Ätstörning

Vet inte vad jag ska skriva. Har ingen lust. Jag är väl typ ledig ikväll. Har jobbat så mkt de senaste veckorna så det har liksom gått i ett. Förra veckan jobbade jag tex 54 timmar. Har jag inte jobbat så har jag mått dåligt och ringt och bråkat med mamma eller T typ ^^. I helgen träffade jag en killkompis från mitt förra jobb. Jag tycker mest det är jobbigt att vara med honom, men det fick gå för jag ville verkligen inte vara ensam. Vi var och kollade på min första pojkväns band i lördags och såg "I rymden finns inga känslor" i söndags.

Finns lite extramaterial som hör till filmen med personer som har Asperger. De berättar lite om hur det är. Killen i filmen är ju rätt extrem, men jag känner igen mig i en hel del.. Jag fick låna filmen av min kompis och skulle vilja visa den och extramaterialet för T. Dock vet jag inte om jag vill träffa T mer =(.

T har lånat pengar för att köpa en bil han inte behöver. Jag tycker att det är SJUKT korkat. Jag tycker att han är dum i huvudet. Han har klantat sig med en lägenhet också, varit naiv och blivit lurad på både lägenhet och pengar! Jag vill inte vara med en korkad kille, jag vill vara med en smart kille. Tyvärr har jag bara träffat en vettig kille i hela mitt liv tror jag, förutom pappa. Hur kan det vara så? Är typ 99% av mänskligheten idioter??

Suck. Jag tål inte folk. Är det ett Asperger-symptom?

Idag fick jag veta att jag inte får träffa nån läkare på psykiatriska kliniken heller (som det var tänkt på torsdag), utan jag får vänta på att träffa min läkare på NPU den tionde. Min samtalskontakt skulle iaf ringa honom nu innan och säga att jag behöver nån hjälp så att jag inte dödar någon ^^.

Har jag skrivit att min farmor brutit benet igen och ligger på sjukhus? Min syster blev jättesjuk förra veckan och fick åka in på sjukhus hon också. Hon har ju knappt något immunförsvar kvar eftersom hon får cellgifter så ofta kroppen pallar p g a bröstcancer. Antagligen har hon blivit smittad med influensan från barnen =/.

Livet är bara elände. Jag är inte lycklig.

En eller flera i min trappuppgång röker i sina lägenheter. Röken kommer ut genom dörren/dörrarna och stiger upp till min lägenhet. Jag hatar det. Ska man behöva bli förgiftad i sin egen lgh!? Är livrädd för mina grannar också eftersom sista ggn polisen hämtade mig och skjutsade mig till psykakuten så bråkade jag med mamma och T både i och utanför lägenheten mitt i natten. En tant öppnade fönstret när vi stod utanför porten och skrek till varandra. Hon var förbannad och undrade om inte hon skulle ringa polisen ^^. Efter det kändes det vidrigt att komma tillbaka till min lägenhet. Det känns fruktansvärt att antagligen ha väckt halva huset med bråk och skrik när jag var precis nyinflyttad =(.

Det är så jobbigt att alltid vara nervös. I sin egen lgh t o m =/. Jag är rädd för att någon ska ringa på. Rädd för att jag spelar för hög musik. Rädd för att någon hör när jag skriker, gråter och bråkar när jag talar i telefon. Rädd för att folk ska tycka illa om mig?

Vad fan är det för fel på mig? Tycker alla människor att i princip allt är jobbigt? Det verkar inte så... Ingen förstår mig, inte ens psykvården. Hur är det möjligt?? Jag sa till min samtalskontakt (som antagligen inte kommer vara det längre) att jag tror att jag förstår de som mördar sina närmaste och hon verkad förvånad/chockad!? Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt själv, men jag förstår om andra kan tycka det, men en som jobbar på psykiatriska kliniken?? Har dom aldrig hört talas om att tex mobbare ofta mår väldigt dåligt själva och eg behöver extra mkt kärlek?? Har dom aldrig hört talas om kärlek som övergår i hat?

Jag förstår inte.

Jaja, jag ska väl vara tacksam för att iaf hon verkar ta mig på allvar och för vidare det jag berättat till sitt team på psyk och nu också NPU. Men jag tycker fortfarande att det är lite dåligt att man ska behöva döda, eller åtminstone hota att döda, någon för att få hjälp för att man mår dåligt. När någon har tagit livet av sig är det väl aningen försent att komma med den där jävla hjälpen ^^.. som antagligen inte ens existerar. Suck.

Jag borde laga matlådor nu. Och packa upp flyttkartonger. Men jag orkar inte. JAG ORKAR INTE!!!! Jag önskar på ett sätt att jag kunde hetsäta istället =(. Jag vill fly. Jag vill gråta. Jag hatar allting. Vem fan orkar laga mat ensam, till sig själv?? Så jävla meningslöst.

Igår tvättade jag iaf. Ska jag vara glad för det? Det kan jag inte. Det kvittar. Jag orkar inte.

Jag är förstoppad igen och min mage är uppsvälld. Jag avskyr det. Skulle gå till affären här för första ggn idag efter jobbet och köpa morötter. Det var jordens sämsta affär. De hade ingenting ekologiskt. Jag hatade affären redan innan jag hunnit gå igenom halva. Fy fan. Nu har jag flyttat ifrån min jättebra (dyra, men med mkt ekologiskt) affär och bytt ner mig till en askass! Jag får väl sluta äta då. Vem fan vill äta ändå?? Jävla meningslösa skitliv.

