut med att T sover. Det är aldrig någon som hjälper mig. Det är aldrig någon som bryr sig. När det är som värst bryr de sig inte. De äckliga vidriga "anhöriga". De som kommer sörja när jag är död. Men dom kanske inte gör det, dom kanske bara tycker att det är skönt. Det borde dom göra.

Jag funderade på att gå längs rälsen idag. Tänkte gå en bit ifrån stan och sen börja gå på spåren, men jag vågade inte. En vacker dag ska jag våga det. Jag tycker synd om lokföraren, men jag tror inte att jag kommer våga något annat. Vad är det för vits med att leva när man hatar det? När man bara mår dåligt och tycker att allt är jobbigt? Och när alla andra tycker att man är jobbig och skiter i en när man behöver dom som mest? Varför ska man bli tvingad att leva då??? ALLA mår bäst av att jag dör. Visst kommer mamma bli ledsen, men hon slipper bekymret sen iaf.

Och jag orkar inte leva för mammas skull. Isf får hon fanimej hjälpa mig nu! Inte bara lämna mig här. Jag vill åka hem nu!!!!!!!!!! Jag önskar så att jag hade en bil!!!! Jag hatar att åka tåg! Jag hatar människor. Jag vill aldrig mer gå till jobbet. Jag önskar att jag kunde göra slut med T. Han mår ändå bäst utan mig. Jag önskar att jag vågade gå härifrån nu! Jag orkar inte vara kvar här. Men vem bryr sig? Det är bara jag som sitter och gråter och tycker synd om mig själv. Jag hatar mig själv och min fula äckliga vidriga kropp. Jag har lust att spotta på mig själv och skära sönder mig. Jag vill att T ska hitta en äcklig blodig hög av slamsor här när han vaknar. Fettslamsor.

Det är för mycket nu känner jag! Alldeles för mycket. Jag orkar inte med allt. Jag undrar om det är medicinen som gör det värre, eller om det är att jag inte hetsäter så ofta längre. Att jag måste diska, tvätta, städa, åka till T i helgen, ev gå ut och dansa på lördag, packa inför helgen, ev ta med "utgångskläder" isf. Jag orkar inte med det! I vanliga fall hade jag hetsätit nu för att slippa allt det här. Ångesten över allting hade fått ge vika då, ge vika för maten, hetsen, som hade fått bort alla tankar och låtit mig fokusera på smaken av det jag proppar i mig. Eller nåt sånt ^^. Det hade iaf blivit bättre. Jag hade sluppit allt. Inte långsiktigt naturligtvis, men just nu. Just nu när jag verkligen, verkligen inte orkar. Jag klarar inte mer!

Men vem bryr sig? Ingen bryr sig om man inte visar att man mår dåligt. Var det inte så? Va va va va va? Jag måste våga lägga mig ner och gråta. Våga vägra att gå till jobbet. Ligga kvar i sängen utan att höra av mig till någon. Då kommer ju folk tillslut att börja ringa och undra var jag håller hus. Då har jag chansen att säga det. Tala om att jag mår riktigt jävla dåligt och inte orkar mer. Jag orkar helt enkelt inte gå till jobbet.

Antingen så hetsäter jag mig igenom kvällarna. Skjuter bort ångesten, och håller mig flytande så ett tag. Eller så mår jag fruktansvärt dåligt av alla "måsten", och lägger mig ner och dör.

Jag vägrar att göra som jag gör nu. Överäter istället. Jag vill inte hetsäta, jag orkar inte ta tag i något, jag kan inte sluta tänka på allt jobbigt, så jag äter lite grann.. lite mer än jag ska, utan att spy.

Så jävla ovärt.

FÖR JAG VÅGAR INTE! Jag vågar inte ligga kvar i sängen och strunta i att gå till jobbet. Usch jag bara gråter och ingen förstår. Ingen bryr sig tillräckligt för att göra någonting åt det! Ingen hjälper mig! Och jag vet inte vad jag ska göra!!!!!!!!! Jag vet inte vad jag ska göra!!!

Snälla någon, hjälp mig! Hjälp mig!

Imorgon vill jag hetsäta ihjäl mig. Jag menar det.

