Ätstörning

Jag "går" hos Ätstörningseheten nu, sen i höstas. Gick några ggr till en dietist i höstas och vintras. Fick ett matschema att följa, med sex måltider om dagen och förslag på måltider och mängder. Försökte väl följa det i början, men svårt. Har väl hållit i att försöka äta mellanmål iaf... 

Sen gick jag ett par gånger till en annan person där och sen ett par ggr till en sjukgymnast. Nu går jag i en grupp som hon har, typ kroppskännedom/avslappning.

Vet inte om det hjälper nåt. Har flyttat ihop med J nu. Så länge vi är tillsammans på kvällarna så funkar ju maten, men så fort jag är ensam så kommer ätstörningen tillbaka. 

Har kräkts ett par ggr i våras, runt påsk tror jag, men sen dess har J varit med mig i princip varenda kväll.

Äter mindre när jag är med J, han äter så lite. Så tror jag har ett behov att äta mer så fort jag blir ensam.

Har inte gått upp i vikt nu senaste nio veckorna 🙄, men barnmorskan var inte ett dugg bekymrad över det vid senaste besöket. Jag antar att det är mina muskler som förtvinar, för bebisen i magen växer ju... Suck. Är ju väldigt skönt att inte gå upp så mkt i vikt när man är ätstörd 🙄. Men samtidigt vill jag ha mina muskler kvar. Har ju tränat hyfsat regelbundet i flera år nu. Gör fortf 🙂. Börjar bli jobbigt att gå och stå, men träna går OK faktiskt 😃.

J frågar ibland hur det är, som ikväll. Han sa att jag ser ledsen ut. Då börjar jag gråta. Sa bara att jag tänker på tråkiga saker. Men inte vad 🙄.

Säger inte att jag är orolig för att jag måste bajsa fyra ggr om dagen. Hur ska det gå på semestern, att dela samma badrum, och på förlossningen? Nu har vi två badrum... Har ont i magen och gaser mer el mindre varje dag. Blivit dålig i magen av järnsaft. Är så fruktansvärt trött. Sover jättedåligt här. Vill inte bo här. Vill åka hem till mamma. Bo på landet. Försvinna från allt. Orkar inte med mig själv. Hur ska jag orka med att ta ansvar för ett barn också? Tänker ibland fortf att jag vill dö, oftast när jag överätit. Sen tänker jag att det inte är rättvist mot bebisen i magen, och inte mot J. Vill inte ens säga mina tankar till J.

Jag som tycker det är helt ofattbart hur jag har kunnat ha sån tur att få träffa någon som J. Den finaste personen i hela världen. Ändå har jag tankar på att inte vilja/orka leva? Ändå klarar jag fortf inte av ätande och mat 100%, jag klara liksom inte riktigt av mitt liv känns det som, och det drabbar ju honom. Det är orättvist. Jag älskar honom iaf. Älskar, älskar, älskar, älskar ❤️❤️❤️. Och jag får väl fortsätta att kämpa på, precis som alla andra.

Usch. Allt jag gör för att förbättra magen och tarmarna gör det bara värre. Har provat lite L-Glutamin, mindre än rekommenderat, men var nog det som gav mig extra mkt gaser och ömma tarmar. Har känts bättre idag och imorse tog jag inget. SUCK. Har verkligen hatat livet. 

Har inte träffat J idag heller. Men har diskat, bytt köksmatta (behövde verkligen tvättas), tagit en lång handlingspromenad, ätit frukost i solen på balkongen, fått hjälp av S att laga mat. Och har ätit bra!! Inget hetssug eller överätarsug.

Imorn ska jag till ätstörningsenheten på sjukhuset. Äntligen. Vet dock inte alls vad jag ska säga eller om de kan hjälpa mig.

Jag ska inte spy idag iaf. Ska behålla skiten och må dåligt imorn.

Överåt, som faktiskt övergick i typ hetsätning, i tisdags tror jag det var. Då kräktes jag.

Ons och tors kväll träffade jag och åt middag och sov med J, så då gick maten bra. I em och kväll har jag haft magproblem. Uppblåst och gaser och dålig i magen av för mkt råkost (kål) tror jag och mått skit av det. Träffat S en stund, men han åkte hem redan före 2130, och då tog jag fram choklad och godis... istf att åka till J, vilket jag naturligtvis borde gjort, trots magen. 