Har jag skrivit att jag börjat med Voxra förresten? Det har jag iaf, för några veckor sen. Det blir säkert en höjning när jag varit hos läkaren på NPU nästa torsdag. Jag tycker inte jag märker någon skillnad alls. Jag är inte gladare för det. Eller är jag det? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Vet inte om Concertan är bra eller inte heller. Jag är så förbannat jävla trött på allt. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer!

Jag vill träffa T i helgen och vet inte hur jag ska kunna motstå det. När vi sms:ade i helgen (efter att jag varit förtvivlad av sorg, för att han är korkad, och varit fruktansvärt elak i telefon och sms) så verkade det som han ändå ville komma hit i helgen som kommer. Men jag vet inte, han bestämmer sig aldrig förrän nån timme innan =/. Och jag vill planera redan nu, som vanligt. Ska jag åka till Sthlm och hälsa på min farmor och syster? Eller ska jag stanna hemma och träffa kompisar, kanske dra ihop något melodifestivalentittande? Eller ska jag vika mig för T? För att jag längtar så förbannat efter honom och för att jag är kåt och vill ha sex. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Och det gör att jag mår sämre och sämre ju längre veckan går, ju närmare fredagen kommer när jag MÅSTE bestämma mig. Jag hatar det. Det är alltid samma visa. VARJE jävla förbannad vecka. Jag hatar det.

Jag hatar livet.

Det är synd, för jag älskar naturen. När solen går upp när jag är på väg till jobbet. När solen värmer en tidig vårdag. Fågelkvitter. Djur! Naturen, en del av livet. Jag älskar naturen, men jag hatar människor. Ändå älskar jag så starkt ibland. Jag förstår inte. Hur ska jag kunna sluta hata? Jag hatar att må dåligt. Jag hatar att var förtvivlad. Jag klarar inte det en gång till. Jag vill inte! Jag är rädd för helgen... Jag hatar de trötta ensamma vardagkvällarna också med noll ork, men vardagen är åtminstone lite trygghet. Jobbet är trygghet. Helgen är kaos.

Jag har brutit kontakten med mamma nu. Hon tycker inte att hon har något ansvar för sina barn när de är vuxna (eftersom hon inte dödade mig när jag var barn tog hon ju uppenbarligen inget ansvar då heller). Hon lämnar mig åt mitt öde. Tack för den. Jag trodde att min mamma alltid skulle kämpa för mig, men vad fel man kan ha. Tror ni jag känner mig sviken?

Jag är besviken på T också såklart. Jag avskyr honom.

Jag har ingenting kvar nu. Det enda jag tänker på när jag är ledig är hur jag ska ta livet av mig. Min nya terapeut tror inte att jag kommer ta livet av mig, liksom alla andra. Jag MÅSTE bevisa att alla har fel. Jag vill skratta alla som har lämnat mig i sticket, rakt i ansiktet med min döda kropp.

Jag har bara hat kvar och nu vill jag hämnas världen. Den värld jag fötts till utan att be om det. Den värld som tvingar mig att ta livet av mig. Fy fan för mänskligheten.

Det enda jag vill ha är kärlek (det är naturligtvis det jag tigger och ber om hela tiden på "tvärtomspråket" om det nu är någon ointelligent stackare som inte fattat det än ^^) och det enda jag får (och ger) är hat.

Om jag trodde på gud skulle jag tro att jag blir straffad på det här sättet, att bara kunna hata och göra illa andra. Det måste väl vara det värsta straffet man kan få nästan? Kanske inte, finns säkert mkt värre saker.

Jaja, vem bryr sig. Jag tror inte på gud. Jag tror att jag bara är en jävla idiot. Det bästa är om jag kan förmå mig att ta livet av så fort som möjligt innan jag dödar någon annan =/.

Jag är så förtvivlad!! Varför kan ingen hjälpa mig??
Jag vill stoppa i mig dödliga tabletter och så vill jag att T ska komma hit och krama mig och krama mig och krama mig. Hålla om mig till jag är död.

Det finns inget värre än att bli ignorerad av den jag älskar mest av allt på hela jorden. Jag känner mig så otroligt betydelselös. Tänk att kärlek kan skapa så mkt hat. Jag hatar, och kommer att döda, för att jag älskar. Är det inte sjukt?

Det finns inget värre att tänka dygnets alla vakna, lediga, timmar på en person som inte bryr sig om att jag gör det. Och hur skulle jag kunna låta bli att avsky mig själv för att jag visar hat när jag känner kärlek? Eller jag känner hat, men det grundar sig ju i kärlek. Avundsjuka, svartsjuka, allt sånt bygger väl eg på kärlek? För att man älskar. Jag älskar så otrolig mkt och så starkt. Det blir till hat som i sin tur blir min död.

Jag vill inte vara ensam. Jag står inte ut. Jag orkar inte gråta mer!!!!!!!!!!!!!! Jag har gjort mig så förbannat jävla ensam!!!! Jag står inte ut. Jag vill inte leva den här veckan ut. JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE!!!!!!!!!!!!!!!! Snälla någon eller något, döda mig!!!!!

