Jag orkar inte!
Jag orkar inte mer! Jag vill inte!
Jag har lagat mat (till matlådor) och diskat hela kvällen och kollat på lägenheter... Maten är fortf inte klar. Jag hatar allt. Jag vill inte bo i någon av lägenheterna som erbjuds. Jag orkar inte flytta. Jag vet inte vart jag vill flytta!
Jag kanske ska flytta hem till mamma istället och tyna bort där.
Jag smsade till T imorse att det var lika bra att vi inte hördes av mer och vi har inte hörts av sen dess. Det är lika bra det men jag är så ledsen.
Livet är totalt meningslöst. Varför kan jag bara inte avsluta det nu?
Jag har lagat mat (till matlådor) och diskat hela kvällen och kollat på lägenheter... Maten är fortf inte klar. Jag hatar allt. Jag vill inte bo i någon av lägenheterna som erbjuds. Jag orkar inte flytta. Jag vet inte vart jag vill flytta!
Jag kanske ska flytta hem till mamma istället och tyna bort där.
Jag smsade till T imorse att det var lika bra att vi inte hördes av mer och vi har inte hörts av sen dess. Det är lika bra det men jag är så ledsen.
Livet är totalt meningslöst. Varför kan jag bara inte avsluta det nu?
Kontakt, flytt, livet och kärleken
Jag vet inte hur jag ska göra med T. Jag älskar honom, men blir irriterad så fort han hör av sig i princip. Av någon anledning tål jag honom inte. Tror inte att jag eg tål någon just för att jag mår dåligt själv, men det märks bara i kontakten med de närmaste. Det är dom jag vågar skälla på, bråka med och provocera.
Jag måste flytta ut ur min studentlägenhet fortast möjligt. Jag får inte bo kvar här längre eftersom jag bott här i mer än fem år och inte pluggar. Ska jag då flytta till en annan lgh här och fortsätta på mitt jobb, eller ska jag flytta till T? Jag kan ju inte hålla T vaken hela nätterna nu när han jobbar =(, då kommer jag verkligen att förstöra hans liv. Tyvärr är jag ganska säker på att det kommer bli så. Han blir målet för min frustration på kvällen.
Men jag vill absolut inte bo kvar här heller. Ska jag vara tillsammans med T så vill jag vara med honom, bo med honom. Inte bo två timmar bort och bara träffas på helgerna! Dessutom kan vi inte ha någon kontakt i veckorna heller eftersom jag bara blir irriterad då. Vi missuppfattar varandras sms tex och jag börjar provocera honom via msn på kvällen. Blir stött/avundsjuk över att han faktiskt GÖR saker och inte har tid med mig jämt. När vi är så långt ifrån varandra och bara pratar i telefon eller chattar på msn kan han lätt slippa undan mig. Han kan bara säga tack, hej och godnatt och stänga av datorn.. kvar sitter jag ensam, frustrerad och ledsen. Jag står inte ut med det! Jag hatar det! Det finns inget värre!
Hur fan ska jag göra!? Jag måste bestämma mig NU och jag har ingen aning. Jag vet inte! Jag kan inte ta beslut! Varför kan jag inte få vara liten igen, slippa allt det här, låta någon göra det åt mig!?
Om jag hetsäter slipper jag skiten idag iaf. Om jag hetsäter imorgon slipper jag imorgon. Om jag inte hetsäter dör jag för jag står inte ut med livet.
Jag måste flytta ut ur min studentlägenhet fortast möjligt. Jag får inte bo kvar här längre eftersom jag bott här i mer än fem år och inte pluggar. Ska jag då flytta till en annan lgh här och fortsätta på mitt jobb, eller ska jag flytta till T? Jag kan ju inte hålla T vaken hela nätterna nu när han jobbar =(, då kommer jag verkligen att förstöra hans liv. Tyvärr är jag ganska säker på att det kommer bli så. Han blir målet för min frustration på kvällen.
Men jag vill absolut inte bo kvar här heller. Ska jag vara tillsammans med T så vill jag vara med honom, bo med honom. Inte bo två timmar bort och bara träffas på helgerna! Dessutom kan vi inte ha någon kontakt i veckorna heller eftersom jag bara blir irriterad då. Vi missuppfattar varandras sms tex och jag börjar provocera honom via msn på kvällen. Blir stött/avundsjuk över att han faktiskt GÖR saker och inte har tid med mig jämt. När vi är så långt ifrån varandra och bara pratar i telefon eller chattar på msn kan han lätt slippa undan mig. Han kan bara säga tack, hej och godnatt och stänga av datorn.. kvar sitter jag ensam, frustrerad och ledsen. Jag står inte ut med det! Jag hatar det! Det finns inget värre!
Hur fan ska jag göra!? Jag måste bestämma mig NU och jag har ingen aning. Jag vet inte! Jag kan inte ta beslut! Varför kan jag inte få vara liten igen, slippa allt det här, låta någon göra det åt mig!?
Om jag hetsäter slipper jag skiten idag iaf. Om jag hetsäter imorgon slipper jag imorgon. Om jag inte hetsäter dör jag för jag står inte ut med livet.
Kraftlös
Vad gör man när man inte orkar mer? Jag kan inte vara med min pojkvän och jag kan inte vara utan honom. Jag orkar och vill inte jobba, men jag klarar inte av att vara hemma eller plugga. Jag vet inte om jag vill flytta till min pojkvän eller om jag vill stanna kvar här. Jag klarar inte av att hålla kontakten med mina vänner trots att jag längtar efter dom och behöver dom.
Jag vill så mycket ändå. Fast jag orkar ingenting? Jag har så mkt tankar, men ingenting blir gjort.
Idag har jag lämnat tillbaka hyrbilen efter jobbet. Nu äter jag. Jag vill inte hetsäta, men ändå vill jag det. Jag vill inte göra något annat, men ändå vill jag det egentligen. Jag mår inte bra och jag vill få bort den känslan. Den enda lösningen jag kan komma på är att hetsäta. Det är det enda som hjälper, det vet jag. Fast jag är inte sugen. Inte ett dugg. Jag orkar inte. Jag har ingen lust. Jag har inte lust med någonting.
Nu ösregnar det plötsligt här. Jag skulle vilja gå ut i regnet. Gå ut och bli genomblöt och gråta, men jag orkar inte. Jag sitter här, som vanligt, framför datorn istället.
Jag borde göra matlådor till jobbet också, men jag orkar inte det heller. Jag vill inte. Jag står inte ut!
Jag vill bli en blöt fläck som försvinner med resten.
Jag vill så mycket ändå. Fast jag orkar ingenting? Jag har så mkt tankar, men ingenting blir gjort.
Idag har jag lämnat tillbaka hyrbilen efter jobbet. Nu äter jag. Jag vill inte hetsäta, men ändå vill jag det. Jag vill inte göra något annat, men ändå vill jag det egentligen. Jag mår inte bra och jag vill få bort den känslan. Den enda lösningen jag kan komma på är att hetsäta. Det är det enda som hjälper, det vet jag. Fast jag är inte sugen. Inte ett dugg. Jag orkar inte. Jag har ingen lust. Jag har inte lust med någonting.
Nu ösregnar det plötsligt här. Jag skulle vilja gå ut i regnet. Gå ut och bli genomblöt och gråta, men jag orkar inte. Jag sitter här, som vanligt, framför datorn istället.
Jag borde göra matlådor till jobbet också, men jag orkar inte det heller. Jag vill inte. Jag står inte ut!