SUCK. Suck, suck, suck och förbannad suck. Orka. Orka välja fel varje jävla förbannad gång. Hets-begäret överväger allt annat. T o m kärleken.

Idag är en dålig dag. Jag känner mig omättlig. Var och tränade imorse. För fjärde dagen/ggn denna vecka (på fem dagar). Korta pass, men jobbiga. Det är för mkt. Jag tror det är därför jag inte känner mig nöjd idag. Dessutom har jag inte sovit tillräckligt, så jag kanske är trött och sugen/hungrig av den anledningen.

 

Har haft mens denna vecka, och PMS tror jag. Varit irriterad, deppig. Inte velat leva. Haft en massa negativa tankar. Om jag borde göra slut med J. Jag orkar inte med honom. Han är bokstavligen bara skinn och ben och äter väl ca hälften så mkt som jag gör. Hur f-n ska jag klara av det?

 

Klart jag borde klara av det. Acceptera det. Jag borde fokusera på att sköta mig sälv, inte vara på andra om hur dom ska leva sina liv. Jag klarar ju inte av att leva mitt eget. Ändå kunde jag inte låta bli att klaga på J (igen) att han äter för lite, att han kanske borde fundera på att inte träna styrketräning...

 

Jag är elak, för att jag hatar mig själv. Jag accepterar inte mig själv. Det känns som jag aldrig kommer att kunna flytta ihop med J. Jag kommer aldrig lära känna honom helt, och han kommer inte att lära känna mig helt. Han verkar inte vilja det heller. Frågar ju ingenting. Han accepterar bara läget. Om jag vill träffa honom, om jag inte vill det. Om jag är elak, om jag är tyst. 

 

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med mitt liv. Ikväll bestämde vi att vi skulle laga mat ihop, jag och J. Ändå har jag bara ätit hela dagen ("jobbat" hemifrån, men har mest bara ätit), och förstört förutsättningarna för en bra kväll. Min mage är som en boll och jag kommer att ha en massa gaser ikväll, och risken finns, även i natt. Jag vill absolut inte träffa honom nu. Det enda jag vill är att åka och köpa godis och glass och sätta mig i soffan och kolla på TV och äta och äta och äta och äta och äta och förtränga livet. Slippa livet en stund. Bara för en stund. Bara komma bort. Jag orkar inte acceptera. Jag orkar inte känna och vara kvar i nuet. Jag vill inte! Jag vill bort. Bort från det här livet. Bort bort bort bort. Bort från alla jobbiga känslor som jag inte kan sätta ord på. Jag står inte ut med livet.

 

Har förresten fått tid på ätstörningsenheten här i stan den 16/10. Vad nu det ska tjäna till. Det har ju inte hjäpt förut. Nu kanske jag skulle vara lite mer villig att ta emot hjälp iofs. Är inte lika rädd för att gå upp i vikt kanske? Att äta tillräckligt? Att göra som de säger? Det jag är mest orolig över är väl att de tycker att jag är för frisk för att få hjälp. Kräks ju knappt längre (vilket ju är bra!?) och skulle väl inte längre ha bulimi på pappret då? Men tankarna är ju kvar. Jag VILL ju kräkas. Jag gör det ju bara inte för att jag vill bli frisk MER än vad jag vill stanna i den här förbannade sjukdomen.

 

Egentligen borde jag ju bara träffa J ändå ikväll. Trotsa sjukdomen och min tjockhet och gasighet och bara fortsätta livet. Men hur f-n ska jag kunna göra det? Jag vill inte visa mig för någon. Jag vill bara gömma mig. Försvinna. Jag hatar livet. Avskyr det. Det är inte roligt. Ingenting är roligt. Jag ser inte fram emot någonting. Inte ens att träffa J =(. Jag älskar honom och vill vara med honom. Men jag vill vara med honom frisk, och utan magproblem. Annars vill jag inte.

Idag har jag dock mått bra! Igår ville jag verkligen inte leva. Orkade inte göra någonting och magen var gasig och stor och svullen och jag bara grät. Träffade tillslut J på kvällen iaf och vi hade så skönt sex och sen fixade vi middag vid typ 22. Min fining 🥰.

