Dööööööööööööööööö
En kompis skulle komma och hämta sista biten av Herman idag. Eg igår men jag messade och sa att jag skulle bort. Jag hetsåt ju. Hur fan ska jag orka lämna den där jävla kaksmeten idag när jag bara sitter och störtbölar och (ska) hetsäta så fort jag bara kan sluta gråta??????? Va va va va?????????? Hur fan ska jag orka det????? Jag gör inte det!!!!!!!!! Inte en chans i världen. Jag kommer inte svara när hon ringer. Inte öppna om hon ringer på dörren. Göra mig osynlig. Gräva ner huvudet i kudden och önska att jag kunde försvinna, sluta existera. JAG VILL INTE LEVA OCH JAG ORKAR INTE PRATA MED NÅGON. Orkar inte förklara. Orkar inte ursäkta mig. Önskar bara att alla kunde gå upp i rök. Försvinna ur mitt liv. JAG ORKAR INTE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Orkar bara med T. Önskar att han kom. Hur fan kan han inte fatta någonting. Antingen får han göra slut eller så får han ta hand om mig. Jag har aldrig någonsin mått så dåligt, men INGEN finns här. Ingen hjälper mig och ingen bryr sig. Jag kännar mig ensammast i världen. Men så är det väl när man är egoist. Då får man fanimej klara av att döda sig själv för ingen jävel gör det åt en.
Cancer, sjukdomar, sorg, DÖD
JAG VILL INTE LEVA MER!!!!!!!!!!!!!!!!! Varför måste jag leva?????????????????????????!!!!??!?!?!?! Åååhhh jag är så förtvivlad!!!!!
Hur kan alla bara lämna mig ensam här???? Åååååhh vad jag hatar alla. Jag HATAR mamma och T. Om jag skulle vara dödsjuk, typ ha 42 graders feber, då skulle dom minsann inte lämna mig. Det tror jag verkligen inte. Men har jag bara bulimi och är självmordsbenägen, då går det bra.
Idag ringde mamma och sa att min syster har fått tillbaka sin cancer. Tredje ggn nu. Hon kommer inte bli frisk nu, det är jag säker på. Två barn har hon, då får man inte dö. Jag har ingenting! Varför får inte jag dö istället??????? Jag vill så gärna.
Jag sitter här och gråter förtvivlat men ingen bryr sig. Ingen hör och ingen vet. T kommer bara när det passar honom. Mamma skulle nog komma om jag bad henne, men jag vill inte, vill att hon ska komma ändå!!!!! Vill att hon ska komma och hålla om mig och döda mig. Hon har fött mig så hon är fan skyldig mig det! Jag hatar henne!!!!!!!!!!!!!!!!! Och jag hatar T! Hur fan kan man vara tillsammans med nån som ger en NOLL stöd när man behöver???????????? Jag hatar honom, HATAR HATAR HATAR HATAR HATAAAAAAR!!!!!!!!
Och hur fan kan mamma ringa till mitt jobb och berätta den hemska nyheten (som jag iofs redan hade förutspått)????? Fattar hon inte att jag blir jätteledsen???? Har jättesvårt att hålla mig ifrån gråt??? PÅ JOBBET!?!?!??!??! Jävla idiot!!!!!!!!!!!!!!!!! Hon kunde väl åtminstone fråga om jag var på jobbet och vänta med att berätta till jag kom hem!!?!?!?!??! Hur fan kan man vara så otroligt jävla dum och elak???????
Och jag hatar cancer och jag hatar bulimi. Jag hatar det. Det förstör mitt liv!!!!!!!!
Usch jag vet inte vad jag ska ta mig till. Kan inte ens hetsäta fast jag köpt massa skit, inte ringa T, inte ringa mamma. Jag vill att T ska ringa mig! Trösta mig! Men allt han säger är fel. Jag hatar honom. Han har fan NOLL empati och så säger han att det är JAG som inte har det!!!!!!!!! Jävla förbannade idiot!!!!!!!!
Och så ska jag på jobbresa också. Kl 06 på måndag. Vilket gör att jag inte kan åka till T i helgen som jag ville. Allt är förstört!!!!! Jag vill inte åka på nån jobbresa. Jag vill vara hemma!!!! Jag vägrar att gå till jobbet imorn! VÄGRAR!!!!!!!! Jag hatar det där satans jobbet! Det är ingen ordning på nånting och ingenting är färdigt i tid! Så jag får säkert jobba hela kvällen imorn och det skulle inte förvåna mig om jag måste jobba i helgen också för att få allt klart inför resan, trots att det inte är mitt fel att inget är klart!!!!!! Jobbet förstör mitt liv!!!!!!! Hur fan kan dom göra då???? Förstöra folks planer och fritid!?!??!?!? Jag hatar dom!!!!! HATAR HATAR HATAR!!!!!!!!!
Jag vill vara med T. Ta det lugnt. Nu är jag asstressad, hetsäter bara fast jag skulle sluta, förstör allt för mig själv. Om jag inte får bli sjukskriven tar jag livet av mig! Men vem fan bryr sig!?!??!?!?!? INGEN JÄVEL BRYR SIG!!!!!!!!
Usch jag är så ledsen!!!! SÅåå ledsen. Jag är så ledsen för min syster. För hennes man och hennes barn. Hur ska allting bli? Hur ska allting gå? Jag vill inte att det här ska hända!!!!!!!!!! Jag vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte!!!!!!! Jag är så ledsen. Livet är så jävla förbannat orättvist! Jag hatar det! Jag hatar det.
Hur kan alla bara lämna mig ensam här???? Åååååhh vad jag hatar alla. Jag HATAR mamma och T. Om jag skulle vara dödsjuk, typ ha 42 graders feber, då skulle dom minsann inte lämna mig. Det tror jag verkligen inte. Men har jag bara bulimi och är självmordsbenägen, då går det bra.
Idag ringde mamma och sa att min syster har fått tillbaka sin cancer. Tredje ggn nu. Hon kommer inte bli frisk nu, det är jag säker på. Två barn har hon, då får man inte dö. Jag har ingenting! Varför får inte jag dö istället??????? Jag vill så gärna.
Jag sitter här och gråter förtvivlat men ingen bryr sig. Ingen hör och ingen vet. T kommer bara när det passar honom. Mamma skulle nog komma om jag bad henne, men jag vill inte, vill att hon ska komma ändå!!!!! Vill att hon ska komma och hålla om mig och döda mig. Hon har fött mig så hon är fan skyldig mig det! Jag hatar henne!!!!!!!!!!!!!!!!! Och jag hatar T! Hur fan kan man vara tillsammans med nån som ger en NOLL stöd när man behöver???????????? Jag hatar honom, HATAR HATAR HATAR HATAR HATAAAAAAR!!!!!!!!
Och hur fan kan mamma ringa till mitt jobb och berätta den hemska nyheten (som jag iofs redan hade förutspått)????? Fattar hon inte att jag blir jätteledsen???? Har jättesvårt att hålla mig ifrån gråt??? PÅ JOBBET!?!?!??!??! Jävla idiot!!!!!!!!!!!!!!!!! Hon kunde väl åtminstone fråga om jag var på jobbet och vänta med att berätta till jag kom hem!!?!?!?!??! Hur fan kan man vara så otroligt jävla dum och elak???????
Och jag hatar cancer och jag hatar bulimi. Jag hatar det. Det förstör mitt liv!!!!!!!!
Usch jag vet inte vad jag ska ta mig till. Kan inte ens hetsäta fast jag köpt massa skit, inte ringa T, inte ringa mamma. Jag vill att T ska ringa mig! Trösta mig! Men allt han säger är fel. Jag hatar honom. Han har fan NOLL empati och så säger han att det är JAG som inte har det!!!!!!!!! Jävla förbannade idiot!!!!!!!!
Och så ska jag på jobbresa också. Kl 06 på måndag. Vilket gör att jag inte kan åka till T i helgen som jag ville. Allt är förstört!!!!! Jag vill inte åka på nån jobbresa. Jag vill vara hemma!!!! Jag vägrar att gå till jobbet imorn! VÄGRAR!!!!!!!! Jag hatar det där satans jobbet! Det är ingen ordning på nånting och ingenting är färdigt i tid! Så jag får säkert jobba hela kvällen imorn och det skulle inte förvåna mig om jag måste jobba i helgen också för att få allt klart inför resan, trots att det inte är mitt fel att inget är klart!!!!!! Jobbet förstör mitt liv!!!!!!! Hur fan kan dom göra då???? Förstöra folks planer och fritid!?!??!?!? Jag hatar dom!!!!! HATAR HATAR HATAR!!!!!!!!!