Jag vill bli en blöt fläck som försvinner med resten.
Hemma och jobb igen
Usch. Usch usch usch. Jag längtar efter T! Jag vill tillbaka till semestern och jag vill gråta. Det är helt stört med tanke på hur min semester har varit.
T och jag har typ gjort slut var och varannan dag. Jag har varit fruktansvärt provocerande och elak nästan varje kväll, även ofta på dagarna. Vi hyrde en bil i tisdags och åkte till Ts föräldrar, men jag ångrade mig typ varannan sekund, ville åka hem, och var på väg att åka hem nästan varje kväll/natt. Hatade T och älskade honom. Hatade livet och mig själv, men älskade T. Jag har gråtit varje dag. Jag har haft den här satans frustrationen i mig varje dag.
När T och jag låg och pratade härom natten, när jag hade lugnat ner mig efter ett bråk, frågade han mig hur jag kände och tyckte att det lät som social fobi. Jag har tänkt på det förut och jag har även berättat för min terapeut och för de på NPU hur jag känner, men det är aldrig någon som nämnt social fobi.
Allt känns jättejobbigt när jag är hos Ts föräldrar tex. Jag tror att det är därför min frustration sedan går ut över T, han som står mig närmast. Jag tycker det är asjobbigt att gå från ett rum till ett annat utan T, när jag vet att hans föräldrar är hemma. Jag måste verkligen kämpa HELA TIDEN för att bara vara! Bara våga vara normal, försöka vara normal. Gå från sovrummet till badrummet. Gå ner och äta. Gå ner och göra frukost. Är ingen hemma är det inga problem, då känns det inte alls jobbigt.
Usch, jag har så mkt att skriva ner. Så mkt tankar och funderingar att uttrycka. Jag älskar att prata med T om det. Jag tycker om när han frågar. Jag tycker om när han bryr sig. Men jag känner mig alltid egoistisk. Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag. Bara den här bloggen är ju egoistisk. Allt, bara om mig. Räcker inte det?
Jag måste försöka komma isäng nu. Jag orkar inte vara trött på jobbet. Fast jag orkar inte jobba oavsett. Jag vill bli arbetslös. Jag vågar knappt skriva det ens, usch. Egentligen vill jag naturligtvis inte det. Jag vill utbilda mig till något jag vill jobba med och sen jobba med det! Jag vill tycka att det är kul att vara på jobbet. Men jag vet ju inte VAD fan jag vill bli! Just nu vill jag bara vara hemma. Surfa på sidor om kost och hälsa. Läsa böcker. Blogga. Det känns som jag slösar bort livet med att vara på jobbet. Jag orkar inte mer! Jag vill vara med T! Bara med T! Alltid.
Fast man måste jobba. Samhället funkar så. Måste måste måste måste. Åtta timmar om dagen måste man vara ifrån den man älskar och sen måste man träna, diska, tvätta, laga mat osv. Men man får ju iaf sova ihop, om man bor ihop...^^ Jag hatar livet.
Just det, ska passa på att skriva ner att jag fick mens igår och att jag vägde 59,7 kg(!!) imorse. Dock var det efter att jag äntligen fått gå på toa efter att ha haft förstoppning i fem dagar ^^. Tacka vet jag semester med pojkvän ♥ = ingen hetsätning ♥.
T och jag har typ gjort slut var och varannan dag. Jag har varit fruktansvärt provocerande och elak nästan varje kväll, även ofta på dagarna. Vi hyrde en bil i tisdags och åkte till Ts föräldrar, men jag ångrade mig typ varannan sekund, ville åka hem, och var på väg att åka hem nästan varje kväll/natt. Hatade T och älskade honom. Hatade livet och mig själv, men älskade T. Jag har gråtit varje dag. Jag har haft den här satans frustrationen i mig varje dag.
När T och jag låg och pratade härom natten, när jag hade lugnat ner mig efter ett bråk, frågade han mig hur jag kände och tyckte att det lät som social fobi. Jag har tänkt på det förut och jag har även berättat för min terapeut och för de på NPU hur jag känner, men det är aldrig någon som nämnt social fobi.
Allt känns jättejobbigt när jag är hos Ts föräldrar tex. Jag tror att det är därför min frustration sedan går ut över T, han som står mig närmast. Jag tycker det är asjobbigt att gå från ett rum till ett annat utan T, när jag vet att hans föräldrar är hemma. Jag måste verkligen kämpa HELA TIDEN för att bara vara! Bara våga vara normal, försöka vara normal. Gå från sovrummet till badrummet. Gå ner och äta. Gå ner och göra frukost. Är ingen hemma är det inga problem, då känns det inte alls jobbigt.
Usch, jag har så mkt att skriva ner. Så mkt tankar och funderingar att uttrycka. Jag älskar att prata med T om det. Jag tycker om när han frågar. Jag tycker om när han bryr sig. Men jag känner mig alltid egoistisk. Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag. Bara den här bloggen är ju egoistisk. Allt, bara om mig. Räcker inte det?
Jag måste försöka komma isäng nu. Jag orkar inte vara trött på jobbet. Fast jag orkar inte jobba oavsett. Jag vill bli arbetslös. Jag vågar knappt skriva det ens, usch. Egentligen vill jag naturligtvis inte det. Jag vill utbilda mig till något jag vill jobba med och sen jobba med det! Jag vill tycka att det är kul att vara på jobbet. Men jag vet ju inte VAD fan jag vill bli! Just nu vill jag bara vara hemma. Surfa på sidor om kost och hälsa. Läsa böcker. Blogga. Det känns som jag slösar bort livet med att vara på jobbet. Jag orkar inte mer! Jag vill vara med T! Bara med T! Alltid.
Fast man måste jobba. Samhället funkar så. Måste måste måste måste. Åtta timmar om dagen måste man vara ifrån den man älskar och sen måste man träna, diska, tvätta, laga mat osv. Men man får ju iaf sova ihop, om man bor ihop...^^ Jag hatar livet.
Just det, ska passa på att skriva ner att jag fick mens igår och att jag vägde 59,7 kg(!!) imorse. Dock var det efter att jag äntligen fått gå på toa efter att ha haft förstoppning i fem dagar ^^. Tacka vet jag semester med pojkvän ♥ = ingen hetsätning ♥.
Hemma igen
Nu har jag varit på Åland, hälsat på min moster och varit hemma hos mamma. Allt med T och mamma. Jag mår inte bra. Vet inte om det är Stratteran eller nåt annat eller ingenting alls, men jag mår dåligt och vet inte vart jag ska ta vägen. Står inte ut med att existera. Orkar inte göra någonting. Vill bara bort.
I förrgår natt var jag ett monster. Höll mamma och T vakna halva natten. Hotade att döda dom, slogs, grät och hade sönder saker. Mamma ringde psyk t o m. Visste inte vad hon skulle göra =/. Inte jag heller.
Konstigt att T fortfarande är kvar. Han ligger här nu på sängen och han säger att han älskar mig. Idag har varit en nästan OK dag. Mina känslor är inte trevliga, men jag lät T åka iväg med några kompisar och jag har fått lite gjort här hemma. Planterat om blommor, tvättat, diskat och städat lite. Ätit för mkt, men inte alldeles för mycket, inte hetsat och inte spytt!