Idag har vi varit och tränat, jag har planterat om blommor (!), och så har vi varit ute och plockat svamp och lite blåbär och lingon. Och hittade ett litet kantarellställe! Och så har jag rensat bär och svamp och diskat.

Orkat en hel massa idag och ätit bra!

Tänk om alla dagar kunde vara som idag. Mer som normala människor har det gissar jag. Att man orkar göra saker, och inte bara ber till gud om att få dö 🙄.

Så, nu ska jag försöka sova. Måste prioritera min sömn nu. Godnatt.

Vill inte träffa J något mer. Vill träffa nån jag kan känna mig avslappnad med. Någon som vill vara med mig jämt.

Fast jag kommer inte kunna träffa nån bättre än J. Därför vill jag dö. Jag orkar inte mer. Hatar att klara mig själv och får ju ingen hjälp. Vem ska ens kunna hjälpa mig. Få bort känslan av att inte stå ut, som bara mat och ätande kan få bort, för en liten stund...

Jag vill inte vakna imorgon. Orkar inte med helgen, orkar inte med att inte veta vad jag ska göra i helgen. J och jag passar inte ihop.

Jag orkar inte med nästa vecka. Och inte veckan efter det. Och inte veckan efter det.

Jag ser inte fram mot någonting i resten av mitt liv. Varför ska jag fortsätta leva då??

Jag vill inte vakna mer. Har sån extrem sömnbrist den här veckan. Ingen fattar hur det är. Ingen peppar mig och hjälper mig att sova. 

Jag orkar inte mer. Vill sova för evigt nu.

Nu har jag ätit middag plus en massa godis och salta nötter. För mkt.

Vem bryr sig om mig? Varför ska man berätta att man har en ätstörning när man ändå inte får någon hjälp? J sa häromdagen att han tyckte det var bra att jag hade berättat för honom. Till vilken nytta då kan man ju undra, tänkte jag tyst för mig själv.

Jag hatar mig själv. Hatar min kropp. Hatar mitt självömkande. Hatar mitt beteende, mina tankar. Hatar att jag tycker allt är jobbigt. Hatar att aldrig se fram emot något. Hatar den här veckan, och nästa.

Hatar att J sa att han vill ha flera dagar till att fundera på om han vill ha barn överhuvudtaget. Jag funderar på att "Tindra vidare". Hitta nån annan. Nån som förstår mig. Men vem gör det? Jag förstår inte ens på mig själv. Men jag vill hitta nån som vill vara med mig. Som inte vill lämna mig ensam och som vill bo med mig och skaffa barn med mig.

Nån som kan hjälpa mig att äta regelbundet. Nån som förstår vad som är viktigt för mig.

Herregud vad egoistiskt. Först borde jag lära mig älska mig själv. Sen borde jag hjälpa och stötta andra och försöka se vad de behöver och vill ha, istf att bara tänka på mig själv.

Usch. Orka leva.

Igår sa jag att polisen varit och hämtat mig tre ggr. Att jag blivit inlåst på psyk, att jag dödshotat min mamma... ändå vill han fortf vara med mig!? 

Jag har inga bröst, uppsvälld mage, illaluktande avföring, gaser, hakar upp mig på saker och blir irriterad, arg och sur, är pessimistisk och hatar livet och mig själv, obeslutsam, orkade ben och armhålor.

Jag blir sur på att J är så obeslutsam. Att han inte ser till att vi flyttar ihop och skaffar barn.

Jag funderar på om det är lika bra att försöka hitta nån annan. Sen kommer jag att tänka på att jag är ju lika obeslutsam själv. Och alla mina andra dåliga sidor som han verkar acceptera.. Jag har hittat drömkillen som vill ha mig. Hur kan jag ena tänka tanken att gå vidare och försöka hitta någon annan? Jag vill inte ha någon annan. Jag bara önskar jag visste själv vad jag ville. Vill jag skaffa barn nu, eller vänta ett år till? SUCK.

Behöver jag bli frisk först. Känns väldigt oansvarigt att ta livet av sig om man skaffar barn. Så det har jag inte heller riktigt som utväg då känns det som. Orkar jag fortsätta leva? Vill jag det?