Usch, jag ångrar mig! Fan också! Jag är så osäker själv. Tycker själv att jag inte är påläst om vad de olika partierna står för. Jag är missnöjd med mig själv och det går ut över T =(. Jag tycker fortfarande att det är dumt och konstigt att rösta på något man inte vet vad de står för, särskilt när han inte alls verkar ha sådana värderingar. Vi brukar ju tycka lika i det mesta. Men jag är så jävla dum i huvudet som gör slut för en sådan sak. Det hade ju varit tusen gånger värre om han verkligen HADE helt andra grundläggande värderingar än vad jag har.

Man kan ju faktiskt prata med varandra och försöka förstå varandra istället för att bara göra slut hit och dit för minsta lilla upprördhet =/. Bara det att jag blir så förbannat upprörd för minsta lilla ^^. Jag blir så arg och ledsen att det gör ont!

Nu har jag ätit middag, men jag är fortfarande hungrig. Jag hatar det också.

Fy fan vad jag är arg, ledsen och besviken! Jag kan inte vara tillsammans med T längre och det gör mig så ledsen. Han är så jävla dum i huvudet! Han går och röstar på ett parti trots att han inte har en aning om vad han vill rösta på!? Då får man väl ta reda på det, rösta blankt eller skita i att rösta helt och hållet då!

Jag har iaf varit och röstat på Miljöpartiet nu, för miljöns skull, djuren och naturen. Stod i en jävla kö i ca 45 min! Har inte tid med det!!!!!!!!! Jag skulle ju för fan tvätta idag!!!!!!!!!!!! Och nu behöver jag äta och ta det lite lugnt!!!!!!! Jag orkar fan inte mer!!!

Jag måste tvätta, men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Hur ska jag göra då? Jag måste ju diska också, och fixa matlåda till imorn. Och jag behöver verkligen fila naglarna nu, de kommer gå av annars och då hatar jag mig själv för det sen.

Hur orkar folk med allt? Jag är helt förstörd. Jag orkar inte gå till jobbet imorgon! Jag orkar inte tvätta håret imorn, men jag måste, annars mår jag dåligt hela dagen över det. Jag orkar inte det!!! J a g  v i l l  i n t e ! ! !

Usch vad jag HATAR livet! Det kan dra åt helvete!!!!!!!!!!

Usch jag känner mig så himla irriterad! Jag mår inte alls bra ikväll =(. Jag vill vara hemma och äta godis, inte gå på nån jävla buggkurs!!!! Jag orkar inte! Jag har ingen lust!! Fattar inte hur jag kunde anmäla mig till den, när jag vet hur det är. Jag vill inte gå själv, utan nån jag känner.

Om den här gången är jobbig ska jag nog försöka våga fråga om jag kan få tillbaka pengarna om jag hoppar av =/.

Usch vad jag hatar allting! Jag orkar inte med livet! Jag vill inte gå på nån jävla möhippa =/. Måste betala idag. Känner att jag måste gå fast jag inte vill.

Vill inte åka till Ts föräldrar i helgen heller! Jag vill inte! Jag orkar inte! Jag vet hur det kommer bli! Jag känner det! Det kommer bli jobbigt eftersom jag är på dåligt humör och känner att jag inte orkar. Jag önskar att jag ville! Jag vill eg, men jag orkar liksom inte. Och jag kan inte välja hur jag ska känna heller!

Jag är trött, hungrig och energilös. Jag vill bara gråta. Jag vill inte vara ensam! Jag hatar att vara ensam! Jag AVSKYR det!! Att laga mat ensam. Fy fan så ensamt det är =(. Men jag har iaf tvingat mig själv att laga mat nu. Köttfärslimpa. Det tog nästan en timme att bara förbereda skiten! Nu är den i ugnen iaf och jag ska titta på Idol kl åtta.

Usch jag känner mig fruktansvärt frustrerad och irriterad just nu. Kanske är det ångest? Jag vet inte. Jag känner mig liksom stressad. Har inte tid att blogga. Har inte tid att skriva allt jag vill. Jag skulle eg vilja skriva ner i princip allt jag tänker på under dagarna, men jag tänker ju konstant heeela tiden, så det är ju omöjligt. Dessutom tänker man ju sjukt mkt fortare än man skriver eller pratar ^^. Jag har hur mkt som helst att göra idag eftersom jag hetsätit bort mån, tis, ons. Imorse var jag tvungen att röja lite i köket efter hetsätningen vilket gjorde att morgonbestyren tog extra lång tid och jag kom sent till jobbet, trots att jag verkligen behöver komma tidigt nu för att jobba igen tid!! Tvätthögen är fortf kvar. Den har flyttat fram och tillbaka från sängen till en stol. Jag måste packa om jag ska åka imorn (vilket jag alldeles säkert kommer göra trots att jag inte orkar). Jag MÅSTE tvätta håret och raka mig imorgon bitti + fixa matlåda till både lunch och tåg. Jag orkar inte! Jag gör bara inte det!