Jag vill vara med T. Ta det lugnt. Nu är jag asstressad, hetsäter bara fast jag skulle sluta, förstör allt för mig själv. Om jag inte får bli sjukskriven tar jag livet av mig! Men vem fan bryr sig!?!??!?!?!? INGEN JÄVEL BRYR SIG!!!!!!!!
Usch jag är så ledsen!!!! SÅåå ledsen. Jag är så ledsen för min syster. För hennes man och hennes barn. Hur ska allting bli? Hur ska allting gå? Jag vill inte att det här ska hända!!!!!!!!!! Jag vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte!!!!!!! Jag är så ledsen. Livet är så jävla förbannat orättvist! Jag hatar det! Jag hatar det.
Åt helvete
Jag orkar inte leva mer. Jag orkar inte med den här skiten längre. Jag vill inte. Jag ville dra gränsen vid min födelsedag. 10 år, det får räcka.
Jag tror att det är min syster som kommer dö, inte jag. Livet är så jävla orättvist! Jag önskar att man kunde få ta över någons sjukdom.
Jag är så ledsen. Så uppgiven. Jag kan iaf gråta när jag skriver.
Jag ska alltid förstöra allt! Min jävla förbannade idiot!!!!!!!!! Om jag ändå hade modet att döda mig. Jag hatar mig själv och önskar att jag inte fanns. Varför kan ingen hjälpa mig? Jag är så ledsen.
Jag tror att det är min syster som kommer dö, inte jag. Livet är så jävla orättvist! Jag önskar att man kunde få ta över någons sjukdom.
Jag är så ledsen. Så uppgiven. Jag kan iaf gråta när jag skriver.
Jag ska alltid förstöra allt! Min jävla förbannade idiot!!!!!!!!! Om jag ändå hade modet att döda mig. Jag hatar mig själv och önskar att jag inte fanns. Varför kan ingen hjälpa mig? Jag är så ledsen.
Tung dag
Vilken förjävlig dag det har varit. Tung. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Jag orkar ingenting och jag har inte lust med någonting. Magen är fullproppad. Jag har diskat. Matat min Herman.
Jag måste betala ett jäkla inkassokrav. Jag måste. Idag. Nu.
Sen fundrar jag allvarligt på att gå och lägga mig. Kanske läsa lite? Det har jag inte gjort på år och dar. Det skulle vara underbart faktiskt! Ligga och läsa en bok en stund och sen sova I TID för en gångs skull! Tänk om jag faktiskt ska göra det? Bara strunta i alla måsten som jag ändå inte gör och bara gå och lägga mig istället?
Skriver lite med T på msn nu. Han hade inte hört av sig på hela dagen trots att jag skrev ett mess igår kväll innan jag somnade och ett imorse på väg till jobbet. Ville så gärna höra av honom. Önskade att han skulle ringa. Men när han inte gjorde det så skrev jag till honom på msn, och nu pratar han med mig iaf. Allt känns ändå så hopplöst. Allt som hade blivit så bra, så mkt bättre! Jag har blivit mkt bättre. Två hyfsat bra helger har vi haft tillsammans utan en massa skrik, gråt, bråk och elakheter. Ändå är det NU han inte vill vara med mig längre =(. Nu när allt höll på att bli så bra.
Jävla skitliv.
Jag måste betala ett jäkla inkassokrav. Jag måste. Idag. Nu.
Sen fundrar jag allvarligt på att gå och lägga mig. Kanske läsa lite? Det har jag inte gjort på år och dar. Det skulle vara underbart faktiskt! Ligga och läsa en bok en stund och sen sova I TID för en gångs skull! Tänk om jag faktiskt ska göra det? Bara strunta i alla måsten som jag ändå inte gör och bara gå och lägga mig istället?
Skriver lite med T på msn nu. Han hade inte hört av sig på hela dagen trots att jag skrev ett mess igår kväll innan jag somnade och ett imorse på väg till jobbet. Ville så gärna höra av honom. Önskade att han skulle ringa. Men när han inte gjorde det så skrev jag till honom på msn, och nu pratar han med mig iaf. Allt känns ändå så hopplöst. Allt som hade blivit så bra, så mkt bättre! Jag har blivit mkt bättre. Två hyfsat bra helger har vi haft tillsammans utan en massa skrik, gråt, bråk och elakheter. Ändå är det NU han inte vill vara med mig längre =(. Nu när allt höll på att bli så bra.
Jävla skitliv.
Slut
Jag ska göra slut med T. Jag ska jag ska jag SKA!!!!!!!!!!!!!! Och jag ska ta livet av mig den här veckan! Jag ska jag ska jag ska jag ska jag ska jag ska jag måste jag vill!!!!!!!!! Jag hatar varenda dag. Varje dag är meningslös. Varje minut, varje sekund. Jag går till jobbet för att man måste i det här samhället. Men jag vill inte jobba, jag vill inte vara hemma och jag vill inte leva! Jag vill inte finnas, inte existera. Mitt liv har absolut INGEN mening. Jag har inga framtidsdrömmar, ingen framtidstro. Jag kan inte skaffa familj, utbildning, inte något, för jag mår inte bra. Och ingen jävel kan hjälpa mig att må bra heller så det är kört!
Jag har insett det för länge sen. Jag har bara inte gjort något åt det.
Jag har insett det för länge sen. Jag har bara inte gjort något åt det.
Ledsen och meningslös
Usch, blev heldeppig. Läste om Englas graviditet och istället för att glädjas med henne så blir jag bara ledsen och tycker synd om mig själv. Vadå egoist? Jag hatar mig själv och allt som har med mig att göra! Jag vill också vara gravid nu. Jag vill inte vänta. Jag vill ha hittat mitt livs kärlek. Jag orkar inte vänta. Jag hatar livet. Vill helst bara dö nu. Kanske ska hetsäta ändå?? Fan.
Hets, ork och tankar
Leva eller dö? Hetsa eller svälta eller äta lagom? Kan detta bli den första och den sista hetsdagen i maj?
Jag började genast tänka: Ska jag gå och köpa glass "en sista gång" (nu när jag ändå hetsar)? En enda sista gång, innan jag fyller år. Från och med min födelsedag ska allting blir perfekt.
Men jag tänkte om rätt fort den här gången. Det är ingen idé!! Och jag blir bara besviken och känner mig ännu mer misslyckad. Ingenting blir nånsin perfekt. Jag kommer att äta "för mkt" igen. Jag kommer känna mig missnöjd, och jag kommer förmodligen hetsäta igen.. många gånger.
Om jag försöker tänka liite positivt: Jag HAR blivit MKT bättre vad gäller ätstörningen, dock har jag fått en massa jävlig ångest ist ^^. Men jag hetsäter iaf bara en eller några få ggr i veckan nu för tiden! Och då förhållandevis liten mängd mat och bara en gång per kväll. Framsteg?
Jag vet inte. Är det framsteg när man istället mår så dåligt att risken att man tar livet av sig har ökat markant? Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Har bråkat med T i helgen igen som vanligt. Hade en pissdag igår. Mådde skit HELA dagen. Undantag morgonen.
Jag har så mkt att berätta, så mkt att skriva. Om helgen. Om besöket på NPU idag. Men jag hinner inte, orkar inte, måste äta och spy...
Orkar inte med någon
Jag tänker ta livet av mig den här veckan. Jag VÄGRAR att leva mer! Jag orkar inte mer! Jag hatar det!!!! Har inte ätit nån middag och jag vet att det (åtminstone delvis) är det som gör att jag känner mig förtvivlad och bara vill försvinna från jordens yta. Ändå kan jag inte äta för då hetsäter jag bara istället! Jag hatar det!!!!!!!! Ingenting funkar. Allt är bara fel. Hur jag än gör så blir det fel!
Varför kan jag bara inte ta livet av mig nu?? Varför är det så svårt? Jag vill ju inte leva! Och det blir inte bättre! Även om det skulle bli det nångång i framtiden så orkar jag inte vänta längre! Jag vet inte hur jag ska göra för att må bättre, jag orkar inte pröva alla "metoder". Mental träning, mindfulness, tabletter, mat, planering, osv osv osv. Det går inte. Det funkar inte. Och bestämmer jag mig för nåt så blir det inte av ändå. Sitter ändå bara här vid datorn och äter eller gråter. Kul. Kul liv.
Allt är så meningslöst!