Jag orkar inte vara på jobbet. Jag orkar bara inte det. Jag kan inte koncentrera mig när tankarna bara går tillbaka till T. Det var som ett straff för mig att träffa honom. Jag hatar honom och jag hatar mig själv, jag hatar mamma och alla i hela världen. Jag hatar och hatar och hatar och hatar. Men det är ingen som tror mig. Men jag SKA ta livet av mig. Det är redan bestämt.

Jag vill inte gå till den där jävla terapeuten imorgon. Jag har verkligen inte tid. Jobbade till 19 idag, men borde ha jobbat hela natten. Jag kommer inte hinna klart med det jag ska till ondag kväll. Jag önskar mig bara död. Jag hatar psykvården. Jag avskyr alla som jobbar där. Dom slösar ju bara bort skattepengar, ERA pengar, när de säger att jag ska gå dit och prata utan att det hjälper ett SKIT.

Fy fan vad jag hatar allting. Den enda som kan hjäpa mig är T. Fast han kan inte det för han står inte ut med allt hat jag ger honom. Varför kan ingen hjälpa mig? Finns det någon med psykiska problem som någonsin blivit hjälpt av vården?? Hur då isf?? Var?? Av vem??

Jävla förbannade skitliv. Jag vill verkligen inte leva mer. Jag vill inte vakna imorgon. Jag behöver hjälp!!!! Jag skriker och gråter, men ingen lyssnar och ingen bryr sig. Ingen tar mig på allvar. Inte ens när jag säger att jag ska ta livet av mig och döda T och mamma!!!! Inte förrän jag gör det. DÅ bryr sig folk. Jag ska få någon att bry sig, med hat, för jag behärskar inte kärlek.

Jag har försått att det bara finns en väg bort från detta. Det finns ingen som kan hjälpa mig. Jag har visat att jag behöver hjälp så många gånger nu, men jag får inte den hjälpen jag behöver. Ingen verkar veta om det finns något som kan hjälpa mig och ingen verkar ha hört talas om något liknande mående. Det är ju sjukt. Av alla fall psykvården någonsin har handskats med finns inget som liknar mitt??!?!? De står liksom handfallna och frågar mig vad jag vill ha ut av att gå till dom. Hur fan ska JAG veta det? Om jag hade vetat det hade jag väl gjort det för länge sen!! Det är ju DOM som jobbar med detta! Dom som har gått en lång utbildning, har erfarenhet av andra fall, och jobbar med det. Dom får lön för att försöka hitta en lösning på mina problem! Ändå ser de ut som frågeteckan och undrar vad jag gör där typ.

Jag föraktar andra människor. Jag tycker att jag är smartare än alla andra. Jag tänker på allt och tycker att jag har lärt mig otroligt mkt om att det verkar finnas oändligt många olika personlighetstyper. Jag vet precis hur jag måste göra för att få någon att bry sig. I det här samhället måste man mörda för att få uppmärksamhet av psykvården. Är inte det sjukt? Har man inte rätt att förakta människor då? De flesta människor är verkligen "dumma" och ointelligenta och oförstående. Det är sorgligt. Är jag den smartaste människan på jorden (plus alla de som tar livet av sig)? Jag förstår verkligen att de som ser och förstår mkt, inte orkar leva. Är man däremot halvt blind och döv och inte bryr sig så mkt om någonting, ja då kan man ju leva i den här skitvärlden. Ju dummare man är desto bättre och desto större livslust har man antagligen. Men när man genomskådar alla människor och inser hur falska de är och hur de egentligen inte bryr sig ett skit om något de påstått sig bry sig om, ja då orkar man inte leva bland dessa falska, äckliga, vidriga människor.

Som T tex. Han måste vara en av de dummaste människor på jorden. Han är rakt igenom korkad. Och han gillar livet. Antagligen därför att han inte grämer sig över något, bryr sig inte om något därav kan han inte heller bli sårad av något. Han bryr sig inte om samhällsproblem eller anhörigas problem. Han har inget intresse av det. Han skiter liksom i allt han inte intresserar sig för, och inte ens det han intresserar sig för är särskilt viktigt för honom. Han kan inte känslomässigt fästa sig vid någon eller något tillräckligt mkt för att bry sig. Jag har bara träffat män som är så, aldrig någon kvinna (men det finns säkert). Vet ju att det är många unga män som tar livet av sig och de är antagligen de som är smarta och intelligenta och kan se, bry sig och förstå saker.

Förstår man för mkt så orkar man nog tyvärr oftast inte fortsätta livet. Kanske finns det några som gör det som tex hittar en partner som är lika vettig. Då har man någon att diskutera med som förstår allt lika bra som man själv gör.

Att gå och prata med en total ointelligent idiot som inte förstår någonting och inte bryr sig och skiter i att ta reda på vad de ska göra. Vad hjälper det? Jag förstår inte hur sådana kan få ett jobb på psykvården. Om de hade jobbat på ett privat företag hade de ju blivit sparkade för länge sen! För privata företag har inte råd med en sån oeffektivitet som bara kostar pengar.