Jag orkar inte mer! Jag orkar inte leva mer! Jag vill aldrig mer gå till jobbet!!!!!!!!!! Det är så mycket jag måste göra och jag orkar inte mer!!!! Jag önskar att nån kunde hjälpa mig. Alla bara ställer en massa krav hela tiden!!! Jag måste flytta, jag måste bestämma mig för en lgh innan den åttånde sept el vad det nu var. Jag måste göra en massa grejer på jobbet. Jag måste till NPU imorn kl 16 vilket innebär att jag måste gå två timmar tidigare från jobbet (som jag måste jobba in!!!) och jag kom 40 min sent till jobbet idag som jag också måste jobba in! Och så måste jag ta ett jävla tåg till Ts föräldrar kl 15:30 på fredag vilket innebär att jag måste gå flera timmar tidigare från jobbet som jag måste jobba in!!!!!!!!!!!! Närdå!?!?!?!? Jag orkar inte!!!!!!!!!!! Dessutom måste jag bestämma mig för några jävla distanskurser om jag nu vill läsa det (vilket jag vill), jag måste kolla mailen som jag inte gjort på flera dagar, jag skulle åka motorcykel med en på jobbet, men orkar inte och vill inte och har messat och sagt att jag inte hinner nu. Men hatar mig själv för att jag krånglar så mkt. Nu har säkert han jag ska åka med redan letat rätt på mc-ställ och hjälm och allt i onödan!!! Och så ställer jag in allt i sista sekunden!!!!!! ÅÅÅhhhh vad jag hatar mig själv!!!!!!! Usch jag vill dö nu nu NUUUUU NUNUNUNU!!!!! Jag vill inte leva en sekund till!!!!!

Usch vad jag hatar alla!!!! Kan inte alla bara lämna mig ifred!!!!!!! Alla bara ställer en massa krav men skiter i att jag mår jättedåligt, att jag inte orkar!!!!!! Jag bara hetsäter och gråter och gråter och gråter!!!! Jag är helt förtvivlad. Jag HATAR alla!!!! Jag vill att mamma ska komma och hämta mig och ta hand om mig!!!!!!

Jag klarar inte av allt!!!!!! Usch ta mig härifrån!!!

Jag måste vika all tvätt på min säng och det är hetsätningsmat överallt. Jag måste fixa nån matlåda till imorgon och jag måste till det där jävla NPU som ändå inte kan hjälpa mig. Har uppgifter därifrån också som jag inte har gjort!!!!!!!! Ååååå vad jag hatar dom!!!!!!!! Dom som ska hjälpa mig, men dom bara förstör!!!!!! Dom ställer också en massa krav som jag inte klarar av!!!!! Hur fan kan dom göra så!?!?!??! Hur kan dom vara så elaka!??!?!?! Så oförstående och så dumma när dom ska hjälpa mig????????

Och så måste jag gå till en jävla affär jättelångt bort bara för att köpa den hetsätningsmat jag måste ha den här veckan. Och jag orkar inte det!!! Jag hinner inte det!!!!!!! Men jag måste det annars tar jag livet av mig. Fast det gör jag ju ändå aldrig!!! Usch vad jag hatar mig själv!!! Jag orkar inte mer!! Jag gör inte det!!! Jag har sovit alldeles för lite inatt!! Jag borde få vara sjukskriven för det för jag orkar inte leva!!!!!!!!!!!!! Usch vad jag hatar allting!!!! Jag vill verkligen inte leva längre!!!! Snälla snälla gud jag orkar inte mer!!!!!!!!!!! Jag orkar inte mer!!

Tänkte bara skriva lite och meddela att jag har mått väldigt bra sen igår kväll. Några sms av T igår på dagen gjorde mig väldigt glad, ett gjorde mig ledsen. Det som gjorde mig ledsen var "tjafset" om vilken tid han skulle komma hit. Jag kan inte bestämma mig, jag vet inte vad jag vill! Vill jag hinna städa innan han kommer? Kommer jag verkligen städa om han kommer sent, eller kommer jag bara hetsäta istället ändå?