T vill att jag ska följa med honom till hans föräldrar den här veckan. Det är sista semesterveckan för oss båda nu. Jag vill nog helst stanna hemma. Hemma, ensam, ifred. Samtidigt känns allt så hopplöst och meningslöst. Jag kommer ju knappast ha roligare här, ensam. Jag vill röja i min lägenhet. Slänga all ondödig skit jag samlat på mig. Rensa garderoben, lämna in hälften av alla mina saker till Myrorna ^^. Men frågan är om det är det jag kommer göra om T lämnar mig här ensam. Det kan ju bli hets resten av veckan också. Eller överätning utan kräkning. Då dör jag. Då vill jag dö.
Jag vägde 60,7 kg idag. Har gått ner lite nu under semestern, som vanligt. Ingen hets och lagom med mat. Så skulle det alltid vara. Men måendet har varit katastrofalt. Outhärdligt för både mig, mamma och T.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte fortsätta jobba, jag vill inte flytta, jag kan inte se någon framtid som lockar, jag kan inte se någon framtid alls. Varför kan jag bara inte må bra? Varför kan jag inte må som jag gjorde första året i gymnasiet? Då var jag lycklig. Det tror jag iaf. Sen dess har det bara gått utför. Kan det vända nu? Kan det vända? Ska det vända? Fortsätter det att bli sämre eller bara stannar av här i meningslösheten då måste jag våga ge upp.
Det är mysigt att umgås med mina syskonbarn, jag älskar dom. Det är mysigt att umgås med släkt, familj och vänner. Varför räcker inte det för att vara glad och trivas med livet? För mig verkar det inte hjälpa. Allt känns ändå grått. Svart. Jag vill bli glad och lycklig eller sluta att existera. Hur fan ska jag lyckas med något av det?? Jag vet inte och jag orkar inte. Godnatt.
I förrgår natt var jag ett monster. Höll mamma och T vakna halva natten. Hotade att döda dom, slogs, grät och hade sönder saker. Mamma ringde psyk t o m. Visste inte vad hon skulle göra =/. Inte jag heller.
Konstigt att T fortfarande är kvar. Han ligger här nu på sängen och han säger att han älskar mig. Idag har varit en nästan OK dag. Mina känslor är inte trevliga, men jag lät T åka iväg med några kompisar och jag har fått lite gjort här hemma. Planterat om blommor, tvättat, diskat och städat lite. Ätit för mkt, men inte alldeles för mycket, inte hetsat och inte spytt!
T vill att jag ska följa med honom till hans föräldrar den här veckan. Det är sista semesterveckan för oss båda nu. Jag vill nog helst stanna hemma. Hemma, ensam, ifred. Samtidigt känns allt så hopplöst och meningslöst. Jag kommer ju knappast ha roligare här, ensam. Jag vill röja i min lägenhet. Slänga all ondödig skit jag samlat på mig. Rensa garderoben, lämna in hälften av alla mina saker till Myrorna ^^. Men frågan är om det är det jag kommer göra om T lämnar mig här ensam. Det kan ju bli hets resten av veckan också. Eller överätning utan kräkning. Då dör jag. Då vill jag dö.
Jag vägde 60,7 kg idag. Har gått ner lite nu under semestern, som vanligt. Ingen hets och lagom med mat. Så skulle det alltid vara. Men måendet har varit katastrofalt. Outhärdligt för både mig, mamma och T.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte fortsätta jobba, jag vill inte flytta, jag kan inte se någon framtid som lockar, jag kan inte se någon framtid alls. Varför kan jag bara inte må bra? Varför kan jag inte må som jag gjorde första året i gymnasiet? Då var jag lycklig. Det tror jag iaf. Sen dess har det bara gått utför. Kan det vända nu? Kan det vända? Ska det vända? Fortsätter det att bli sämre eller bara stannar av här i meningslösheten då måste jag våga ge upp.
Det är mysigt att umgås med mina syskonbarn, jag älskar dom. Det är mysigt att umgås med släkt, familj och vänner. Varför räcker inte det för att vara glad och trivas med livet? För mig verkar det inte hjälpa. Allt känns ändå grått. Svart. Jag vill bli glad och lycklig eller sluta att existera. Hur fan ska jag lyckas med något av det?? Jag vet inte och jag orkar inte. Godnatt.
Jag förstår inte
Jag förstår faktiskt inte varför jag inte tar livet av mig. Jag vill ju inte leva. Jag hatar allting. Sitter på landet hos mamma och vill bara bort. Det tog hela dagen för mamma och T att övertala mig att följa med hit. Fattar inte varför jag gav efter. Jag vill väl inte sitta i min äckligt varma lgh ensam på semestern. Fast jag orkar absolut inte vara med varken mamma eller T heller. Jag önskar att jag hade jobbet ist. Vad fan tog jag semester för överhuvudtaget??? Min jävla iq-befriade idiot!!!!!!
Jag fattar inte hur jag ska våga ta livet av mig heller. Mamma snackade om att drunkna idag. Att man bara försvinner ner i vattnet av utmattning. Kanske skulle vara något. Om jag simmer riktigt långt ut nånstans så att jag helt enkelt inte orkar simma tillbaka...
T kommer lämna mig efter den här veckan. Antingen åker vi till Åland imorn och så åker han till sina föräldrar på fredag eller så åker han till sina föräldrar redan imorgon. Jag vet inte riktigt om vi har gjort slut idag eller inte heller. Jag har varit riktigt jävla jobbig idag och det känns som det aldrig kommer ta slut mer. Jag kommer bryta kontakten med alla jag känner och sen tar jag livet av mig. Det kommer nog bli så tillslut. Det jobbiga är bara vägen dit. Det värsta är väl att jag kanske dödar någon innan jag tar livet av mig själv. Men vem bryr sig?
Helst skulle jag bara vilja ligga kvar i sängen tills jag dör, men jag är för rastlös för det. Jag står inte ut med det. Jag hatar mig själv så otroligt mkt. Jag förstår inte hur man kan vara så trög, dum, idiotisk, elak, fet och äcklig. Igår bad jag så mkt till gud att jag skulle få dö så jag vet inte vad, men gud finns ju inte ^^. Isf hade jag varit stendöd nu. Eller vill han kanske straffa mig för att jag är så dum så att han tvingar mig att leva vidare? =P
Nu väntar de värsta dagarna i mitt liv. Hur kan jag välja att vakna upp till dom?? Usch vad jag hatar allt och alla. Kan inte alla bara låta mig vara????????????????? Jag hatar mamma. Hon tjatar om att jag måste följa med till Åland. Hon tror att det är det jag vill innerst inne. Grejen är att OM jag hade mått bra så hade jag absolut velat åka dit såklart. Men nu mår jag inte bra. JAG MÅR DÅLIGT. Men hon tror att det är bäst för alla om jag följer med ändå. Jag VET att det är bäst för alla om jag stannar hemma. Ändå vågar jag inte bestämma mig för att stanna hemma. Jag hatar mig själv. Och jag hatar mamma för att hon födde mig. Hon är fan skyldig att döda mig nu.
Jag har så mkt hat i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hat och frustration. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill dö, jag måste våga göra någonting. Jag står inte ut!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAG STÅR INTE UT!!!!!!!!!!!!!!
Jag ska isolera mig och hetsäta mig till döds. Det är vad jag vill allra helst. Och allt hat ska jag släppa ner på alla jävla idioter som inte fattar hur mkt jag vill försvinna. De står mig närmast är de jag hatar mest. Jag hatar dom så otroligt mkt att jag skulle kunna döda dom i sömnen. Det kanske skulle vara något? Sticka en kniv i dom när dom sover? Först mamma, sedan T, sedan mig själv. Sen kan nån hitta våra tragiska kroppar liggandes i det här äckliga huset, ruttnande med en massa fluglarver i =P. Jag har kanske tillräckligt mkt hat i mig nu för att kunna göra det. Varför kunde de bara inte ha lämnat kvar mig hemma? Jävla förbannade idioter!!