Jag överåt rejält ikväll. Borde sova ut imorn, men samtidigt vill jag träna. Träna så att mer kalorier går till musklerna ist för fett. Orka. Orka leva. Orka leva med en ätstörning.

Var hos J och åt middag och hade inget att prata om när jag kom, och han grejade med maten. Jag gjorde sallad, dukade och la mig på sängen och kollade Youtube 😔. Ville bara åka hem igen. Men sen ställde han iaf några frågor när vi börjat äta, som jag kunde svara på och prata vidare om, så då började det kännas bättre. Och när jag skulle åka hem så sa han "Jag älskar dig" igen, och jag svarade såklart "Jag älskar dig också". Sen skrattade vi lite, åt oss och vårt mys antar jag, och då sa han nåt i stil med "Du är fin du" 🥰. Min fina fina pojkvän. 😍

Jag hatar mitt liv.

Jag borde tycka att jag haft en fantastisk helg med J. Mkt sex, som jag önskat 🙄. Vi har umgåtts mkt, sov hos varandra både fre och lör. Men inte idag...

Det enda jag tänker på är hur jag ska kunna gå på toa och göra nr 2, när jag har så mkt gaser och det luktar så illa efter mig. En ständig stress när vi sover ihop och äter frukost ihop. Fattar inte hur alla andra kan vara så tysta.

Idag gick vi upp alldeles för sent och jag åt frukost alldeles för sent. Sen var vi ute i skogen för länge och jag åt lunch och middag 2130, ensam. Sen choklad, och godis. Mkt.

Borde väl bara släppa det, gå vidare. Men jag ältar, hatar det. Hatar att han äter så lite. Hatar att han kan gå halva dagen  utan mat och sen bara äta en vanlig nyttig måltid. Dessutom orkar han ställa sig och laga maten från grunden också.

Han är smal som ett skelett och jag är fet som en gris. Klart det speglar sig i kroppen hur man äter. Jag överäter ju i princip varje dag. Äter jordnötter och choklad i princip varje dag. Kalorier, kalorier, kalorier. J äter pasta med grönsaker och tofu.

Jag önskade mig en crossfit:are, men fick en person med helt andra intressen. Dock världens bästa och finaste person. Men han fick jordens värsta person 😒. En självupptagen otacksam jävel som bara vill dö. Suck. Varför kan jag inte bara vara tacksam och fokusera på det positiva i livet? Varför måste jag kämpa så förbannat för att försöka se nåt bra i livet? Orka göra det.

Igår mådde jag rätt bra. Bestämde med mamma att hon skulle komma och sova hos mig (så jag inte kunde överäta eller hetsäta) och det kändes som en trygghet att äta bra.

Idag samma sak. Mamma kom och sover över. Dock är jag dålig i magen idag, och mkt gaser och ont i magen efter middagen också. SUCK. Och J som kommer hem imorn och vi ska träffas på kvällen. Vill ju inte ha dessa magproblem då =((. 

Ringde vuxenpsykiatrin idag. Blev hänvisad tillbaka till vårdcentralen för att få remiss. Grät en stund, sen ringde jag vårdcentralen och tro det eller ej, men fick en läkartid imorn.

Sen tar det väl ändå hundra år innan jag får träffa nån på vuxenpsykiatrin, och hur jag ska klara mig/hantera livet till dess vet jag inte.

Måste försöka äta mindre fibrer iaf tror jag, så magproblemen minskar och så att jag vågar träffa J.

Idag har jag ringt nån ätstörningsenhet (de hade bara dagvård och hänvisade till vuxenpsykiatrin eller vårdcentralen), vårdcentralen, trodde jag fick nummer till akutpsyk, men var psykosavdelning, så fick ringa vuxenpsykiatrin istället, men då var kön stängd för dagen. Vågade och orkade inte ringa akutpsyk sen. Grät istället. Grät och grät och grät.

Suck. Blev inte mkt jobbat.

Gick en promenad med en kompis sen. Kändes bättre.

Vet dock inte hur jag ska klara helgen. Och vet inte hur jag ska orka ringa vuxenpsykiatrin igen på måndag. Men jag måste. Jag behöver hjälp. Orkar inte gå tillbaka i bulimin nu. Vägrar. Orkar inte leva så.