Han kom vid sju sen iaf så vi kunde äta middag tillsammans. ♥ Ett mycket bra beslut, taget mest av honom.

Jag känner mig nästan sjukare idag tyvärr, men psykiskt har jag mått väldigt bra. Jag älskar T så mycket att jag nästan sprängs =). Smågrejer jag brukar irritera mig på annars berör mig knappt nu. Skumt. När tandkrämen inte var tillbakaställd i badrumsskåpet så poppade den där låten upp "...Men vad gör det om hundra år när allting kommer kring..." Haha, från julafton va? Och så känner jag bara mer kärlek istället! ♥

Jag måste ha glömt att ta Stratteran i torsdags morse. Har en sån där veckodoseringsask till tabletterna och när jag skulle ta tabletterna igår morse så fanns torsdagstabletterna kvar. Jag undrar om det var därför jag kände mig så jobbigt sugen och inte kunde stå emot hetsätning då? Fast Strattera är ju långtidsverkande, så det borde väl inte ha varit det...

Idag känner jag mig iaf inte sugen på nånting =). Har ätit en fet bacon- och fetaostomelett som T gjorde och kaffe med grädde till det. *Mums*. Är skönt mätt och inte ett dugg sugen på någonting. Perfekta maten.

Nu är T klar i duschen. Jag ska fixa till mig lite, och sen ska vi ner på stan en sväng.

Puss! ♥

Jag kommer väl göra slut med T igen i helgen. Varför tigger jag tillbaka honom när han gör slut, när jag ändå gör slut själv en vecka senare (eller tidigare för den delen ^^). Jag kan inte vara tillsammans med någon nu, det är ju uppenbart. Jag klarar inte ens av mig själv =(. Men är det inte när man mår så dåligt att man inte klarar av sig själv som man verkligen behöver någon annan?

Jag borde ju kunna tänka så här ist: Jag har inte hetsätit på en och en halv vecka, eller t o m nästan två veckor! Jag hetsäter väldigt sällan nuförtiden jämfört med förut. Ätstörningen blir bättre och bättre, det blir den. I princip alla har ju återfall. Säg en enda som inte har haft det? Det är alltså i princip omöjligt att bara bli frisk på stört. Så är det. Det är ett faktum.

Jag borde vara glad, inte halvt förtvivlad. Men jag mår inte bra. Jag mår så pass dåligt att jag inte orkar med min pojkvän. Jag orkar inte med mig själv och därför orkar jag inte med någon annan heller. Det är t o m lättare att inte orka med någon annan ^^. Att låta all ilska, frustration och besvikelse gå ut över den/de jag älskar mest. Det berör mig mest, och jag måste slå på mig själv. Jag hatar mig själv. Jag är så förbannat jävla värdelös!!

Jag har förstört allt! Jag förstör alltid allt!! Jag förstör för mig själv och jag förstör för de som bryr sig. Jag förstör det jag har förväntningar på. Jag vågar inte låta det bli misslyckat, eller att inte bli perfekt. Det är lika bra att sabba det redan innan då så att jag inte kan bli besviken sen..? Eller? Hur fan tänker jag egentligen? Är jag så rädd för att helgen ska bli misslyckad så att jag måste förstöra den redan innan den är här??

Det är jag som borde dö och inte min syster! Min syster har två små barn som behöver henne! Jag har ingenting att leva för. Varför är livet så orättvist?

Jag kan väl säkert skapa mig en mening med mitt liv. Jag borde väl kunna iallafall ^^. Men då behöver jag komma över min beslutsångest först och min tafatthet... Och hur fan gör jag det?? Jag är ju för fan född sån! Jag är född till en misslyckad idiot. Vad gör jag åt det? Hur gör jag något åt det? Vem kan svara på det?

Om jag åtminstone kunde sluta äta någongång. Om maten kunde ta slut så att jag kunde få gå och spy! Så att jag kunde få gå och sova...

Åt helvete med allting. Jag vill sova bort den här helgen. Jag önskar att jag kunde få sova bort den.