Jag fattar inte hur jag ska våga ta livet av mig heller. Mamma snackade om att drunkna idag. Att man bara försvinner ner i vattnet av utmattning. Kanske skulle vara något. Om jag simmer riktigt långt ut nånstans så att jag helt enkelt inte orkar simma tillbaka...
T kommer lämna mig efter den här veckan. Antingen åker vi till Åland imorn och så åker han till sina föräldrar på fredag eller så åker han till sina föräldrar redan imorgon. Jag vet inte riktigt om vi har gjort slut idag eller inte heller. Jag har varit riktigt jävla jobbig idag och det känns som det aldrig kommer ta slut mer. Jag kommer bryta kontakten med alla jag känner och sen tar jag livet av mig. Det kommer nog bli så tillslut. Det jobbiga är bara vägen dit. Det värsta är väl att jag kanske dödar någon innan jag tar livet av mig själv. Men vem bryr sig?
Helst skulle jag bara vilja ligga kvar i sängen tills jag dör, men jag är för rastlös för det. Jag står inte ut med det. Jag hatar mig själv så otroligt mkt. Jag förstår inte hur man kan vara så trög, dum, idiotisk, elak, fet och äcklig. Igår bad jag så mkt till gud att jag skulle få dö så jag vet inte vad, men gud finns ju inte ^^. Isf hade jag varit stendöd nu. Eller vill han kanske straffa mig för att jag är så dum så att han tvingar mig att leva vidare? =P
Nu väntar de värsta dagarna i mitt liv. Hur kan jag välja att vakna upp till dom?? Usch vad jag hatar allt och alla. Kan inte alla bara låta mig vara????????????????? Jag hatar mamma. Hon tjatar om att jag måste följa med till Åland. Hon tror att det är det jag vill innerst inne. Grejen är att OM jag hade mått bra så hade jag absolut velat åka dit såklart. Men nu mår jag inte bra. JAG MÅR DÅLIGT. Men hon tror att det är bäst för alla om jag följer med ändå. Jag VET att det är bäst för alla om jag stannar hemma. Ändå vågar jag inte bestämma mig för att stanna hemma. Jag hatar mig själv. Och jag hatar mamma för att hon födde mig. Hon är fan skyldig att döda mig nu.
Jag har så mkt hat i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hat och frustration. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill dö, jag måste våga göra någonting. Jag står inte ut!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAG STÅR INTE UT!!!!!!!!!!!!!!
Jag ska isolera mig och hetsäta mig till döds. Det är vad jag vill allra helst. Och allt hat ska jag släppa ner på alla jävla idioter som inte fattar hur mkt jag vill försvinna. De står mig närmast är de jag hatar mest. Jag hatar dom så otroligt mkt att jag skulle kunna döda dom i sömnen. Det kanske skulle vara något? Sticka en kniv i dom när dom sover? Först mamma, sedan T, sedan mig själv. Sen kan nån hitta våra tragiska kroppar liggandes i det här äckliga huset, ruttnande med en massa fluglarver i =P. Jag har kanske tillräckligt mkt hat i mig nu för att kunna göra det. Varför kunde de bara inte ha lämnat kvar mig hemma? Jävla förbannade idioter!!
Usch
Jag mår inte bra. Har inte gjort det på hela dagen. Var sur och irriterad över att vi inte vaknade förrän kvart i tolv! Halva dagen hade gått. Hatar den här stan också, särskilt på sommaren. Finns ingenstans att bada. HATAR att vara här och ändå kommer jag mig inte för att åka härifrån. Jag hatar mig själv.
Orkar inte vara tillsammans med T heller. Jag vill vara ensam, ifred, och göra mitt. Städa, plocka undan, röja i garderoben, surfa. Hatar hans grejer som gör det omöjligt att ens gå in i garderoben. Jag vill fixa med mina växter. Känns som jag inte kan göra någonting när han är här. Han är i vägen på nåt konstigt sätt. Jag mår inte bra. Jag vill krypa ur skinnet och flyga iväg nån annanstans. Till havet.
T och jag var på stan en sväng, men hann bara vara där i en timme p g a att vi gick upp så sent =/. Köpte iaf ett linne/klänning på Gina för 49:- på rean. Vill gå på stan mer. En HEL dag. Hinner ju fan ingenting på en timme!
Sen gick vi och åt glass igen. Tog tre kulor den här gången. Det var gott. Vem bryr sig?
Nu vill jag dö. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara här, jag orkar inte åka till mamma och jag orkar inte åka och hälsa på mina syskon på Åland (som det var tänkt nu nästa vecka). Jag vill inte ens ha semester. Vad är det för vits med det när man ändå inte solar och badar och inte gör nåt annat kul heller för den delen?
Fan vad jag hatar allting.
Kvällens ångest
Jaha, här sitter jag som vanligt, framför datorn. Låg på sängen nyss. Orkar inte ta tag i allt jag måste göra: tvätta, diska och dammsuga. Helst lägga in bilderna från kameran i datorn också... och ladda ipoden el mobilen med podsändningar... etc.
Borde lagt mig i solen en stund efter jobbet också. Har ju knappt fått nån sol på mig idag =(. Det är så mkt man borde och måste och ska! Jag hatar det.
Jag vill inte hetsäta, men det är tyvärr inte långt borta. Det är ju det jag tar till när jag inte orkar med alla "måsten" och "borden". Jag har fortf kvar glass hemma.. äcklig, men ändå. Har köpt mer jordgubbar idag också. Men jag är mätt. Jag har ätit middag + en tallrik jordgubbar och yoghurt efter det. Jag är sugen på kaffe. Ska försöka ta tag i tvätten nu och sen unna mig kaffe och bloggläsning efter det. Borde faktiskt nöja mig med det, men tänker ändå att jag måste dammsuga och diska också. Arbetsterapeuten från NPU kommer nämligen hit imorgon. Men det är väl för fan bättre att jag åtminstone gör EN sak och klarar dagen utan hetsätning!??! Jag tror inte att arbetsterapeuten dör bara för att jag inte har diskat och dammsugit. Hon förstår. Men jag kan inte släppa det. Jag vill inte ha det så här äckligt hemma. Jag trivs inte. Jag vill hetsäta istället, för att slippa tänka på skiten =(.
Jag vill dö
Jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö!!!!!!!!
Jag orkar inte mer! Jag skiter i om det är medicinen eller inte. Ingen förstår ändå.
Idag ska jag göra slut med T och imorn när han har åkt ska jag hetsäta mig till döds. Äntligen.
Jag orkar inte mer! Jag skiter i om det är medicinen eller inte. Ingen förstår ändå.
Idag ska jag göra slut med T och imorn när han har åkt ska jag hetsäta mig till döds. Äntligen.
Skjut mig
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vill ta livet av mig, men jag vågar (vill?) ändå inte. Jag vill leva lycklig, men jag kan inte! Det går inte! Jag kan inte rycka upp mig! Jag kan inte bara bestämma mig för att vara glad. Jag vet inte hur man gör.