Låter det här inlägget snoffsigt och stroppigt? Som att jag tror att jag vet bäst av alla människor på jorden? Haha, vem bryr sig!? Jag ska ändå dö och ni kan sitta där och vara arga och irriterade och hata. Ni kanske kommer hata lika mkt som jag gör tillslut. Då tycker jag faktiskt synd om er.

Jag har aldrig mått så dåligt som idag. (Jag förstår inte att jag inte sprängdes av min förtvivlan!?) Då åker mamma härifrån. Min egen mamma lämnar mig att dö. Det kanske finns värre känslor, men för mig är det det värsta jag någonsin känt. När hatet inuti gör att man skakar så att man inte kan stå upp, då lovar jag på heder och samvete att det inte finns någon anledning att leva. Inte för mig. Och när de enda som borde bry sig om mig inte gör det då kan inte jag fortsätta leva. Det är outhärdligt.

Och det hat som föds och som växer sig starkare och starkare för varje sekund man inser att man är totalt ensam, det är det som gör mig till en mördare. Och jag skyller allt på min mamma. Det är hon som bär ansvaret för att fött mig till den här världen. När jag är död kommer jag inte bry mig att alla andra tycker att det är mitt ansvar och mitt fel. Men just nu när jag lever bryr jag mig om det. Då avskyr och föraktar jag alla ointelligenta människor som saknar tankeförmåga och logik och tycker att det är dom som borde dö istället.

Jag kommer att döda för att på största möjligta sätt visa att jag behöver hjälp. Dessutom kan jag inte uthärda att en sån som T kan fortsätta leva lycklig och utan problem, p g a noll känslor. (Ja, jag är fruktansvärt ond. Rakt igenom nu faktiskt. HAHA. Jag kanske ska försöka mig på att bli en seriemördare eller nåt annat kul. Vända allt mitt hat till något som roar mig den sista tiden i livet?) Då kommer jag iaf i fängelse och slipper sitta här ensam och hata och vara förtvivlad. Jag tror att de människor som har känt som jag har gjort idag, dom är döda. Jag kan inte tro att någon kan uthärda ett liv med dessa fruktansvärda känslor. (Isf varför ger de sig inte till känna, och varför kan aldrig någon svara på vad man ska göra åt det??)

Psykvården i vårt land är iaf nästan komisk. Tragisk och sorglig. Jag tycker att den är farlig. När ointelligentare människor än de som som ska behandlas är behandlare, då är det fara och färde. Det är exakt samma sak som med dödsstraff ju! Om någon inom psykvården hade varit här idag och sett mig "galen" hade de drågat ner mig och frihetsberövat mig för att de är totalt blåsta och inte FÖRSTÅR vad det handlar om. Usch det är ju fruktansvärt! FRUKTANSVÄRT! Det finns ju faktiskt många människor än idag som är för dödsstraff. Vi som kan tänka vet ju att dessa människor inte har förmåga till logiskt tänkande, och DET är farligt om något.

Jaja, jag kan skriva hur mkt som helst om idioter. Orka. Orka leva. Ett typexemper på människans dumhet är hur hon förstör jorden. Hur kan man vara det minsta intelligent när man förstör sin egen arts fortbildning (och dessutom förstör för alla andra djurarter, växter, ja allt). Det finns inget annat djur, vad jag vet, som medvetet (eller är människan verkligen SÅ korkad att det är omedvetet???) stoppar sin egen fortbildning på den här planeten. Ett djur som utrotar sig själv och allt annat!

Haha, ja vad ska man säga. Tragikomiskt? Visst finns det något som heter så?

Jaha, jag har fortfarande inte skurit halsen av mig. Sitter ju här och skriver fortfarande. Var så fruktansvärt upprörd så jag orkade inte leta efter skallpellbladet som ligger nerpackat i en flyttkartong. Vet dock i vilken så jag ska strax ta upp det. Tror dock inte jag kommer att våga som vanligt. Isf åker jag och dödar T och så är problemet med min ensamhet och smärta löst. Antingen vågar jag då äntligen avsluta mitt eget liv, eller så blir jag inspärrad, antingen i fängelse eller psykavdelning. Det kvittar, bara någon bryr sig. JAG JAG JAG JAG. Det som inte bryr sig om mig och uppmärksammar mig och ägnar sitt liv åt mig kan dö. MOuahahhahhahahahahahhahahhahaaaa vilken extremegoist jag är va? =D

Tror alla ni som läser det här är tillräckligt vana och klyftiga för att se ironin i det hela ;-). Ja, inte i att jag vill dö och den ångest(?) jag känner förstås, men i resten. Puss! ♥

Jo just det. Klarar jag inte av att ta livet av mig idag så kommer jag sluta med alla skitmediciner som inte hjälper mot någonting (varför ger mig ingen läkare Stesolid som faktiskt är det enda som har hjälpt mig hittills???) och hetsäta mig till döds. Det är nog mitt livs mening, om någon.

Och ni som är smarta men ändå orkar fortsätta livet av någon outgrundlig anledning (antagligen en fantastisk partner och livskamrat?), läs den här recensionen av Matrevolutionen och köp den sedan och läs den också ;-). För er hälsas skull. Kram!