Jag kom på en mkt bättre idé än chokladen. Som belöning efter att jag dammsugit och tvättat handfatet och toaletten så kan jag äta turkisk yoghurt med dadlar och nötter och ev kakao(?). Mkt nyttigare och jag tror att jag mår bättre efter det, än om jag äter något som bara är onyttigt. Jag får ju i mig lite sött iaf. Läste ett tips i en kommentar hos Kostdoktorn annars, att man kunde blanda bara kakao och lite grädde om man är chokladsugen. Ja, alltså om man äter LCHF då ;-). Är man fettskrämd så kanske det inte är en superidé =P.

Helt plötsligt så älskar jag T så mkt att det gör ont! Jag vill att han ska komma nu nu NUUU! ♥

Mamma ringde och "tjatade" om helgen igen. Hon skulle ringa igen imorn ^^. Stackars lilla mamma, hon vill väl bara väl, men jag orkar inte riktigt =/. Jag orkar inte leva som man ska, som man måste, som man borde. Suck.

Jag vill vara lycklig och tycka om att leva. Men HUR fan gör man det? Kan man verkligen bara bestämma sig för det? Jag tror inte det. Jag skulle nog behöva vara med om något riktigt otrevligt, kanske vara riktigt nära döden, för att kunna uppskatta livet. Men är det enda vägen till lycka för mig? Det verkar ju absurt..

Usch vad dåligt jag mådde igår =(. Idag är det mycket bättre, men inte bra. Ångrar att jag var så dum mot T, men inte att jag skrev inlägget här. Det behövde jag verkligen. Jag hade ju ingen här att avreagera mig på...

Jag behöver alldeles för mycket bekräftelse. Kan man göra någonting åt det? Borde man inte kunna bota det mesta med terapi? Fast det är ingen som vill ge mig någon terapi.. =/.

Idag vet jag varken ut eller in, som vanligt. T messade och frågade om jag fortfarande var arg och ledsen i förmiddags och om jag ville att han skulle komma hit. Jag svarade att jag inte var så arg längre och (såklart) att jag ville att han skulle komma ikväll. Problemet är att han alltid frågar vad jag vill. Han skriver aldrig vad han själv vill. Han säger att det beror på att han inte vet. Grejen är den att jag vet ju inte heller vad jag vill! Det känns som han lägger över sin beslutsångest på mig. Jag hatar det.

För någon timme sedan skrev han igen och undrade om jag hade ångrat mig, eller om han fortfarande fick komma. Han gör mig galen! Jag har redan beslutsångest så det räcker! JAG VET INTE! När jag nu väl hade bestämt mig imorse och sagt att han fick komma, varför då röra upp det och göra mig osäker igen?? Vad är vitsen med det? Nu vill jag inte att han ska komma längre, tror jag...

Jag orkar inte. Jag ska lägga mig på sängen nu och hoppas att få slippa allt. Jag vill egentligen ta tag i någonting. Helst städa. Jag hatar att ha det så här ostädat och smutsigt. Men istället var jag i badrummet i över en timme när jag kom hem från jobbet. Satt på toa i en evighet och rev upp alla sår och finnar jag kunde. Ser väl ut som en pestsmittad nu. Jag orkar inte träffa någon och jag orkar inte göra något. Inte städa, inte ens sitta framför datorn och läsa bloggar som är min favoritsyssla. Jag orkar ingenting. Jag mår lite illa och vill helst bara sluta existera.

Mamma är så jobbig också. Hon ringde när jag fortfarande var på jobbet och undrar hur jag ska göra i helgen. Ska jag hälsa på min farmor (typ måste). Ska jag på min systersons kalas på söndag?? Jag vill inte! Jag orkar inte! Låt mig vara ifred!!!!!!!!!!

Jag vill bryta kontakten med alla jag känner för jag orkar inte med dom. Jag har ingenting att ge. Jag är helt tom. Eller, lite hat har jag nog fortfarande i mig från igår som ligger och pyr. Det är det enda.

Jag och T har typ kommit överens om att det är lika bra att göra slut iaf. Jag började messa imorse och det ska jag dö för. Jag hatar honom så otroligt mkt så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag var så ledsen när jag gick hem från jobbet och när jag kom hem grät jag i två timmar. T skrev hur dum i huvudet jag är (min tolkning) och varför jag sabbar vårt förhållande, när jag skrev hur ledsen jag var för aborten och att jag inte kan glömma den. Sen frågade han om jag mådde dåligt och jag svarade att jag gjorde det. Då skriver han att vi kan höras på msn sen. "SEN" vadå "sen"??????? Jag är ledsen NU! Inte SEN! Men han var väl tvungen att gymma först innan han kan trösta nån som vill ta livet av sig!?