Blev dålig i magen idag. Igen. Som vanligt. Kanske beror på att jag åt 4 Extra Drops på jobbet? Kom på att jag åt det sist jag blev sådär jättedålig i magen också. Kanske bidrog. Kanske inte. Vem bryr sig? Min mage är ändå aldrig normal och kommer väl aldrig bli det heller.
Mamma ringde. Pratade och babblade och undrade varför det hade varit dåligt mellan T och mig i måndags. Jag orkade bara inte förklara. Jag vet ju inte exakt varför själv. Kan inte uttrycka mina känslor i ord. Jag hatar det. jag hatar allt. Eller det enda jag inte hatar är vädret. Och naturen. Och djuren. ♥
Jag orkar inte med mamma. Och jag orkar inte med T. Dom irriterar mig till max. Usch.
Söndag och måndag
Orkade inte skriva något i söndags och måndags. Orkar knappt nu heller. Har typ redan glömt allt. Alla känslor och tankar. I söndags mådde jag rätt bra hela dagen. Riktigt bra dag hade vi eg, jag och T. Vi var på stan. Jag började tjafsa när han skulle köpa en ny mobil. Började ifrågasätta om abonnemanget var bra osv. Han blev skitsur och vi bråkade typ lite. Men iaf blev vi sams sen och vi var t o m ute och joggade!! Jag joggade i hela 20 min och var så jäkla stolt! =)
Men sen kollade vi på film på kvällen. T somnade och jag hade inte fixat matlåda till jobbet på måndagen. Segade mig i badrummet som tusan när jag skulle tvätta ansiktet och borsta tänderna. Satt och rev sönder såren jag har på kroppen och fick typ mer och mer ångest. När jag äntligen kom i säng kände jag ett sånt hat mot T. Eller kanske inte hat direkt, men jag var sur, arg och hade ångest =(.
Var sur på måndagsmorgonen också och hela dagen. T skulle vara kvar hos mig och följa med mig till terapeuten kl 17. Messade honom från jobbet och skrev att jag ville att han skulle åka hem ist. Efter terapeuten var vi båda hungriga, trötta och griniga (lättirriterade). T började laga nån mat och jag hade ångest. Sa att han skulle åka hem. Skrek på honom. När han började packa ihop sina saker slog jag honom och var elak. Han hade noll tålamod så han slog tillbaka. Vi slogs och hatade och tillslut packade han iaf ihop sina saker och drog till sista tåget =(. Jag grät och grät. Ville bara dö.
Som tur var, var tåget tydligen inställt. Han kom tillslut tillbaka (efter mkt sms:ande). Och kvällen blev mysig sen.
Jag tror att jag skulle kunna få vem som helst att döda mig. Den snällaste människan på jorden t o m. Jag kan vara så oerhört provocerande. Jag är fruktansvärt elak och sen tigger jag om att få stryk och tar sönder personens saker. Förstör och förstör och förstör. Bara för att jag hatar mig själv. Så jävla värdelöst.
Jag gör mig själv till den ensammaste personen på jorden trots att det är det jag fruktar mest? Jag vill ju bara bli älskad, omhållen och kramad...
Men sen kollade vi på film på kvällen. T somnade och jag hade inte fixat matlåda till jobbet på måndagen. Segade mig i badrummet som tusan när jag skulle tvätta ansiktet och borsta tänderna. Satt och rev sönder såren jag har på kroppen och fick typ mer och mer ångest. När jag äntligen kom i säng kände jag ett sånt hat mot T. Eller kanske inte hat direkt, men jag var sur, arg och hade ångest =(.
Var sur på måndagsmorgonen också och hela dagen. T skulle vara kvar hos mig och följa med mig till terapeuten kl 17. Messade honom från jobbet och skrev att jag ville att han skulle åka hem ist. Efter terapeuten var vi båda hungriga, trötta och griniga (lättirriterade). T började laga nån mat och jag hade ångest. Sa att han skulle åka hem. Skrek på honom. När han började packa ihop sina saker slog jag honom och var elak. Han hade noll tålamod så han slog tillbaka. Vi slogs och hatade och tillslut packade han iaf ihop sina saker och drog till sista tåget =(. Jag grät och grät. Ville bara dö.
Som tur var, var tåget tydligen inställt. Han kom tillslut tillbaka (efter mkt sms:ande). Och kvällen blev mysig sen.
Jag tror att jag skulle kunna få vem som helst att döda mig. Den snällaste människan på jorden t o m. Jag kan vara så oerhört provocerande. Jag är fruktansvärt elak och sen tigger jag om att få stryk och tar sönder personens saker. Förstör och förstör och förstör. Bara för att jag hatar mig själv. Så jävla värdelöst.
Jag gör mig själv till den ensammaste personen på jorden trots att det är det jag fruktar mest? Jag vill ju bara bli älskad, omhållen och kramad...
Helvetet
Usch jag vill inte leva en sekund till! Jag orkar inte! Jag står inte ut!
Jag måste få hetsäta för jag står inte ut annars.
Jag måste få hetsäta för jag står inte ut annars.
Fika
Träffade en gammal klasskompis, och typ kollega från mitt jobb i höstas, igår. Hon åt typ LCHF! Det var lite kul. Fast hon hade gått upp i vikt. Hon sa att hon gillade det, tyckte hon hade varit för smal innan. Mmm säkert =/. Jaja, iaf sa hon att hon undvek kolhydrater för att hon blev så jäkla dålig i magen av det.
Jag har ätit "bull/kak-fika" tre ggr den här veckan på eftermiddagsfikat på jobbet och alla tre dagarna har jag blivit hyfsat akut skitnödig 2-3 timmar efteråt! Det m å s t e vara det onyttiga jag ätit som varit boven. I tisdags kl 15 åt jag nån typ surdegssockerkaka (och drack kaffe m grädde som alltid). Blev skitnödig 3 timmar efteråt, när jag kom hem ungefär. I onsdags åt jag en vaniljbulle till kaffet, samma visa igen. Idag åt jag kladdkaka med grädde, blev skitnödig typ kl 17, men hann iaf både till affären och hem...
Måndag och torsdag var inte alls sådana.
Nu ska jag hetsa klart här ^^. Måste äta upp det sista onyttiga, spy och helst diska veckans disk och dammsuga också innan T kommer ♥.
Jag vill vara snäll den här helgen. Tänk att T fortf vill vara med mig! Det är fan helt otroligt.
Planerar fram och tillbaka som alltid, hela tiden. Vill äta så lite som möjligt. Ångrar mig. Vågar inte p g a hetssuget. Men hetsar ju ändå! Trots att jag äter en massa och då går jag ju upp ist! V Ä G R A R att gå upp mer nu! Får inte på mig mina kläder och jag hatar det! Vill inte visa mig, hatar hela dagarna på jobbet när magen väller över byxorna och jag får ont i magen för att byxlinningen skär in. Jag hatar det! Jag avskyr det!
Jag har fortf det där godiset som jag bara hittat i sthlm och i väst, som jag vill ha igen. Jag kanske kan tillåta mig det, utan hets, som enda godis framöver? Jordnötsringar hade jag gärna velat ha en "sista gång" också ^^. Tänkte köpa det idag, men så tänkte jag att då blir det nog för mkt, och jag ville absolut inte ha några äckelrester kvar från idag. Vill vara hetsfri nu de sista 7 dagarna innan maj...
Ska nog köra på så-lite-som-möjligt... Eller iaf lagom-eller-lite-men-absolut-inte-mer... =P
Jag vill bli smal nu nu NU!!!
Är så rädd för hungern och suget bara =/. I söndags åt jag bara middag, hade ju sån jäkla ångest hela dagen. Och sen i måndags var jag typ hungrig hela dagen. Kroppen ville verkligen ta igen för söndagen =/. Usch.
Är rädd för ångesten också. Har ju inte haft det nu eftersom jag hetsat i fyra dagar. Ångesten är faktiskt värre. Den kan jag inte leva med. Vill ju bara dö då. Men hetsen vägrar jag också att leva med, och dessutom funkar det inte i längden. Åååhhhhh dö, jag vill bara bli smal OCH må bra. Fan.
Har ont i munnen. Munnen är full av blåsor och ansiktet är fullt av finnar och sår som jag river sönder både morgon och kväll. Sår som bara blir större och större och större. Igen. Åh jag orkar bara inte.
Jag vill sluta äta.