Kom på varför det blivit värre igen. Jag är livrädd för att gå upp i vikt. Vill gå ner mer ist, nu när jag gått ner så pass mkt i vår och sommar. Speglar mig hela tiden också,  magen. Vill att magen ska vara platt. Vill inte träffa J annars.

Fokuset på kroppen och vikten gör att det blir fokus på maten, hur mkt jag äter, och vad. Det blir tvärtom-effekt med maten. Jag begränsar mig och då äter jag bara mer ist. Suck.

Igår bajsade jag på mig (!). Överåt rejält i förrgår utan att kräkas. Åt nötter på jobbet och var proppfull och dålig i magen. Åkte hem tidigare för att gå på toa och trodde jag bara skulle släppa mig i hallen, men det kom inte bara gaser... usch 😢. 

Det är nästan inte värt att inte kräkas. Mår så fruktansvärt dåligt dagen efter då.

Ändå har jag inte kräkts ikväll.  Kan inte fortsätta med det. Blir ju aldrig bättre då. Är bara all in som gäller. Lite för mkt naturgodis om hundra år, vad gör det? Jag kanske går upp lite i vikt. So what, då får jag väl göra det då. J är ändå inte hemma nu. Och jag är ledig imorn.

Igår överåt jag, men kräktes inte. Idag är min mage fortfarande proppfull, står ut som en ballong och gasig. Jättejobbigt. Men jag joggade på morgonen, och mediterade fem min! Det var faktiskt väldigt skönt efteråt. Kände mig lugnare. Det var en guidad meditation från Insight Timer, och man skulle sätta en intention för dagen. Jag tänkte glad, och trevlig ^^. Framförallt glad.

 

Jag behöver sluta tycka synd om mig själv. Känna mig som ett offer inför mig själv, mina tankar, känslor och min ätstörning. Det hjälper mig inte att må bättre, tvärtom. Frågan är hur jag kan hejda den negativa spiralen och få fler minuter varje dag av att må bra och ha mer positiva tankar?

 

Ett sätt är nog faktiskt meditation. Och att komma ut och jogga på morgonen. Jag tycker det är jätteskönt att ha det gjort. Dock vill jag helst inte duscha två gånger på samma dag, då jag blir så torr och får självsprickor på fötterna =/. Så de dagar jag tränar vet jag inte riktigt hur jag ska göra med joggingen. Men men, idag ska jag inte träna, och jag har inget möte förrän kl 10, så jag kunde komma senare till jobbet. Dock får jag ju inte ihop mina åtta timmar som vanligt =/. Suck.

 

Jag skulle verkligen behöva gå ner i arbetstid för att hinna med jogging, meditiation och ordentlig frukost på morgonen innan jobbet, och träning på lunchen 2-3 dagar per vecka.

 

Jag har funderat på varför jag hetsätit/överätit och kräkts igen senaste veckorna. En bidragande orsak kan nog faktiskt vara att jag vägt mig. Jag borde sluta väga mig helt. Vad ger det? Vad spelar det för roll? Det är såklart lite intressant att se vad jag väger tycker jag, men det är störigt om det leder till överätning och mer mat-, kropps- och vikt-tankar.

 

Den 31 december 2022 vägde jag 68,20 kg. Igår (9 augusti) vägde jag 64,30 kg. Den 1 augusti vägde jag 62,50 kg (!).

I höstas åt jag upp mig efter sommaren. Åt och åt och åt. Nu går jag väl upp och ner några kilo p g a menscykeln och hur mycket jag äter gissar jag. Har nog gått ner lite under sommaren, som vanligt (?). Tror jag mår bättre då, tänker på annat. Åker och badar. Njuter mer av livet. Inte så mkt fokus på mat och mattankar. När jag jobbar går det väl oftast OK på dagarna om jag har annat att tänka på (jobbet), men jag sover konstant för lite och tröttheten efter jobbet gör nog att jag lätt överäter och att mattankarna fastnar i skallen =/. Suck.

 

Det är svårt att leva. Hur gör man för att det ska bli lättare?