Jag har hetsätit men jag har inte spytt och tror inte att jag ska göra det heller, gjorde inte det igår och orkar fan inte göra det idag heller. Det är skönt att vara ensam hemma, men T kommer hem om en halvtimme och då kommer jag bli handlingsförlamad som vanligt. Lägga mig på sängen och må så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varför blir det så? Varför känns det så? Varför kan jag bara inte vara normal?
Jag kan inte leva med någon och jag kan inte leva ensam. T har köpt hem mjölk utan att dricka upp den. Han har lämnat kvar glass från igår. Han diskar inte disken ren. Hans saker är i vägen på fel ställen. Han bryr sig inte om att lägenheten är vidrigt ostädad och att lakanen i sängen är äckliga. Han själv är i vägen. Det känns som jag inte kan göra något. Jag kan inte gå från ett rum till ett annat, jag kan inte byta om, prova kläder, gå på toa, blogga, laga mat, städa. Men jag står inte ens ut med tanken på att vara ensam heller. Jag hatar det, det vet jag. Jag vill inte vara ensam. Jag vill ha någon att älska. Jag vill vara med någon jag älskar. Men jag vill må bra samtidigt!! Inte dåligt!!!!
Jag har blivit så förvirrad på senaste tiden. Jag glömmer saker hela tiden. Jag glömde att ha i jordgubbar i jordgubbssalladen jag gjorde imorse som matlåda till jobbet. Jag har glömt att öka Strattera-dosen med 10 mg vilket jag borde ha gjort i lördags. Jag hatar mig själv mer och mer för varje gång jag kommer på vad jag glömt.
T ringde precis, han är så otroligt trög! Han fattar inte att om jag vill vara hemma själv så är det för att kunna hetsäta. Han verkar inte heller fatta att jag ALLTID måste hetsäta klart innan tex en ny månad (som imorgon 1 juli) då jag i princip alltid "börjar om". Ändå säger han att han har läst typ ett år av min blogg. Då borde han faktiskt veta det. Jag har ju för fan förklarat det hundra ggr i bloggen. Det måste vara för att han är kille. Jag hatar män. Föraktar dom. Dom är så otroligt IQ-befriade så det finns inte på världskartan. Man måste säga EXAKT vad man vill, menar, tänker för att de ska förstå någonting. Dom kan inte lägga ihop ett plus ett själva. Generellt. Jävla förbannade idioter!!!!!!!!!! Förresten föraktar jag nästan alla människor. Jag tycker att dom flesta är dumma i huvudet. Ointelligenta och tröga idioter. Trögast av alla är väl jag själv.
Skjut mig.
Jag har hetsätit men jag har inte spytt och tror inte att jag ska göra det heller, gjorde inte det igår och orkar fan inte göra det idag heller. Det är skönt att vara ensam hemma, men T kommer hem om en halvtimme och då kommer jag bli handlingsförlamad som vanligt. Lägga mig på sängen och må så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varför blir det så? Varför känns det så? Varför kan jag bara inte vara normal?
Jag kan inte leva med någon och jag kan inte leva ensam. T har köpt hem mjölk utan att dricka upp den. Han har lämnat kvar glass från igår. Han diskar inte disken ren. Hans saker är i vägen på fel ställen. Han bryr sig inte om att lägenheten är vidrigt ostädad och att lakanen i sängen är äckliga. Han själv är i vägen. Det känns som jag inte kan göra något. Jag kan inte gå från ett rum till ett annat, jag kan inte byta om, prova kläder, gå på toa, blogga, laga mat, städa. Men jag står inte ens ut med tanken på att vara ensam heller. Jag hatar det, det vet jag. Jag vill inte vara ensam. Jag vill ha någon att älska. Jag vill vara med någon jag älskar. Men jag vill må bra samtidigt!! Inte dåligt!!!!
Jag har blivit så förvirrad på senaste tiden. Jag glömmer saker hela tiden. Jag glömde att ha i jordgubbar i jordgubbssalladen jag gjorde imorse som matlåda till jobbet. Jag har glömt att öka Strattera-dosen med 10 mg vilket jag borde ha gjort i lördags. Jag hatar mig själv mer och mer för varje gång jag kommer på vad jag glömt.
T ringde precis, han är så otroligt trög! Han fattar inte att om jag vill vara hemma själv så är det för att kunna hetsäta. Han verkar inte heller fatta att jag ALLTID måste hetsäta klart innan tex en ny månad (som imorgon 1 juli) då jag i princip alltid "börjar om". Ändå säger han att han har läst typ ett år av min blogg. Då borde han faktiskt veta det. Jag har ju för fan förklarat det hundra ggr i bloggen. Det måste vara för att han är kille. Jag hatar män. Föraktar dom. Dom är så otroligt IQ-befriade så det finns inte på världskartan. Man måste säga EXAKT vad man vill, menar, tänker för att de ska förstå någonting. Dom kan inte lägga ihop ett plus ett själva. Generellt. Jävla förbannade idioter!!!!!!!!!! Förresten föraktar jag nästan alla människor. Jag tycker att dom flesta är dumma i huvudet. Ointelligenta och tröga idioter. Trögast av alla är väl jag själv.
Skjut mig.
Hemma
Jag hatar mitt liv.
Jag är hemma! Jag borde vara glad. Det är 25 grader varmt och sol. Men jag har ont i magen. Har haft så jävla ont i magen hela jävla flygresan hem (25 timmar) och varit gasig och bubblig i magen. Ändå är jag förstoppad. Helt jävla uppsvullen mage har jag. Ser ut som jag är gravid i femte månaden. Hur fan orkar man med det?? Jag står inte ut!
T är här. T var hemma och tog emot mig. Jag älskar honom, ändå hatar jag livet. Om jag bara hade haft en normal mage så hade jag nog mått bra nu. Som det är nu vill jag bara försvinna. Jag vill gråta. Jag kan inte vara glad. Jag vill inte jobba imorgon.
Har duschat och tagit på mig ett par av mina nya shorts i stl 36. De är astajta. Jag som trodde att jag gått ner i vikt de här två veckorna utomlands. Jag hatar det. Jag hatar allting. Jag har inga kläder att ha på mig och det är 25 grader varmt! Jag KAN fan inte jobba imorgon!
Jag är hemma! Jag borde vara glad. Det är 25 grader varmt och sol. Men jag har ont i magen. Har haft så jävla ont i magen hela jävla flygresan hem (25 timmar) och varit gasig och bubblig i magen. Ändå är jag förstoppad. Helt jävla uppsvullen mage har jag. Ser ut som jag är gravid i femte månaden. Hur fan orkar man med det?? Jag står inte ut!
T är här. T var hemma och tog emot mig. Jag älskar honom, ändå hatar jag livet. Om jag bara hade haft en normal mage så hade jag nog mått bra nu. Som det är nu vill jag bara försvinna. Jag vill gråta. Jag kan inte vara glad. Jag vill inte jobba imorgon.
Har duschat och tagit på mig ett par av mina nya shorts i stl 36. De är astajta. Jag som trodde att jag gått ner i vikt de här två veckorna utomlands. Jag hatar det. Jag hatar allting. Jag har inga kläder att ha på mig och det är 25 grader varmt! Jag KAN fan inte jobba imorgon!
Tankeställare
Usch, jag vill inte leva längre. Har legat på sängen och gråtit och känner mig så ensam om oförstådd. Jag tycker inte synd om mig själv, jag tror verkligen inte att det är det. Jag vill leva och vara glad och hjälpa andra! Men jag KAN INTE? Kan det vara så? Eller jag kanske kan, men jag orkar liksom inte! Jag vet inte hur jag ska styra känslorna i kroppen. Jag känner mig hjälplös mot dom! Så fort jag tänker på att jag "borde" det och det så vill jag bara gråta.