---

EDIT: Eller förresten, vadå ironi? Jag föraktar ju faktiskt människor. Jag är inte en ödmjuk person, jag är elak. Kanske är den jag föraktar allra mest, mig själv? Jag känner bara hat. Men varför? Det måste ju vara medfött? Och om det är det antar jag att det är mitt ansvar att ta livet av mig innan jag förstör ännu mer för andra människor (även om jag hatar dom och föraktar dom^^). Suck.

Har visst inte lust att blogga längre, el det blir liksom inte av. Ju längre uppehåll desto svårare att "komma tillbaka", så är det väl med det mesta. Sen beror det också på att mamma varit här, både förra helgen och den som precis varit. Det är ju likadant när T varit här, då bloggar jag inte, umgås med honom ist.

Träffade psykologen (kuratorn/terapeuten?) för andra ggn idag. Vi ska träffas varje vecka. Hon verkar knappt veta vad hon ska fråga om, och jag orkar inte bara prata på. Har ju redan berättat allt tusen ggr för olika personer. Det har inte hjälpt hittills... Eller lite har det väl hjälpt kanske ^^, har ju fått pröva olika mediciner och fått neuropsykiatrisk utredning. Dessutom känns det skönt att någon bryr sig (eller måste göra det p g a att det är personens jobb ^^) och försöker göra någonting för att hjälpa mig.

Den här nya terapeuten känns dock väldigt tafatt på nåt sätt. Vi ska prata om hur jag känt mig under veckan så att jag inte åker in akut någon mer gång. Jag ska känna att jag har en mer personlig kontakt att vända mig till antar jag. Har ändå inte ens fått hennes visitkort! Suck. Orka.

Har haft mkt att göra på jobbet den senaste tiden och samtidigt massor att fixa med nya lgh. Bra, antar jag. Mindre tid att tänka.

Jag och T har knappt hörts av sen trettonhelgen. Några sms, inte mer. Hur ska jag klara av att inte träffa honom? Han var bortrest i helgen som var, så kunde vi ju inte ens träffas. Men nästa helg blir nog svår gissar jag =(. Jag tänker mindre på honom när vi inte hörs av, vilket gör att jag känner mig mindre arg och irriterad (på honom åtminstone).

Det känns som jag aldrig kommer komma iordning i nya lägenheten =(. Har ingen soffa. Mina bokhyllor är fula. Jag behöver fler garderober. Jag är inte nöjd. Samtidigt som jag inte vill lägga några pengar på mitt boende när jag är ensam, så vill jag ju inte skämmas för min lägenhet om jag skulle vilja ta hit nåra kompisar nångång!

Usch jag är så mesig och har så dåligt självförtroende/självkänsla. SUUUUUCK.

Äter för mkt vaje dag nu. Det började i söndags efter att jag varit på musikal med ett par kompisar. Trots att de inte ville ha något godis så köpte jag! Varför!? Min stora jävla idiot.

Igår åt jag mozzarella och tomat på kvällen och sen mandlar och fikon. För mkt.

Idag åt jag en ordentlig middag, men sen "var jag tvungen" att äta "lite" (100 g!) av jordnötterna jag köpt och naturgodiset...

Varför köper jag skiten? Jag äter ju för fan Concerta nu!! Det är inte hets, men det är för mkt! Det är förbi mättnad! Det är äckligt!

Jävla förbannade skitliv. Jag vill träffa en kille som älskar mig över allt annat på jorden. Skriva ner omöjliga önskningar är väl inte förbjudet ^^. Fan.

Usch vad jag känner mig ensam och deppig. T gjorde typ det värsta han kunde göra idag, först sa han att han skulle komma ikväll och sen ändrade han sig i sista stund och messade att han inte kommer. Hela eftermiddagen har jag tänkt på helgen, vad vi kan göra, hur det kanske kunde bli. Jag kan inte hjälpa det, jag planerar och tänker. Kände mig lite glad över att han skulle komma. Kände hur skönt det skulle vara att få kramas ikväll, att få vara i hans famn.

Och sen ändras allt bara. Jag blir ensam. Allt blir ändrat. Hela min helg. Min planering faller. Ingenting blir som jag har tänkt. Alla dessa tusentals tankar under eftermiddagen har varit i onödan. Jag hatar det. Jag klarar inte av det. Jag blir ledsen. Jätteledsen. Vill bara gråta. Vill inte göra någonting. Vill sova bort hela helgen.

Om han inte sagt att han skulle komma från början tror jag att det nästan hade känts OK. Då hade jag planerat för det från börjat. Vant mig vid tanken liksom.

Jag tänker inte höra av mig till honom mer. Det får vara nog nu. Jag orkar inte.

Ringde mamma och hon ska komma imorgon och sova över här till söndag. Vi ska åka och köpa lite förvaringsboxar till min nya lgh och förhoppningsvis lite annat jag behöver och vill ha. Tyvärr vet jag inte hur jag vill ha det, men förvaring för all skit jag har måste jag ha iaf.

Jag hatar att vara ensam. Har kollat på Let´s Dance och ätit middag. Tänkte kolla på nån film efteråt, men har ingen lust. Hatar att kolla på film ensam. Sitter hellre framför datorn och läser ifatt mig på bloggar. Ligger verkligen efter där om man säger så ^^. Har ju knappt surfat under hela julledigheten!