Jag har ätit "bull/kak-fika" tre ggr den här veckan på eftermiddagsfikat på jobbet och alla tre dagarna har jag blivit hyfsat akut skitnödig 2-3 timmar efteråt! Det m å s t e vara det onyttiga jag ätit som varit boven. I tisdags kl 15 åt jag nån typ surdegssockerkaka (och drack kaffe m grädde som alltid). Blev skitnödig 3 timmar efteråt, när jag kom hem ungefär. I onsdags åt jag en vaniljbulle till kaffet, samma visa igen. Idag åt jag kladdkaka med grädde, blev skitnödig typ kl 17, men hann iaf både till affären och hem...
Måndag och torsdag var inte alls sådana.
Nu ska jag hetsa klart här ^^. Måste äta upp det sista onyttiga, spy och helst diska veckans disk och dammsuga också innan T kommer ♥.
Jag vill vara snäll den här helgen. Tänk att T fortf vill vara med mig! Det är fan helt otroligt.
Planerar fram och tillbaka som alltid, hela tiden. Vill äta så lite som möjligt. Ångrar mig. Vågar inte p g a hetssuget. Men hetsar ju ändå! Trots att jag äter en massa och då går jag ju upp ist! V Ä G R A R att gå upp mer nu! Får inte på mig mina kläder och jag hatar det! Vill inte visa mig, hatar hela dagarna på jobbet när magen väller över byxorna och jag får ont i magen för att byxlinningen skär in. Jag hatar det! Jag avskyr det!
Jag har fortf det där godiset som jag bara hittat i sthlm och i väst, som jag vill ha igen. Jag kanske kan tillåta mig det, utan hets, som enda godis framöver? Jordnötsringar hade jag gärna velat ha en "sista gång" också ^^. Tänkte köpa det idag, men så tänkte jag att då blir det nog för mkt, och jag ville absolut inte ha några äckelrester kvar från idag. Vill vara hetsfri nu de sista 7 dagarna innan maj...
Ska nog köra på så-lite-som-möjligt... Eller iaf lagom-eller-lite-men-absolut-inte-mer... =P
Jag vill bli smal nu nu NU!!!
Är så rädd för hungern och suget bara =/. I söndags åt jag bara middag, hade ju sån jäkla ångest hela dagen. Och sen i måndags var jag typ hungrig hela dagen. Kroppen ville verkligen ta igen för söndagen =/. Usch.
Är rädd för ångesten också. Har ju inte haft det nu eftersom jag hetsat i fyra dagar. Ångesten är faktiskt värre. Den kan jag inte leva med. Vill ju bara dö då. Men hetsen vägrar jag också att leva med, och dessutom funkar det inte i längden. Åååhhhhh dö, jag vill bara bli smal OCH må bra. Fan.
Har ont i munnen. Munnen är full av blåsor och ansiktet är fullt av finnar och sår som jag river sönder både morgon och kväll. Sår som bara blir större och större och större. Igen. Åh jag orkar bara inte.
Jag vill sluta äta.
Varför blir jag så irriterad??
Jag gjorde slut med T i måndags kväll igen... Jag orkar inte med honom. Vet inte varför. Tror det är hans kommentarer på msn och även sms. Att han inte förstår mig. Att han misstolkar mig men inte frågar varför jag säger som jag gör, utan bara antar något felaktigt. Det gör mig vansinnig. Loggade inte in på msn igår kväll och har inte svarat på hans sms.
Ikväll loggade jag in på msn. T frågade något, jag svarade. Sen skrev han nåt mer, typ frågade vad jag skulle göra i helgen och sen skrev han att han skulle dra till gymmet och komma hem efter kl 23. Då känner jag irritationen växa, typ explodera inom mig, och jag hatar honom. Hatar hatar hatar. Utan någon anledning alls.
Jag tycker bara att han är så dum, oförstående och trög. Utan anledning alls?
Då är det väl bäst att vi inte är tillsammans? Jag irriterar mig ju bara på honom, hatar honom, och mår skitdåligt så fort jag har med honom att göra! Jag började gråta när han skrev att han skulle gå till gymmet! Innan han hörde av sig har jag mått förhållandevis bra (förutom att jag hetsäter, inte har spytt än, och vill dö ^^).
När vi inte har hörts av på ett tag, när jag inte har hört av mig på länge, då kan jag känna att jag älskar honom, längta efter honom. Men så fort han hör av sig utan att kommentera mitt mående vill jag döda honom... typ.
Jag tror det är för att jag vill att han ska bry sig. Jag vill att mamma ska bry sig också. Hon bara ringer och babblar på om allt möjligt oväsentligt. Kanske väsentligt för henne, men jag vill bara skrika "Haaaaaallllååååååååå jag tänker gå och hänga mig här och du bara babblar om all möjlig skit!!!!!!! Jag vill ta livet av mig, fattar du det!?!??!?!?! Varför kommer du inte hit och stoppar mig? Du är min mamma!!!! Det var du som födde mig till den här jävla skitvärlden och nu lämnar du mig bara åt mitt öde??????? Jävla förbannade IDIOT!!!!!!!!!!!!!!" Typ.
Och sen har folk mage och säga att det är egoistiskt att ta livet av sig! Ska jag leva för någon annans skull??? Någon som ändå inte bryr sig? Ska jag leva för någon annans skull så får väl denna/denne någon annan hjälpa mig att leva då? Göra mitt liv meningsfullt? Om de inte träffar mig ändå, varför ska jag sitta här i en annan stad och må skit bara för att de ska slippa ta hand om min begravning, rensa min lägenhet och må dåligt över att jag är död?
Lever man inte för sin egen skull? Det är väl både egoistiskt att leva och att dö? Fan.
Ikväll loggade jag in på msn. T frågade något, jag svarade. Sen skrev han nåt mer, typ frågade vad jag skulle göra i helgen och sen skrev han att han skulle dra till gymmet och komma hem efter kl 23. Då känner jag irritationen växa, typ explodera inom mig, och jag hatar honom. Hatar hatar hatar. Utan någon anledning alls.
Jag tycker bara att han är så dum, oförstående och trög. Utan anledning alls?
Då är det väl bäst att vi inte är tillsammans? Jag irriterar mig ju bara på honom, hatar honom, och mår skitdåligt så fort jag har med honom att göra! Jag började gråta när han skrev att han skulle gå till gymmet! Innan han hörde av sig har jag mått förhållandevis bra (förutom att jag hetsäter, inte har spytt än, och vill dö ^^).
När vi inte har hörts av på ett tag, när jag inte har hört av mig på länge, då kan jag känna att jag älskar honom, längta efter honom. Men så fort han hör av sig utan att kommentera mitt mående vill jag döda honom... typ.
Jag tror det är för att jag vill att han ska bry sig. Jag vill att mamma ska bry sig också. Hon bara ringer och babblar på om allt möjligt oväsentligt. Kanske väsentligt för henne, men jag vill bara skrika "Haaaaaallllååååååååå jag tänker gå och hänga mig här och du bara babblar om all möjlig skit!!!!!!! Jag vill ta livet av mig, fattar du det!?!??!?!?! Varför kommer du inte hit och stoppar mig? Du är min mamma!!!! Det var du som födde mig till den här jävla skitvärlden och nu lämnar du mig bara åt mitt öde??????? Jävla förbannade IDIOT!!!!!!!!!!!!!!" Typ.
Och sen har folk mage och säga att det är egoistiskt att ta livet av sig! Ska jag leva för någon annans skull??? Någon som ändå inte bryr sig? Ska jag leva för någon annans skull så får väl denna/denne någon annan hjälpa mig att leva då? Göra mitt liv meningsfullt? Om de inte träffar mig ändå, varför ska jag sitta här i en annan stad och må skit bara för att de ska slippa ta hand om min begravning, rensa min lägenhet och må dåligt över att jag är död?
Lever man inte för sin egen skull? Det är väl både egoistiskt att leva och att dö? Fan.
Söndagsångest
Igår var jag hos min terapeut. Jag berättade om hur dåligt jag mådde i söndags och vi pratade om det, känslor och beteende. Hon tror verkligen att det är bra att jag gör den här neuropsykiska utredningen. Det tror jag också. Flera av mina problem grundar sig i den här satans ångesten jag har som inte verkar bero på någonting. Eller joo, den verkar bero på att jag känner mig otroligt misslyckad p g a att jag inte klarar av val och inte klarar av att ta tag i saker. Jag kan inte välja, kan typ aldrig bestämma mig för någonting, jag kommer aldrig till skott att göra någonting, ta tag i någonting, och jag kan inte koncentrera mig på någonting (iaf inte när jag måste göra något själv) utan blir då väldigt rastlös och ångestfylld.