Jag har iaf bestämt mig nu. Jag vill inte leva längre och jag vågar inte ta livet av mig. Men tror att jag kanske skulle klara av att gå på en räls med hög musik och låta ett tåg köra över mig bakifrån. Kanske kanske kanske kan jag klara det. Jag hoppas verkligen det och jag ska be till gud nu att jag gör det. Ville verkligen försöka ikväll, men låg bara på sängen och grät istället, mitt idiotiska fåååååååån!!!! (Ja, jag skulle ju precis lika gärna kunna göra det nu och nu och nu också.. det är bara att gå till spåren... Varför gör jag inte det då? Hatar jag inte mig själv tillräckligt????? Jag fattar verkligen inte?? Hur kan man ens vara så trög??????)

JAG HATAR ALLTING!! Allra allra mest hatar jag min mamma som vet att jag mår dåligt, jag har sagt det hundra gånger och visat det också, men ändå bryr hon sig inte (T kan jag inte begära lika mkt av för han är nog född dum i huvudet, mamma är åtminstone smart). Hur fan kan man föda någon och sen skita totalt i den personen??????? Hon kommer inte fatta förrän jag har dött. Ååååhåhhhh vad jag önskar att jag kunde få se hur hon ångrar att hon aldrig tog mig på allvar när jag levde! Fan vad jag skulle skratta från himlen då! Hånskratta åt alla jävla idioter som inte ens förstår hur tröga, fula och dumma dom är!!!!!!!!!

MÄNNISKOR! Alla jävla förbannade människor! FY FAAAAN vad jag hatar dom! Om man kunde bryta kontakten helt med alla människor och bara få ha kontakt med djur, då skulle jag fortsätta leva.

Fattar inte heller hur jag ska göra imorgon. Jag vägrar att gå till jobbet. Ändå vågar jag inte stanna hemma! Jag vågar inte stanna hemma för att jag är livrädd för att visa för någon att jag mår dåligt? Och om jag går till jobbet är jag livrädd för att börja gråta! J A G  V I L L  I N T E  G Å  D I T !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tänker och tänker och tänker. Har planerat om helgen sjuttioelva gånger idag. Har planerat den här kvällen flera gånger. Har funderat på att supa och gå ut. Vill göra det imorgon om jag lever. Och försöka hitta någon kille som vill ha sex med mig. Jag skulle vilja vara stupfull och dansa hela natten och sen bli överkörd på vägen hem. Ååååhhh jag vill jag vill jag vill!!!!!!!!!!!!!! Snälla snälla gud låt mig få dö nu!!!!!!! Låt mig få våga någonting!!!!!! Jag vill bli sjuk!!!!!!!!!!!!!!! Varför är jag född så jävla ärlig så att jag inte ens vågar sjukanmäla mig när jag inte är sjuk????? Jag vill ju för fan dö, är inte det sjukligt?????????????????????? VavavavvaavavavVAAAAAAAAAA!???????!?!?!??!?!?!

Åhhh jag önskar att någon kunde komma och hämta mig!!!! Kan inte någon mördare bara komma och döda mig!??? Vem som helst!!! Jag orkar inte vara kvar här!!!!!!!!! Jag vägrar att vakna imorgon!!!!!! JAG VÄGRAR!!!! Varför kan jag inte bara skära halsen av mig nu???? Vad är det jag väntar på??? Det BLIR INTE BÄTTRE!!!! Jag har redan väntat, redan försökt, skaffat hjälp. Jag har redan prövat!!!!!!!!!!!!!! Varför kan jag inte bli övertygad??????? LIVET ÄR MENINGSLÖST!  Kan jag inte fatta det??? Vad har jag för problem???????? Hade jag behållit det där barnet hade allt varit annorlunda. Då hade jag haft något att leva för. Det har jag inte nu. Inte det minsta. Inte ens ett djur =(. Jag är helt totalt ensam och ingen bryr sig! Ingen har tid!!!!!!! Alla jobbar istället, jobbar och jobbar och jobbar istället för att ta hand om varandra. KUL. Vilket jävla pissammhälle. ÅÅååå vad jag vill dö nu och se hur folk reagerar då. Jag vill att nån ska bry sig, mamma eller T. Att någon ska komma hit och hålla om mig tills jag somnar. Men ingen gör det. Ingen har tid och ingen bryr sig tillräckligt. Och jag vågar inte ens ringa till min egen mamma och säga att jag mår dåligt och vill att hon ska komma. Fy fan vad jag hatar mig själv. Föraktar mig själv. Jag är så otroligt jävla värdelös!! Gud vad skönt det ska bli att vara död. ♥