Men jag har eg ingen lust med det heller. Jag vill inte leva. Inte ensam. Jag vill ha en pojkvän och jag vill skaffa familj. Det kanske är mina hormoner som gör att min längtan efter det är så stark? Eller så är det bara att jag knappt har några kompisar som jag umgås med längre och jag känner mig så jävla ensam. Det var lättare förut när jag hetsåt. Då hade jag maten att trösta mig med. Då kunde jag se på film ensam, för då hade jag maten.. Nu har jag ingenting. Nu är jag verkligen HELT ensam.

Ska jag sluta med Concertan och börja hetsäta igen för att orka/vilja leva?? Det är ju helt sjukt. Jag behöver en pojkvän, jag VILL INTE leva ensam. Jag hatar det.

Nu har jag läst igenom era kommentarer. Inför vissa (i princip alla^^) känner jag en sån tacksamhet. Ni där bakom är ju människor som bryr sig ♥.

Jag känner mig ensam och ledsen. Mamma skulle ha kommit och hämtat mig på jobbet idag och varit med mig ikväll, men vi bestämde att ev ta det imorn ist. Dåligt beslut känner jag nu. Jag hatar att vara ensam. T åkte hem tidigt imorse. Vi skulle båda jobba idag.

Fy fan vilken jävla ledighet jag haft. Jag har ju knappt varit ledig, inte från mig själv och mitt hat. Mamma och T har också haft fullt upp. Vi var på psykakuten alla tre, till efter fyra på morgonen, natten till nyårsafton! De ville ha mig kvar, men som tur var bestämde jag mig tillslut för att ändå åka hem och följa med T till hans kompisar och fira nyår. Fy fan för att ha stannat på sjukhuset över nyår! =( Usch! Usch usch usch usch usch!

Det var nära att det (jag) spårade ur igår också, men tog 2 tbl Theralen och dagen blev tillslut nästan OK ändå. Vet inte om det var tabletterna som lugnade ner mig lite eller inte, men lyckades klara av att be T att stanna precis innan han skulle gå, efter att jag tvingat honom härifrån =(. Åååh vad jag hatar mig själv! Jag försöker av någon anledning få alla jag älskar att hata mig. Att avsky mig. Att döda mig. Varför!? Varför!?

Kanske är det för att försöka bevisa för mig själv att jag är värdelös och betydelselös? Jag vet inte =(. Jag vet ingenting, förutom att jag är ledsen och ensam. T och jag har sagt (igen) att vi inte ska träffas mer. Jag står inte ens ut med tanken! Jag står inte ut med tanken!!!!!!!!!!! Jag vill inte! Jag vill inte vara ensam!!! Jag vill ha någon. Jag behöver någon. Jag måste vara med någon, annars dör jag av ensamhet.

Jag vill vara med T. Jag älskar T. Han har brytt sig så otroligt mkt. Han förstår. Han försöker förstå. Han är den som står mig närmast i hela världen och han vill inte vara med mig längre. Vem fan vill det?

Fy fan. Jag står inte ut med mig själv. Jag vill spotta på mig, trampa på mig, hänga mig. Jag hatar mig. Jag avskyr mig.

Nytt år, nya möjligheter. Älska sig själv. Bla bla bla. Blöh. Jag orkar inte. Ta mig härifrån!! Jag vill inte! Jag vill slippa! Jag har ingen livslust! Låt mig slippa kämpa för ingenting!!!!

Ska jag göra iordning den här lägenheten för mig själv? Bara för mig själv, för min egen skull? Jag har ingen lust! Jag vill inte vara ensam! Jag vill ha någon annan här som också bryr sig! Som bryr sig om samma saker som jag! Jag ser ingen mening med att bry mig ensam. Jag vill måla naglarna, göra mig fin, men mitt i den här bråten?? Neej, aldrig. Först måste jag packa upp flyttkartongerna. Ställa iordning möblerna. Få det lite mysigt i den här nya lägenheten jag redan hatar. Men för mig själv, för min egen skull? Nej! Jag orkar inte!!!! Jag orkar inte och jag vill inte!! Jag har ingen lust!!!!!! Den här jävla förbannade äckliga skitlägenheten är gjort för två.

Jävla förbannade skitliv =((.

Kan nån komma hit???? Jag vill inte leva längre!!!! Och mamma bara skiter i mig. Hon har åkt hem och lämnat mig här och jag hade inte ens pengar på mobilen eller internet!!!!!! Jag hatar henne av hela mitt hjärta!!!! Internet började fungera helt plötsligt nu iaf.. men vad hjälper det? Jag är helt ensam. Och T skiter i mig totalt. Tror inte han vågar ringa när han är med sina föräldrar. SÅ han vill hellre att jag dör än att han ska behöva ringa mig när hans föräldrar hör!!!! Han är ju totalt blåst!!!! SÅÅÅÅÅÅ  dum i huvudet. Jag hatar honom. Jag vill hålla mig vid liv tills mamma kommer så att jag kan ta hennes bil och åka och döda T. Jag vill döda honom. Jag vill hamna i fängelse Jag ska döda alla. ALla är idioter. Den finns INGEN i hela världen som gör något. Alla vill bara slippa alla problem. GUd vad jag hatar dom.



Jag måste våga ta livet av mig nu. Jag ska jag ska gjasg ska jag ska. När mamma kommmer är jag död hahahahhahHAHAHAHHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!