Ikväll har jag överätit. Men jag tänker inte kräkas. Jag måste stoppa detta nu. Jag tänker inte gå tillbaka till bulimin. Nej, S hjälper mig inte. Men jag kan inte kräva att någon ska hjälpa mig. Jag måste ta ansvar för mina handlingar själv, hur jobbigt det än är. 

 

Jag lyssnade på MaratonEmmas föreläsning idag. Hennes historia. Hon tog tag i sitt liv själv, dock hade hon en doktor som lovat henne hjälp...

 

Jag har tränat tre dagar i sträck. Jag är förmodligen extra hungrig idag. Plus att jag har ett begär att äta. Egentligen vill jag bara äta mer. Jag känner mig fortfarande inte nöjd. Trots en extra portion middag, majskakor, smaksatta dadlar, två bars och en förpackning nougat...Och extra salta nöttter både fm och em på jobbet idag. SUCK. Jag är sugen på godis ^^.

 

Men, jag har inget godis.Det regnar ute. Affärerna stänger snart. Jag ska börja städa undan allt ätande snart, fixa lunchmackor till imorn, förbereda gröt till frukost imorn och sen lägga mig.

 

J har inte hört av sig på hela kvällen =(. Är ledsen för det. Han ska åka bort på ett läger och kommer inte hem förrän på tisdag nästa vecka =(. Jag känner mig ensam, ledsen, besviken. Trött på allt och alla. Men jag vill fortsätta min "all in"-resa mot friskheten. Strunta i min vikt och hur min kropp ser ut (hur jag ska kunna strunta i det vet jag inte). Jag vill äta vad jag vill till jag känner mig nöjd. Fysiskt och psykiskt.

 

På ett sätt är det väl skönt att J åker bort. Då kanske jag inte fokuserar lika mkt på hur min kropp ser ut. Då kanske jag kan fokusera på andra saker i livet, och äta för att jag är hungring och sugen till jag är nöjd, utan att bry mig om konsekvenserna. Det jobbiga är hur dålig i magen jag blir av överätning, och om jag måste göra nr 2 på jobbet. Suck. Det vill jag inte. Men jag vill bli frisk. Jag vill sluta bry mig om vad jag tror att folk tycker och tänker om mig och vad jag gör. Jag vill bara leva som jag vill, ha ett bra liv, umgås med folk jag tycker om, och vara trevlig och hjälpsam mot andra.

 

Varför är livet så svårt? Varför är det en sån kamp? Kämpar andra så mkt för att orka leva? Hur gör man för att glida igenom livet och gilla det på vägen? SUCK. Suck, suck, suck.

Måste bara dokumentera lite ^^. Onsdagen den 5:e juli sa jag för första ggn "Jag älskar dig" till J <3. När han skulle åka hem från mig och vi stod i min hall. Jag sa "Jag älskar dig och jag älskar att vara med dig". Han blev nog lite chockad och sa "det hade jag inte väntat mig" eller ngt liknande ^^.

 

Efter det har jag inte sagt det något mer. Men jag har ju tänkt det i huvudet nästan varje gång vi träffats sen januari... ^^

 

Förra onsdagen (tror jag iaf det var), 2 augusti, var han hemma hos mig på kvällen och åt middag på min balkong. Jag skulle eventuellt iväg och dansa, och han skulle iväg till naturen. I hallen när vi skulle säga hejdå så sa han "Jag älskar dig", lite tyst kanske. Jag svarade inget då, kysste honom bara.

 

Igår, 8 augusti, var han igen hos mig och åt middag efter jobb och träning. Under och efter middagen var jag sååå nära att berätta om bulimin, men jag kunde inte får ur mig det =/. I hallen när han skulle åka hem, typ vid 23-tiden ^^, så sa jag "Jag älskar att vara med dig", då sa han "Jag älskar att vara med dig också" och "Jag älskar dig" <3. Då svarade jag iaf "Jag älskar dig också" =).

 

Känns så bra att han älskar mig också. Kändes lite konstigt när bara jag sagt det och jag känt den känslan så länge, men att jag ändå kände så mycket starkare för honom än han för mig (antog jag ju då). Han säger inte sådana saker lättvindigt iaf, så jag tror att han verkligen menar det nu, och att han verkligen känner att han älskar mig <3.

 

Är så tacksam för att han vill vara med mig. Världens finaste människa <3, och han vill vara med mig <3.