Jag vill inte åka på någon jobbresa. Jag vill vara hemma. Jag vill vara med T. Ringde mamma för att få hjälp att besluta mig för om jag ska åka eller inte, men hon fattar ingenting. "Självklart ska du åka. Det här är världens chans. Du kommer ångra dig om du inte åker." osv. Hon fattar inte hur jobbigt jag tycker att det är. För mig är det omöjligt att föreställa mig att jag ens kommer tycka att det känns okej att sitta på en flygplats i nio timmar för att vänta på nästa flyg tillsammans med en flyktigt bekant arbetskamrat! Att vara på resa, på flyg och flygplatser i två dygn innan vi ens är framme vid målet. Jag vill bara vara hemma. Det är inte bara det. Jag har bokat om en kompisträff från den här helgen till nästa. Jag vill vara hemma på midsommar vilket jag inte kommer vara om jag åker. Jag orkar inte med allt krångel! Jag orkar inte med någonting!
Ja, varför stannar jag bara inte hemma då? Varför gör jag alltid som alla andra tycker och vill ist för vad jag själv känner för?? Jo, för att jag är så osäker själv. Jag vet inte vad jag själv vill. Jag "borde" ju vilja åka. Så vill jag inte det innerst inne då egentligen? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag orkar inte. Jag är bara ledsen.
Jävla skit helvetes pissdag!!
Här kommer tankeställaren jag hade tänkt blogga om från början:
http://hurkundedettaske.blogspot.com/2010/06/detta-ar-en-tankestallare.html
Vill dö
T kommer nog snart fast jag inte vill. Eller jag både vill och inte vill. Jag vill att mamma ska komma. Jag hatar T, han är så otroligt jävla trög, oförstående och dum.
Jag hatar livet. Jag har varit ute och joggat i 30 min. Det är helt otroligt för att vara mig. Ändå är jag inte glad. Inte ett dugg. Jag gråter. Jag vill bara bort bort bort. Bort från det här livet, den här planeten. Jag hatar det.
Jag hatar livet. Jag har varit ute och joggat i 30 min. Det är helt otroligt för att vara mig. Ändå är jag inte glad. Inte ett dugg. Jag gråter. Jag vill bara bort bort bort. Bort från det här livet, den här planeten. Jag hatar det.
Skrivande
Det är så mkt jag tänker att jag ska skriva här jämt. Så lite av allt det blir skrivet =(.
Mitt humör, mitt mående, mina tankar pendlar fram och tillbaka från en kvart till en annan. Var skitsur på T i eftermiddags och på vägen hem från jobbet mådde jag så dåligt p g a det. Ville hem och skriva här att jag skulle göra slut, att jag hatade honom. Sen fick jag en förklaring på varför han hade betett sig som han gjort och som i ett trollslag rann all ilska av mig.
Är väl känslig humörsmässigt både för att jag sovit och ätit för lite (ja alltså ätit lite för att vara normalt kanske.. och lite kolhydrater.. alltså precis som jag vill).
Vill gå ner under 60-strecket i juni. Ner till 50-nånting =). Jag SKA det. Och jag ska INTE hetsäta! Det är varken gott eller roligt. Är ju inte ens sugen nu för tiden! Helt otroligt vad jag bättrat mig på ätstörningsfronten eg. Från att ha hetsätit minst en gång om dagen till typ nångång i veckan. Känns som det beror både på att jag inte bantar lika hårt längre och äter mkt fett och lite kolhydrater vilket gör att suget minskar(?), och så beror det nog på att jag träffat T också ♥.
Jag skulle vilja lägga ut bilder på mig själv på bloggen. Ha EN blogg att skriva allt på. Tankar om nyheter som intresserar mig, maten, mående, vänner, familj, kläder, smycken.. allt! Men jag vågar inte eftersom jag inte vill bli igenkänd =/.
Mitt humör, mitt mående, mina tankar pendlar fram och tillbaka från en kvart till en annan. Var skitsur på T i eftermiddags och på vägen hem från jobbet mådde jag så dåligt p g a det. Ville hem och skriva här att jag skulle göra slut, att jag hatade honom. Sen fick jag en förklaring på varför han hade betett sig som han gjort och som i ett trollslag rann all ilska av mig.
Är väl känslig humörsmässigt både för att jag sovit och ätit för lite (ja alltså ätit lite för att vara normalt kanske.. och lite kolhydrater.. alltså precis som jag vill).
Vill gå ner under 60-strecket i juni. Ner till 50-nånting =). Jag SKA det. Och jag ska INTE hetsäta! Det är varken gott eller roligt. Är ju inte ens sugen nu för tiden! Helt otroligt vad jag bättrat mig på ätstörningsfronten eg. Från att ha hetsätit minst en gång om dagen till typ nångång i veckan. Känns som det beror både på att jag inte bantar lika hårt längre och äter mkt fett och lite kolhydrater vilket gör att suget minskar(?), och så beror det nog på att jag träffat T också ♥.
Jag skulle vilja lägga ut bilder på mig själv på bloggen. Ha EN blogg att skriva allt på. Tankar om nyheter som intresserar mig, maten, mående, vänner, familj, kläder, smycken.. allt! Men jag vågar inte eftersom jag inte vill bli igenkänd =/.
Helgen
Jag har så jävla ont i magen!! Vet inte om det beror på tacochipsen jag åt till middagen, eller om det är sent magont efter stora mängder vin igår. Men jäkligt ont har jag iaf just nu =(. Har skitit tre ggr idag också ^^. Min mage bara vägrar att vara normal.
Mådde verkligen dåligt i fredags, men hetsåt inte iaf. Städade toaletten, diskade och plockade undan tvätt. Sov när T kom hem. Sa att han skulle dra härifrån på lördagsförmidagen när vi vaknade. Mådde jättedåligt och kände mest hat =(. T sa att om han var tvungen att ta sina grejer och dra så fick det vara slut mellan oss. Jag sa bara "ja". Han packade ihop sina grejer och jag mådde bara såå dåligt. När han sa att jag bara behövde be honom att stanna om jag ville det så kände jag att jag inte kunde det. Han fattade det. Han sa typ "du kan inte förmå dig att be mig stanna va?". "Nej" svarade jag. Men sen sa jag det iaf. Jag bad honom stanna. Och jag grät och bad honom ringa mamma. Han höll om mig, kramade mig, tröstade mig. Vi pratade lite. Jag berättade vad jag kände och tänkte och sa att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag älskar T. Det kändes bättre sen. Ångesten försvann bara.
På kvällen var T med sina kompisar och jag med mina. Vi åt tacos här och jag drack nästan en och en halv flaska vin plus en drink.. Vi hade världens diskussioner om allt möjligt och sen kollade vi på melodifestivalen. Fast jag pratade mest och missade t o m vem som vann haha =P. Men trevligt hade vi =). Och sen kom T hem och mina kompisar gick. Vi hade eg tänkt gå ut efteråt, men det blev inte så.
Idag har T och jag varit och ätit alldeles för mkt glass med en kompis och hans tjej (mådde illa efteråt och ville spy, men gjorde inte det eftersom jag inte var hemma). Och så har vi haft skönt sex ;-).
Tjaa, det var väl helgen i stora drag. Riktigt lyckad och bra har den varit! Har haft svår ångest, men det har löst sig ändå och det väger upp! Har både träffat vänner jag tycker om OCH fått vara med T ♥.
