Ätstörning

Usch, jag vill inte leva längre. Har legat på sängen och gråtit och känner mig så ensam om oförstådd. Jag tycker inte synd om mig själv, jag tror verkligen inte att det är det. Jag vill leva och vara glad och hjälpa andra! Men jag KAN INTE? Kan det vara så? Eller jag kanske kan, men jag orkar liksom inte! Jag vet inte hur jag ska styra känslorna i kroppen. Jag känner mig hjälplös mot dom! Så fort jag tänker på att jag "borde" det och det så vill jag bara gråta.

Jag vill inte åka på någon jobbresa. Jag vill vara hemma. Jag vill vara med T. Ringde mamma för att få hjälp att besluta mig för om jag ska åka eller inte, men hon fattar ingenting. "Självklart ska du åka. Det här är världens chans. Du kommer ångra dig om du inte åker." osv. Hon fattar inte hur jobbigt jag tycker att det är. För mig är det omöjligt att föreställa mig att jag ens kommer tycka att det känns okej att sitta på en flygplats i nio timmar för att vänta på nästa flyg tillsammans med en flyktigt bekant arbetskamrat! Att vara på resa, på flyg och flygplatser i två dygn innan vi ens är framme vid målet. Jag vill bara vara hemma. Det är inte bara det. Jag har bokat om en kompisträff från den här helgen till nästa. Jag vill vara hemma på midsommar vilket jag inte kommer vara om jag åker. Jag orkar inte med allt krångel! Jag orkar inte med någonting!

Ja, varför stannar jag bara inte hemma då? Varför gör jag alltid som alla andra tycker och vill ist för vad jag själv känner för?? Jo, för att jag är så osäker själv. Jag vet inte vad jag själv vill. Jag "borde" ju vilja åka. Så vill jag inte det innerst inne då egentligen? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag orkar inte. Jag är bara ledsen.

Jävla skit helvetes pissdag!!

Här kommer tankeställaren jag hade tänkt blogga om från början:
http://hurkundedettaske.blogspot.com/2010/06/detta-ar-en-tankestallare.html