Att jag aldrig klarar något gör naturligtvis att jag känner mig misslyckad. Min terapeut förklarade ganska bra med ett exempel om Sthlms-resan jag hade velat göra i söndags. Jag VILLE eg åka till Sthlm men jag ORKADE inte. Jag själv säger (både inför mig själv och andra) att jag inte vet vad jag vill. Jag vet inte om jag vill åka eller stanna hemma och jag kan inte bestämma mig. Får mer och mer ångest över det och blir argare och argare på både mig själv och på den stackarn som är med mig (i det här fallet T). I själva verket VILLE jag antagligen åka, annars hade jag ju bara kunnat stanna hemma utan att få någon ångest. Ingen tvingade mig ju att åka till Sthlm. Problemet var att jag tyckte att det var så fruktansvärt JOBBIGT. Bara tanken på att passa tåget, gå upp i tid och göra mig iordning, äta frukost, hinna fixa födelsedagspresent till min brorsdotter som fyllde 3 år, vara borta hela dagen, resa osv, gjorde mig ångestfylld. Jag klarar inte av det. Alla krav, alla måsten, inte ens alla frivilliga måsten... Jag klarar inte av att ta tag i det. Jag har inte motivationen, inte förmågan att "bara" göra allt det här, egentligen, enkla och självklara.
Och sedan i söndags, när jag inser hur mkt jag eg ville träffa familjen, mina syskon och syskonbarn och gå på kalaset.. Ja då hatar jag mig själv för att jag inte klarar en sån enkel sak som att åka till Sthlm över dagen!! Jag blir fruktansvärt arg på mig själv och även på T. Att han inte fattar att han skulle pusha mig att åka. Att han skulle ha hjälpt mig att boka en biljett och sett till att vi kom iväg.
Jag hade velat åka dit med honom, gått på stan i Sthlm med den jag älskar mest av allt i hela världen och gått på kalas! Istället blir ingenting som jag hade tänkt. Allt är förstört och jag mår bara sämre och sämre. Gråter och vill bara att T ska åka hem. Eller jag säger det iaf. Egentligen vill jag att han ska säga att han inte alls tänker åka hem, krama mig och säga till mig att gå och duscha medan han fixar frukost (eller vad fan som helst).
Men han förstår naturligtvis inte tvärt-om-språket utan försöker tillfredställa mig genom att säga att han kan gå ut och jogga medan jag bestämmer mig för om jag verkligen vill att han ska åka hem. När han kommer hem och jag har slagit sönder hans klocka, skurit mig och ligger i badrummet och hatar och säger att han ska åka hem, så går han ut och äter... Sedan kommer han tillbaka när jag har lugnat ner mig, tagit Atarax och precis somnat.. Han ringer på och undrar om jag verkligen är säker på att jag vill att han ska åka! Åhh, då vill jag ju ha honom, vill att han ska komma in, men önskar att han bara hade använt sin nyckel och kommit in utan att fråga.
Hela tiden vill jag att han ska komma, vara med mig, fast jag säger nej. Samtidigt vill han att jag ska be honom komma tillbaka, be honom att vara med mig... Det är så töntigt allting, så barnsligt, så lätt att inse så här efteråt! Ändå låter jag (vi) känslorna styra när hatet, besvikelsen, ångesten och aggressionerna väl är där.
Fan så svårt allt ska vara =(. Men det är väl iaf bra att inse hur det är? Och att vi kan prata om det? Jag tror vi förstår varandra ganska bra nu, och det blir bara bättre. MEN tyvärr tror jag att min satans jävla ångest kommer krossa även det här förhållandet... OM jag inte har en sån satans jävla TUR att den där neuropsykiska utredningen jag ska på vecka 23 visar att jag HAR någon sådan sjukdom och jag får någon medicin som gör att jag klarar av att ta tag i saker, får förmågan att bli motiverad och få lite lättare att leva helt enkelt. (Lite mer dopamin kanske skulle göra susen ;-), vem vet)?
Att jag aldrig klarar något gör naturligtvis att jag känner mig misslyckad. Min terapeut förklarade ganska bra med ett exempel om Sthlms-resan jag hade velat göra i söndags. Jag VILLE eg åka till Sthlm men jag ORKADE inte. Jag själv säger (både inför mig själv och andra) att jag inte vet vad jag vill. Jag vet inte om jag vill åka eller stanna hemma och jag kan inte bestämma mig. Får mer och mer ångest över det och blir argare och argare på både mig själv och på den stackarn som är med mig (i det här fallet T). I själva verket VILLE jag antagligen åka, annars hade jag ju bara kunnat stanna hemma utan att få någon ångest. Ingen tvingade mig ju att åka till Sthlm. Problemet var att jag tyckte att det var så fruktansvärt JOBBIGT. Bara tanken på att passa tåget, gå upp i tid och göra mig iordning, äta frukost, hinna fixa födelsedagspresent till min brorsdotter som fyllde 3 år, vara borta hela dagen, resa osv, gjorde mig ångestfylld. Jag klarar inte av det. Alla krav, alla måsten, inte ens alla frivilliga måsten... Jag klarar inte av att ta tag i det. Jag har inte motivationen, inte förmågan att "bara" göra allt det här, egentligen, enkla och självklara.
Och sedan i söndags, när jag inser hur mkt jag eg ville träffa familjen, mina syskon och syskonbarn och gå på kalaset.. Ja då hatar jag mig själv för att jag inte klarar en sån enkel sak som att åka till Sthlm över dagen!! Jag blir fruktansvärt arg på mig själv och även på T. Att han inte fattar att han skulle pusha mig att åka. Att han skulle ha hjälpt mig att boka en biljett och sett till att vi kom iväg.
Jag hade velat åka dit med honom, gått på stan i Sthlm med den jag älskar mest av allt i hela världen och gått på kalas! Istället blir ingenting som jag hade tänkt. Allt är förstört och jag mår bara sämre och sämre. Gråter och vill bara att T ska åka hem. Eller jag säger det iaf. Egentligen vill jag att han ska säga att han inte alls tänker åka hem, krama mig och säga till mig att gå och duscha medan han fixar frukost (eller vad fan som helst).
Men han förstår naturligtvis inte tvärt-om-språket utan försöker tillfredställa mig genom att säga att han kan gå ut och jogga medan jag bestämmer mig för om jag verkligen vill att han ska åka hem. När han kommer hem och jag har slagit sönder hans klocka, skurit mig och ligger i badrummet och hatar och säger att han ska åka hem, så går han ut och äter... Sedan kommer han tillbaka när jag har lugnat ner mig, tagit Atarax och precis somnat.. Han ringer på och undrar om jag verkligen är säker på att jag vill att han ska åka! Åhh, då vill jag ju ha honom, vill att han ska komma in, men önskar att han bara hade använt sin nyckel och kommit in utan att fråga.
Hela tiden vill jag att han ska komma, vara med mig, fast jag säger nej. Samtidigt vill han att jag ska be honom komma tillbaka, be honom att vara med mig... Det är så töntigt allting, så barnsligt, så lätt att inse så här efteråt! Ändå låter jag (vi) känslorna styra när hatet, besvikelsen, ångesten och aggressionerna väl är där.
Fan så svårt allt ska vara =(. Men det är väl iaf bra att inse hur det är? Och att vi kan prata om det? Jag tror vi förstår varandra ganska bra nu, och det blir bara bättre. MEN tyvärr tror jag att min satans jävla ångest kommer krossa även det här förhållandet... OM jag inte har en sån satans jävla TUR att den där neuropsykiska utredningen jag ska på vecka 23 visar att jag HAR någon sådan sjukdom och jag får någon medicin som gör att jag klarar av att ta tag i saker, får förmågan att bli motiverad och få lite lättare att leva helt enkelt. (Lite mer dopamin kanske skulle göra susen ;-), vem vet)?
Utkast: April 19, 2010
Jag mår så fruktansvärt dåligt! Varför kan ingen hjälpa mig?? Jag önskar att mamma skulle komma och rädda mig.
...............................
Två(?) timmar senare mår jag lite bättre. Grät förtvivlat (alldeles för länge) och hatade alla, men inte ens förtvivlan varar för evigt. Har varken handlat eller hetsätit, men har mått så fruktansvärt dåligt att jag funderar på om det inte är bättre att hetsäta ändå.
Jag förstör hellre tänderna, får cancer och dör, än att sitta här ensam, så satans förtvivlad, utan att någon bryr sig, utan att någon vet det, utan någon här som kan hålla om mig tills jag lugnat ner mig. Jag förstår fortf inte hur jag inte kan ha tagit livet av mig än. Hur kan hoppet i en människa vara så starkt? Mysko.