Jag hoppas T och mamma har dåligt samvete resten av sina liv och jag hoppas T dör i nån olycka. Han förtjänar verkligeni nte att leva (om han vill det, vilket han vill). FY faaaan, värre idiot ochelak människa har jag aldrig någonsin träffat. FY FAN!!!!!!!!!

Jag har inte tid! Inte med någonting. Jag har massor att göra på jobbet nu. Har inte börjat flyttpacka än och jag kanske ska flytta på fredag!!!!! Kan dock inte det eftersom jag inte har packat...... så jag vet inte vad jag ska göra. Om någon skulle se hur det såg ut här nu, och jag skulle säga att jag skulle flytta på fredag, så skulle den personen antingen skratta ihjäl sig och tro att jag skämtade eller dö av chock. Jag orkar inte och jag hinner inte. Jag hinner verkligen inte blogga heller. Jag hinner ingenting.

Usch jag orkar verkligen inte mer! Jag sitter här och gråter, jag är förtvivlad och ingen hjälper mig!

Hade telefontid med min läkare på NPU igår och han sa att det kanske kunde vara så att min nedstämdhet på kvällarna beror på att Concertan går ur kroppen. Det var jag som föreslog det, han vet ju inte hur förjävligt jag mår efter jobbet. Jag kan inte berätta det. Kan inte förklara hur hemskt det är. T tror mig inte heller. Han fattar inte. När jag sa att det antagligen är medicinen som påverkar mig sa han typ "men så var det väl förut också" och menade att jag mått lika dåligt innan medicinering. Jo, visst har jag mått dåligt och varit förtvivlad några ggr, men inte så här VARJE jävla kväll!!

Det tror jag inte iaf. Kommer inte ihåg. Hatar allting. Grejen är att även om jag nu tror att det är Concertan som går ur kroppen så orkar jag inte vänta till imorgon!!!!!!!! För att jag står inte ut NU! Men det är det ingen jävel som fattar!!!!!!!!!!
Läkaren skulle iaf skriva ut Ritalin som är som en kortidsverkande Concerta, som jag kan ta typ kl 17 så att medicinens effekt ska vara under kvällen också. Har dock inte hämtat ut skiten, FÖR NÄR SKA JAG HINNA MED DET!?!?!?!?!??!?!?!?!

VAAAAAAAAAAAA????

Hur fan orkar folk. Hur orkar alla som är ensamma och inte har någon som bryr sig och hjälper till och åtminstone FÖRSÖKER förstå?? Jag orkar inte! Jag gör inte det! Jag vägrar en enda jävla dag till!!!!!!

Jag vägrar leva en enda sekund till när jag mår som jag gör precis just NU!!!!!!!!!!!!!!
Jag vågar inte ens ta en Oxascand nu eftersom jag måste kunna tänka på jobbet imorgon bitti!!!! Jag har sjukt mkt att göra då och jag får inte vara slöare i hjärnan än jag redan är!! Hur fan ska jag göra!?!??!?!?!?

ÅHhhhhhh och jag som skulle flyttpacka nu!!!!!!!!!!!!! Och nu har det gått en timme till i onödan!!!!!!!!!! Jag hatar T!!! Han kan dra åt helvete!!!!! Han förstör mitt liv!!!!!!!!! Kan han inte fatta det!??!?!?!??!?!?!? Jag kan inte leva utan honom och jag kan inte leva med att ha kontakt med honom!!!! Jag bryr mig för mkt om att han inte bryr sig och inte fattar vad som gör att jag mår dåligt. Han fattar inte när han får mig att må dåligt och han bryr sig inte om vad jag säger uppenbarligen eftersom han fortf skiter i mig när jag behöver någon som bryr sig som mest, dvs timmarna efter jobbet.

Man kan väl inte kräva att någon ska lyssna och bry sig och fatta el åtminstone försöka förstå. Men alla andra jävla idioter kan kräva att man ska klara sig själv. Jag hatar livet. Har jag nämnt det?

Jag hatar människor, och alla jävla krav som det här samhället vi lever i, ställer. (Eller är det egentligen krav jag ställer på mig själv?). Jag hatar mig själv.

Det hjälper nästan att skriva. Men så fort jag postar detta och reser mig från datorn så kommer ångesten(?) tillbaka. Jag vill inte gå härifrån. Om jag går härifrån så vill jag ta livet av mig. Nu ringde flyttfirman, men jag ville inte svara med en så förgråten röst. Orkar inte prata i telefon!!!!!!! Kan dom inte svara på mitt förbannade mail istället!!!!! Fattar dom inte att jag har telefonfobi!?!??!!? SLUTA RING!!!!!!!!!!!! Jävla förbannade idioter!

Jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö. Jag vill gå och värma vinglögg och diska och sen packa en flyttkartong. Ska börja med bokhyllorna har jag tänkt. Skulle vilja städa ur skåpet i badrummet också. Minst hälften där i borde slängas.

Jag orkar inte mer. Jag behöver hjälp. T har sagt att han kan hjälpa mig i helgen (om jag inte flyttar innan), men han fattar inte att det jag behöver mest av allt är att han ringer och pratar med mig en stund klockan 19. Hur tror han att han ska kunna hjälpa mig i helgen när jag inte överlever vardagarna innan helgen kommer?? Hur kan han inte förstå när jag har sagt det så många gånger nu?