Jag önskar att det var som förr. Jag skulle vilja göra en massa roliga saker. Hinna med och orka med en massa roliga saker. Jag vill l e v a! Jag önskar att jag kunde lägga fram kläder till morgondagen kvällen innan. Jag önskar att jag slapp hetskänslan på kvällen och svårigheten att sluta äta. Jag önskar att jag kunde gå och lägga mig i tid så att jag hann läsa en stund i sängen innan jag släckte för natten.

Just nu har jag iaf uppdaterat Winamp. Håller på att koka ägg till matlådan imorgon och ska precis ladda över bilderna jag har i mobilen till datorn. Och jag har INTE hetsätit!!!!!! Trots jordens jävla sug ikväll. Jag måste verkligen kämpa emot att fortsätta äta när jag ätit en portion middag. Jag vill bara fortsätta och fortsätta och fortsätta tills jag är så proppad att jag kan gå och spy upp skiten. Jag orkar inte sluta äta och behöva ta tag i någonting.

Förra veckan hetsåt jag fem dagar. Det var längesen jag hetsåt så många dagar i sträck. Den här veckan tänker jag inte hetsäta någon dag. Jag orkar inte det!

T har inte hört av sig idag, och jag har inte hört av mig till honom heller. Jag har tänkt på honom heela dagen. Jag älskar honom! Hur sjutton ska jag kunna stå emot att höra av mig???!??! Jag hatar mig själv för att jag är så velig och mesig. Jag är trög och dum, långsam och osmart. Usch vad jag ogillar mig själv!

Det är väl därför jag hatar alla andra...^^

Tänk om jag skulle kunna komma ut och springa imorgon!! Jag vill det, nu. Snälla snälla gud, låt mig få ork att ta tag i mig själv och sticka ut och jogga imorn efter jobbet och låt mig slippa vara gravid igen.. och låt min syster få bli frisk.

USCH, JAG VET INTE VAD JAG SKA GÖRA!!!!!!!!!!! Jag är så jävla chokladsugen och känner mig så jävla ensam, men jag kan inte ringa till någon för att... jag bara kan inte, vågar inte, vill inte, orkar inte.

Jag orkar inte med all måste heller. Jag måste diska, tvätta, skriva packlista inför jobbresa nästa vecka, städa, röja (slänga och ge bort onödiga saker), vattna blommorna, föra över bilder från NZ- och AU-resan till ett usb-minne, ladda kamerabatteriet, uppdatera min mobil, kolla efter en cykel, kolla efter en dammsugare, bestämma vad jag ska göra i helgen...

Det enda jag VILL göra är att läsa bloggar eller älska med T. Annars vill jag dö.

Jag känner mig ensammast i världen. Jag vill bara gråta, men jag kan inte just nu. Jag var och tittade på en begagnad cykel idag efter jobbet, men jag kunde inte bestämma mig för om jag ville ha den såklart. Ibland försöker jag vara positiv, försöker tänka positivt, men det går liksom inte. Jag är en negativ person, jag fattar inte hur jag ska kunna ändra på det.

Jag känner mig så ensam utan T. Hela jävla dagen har jag hoppats på ett sms, men icke. Jag vill veta att det är helt slut mellan oss. Jag vill veta om vi ska ses i helgen. Jag önskar att jag kunde boka in något annat. Åka hem till mamma eller vad som helst. Önskar att jag kunde bryta med honom. Men jag kan inte, jag vill inte riktigt, det går inte. Jag hoppas ju fortfarande. Hoppas att det ska gå, att vi ska ses, att han ska höra av sig.

Fast jag vet att jag blir superirriterad OM han hör av sig. Då hatar jag honom för att han inte hört av sig tidigare så jag kunnat planera vad jag ska göra i helgen. Jag tycker att det är han som förstör mitt liv fast det är jag själv som förstör det.

Jag hatar mig själv. Vad ska jag göra åt det?