Jag hoppas att jag är död imorgon. Jag orkar verkligen inte med en dag till.
(Ändå har jag diskat, satt på nagelstärkare på naglarna och håller på att fixa matlåda till imorgon... är jag dum eller dum eller DUM????? Jag förstår inte. Jag vill väl bara vara på den säkra sidan, OM jag vaknar levande imorgon vilket jag med största sannolikhet kommer att göra... Suck. Jag önskar att jag var starkare, modigare och mer beslutsam.)
...............................
Två(?) timmar senare mår jag lite bättre. Grät förtvivlat (alldeles för länge) och hatade alla, men inte ens förtvivlan varar för evigt. Har varken handlat eller hetsätit, men har mått så fruktansvärt dåligt att jag funderar på om det inte är bättre att hetsäta ändå.
Jag förstör hellre tänderna, får cancer och dör, än att sitta här ensam, så satans förtvivlad, utan att någon bryr sig, utan att någon vet det, utan någon här som kan hålla om mig tills jag lugnat ner mig. Jag förstår fortf inte hur jag inte kan ha tagit livet av mig än. Hur kan hoppet i en människa vara så starkt? Mysko.
Jag hoppas att jag är död imorgon. Jag orkar verkligen inte med en dag till.
(Ändå har jag diskat, satt på nagelstärkare på naglarna och håller på att fixa matlåda till imorgon... är jag dum eller dum eller DUM????? Jag förstår inte. Jag vill väl bara vara på den säkra sidan, OM jag vaknar levande imorgon vilket jag med största sannolikhet kommer att göra... Suck. Jag önskar att jag var starkare, modigare och mer beslutsam.)
Utkast: April 18, 2010
Jag tänker inte leva en enda sekund till. Jag hatar T. Jag hatar honom så fruktansvärt mkt. Jag hatar honom. Jag vill bara att han ska åka härifrån!!!!!!!! Men han åker aldrig!!!!!! Han är kvar som en äcklig liten fluga. Som en igel. Jag kan inte göra någonting!!!!! Kunde inte gå upp ur sängen, kan inte gå ut i solen, kan inte äta frukost, inte gå på toa. INGENTING!!!!!!! Han är ivägen!!!!!!!!!!!! Överallt hela tiden!!!!!!!!!!! ÅÅÅHhhhh vad jag bara vill vara ifred!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag skulle ha åkt till Stockholm idag på min brorsdotters 3-års kalas, men här sitter jag och HATAR mig själv och hela världen istället!!!!!!!!!! Jag är sååå jävla egoistisk och dum i huvudet!!!!!!!!!!!!!! Jag fattar inte hur man kan vara så jävla dum!?!??!?!?!?!?!??!? Och jag HATAR T som påminner mig om hur jävla dum jag är heeeeela tiden: "Men varför sa du inte att du så gära ville åka till Sthlm idag då??".
Jaa, därför att jag inte vet vad jag vill!!!!!!!!!! Jag vet ALDRIG vad jag vill. Eller idag vet jag det. Vad jag hade velat. Jag hade velat vara i Sthlm på kalas idag med mina älskade syskonbarn. Inte här med en IDIOTISK pojkvän som hindrar en från att gå ut i solen!!!!!!!!!!!!!!!! Ja, alltså inte fysiskt, utan att han är här gör att det hindrar MITT psyke från att låta mig göra någonting. Jag är helt jävla sjuk i huvudet och jag vill dö NU!
.................................
Nu har han gått ut för att jogga. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han dör. Att han blir överkörd eller något. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag MÅSTE våga ta livet av mig nu. Jag ska ta sönder allt i hela lägenheten. Varenda liten grej T har här nu ska jag krossa.
Känslor, tankar och beteende
Messade inte T på hela dagen, trots att han skickade ett sms imorse. Jag är så otroligt töntig. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Orkar inte vara tillsammans med honom för att jag mår så jäkla dåligt. Oroar mig för allt möjligt och irriterar mig och är avundsjuk. Samtidigt älskar jag honom och vill vara med honom jämt ^^.
Satt och funderade på det idag. Att jag beter mig som en trotsig unge. OM han skulle tröttna på mig när jag vägrar att höra av mig, om han skulle göra slut och skita i mig, då skulle jag bli helt förstörd. Ångra mig och försöka få tillbaka honom och hålla på. Jag tror att jag gör så här för att såra mig själv. Har trott att jag vill såra honom, att jag vill vara elak på nåt sätt, men idag kom jag på att det är nog mig själv jag vill såra.
Grejen är att jag var ju otrogen mot min förra pojkvän och han gjorde slut. Efter det ångrade jag mig så otroligt mycket och ville absolut ha tillbaka honom. Tog väl över ett halvår iaf innan jag kom över honom. Det hjälpte väl att jag träffade T sen på våren också förstås. När jag tänker efter känns det som att otroheten och att jag vill göra slut med T "bara" är något jag gör för att såra mig själv. På något sätt vill jag testa var gränsen går. Göra mig själv olycklig. Knäppt, men jag tror det är så.
Jag vet ju att nånstans finns det en gräns för vad killen kan ta. Tillslut kommer han inte att orka med mig längre. Jag kanske är så rädd för att det ska bli så att jag själv måste pressa mig fram till den gränsen innan han gör det? Det kanske är så att jag inte tycker att jag är värd att må bra, och därför måste jag hela tiden göra mig själv olycklig? Jag sårar andra för att det sårar mig själv? Vem vill eg vara elak liksom?? Men jag vill det, eller känner att jag "måste" vara det. Jag har ett slags behov av att såra och vara elak för att jag hatar mig själv.
Jag förstår mig faktiskt inte på mig själv =/.
Iaf så orkade jag inte hålla på och barnsla mig mer när T skrev på msn ikväll. Han frågade om han fick komma hit imorn och om jag skulle öppna dörren om han kom. Tror tyvärr att han inte skulle våga komma om jag inte hade svarat, och eftersom jag absolut vill att han ska komma ^^, så kände jag mig tvungen att svara. Helst hade jag ju velat att han bara skulle ha kommit fast jag inte hade svarat, och gått in med sin nyckel. Hade jag verkligen verkligen inte velat att han skulle komma (tex om jag hade tänkt hetsäta) så hade jag ju hört av mig till honom och sagt att han absolut inte under några villkor fick komma. Hela grejen är ju att jag hade velat att han kommit på det själv...
Jag hatar killar. Tänk vad skönt det hade varit om jag blivit lesbisk istället! Hur kan man tycka så mkt om ngt man hatar?? Det är skumt det där.
Jo just det, T lovade för ett par veckor sen att han inte skulle läsa bloggen mer. Ändå läser han tydligen här (han kommenterar grejer jag skrivit). Först tänkte jag att "jaha, då kan jag väl inte skriva vad jag vill nu i alla fall då.. fan helvetes jävla skit" typ..., men sen tänkte jag att "vem fan bryr sig!? jag skiter i allt och jag skiter i honom, blir han sårad eller tycker att jag är äcklig så tänker jag inte bry mig!" Jag tänker skriva vad jag vill i alla fall, iaf försöka göra det ^^.
Och imorn kommer han vilja äta middag här eftersom han kommer redan halv sju, men jag tänker inte gå och oroa mig över det heller (även om jag redan har börjat tänka på det som kanske märks..). Jag tänker äta resterna av min lunchlåda och han kan svälta ihjäl eller fixa nåt själv, så det så. Och nu vägrar jag tänka på det mer!!
Satt och funderade på det idag. Att jag beter mig som en trotsig unge. OM han skulle tröttna på mig när jag vägrar att höra av mig, om han skulle göra slut och skita i mig, då skulle jag bli helt förstörd. Ångra mig och försöka få tillbaka honom och hålla på. Jag tror att jag gör så här för att såra mig själv. Har trott att jag vill såra honom, att jag vill vara elak på nåt sätt, men idag kom jag på att det är nog mig själv jag vill såra.
Grejen är att jag var ju otrogen mot min förra pojkvän och han gjorde slut. Efter det ångrade jag mig så otroligt mycket och ville absolut ha tillbaka honom. Tog väl över ett halvår iaf innan jag kom över honom. Det hjälpte väl att jag träffade T sen på våren också förstås. När jag tänker efter känns det som att otroheten och att jag vill göra slut med T "bara" är något jag gör för att såra mig själv. På något sätt vill jag testa var gränsen går. Göra mig själv olycklig. Knäppt, men jag tror det är så.