Har så sjukt jävla ont i magen nu. Kan inte sitta upp längre. Ska lägga mig i sängen och kolla på melodifestivalen på datorn ^^, missade ju typ det mesta igår haha =P.
Har förresten vägt 61,0 kg både lördag och söndag.
Mådde verkligen dåligt i fredags, men hetsåt inte iaf. Städade toaletten, diskade och plockade undan tvätt. Sov när T kom hem. Sa att han skulle dra härifrån på lördagsförmidagen när vi vaknade. Mådde jättedåligt och kände mest hat =(. T sa att om han var tvungen att ta sina grejer och dra så fick det vara slut mellan oss. Jag sa bara "ja". Han packade ihop sina grejer och jag mådde bara såå dåligt. När han sa att jag bara behövde be honom att stanna om jag ville det så kände jag att jag inte kunde det. Han fattade det. Han sa typ "du kan inte förmå dig att be mig stanna va?". "Nej" svarade jag. Men sen sa jag det iaf. Jag bad honom stanna. Och jag grät och bad honom ringa mamma. Han höll om mig, kramade mig, tröstade mig. Vi pratade lite. Jag berättade vad jag kände och tänkte och sa att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag älskar T. Det kändes bättre sen. Ångesten försvann bara.
På kvällen var T med sina kompisar och jag med mina. Vi åt tacos här och jag drack nästan en och en halv flaska vin plus en drink.. Vi hade världens diskussioner om allt möjligt och sen kollade vi på melodifestivalen. Fast jag pratade mest och missade t o m vem som vann haha =P. Men trevligt hade vi =). Och sen kom T hem och mina kompisar gick. Vi hade eg tänkt gå ut efteråt, men det blev inte så.
Idag har T och jag varit och ätit alldeles för mkt glass med en kompis och hans tjej (mådde illa efteråt och ville spy, men gjorde inte det eftersom jag inte var hemma). Och så har vi haft skönt sex ;-).
Tjaa, det var väl helgen i stora drag. Riktigt lyckad och bra har den varit! Har haft svår ångest, men det har löst sig ändå och det väger upp! Har både träffat vänner jag tycker om OCH fått vara med T ♥.
Har så sjukt jävla ont i magen nu. Kan inte sitta upp längre. Ska lägga mig i sängen och kolla på melodifestivalen på datorn ^^, missade ju typ det mesta igår haha =P.
Har förresten vägt 61,0 kg både lördag och söndag.
Jag har så ont i magen!
Kan någon döda mig? ♥
Jag vill dö
Jag orkar inte leva mer. Jag vet bara inte hur jag ska göra! T har precis gått iväg på grillkväll hos en kompis som har typ födelsedagsfirande. Jag orkade inte följa med. Eller ville inte. Eller visste inte om jag ville ^^. Vet ingenting. Bara att jag mår jättedåligt, har ångest och vill dö. Usch, jag vill lägga mig i sängen och gråta. Och hetsäta. Har en massa choklad här och kan ju fixa scones el nåt. Men jag orkar inte. Är inte sugen. Jag vill inte. Jag både vill och inte vill. Jag vill för att slippa den här kvällen, men jag är ju inte sugen! Jag orkar inte! Jag vill bara få bort ångesten. Jag önskar att jag hade velat följa med T. Önskar att jag hade orkat umgås med hans kompisar. Men jag vill bara gråta och försvinna från den här planeten.
Åt helvete med allting. Usch jag hatar den här lägenheten! Åt helvete med T och mamma och allihopa. Jag orkar verkligen inte. Jag orkar inte festa imorn med mina kompisar som planerat. Jag orkar inte städa här. Jag orkar inte med att de ska komma hit och äta som jag har sagt. JAG ORKAR INTE!!!!!!!! Jag vill dö! Om dom bara kunde fatta det! Lämna mig ifred. Försvinna ur mitt liv. Jag orkar inte med dom. Jag önskar att jag kunde tycka att det var kul. Jag önskar att jag ville träffa mina vänner. Jag har haft roligt med dom förr. Jag tycker om dom. Men jag kan inte känna att det är roligt. Jag vill bara bort. Jävla förbannade skitliv! Jag hatar det.
Jag vill hetsäta och skära mig och ligga här och dö när T kommer tillbaka. Jag vill visa hur dåligt jag mår. Men ingen fattar och ingen kan göra något åt det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag känner mig så ensam. Jag funderar på att försöka träffa nån annan ikväll. Jag orkar inte vara kvar här i den här idiotiska äckliga lilla lägenheten. Jag kvävs. Jag hatar det. Funderar på att skriva på msn och Facebook och fråga om nån vill ha sex med mig. Jag vill vara otrogen. Jag vill vara otrogen och sen ta livet av mig. Kanske gå längs en tågräls och bli överkörd av ett tåg? Då skulle jag kunna gå och lyssna på musik så skulle det inte kännas lika jobbigt. Fast det är ju taskigt mot lokföraren... Men hur man än gör är det ju taskigt mot någon och jag orkar faktiskt inte leva mer. Jag kan inte hjälpa det. Jag har försökt. 100 ggr. Men det går inte! Jag mår bara bra korta stunder i taget och väldigt sällan. Det är inte värt det! Jag kan inte leva för det. Jag är ledsen.
Jag skulle vilja ta en massa sömtabletter så att jag fick sova. Sova i flera dagar helst. Men jag har inga. Iofs har jag Atarax. Kanske kan ta typ 5-10 stycken, då borde jag ju bli rätt trött iaf? Fast det är väl inte särskilt bra för levern, och jag orkar inte sabba mig själv mer om jag ska fortsätta leva. Då kan jag lika gärna dö. Om jag bara kunde våga!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Min jävla förbannade töntiga idiotiska idiot!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Gud vad jag hatar mig själv!
Åt helvete med allting. Usch jag hatar den här lägenheten! Åt helvete med T och mamma och allihopa. Jag orkar verkligen inte. Jag orkar inte festa imorn med mina kompisar som planerat. Jag orkar inte städa här. Jag orkar inte med att de ska komma hit och äta som jag har sagt. JAG ORKAR INTE!!!!!!!! Jag vill dö! Om dom bara kunde fatta det! Lämna mig ifred. Försvinna ur mitt liv. Jag orkar inte med dom. Jag önskar att jag kunde tycka att det var kul. Jag önskar att jag ville träffa mina vänner. Jag har haft roligt med dom förr. Jag tycker om dom. Men jag kan inte känna att det är roligt. Jag vill bara bort. Jävla förbannade skitliv! Jag hatar det.
Jag vill hetsäta och skära mig och ligga här och dö när T kommer tillbaka. Jag vill visa hur dåligt jag mår. Men ingen fattar och ingen kan göra något åt det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag känner mig så ensam. Jag funderar på att försöka träffa nån annan ikväll. Jag orkar inte vara kvar här i den här idiotiska äckliga lilla lägenheten. Jag kvävs. Jag hatar det. Funderar på att skriva på msn och Facebook och fråga om nån vill ha sex med mig. Jag vill vara otrogen. Jag vill vara otrogen och sen ta livet av mig. Kanske gå längs en tågräls och bli överkörd av ett tåg? Då skulle jag kunna gå och lyssna på musik så skulle det inte kännas lika jobbigt. Fast det är ju taskigt mot lokföraren... Men hur man än gör är det ju taskigt mot någon och jag orkar faktiskt inte leva mer. Jag kan inte hjälpa det. Jag har försökt. 100 ggr. Men det går inte! Jag mår bara bra korta stunder i taget och väldigt sällan. Det är inte värt det! Jag kan inte leva för det. Jag är ledsen.