Jag vet ju att nånstans finns det en gräns för vad killen kan ta. Tillslut kommer han inte att orka med mig längre. Jag kanske är så rädd för att det ska bli så att jag själv måste pressa mig fram till den gränsen innan han gör det? Det kanske är så att jag inte tycker att jag är värd att må bra, och därför måste jag hela tiden göra mig själv olycklig? Jag sårar andra för att det sårar mig själv? Vem vill eg vara elak liksom?? Men jag vill det, eller känner att jag "måste" vara det. Jag har ett slags behov av att såra och vara elak för att jag hatar mig själv.
Jag förstår mig faktiskt inte på mig själv =/.
Iaf så orkade jag inte hålla på och barnsla mig mer när T skrev på msn ikväll. Han frågade om han fick komma hit imorn och om jag skulle öppna dörren om han kom. Tror tyvärr att han inte skulle våga komma om jag inte hade svarat, och eftersom jag absolut vill att han ska komma ^^, så kände jag mig tvungen att svara. Helst hade jag ju velat att han bara skulle ha kommit fast jag inte hade svarat, och gått in med sin nyckel. Hade jag verkligen verkligen inte velat att han skulle komma (tex om jag hade tänkt hetsäta) så hade jag ju hört av mig till honom och sagt att han absolut inte under några villkor fick komma. Hela grejen är ju att jag hade velat att han kommit på det själv...
Jag hatar killar. Tänk vad skönt det hade varit om jag blivit lesbisk istället! Hur kan man tycka så mkt om ngt man hatar?? Det är skumt det där.
Jo just det, T lovade för ett par veckor sen att han inte skulle läsa bloggen mer. Ändå läser han tydligen här (han kommenterar grejer jag skrivit). Först tänkte jag att "jaha, då kan jag väl inte skriva vad jag vill nu i alla fall då.. fan helvetes jävla skit" typ..., men sen tänkte jag att "vem fan bryr sig!? jag skiter i allt och jag skiter i honom, blir han sårad eller tycker att jag är äcklig så tänker jag inte bry mig!" Jag tänker skriva vad jag vill i alla fall, iaf försöka göra det ^^.
Och imorn kommer han vilja äta middag här eftersom han kommer redan halv sju, men jag tänker inte gå och oroa mig över det heller (även om jag redan har börjat tänka på det som kanske märks..). Jag tänker äta resterna av min lunchlåda och han kan svälta ihjäl eller fixa nåt själv, så det så. Och nu vägrar jag tänka på det mer!!
usch usch usch usch usch usch
Jag är så deppig, nedstämd, sorgsen, ledsen, hopplös. Jag vill bara dö. Snälla gud låt mig få dö idag! Jag orkar inte mer, jag vill inte mer. Måla naglarna, varför? Städa, diska, tvätta, deklarera, jobba, plantera blommor i blomlådan, ringa farmor, skriva brev till farmor, ringa mamma, duscha, tvätta håret, smörja in mig med hudlotion, läsa om håret på lockig.se, läsa om kost på kostdoktorn.se, läsa ÄS-bloggar, träna, äta, hetsäta, spy, hata, älska, jobba och jobba och jobba, festa, träffa kompisar, träffa pojkvän, ha sex, sova, hata hata hata hata hata, köpa ny resväska, vattna blommorna, besluta mig för vad jag ska göra i höst, i vinter, nästa vår, nästa år, plugga, flytta, resa, ångra, göra, dö. Jag vill INGENTING. Förutom att inte leva.
Om jag hade behållit barnet kanske allting hade känts lite bättre..?
Allt känns så jävla meningslöst.
Om jag hade behållit barnet kanske allting hade känts lite bättre..?
Allt känns så jävla meningslöst.
Kärlek
Usch, messade T sent igår och typ ångrade mig lite grann. Idag hade jag iaf bestämt mig för att inte skicka ett enda sms till honom (skickar typ minst 10 st om dagen i vanliga fall). Fick verkligen kämpa med att motstå det hela dagen =P. Kommer hela tiden på grejer jag vill berätta för honom. Att det är så härligt väder när jag går till jobbet, att de pratar om nåt intressant på radion eller att vi har nån intressant diskussion på jobbet tex. Jag älskar honom och därför vill jag dela allt med honom. Lyckades nästan. Vidarebefordrade ett sms om rea bara.
Han skickar inte alls lika mkt sms, svarar mest om jag frågar en massa grejer. Såå oromantiskt.
Killar är väl sådana. Jag vill ha en kille som älskar mig över allt annat på jorden, vill vara med mig jämt, vill gifta sig och skaffa barn med mig direkt bara för att han är så kär, inte kan låta bli att skicka sms varje ledig sekund för att tala om hur mkt han längtar efter mig, älskar mig och även för att berätta vad han känner, tänker och gör... Sådana killar finns väl inte.
Usch, jag förtjänar väl att vara tjock som en elefant, aldrig få dö och må extremt jävla dåligt bara för att jag har så höga krav.
Det värsta och elakaste(?) jag vet är att ignorera någon. Iaf mig när jag "vill" bråka och/eller reda ut saker. Som T gjorde igår, bara loggade ut från msn och inte hörde av sig förrän på eftermiddagen idag med ett kort sms om att han inte hade tid att höra av sig. Särskilt när man, som han, slängde ur sig ett påstående utan att förklara varför han tyckte så och sen skiter i att svara när jag ber honom förklara! Jag hatar det. Han skrev att jag inte förstår honom, men han skrev inte vad det är jag inte förstår. Hur ska jag då ens kunna försöka förstå?
Jag beskyller ju honom för att inte förstå mig, men tycker ändå att jag försöker förklara vad och varför.
Jag hatar också att han låtsas som ingenting idag. Han skiter i att svara på varför han tycker som han tycker och han skiter i att jag gjorde slut igår. Jag har ju gjort slut hundra ggr förut, så det tas väl lätt som ett "tomt hot", men den här gången ska jag inte ge efter. Jag älskar ju killen så det är inte så jävla lätt. Men det får vara nog nu. Jag orkar inte må dåligt av ett förhållande också, när jag redan mår så jävla dåligt av allt annat.
Hela dagen idag har jag växlat minst en gång i halvtimmen mellan att älska och att hata honom! Helt sjukt att känslorna kan växla så. Ena stunden vill jag bara skicka ett "Jag-älskar-dig-mest-av-allt-på-hela-jorden!!!-sms" och i den andra vill jag skriva "Jag HATAR dig!" och döda honom med kniv, eller bara aldrig träffa honom igen...
Mitt problem är att jag är typ avundsjuk. Allt han gör när han inte är med mig hatar jag. Jag hatar att han åker och handlar, går på stan, lagar mat och tränar med sin lgh-kompis. Det måste ju vara någon slags avundsjuka? Att han har det så bra, lever sitt liv, och jag sitter här och mår dåligt, utan liv.. ensam.
Det är den avundsjukan jag vill slippa. Det är den jag inte orkar med och jag kommer inte på något bättre sätt att slippa den än att göra slut =(. Det är så tråkigt att det ska behöva vara så eftersom han hjälper mig sjukt mkt när vi är tillsammans. Han hjälper mig att må bra. Jag har aldrig varit så bra från bulimin som när jag är med honom. Visserligen har jag fått en massa ångest och skit istället, men det brukar bli bättre efter några dagar tillsammans tror jag. Tyvärr är just den här avundsjukan när vi inte är tillsammans så stark att det inte är värt det =(. Dessutom har jag den där ångesten när vi träffas och så mår jag ju skit när vi skiljs åt också och jag lämnas ensam igen. Så nej, det är inte värt det.
Och förresten vill jag ju ändå dö. Ingenting är värt någonting och jag hatar allt. (Rättare sagt, allting är ingenting värt... kanske? =P).
Han skickar inte alls lika mkt sms, svarar mest om jag frågar en massa grejer. Såå oromantiskt.
Killar är väl sådana. Jag vill ha en kille som älskar mig över allt annat på jorden, vill vara med mig jämt, vill gifta sig och skaffa barn med mig direkt bara för att han är så kär, inte kan låta bli att skicka sms varje ledig sekund för att tala om hur mkt han längtar efter mig, älskar mig och även för att berätta vad han känner, tänker och gör... Sådana killar finns väl inte.
Usch, jag förtjänar väl att vara tjock som en elefant, aldrig få dö och må extremt jävla dåligt bara för att jag har så höga krav.
Det värsta och elakaste(?) jag vet är att ignorera någon. Iaf mig när jag "vill" bråka och/eller reda ut saker. Som T gjorde igår, bara loggade ut från msn och inte hörde av sig förrän på eftermiddagen idag med ett kort sms om att han inte hade tid att höra av sig. Särskilt när man, som han, slängde ur sig ett påstående utan att förklara varför han tyckte så och sen skiter i att svara när jag ber honom förklara! Jag hatar det. Han skrev att jag inte förstår honom, men han skrev inte vad det är jag inte förstår. Hur ska jag då ens kunna försöka förstå?
Jag beskyller ju honom för att inte förstå mig, men tycker ändå att jag försöker förklara vad och varför.
Jag hatar också att han låtsas som ingenting idag. Han skiter i att svara på varför han tycker som han tycker och han skiter i att jag gjorde slut igår. Jag har ju gjort slut hundra ggr förut, så det tas väl lätt som ett "tomt hot", men den här gången ska jag inte ge efter. Jag älskar ju killen så det är inte så jävla lätt. Men det får vara nog nu. Jag orkar inte må dåligt av ett förhållande också, när jag redan mår så jävla dåligt av allt annat.
Hela dagen idag har jag växlat minst en gång i halvtimmen mellan att älska och att hata honom! Helt sjukt att känslorna kan växla så. Ena stunden vill jag bara skicka ett "Jag-älskar-dig-mest-av-allt-på-hela-jorden!!!-sms" och i den andra vill jag skriva "Jag HATAR dig!" och döda honom med kniv, eller bara aldrig träffa honom igen...
Mitt problem är att jag är typ avundsjuk. Allt han gör när han inte är med mig hatar jag. Jag hatar att han åker och handlar, går på stan, lagar mat och tränar med sin lgh-kompis. Det måste ju vara någon slags avundsjuka? Att han har det så bra, lever sitt liv, och jag sitter här och mår dåligt, utan liv.. ensam.
Det är den avundsjukan jag vill slippa. Det är den jag inte orkar med och jag kommer inte på något bättre sätt att slippa den än att göra slut =(. Det är så tråkigt att det ska behöva vara så eftersom han hjälper mig sjukt mkt när vi är tillsammans. Han hjälper mig att må bra. Jag har aldrig varit så bra från bulimin som när jag är med honom. Visserligen har jag fått en massa ångest och skit istället, men det brukar bli bättre efter några dagar tillsammans tror jag. Tyvärr är just den här avundsjukan när vi inte är tillsammans så stark att det inte är värt det =(. Dessutom har jag den där ångesten när vi träffas och så mår jag ju skit när vi skiljs åt också och jag lämnas ensam igen. Så nej, det är inte värt det.
Och förresten vill jag ju ändå dö. Ingenting är värt någonting och jag hatar allt. (Rättare sagt, allting är ingenting värt... kanske? =P).
Slut med T. Och livet?
Nu har jag diskat och gjort slut med T, inte handlat och inte hetsätit... Ganska bra jobbat om jag får säga det själv. Nu har jag alltså tvätten kvar, och så hade jag tänkt måla naglarna (tänker jag typ varje dag, men jaa... det kommer annat emellan hela tiden ^^).
Grät förtvivlat en stund, men slutade ganska tvärt när jag kom på att jag ju faktiskt kan ta livet av mig nu med en gång. Nu sitter jag och väljer mellan att ta livet av mig eller vika tvätten. Känns som ett ganska knäppt val. Det ena gäller livet, det andra en struntsak. Det är jobbigare att vika tvätten, men det är svårare att ta livet av mig =/. Att det kan vara så jäkla svårt!?
Bra att jag har gjort slut med T nu äntligen iaf. Vem fan vill ha en pojkvän som drar när man är i som störst behov av hjälp, stöttning och tröst? När jag indirekt skriker efter hjälp loggar han bara ut från msn. Det är just precis ett sådant tillfälle som kommer göra att jag tar livet av mig tror jag. Ett sådant tillfälle och lite alkohol kanske? Tror tyvärr inte på ett liv efter döden, men det skulle vara jäkligt schysst att se Ts och mammas miner när dom får reda på att jag gjorde det ändå.
Det är så lustigt för det spelar verkligen ingen som helst roll om man säger att man ska ta livet av sig eller inte. Det är ändå ingen som bryr sig. "Tomma hot" tror dom väl. Dom kan väl inte göra så mkt heller. Eller jo, om man verkligen trodde att någon skulle ta livet av sig så skulle man väl åka dit och försöka förhindra det? Eller?? Men det är ju jobbigt att åka dit "i onödan" hundra gånger förstås.........................
Nu känns det liiiite lugnare. Jag har fått skriva av mig, det hjälper litegrann. Och lyssna på hög musik, gärna typ Nirvana, eller Prodigy som nu...
Grät förtvivlat en stund, men slutade ganska tvärt när jag kom på att jag ju faktiskt kan ta livet av mig nu med en gång. Nu sitter jag och väljer mellan att ta livet av mig eller vika tvätten. Känns som ett ganska knäppt val. Det ena gäller livet, det andra en struntsak. Det är jobbigare att vika tvätten, men det är svårare att ta livet av mig =/. Att det kan vara så jäkla svårt!?
Bra att jag har gjort slut med T nu äntligen iaf. Vem fan vill ha en pojkvän som drar när man är i som störst behov av hjälp, stöttning och tröst? När jag indirekt skriker efter hjälp loggar han bara ut från msn. Det är just precis ett sådant tillfälle som kommer göra att jag tar livet av mig tror jag. Ett sådant tillfälle och lite alkohol kanske? Tror tyvärr inte på ett liv efter döden, men det skulle vara jäkligt schysst att se Ts och mammas miner när dom får reda på att jag gjorde det ändå.
Det är så lustigt för det spelar verkligen ingen som helst roll om man säger att man ska ta livet av sig eller inte. Det är ändå ingen som bryr sig. "Tomma hot" tror dom väl. Dom kan väl inte göra så mkt heller. Eller jo, om man verkligen trodde att någon skulle ta livet av sig så skulle man väl åka dit och försöka förhindra det? Eller?? Men det är ju jobbigt att åka dit "i onödan" hundra gånger förstås.........................
Nu känns det liiiite lugnare. Jag har fått skriva av mig, det hjälper litegrann. Och lyssna på hög musik, gärna typ Nirvana, eller Prodigy som nu...
Middag och.. kväll?
Jag har precis ätit middag, men jag vill ha mer. Jag är mätt, men jag vill inte sluta äta. Jag hatar den här situationen jag är i precis just nu. Jag har ett stort diskberg att ta tag i. En stor tvätthög att vika. Och så har jag en lapp i väskan som jag skrev på jobbet, en lapp med ingredienser till kokosbollar och snickers... OM jag går och köper det nu så kommer jag hetsa resten av veckan. Om jag inte gör det kommer jag ha ångest hela kvällen. Jag sitter här och gråter och känner mig ensammast i världen. Jag hatar verkligen T för att han inte förstår. Jag har sagt hundra ggr att det är just den här tiden som är värst och varför. Att jag önskar att vi kunde prata i telefon då. Ändå ringer han aldrig fast han har tid. Han gör precis som mamma, om han ringer så är det ca kl 22-23 när jag sitter här fullproppad och äcklad och på väg att spy!
Jävla idioter!! Jag hatar dom fast jag vet att det inte är deras fel. Bara mitt. Bara mitt ansvar. Dom orkar väl inte. Och jag vill ändå inte prata med dom. Jag skulle kanske inte ens svara. Men jag hatar dom ändå. Hatar hatar hatar hatar hatar.
Jag ska göra slut med T idag. Jag SKA! Jag orkar inte med att irritera mig på att jag tycker att han inte bryr sig tillräckligt. Jag orkar inte hålla på och fundera på om vi ska träffas i helgen och jag orkar inte må så jävla dåligt varje gång vi skiljs åt och jag lämnas ensam åt mitt öde, eller ha en sån fruktansvärd ångest när vi är tillsammans (som jag hade i helgen). Jag orkar inte det. Orkar ju inte ens bry mig om mig själv, hur fan ska jag då orka bry mig, oroa mig, över vad någon annan gör och inte gör!? Det går inte, det funkar inte, jag orkar inte!!!
Jag vill göra slut med honom för att ha en anledning att må dåligt. Jag vill göra allt för att må så jävla dåligt som möjligt så att jag antingen inte äter eller tar livet av mig. Det finns ändå bara dom två alternativen: smal eller död. Smal eller död. Eller varför inte både och?