Jag skulle vilja ta en massa sömtabletter så att jag fick sova. Sova i flera dagar helst. Men jag har inga. Iofs har jag Atarax. Kanske kan ta typ 5-10 stycken, då borde jag ju bli rätt trött iaf? Fast det är väl inte särskilt bra för levern, och jag orkar inte sabba mig själv mer om jag ska fortsätta leva. Då kan jag lika gärna dö. Om jag bara kunde våga!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Min jävla förbannade töntiga idiotiska idiot!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Gud vad jag hatar mig själv!
Glad med energi
Fick en kommentar som jag söög i mig av T när vi styrketränade lite efter joggingturen. Han sa nåt om att mina muskler syntes på ryggen =P. Jag har nog rätt mkt muskler naturligt efter mamma tror jag. Jag har tex alltid kunnat se tydliga biceps trots noll träning, och även lårmusklerna. Men det kanske alla gör iofs?
Men jag blev ändå jäkligt glad.
Tyvärr tjatar han om att jag måste gå och lägga mig i tid och inte ska ha partymusik på så här sent och bla bla bla när jag är på topphumör och har massa energi efter träning och mat. Varför ska han alltid sänka mig när jag är på bra humör?
Jaja, får väl hoppa i säng då. Visst är det skönt att få sova tillräckligt åtminstone en natt i veckan.. men just nu har jag så mkt energi! Vi skulle iofs ha sex och det är ju tråkigt om det inte blir av idag heller.. men nu har jag blivit sur ist, så vet inte om jag har lust längre =/.
Godnatt.
Men jag blev ändå jäkligt glad.
Tyvärr tjatar han om att jag måste gå och lägga mig i tid och inte ska ha partymusik på så här sent och bla bla bla när jag är på topphumör och har massa energi efter träning och mat. Varför ska han alltid sänka mig när jag är på bra humör?
Jaja, får väl hoppa i säng då. Visst är det skönt att få sova tillräckligt åtminstone en natt i veckan.. men just nu har jag så mkt energi! Vi skulle iofs ha sex och det är ju tråkigt om det inte blir av idag heller.. men nu har jag blivit sur ist, så vet inte om jag har lust längre =/.
Godnatt.
Nej
Jag orkar inte mer. T kommer efter tolv i natt. Jag ska upp och jobba imorn vilket innebär att jag måste upp kl 06. JAG ORKAR INTE!!!!!!!!!!!!! Sov för lite i natt och kom inte till jobbet förrän efter nio och gick lite efter fyra! Har alltså redan över en timme jag måste ta igen den här veckan. Jag orkar inte!
Och det var väl ingen som trodde att jag skulle klara mig ifrån hets idag. Ingen utom möjligtvis jag själv ^^. Det är så löjligt. Jag fattar inte hur jag gång på gång på gång verkligen kan tro att jag ska klara något. Helt jävla otroligt är det.
Jag har ätit 30 center, 30 special nougador och 3 kexchoklad. Mår så jälva illa så det finns inte på världskartan. Ska spy snarast. Bara lägga in en bild på det som är kvar:
Ingen idé att slänga det, köper ju ändå bara nytt nästa gång.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag sa till terapeuten idag att jag mått jättedåligt varvat med bra. Att jag inte velat leva och haft sån ångest att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Men hon lyssnar liksom inte. Småpratar bara om allt och inget. Jag måste vänta på NPU-utredningen. Den är ju visserligen om två veckor. Men jag orkar inte. Jag orkar inte med den här dagen!!!!!!!!!!! Och inte morgondagen!!!
Det finns ingen som kan göra något.
JAG ORKAR INTE MER!
Och det var väl ingen som trodde att jag skulle klara mig ifrån hets idag. Ingen utom möjligtvis jag själv ^^. Det är så löjligt. Jag fattar inte hur jag gång på gång på gång verkligen kan tro att jag ska klara något. Helt jävla otroligt är det.
Jag har ätit 30 center, 30 special nougador och 3 kexchoklad. Mår så jälva illa så det finns inte på världskartan. Ska spy snarast. Bara lägga in en bild på det som är kvar:
Ingen idé att slänga det, köper ju ändå bara nytt nästa gång.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag sa till terapeuten idag att jag mått jättedåligt varvat med bra. Att jag inte velat leva och haft sån ångest att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Men hon lyssnar liksom inte. Småpratar bara om allt och inget. Jag måste vänta på NPU-utredningen. Den är ju visserligen om två veckor. Men jag orkar inte. Jag orkar inte med den här dagen!!!!!!!!!!! Och inte morgondagen!!!
Det finns ingen som kan göra något.
JAG ORKAR INTE MER!
Jag vill inte leva längre
Jag vill inte leva längre! Jag vill inte! Jag orkar inte. Det är inte roligt. Det är inte ens uthärdligt.
Jag älskar det här inlägget hos Mimmi. Rubriken exakt, inlägget härligt och katter bäst.
Ville bara säga det ^^.
Jag måste försöka äta upp min jävla sockerkaka som jag har bakat nu. Måste spy och måste sova. Var så jäkla förstörd idag efter igår. Är inte van att spy längre. Pallar inte att jobba längre när jag hetsar på kvällen. Jag orkar inte.
Jag vill vara sjuk imorn. Men det går inte. Jag måste jobba. Måste le och låtsas som ingenting. Gå till jobbet, jobba och gå hem. Jag måste.
Om jag inte tar livet av mig idag. Jag vill det, men jag vågar inte. Jag skulle göra nästan vad som helst för att våga, för jag vill inte längre. Det måste få ta slut nu. Fast helvetet har kanske inget slut? Mitt liv är ett helvete.
Varför kan ingen hjälpa mig? Det kan omöjligt finnas någon som älskar mig iaf. Om de verkligen älskade mig skulle de aldrig låta mig plågas så här. Jag vill också dö pappa! Jag vill inte leva mer. Jag vill byta med min pappa, fast det är väl försent.. men då vill jag åtminstone byta med min syster! Åh snälla gud!
Jag älskar det här inlägget hos Mimmi. Rubriken exakt, inlägget härligt och katter bäst.
Ville bara säga det ^^.
Jag måste försöka äta upp min jävla sockerkaka som jag har bakat nu. Måste spy och måste sova. Var så jäkla förstörd idag efter igår. Är inte van att spy längre. Pallar inte att jobba längre när jag hetsar på kvällen. Jag orkar inte.
Jag vill vara sjuk imorn. Men det går inte. Jag måste jobba. Måste le och låtsas som ingenting. Gå till jobbet, jobba och gå hem. Jag måste.
Om jag inte tar livet av mig idag. Jag vill det, men jag vågar inte. Jag skulle göra nästan vad som helst för att våga, för jag vill inte längre. Det måste få ta slut nu. Fast helvetet har kanske inget slut? Mitt liv är ett helvete.
Varför kan ingen hjälpa mig? Det kan omöjligt finnas någon som älskar mig iaf. Om de verkligen älskade mig skulle de aldrig låta mig plågas så här. Jag vill också dö pappa! Jag vill inte leva mer. Jag vill byta med min pappa, fast det är väl försent.. men då vill jag åtminstone byta med min syster! Åh snälla gud!