Mamma har fullt upp med renoveringen av sitt kök. Men hon kunde väl ändå ringa mig varje kväll? Åtminstone varannan? Var tredje? Är det för mkt begärt när ens dotter mår så dåligt att hon inte vill leva längre? Nu ringer hon inte ens en ggn i veckan. Nu när jag mår sämre än nånsin just på kvällarna och funderar på att ta livet av mig VARJE kväll.. Det måste väl beror på att ingen förstår att en sån "liten" grej kan spela en sån stor roll? Jag vet ju inte ens om det spelar någon roll eg eftersom varken mamma el T ringer..

Allt är ju ändå mitt fel. Det är bara jag som har ansvar för mitt liv. Konstigt nog. Konstigt att man kan/får föda barn och sen slutar att ha något ansvar för dom när dom blir myndiga. Men är det mitt fel att jag inte har förmågan att kunna leva?? Hur ska jag kunna ta på mig ansvaret för något jag inte har gjort eller valt??

Visst kan jag försöka må bra. Visst kan jag försöka hitta någon lösning för mig själv så att jag vill leva. Men om jag inte hittar någon lösning då????????

Då är det mitt ansvar att ta livet av mig. Jag tycker att det är elakt (av mamma?, av samhället? av alla närstående som "borde" bry sig mer och ta reda på hur dåligt jag mår och försöka göra något för att hjälpa mig?.. jag vet inte). Jag är född till att tvingas att ta livet av mig.
Kul.

Jag har ont i magen. Jag har det ibland, tillsynes utan anledning.

Igår ville jag verkligen ta livet av mig. Jag pratade med T i telefon, jag var arg och ledsen, sen la vi på ledsna och arga. Jag skickade ett sms och skrev att jag ville ta livet av mig, sen ringde jag. Han svarade inte. Jag stängde av mobilen och hoppades att han skulle rädda mig. Ringa min mamma, ringa 112, vad som helst. Jag ville att han skulle bry sig. Jag behövde någon som brydde sig.

Men han gjorde ingenting. Idag sa han att han försökt ringa tillbaka, men att jag stängt av telefonen. Så han gick väl och la sig. Hur skulle han veta att jag menade allvar? Hur ska han veta när jag menar allvar?

Säger han.

Jag säger att han ska tro på mig när jag säger det. Det jag säger är allvar. Att inte ta mig på allvar är att inte bry sig. Han kommer säga samma sak när jag faktiskt tagit livet av mig. När jag är död nästa dag. Då kommer han säga: "Hur skulle jag kunna veta att hon menade allvar?"

Jag tycker att det är tragiskt. Varken mamma eller T vågar göra någonting "i onödan"? Vad är de rädda för? Att jag ska få hjälp i onödan? Att bry sig i onödan? Att ge mig "bekräftelse" när jag "ljuger"?

När jag säger att jag ska ta livet av mig så mår jag så fruktansvärt dåligt att jag vill ta livet av mig. Jag försöker våga ta livet av mig, på allvar. Jag säger inte så för att de ska ringa 112 i onödan! Jag ber om hjälp. Jag ber om hjälp för att jag inte vet vad jag ska ta mig till för att jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag är förtvivlad och jag står inte ut.

Och när jag står där och verkligen behöver T eller mamma och dom struntar i mig, då känner jag att det inte finns något värre. Det kan inte finnas något värre än känslan av att de man älskar mest på jorden inte bryr sig. För dom kvittar det tydligen om jag dör. Det är den värsta känsla jag någonsin har känt. Jag är beroende av andra. Jag klarar inte av att leva ensam. Det är som att jag inte är en färdig person. Jag är inte hel.

Frågan är då hur jag fortfarande kan sitta här idag? Hur kan jag göra så här mot mig själv?

Jag hade bestämt mig för att aldrig mer höra av mig till T. Aldrig aldrig någonsin efter att han gick och la sig utan att göra någonting för att rädda livet på mig. Hur svårt är det att lägga över ansvaret på någon annan om man inte orkar själv? Han kunde ha ringt till min mamma!

Ändå svarade jag på hans sms idag. Jag klarar inte av någonting. Jag känner mig förnedrad av mig själv. Jag klarar inte av någonting jag har bestämt mig för. Inte ens den enklaste grej. Jag gör mig själv besviken om och om och om igen. Jag klarar inte av att sluta höra av mig till T, jag klarar inte av att flyttpacka, jag klarar inte av att gå till jobbet i tid, jag klarar inte av någonting jag bestämt mig för. Jag klarar inte ens av att ta livet av mig.

Jag klarar inte av att bestämma mig för någonting med 100% säkerhet. Jag velar alltid. Jag kan inte ta beslut. Det förstör mitt liv. Jag är född sådan. Jag är inte gjord för att leva. Kanske är det "bara" beslutsförmågan som fattas mig, som inte gör mig hel, men det är tillräckligt för att inte klara av livet. MEN det verkar ju också göra att jag inte kan avsluta livet!!!!!!!!!!!!!!

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag står inte ut.
Jag står inte ut.

Jag vill bara ha kärlek och ge kärlek. Jag vill ha en partner. En livskamrat. Jag måste ha det annars kan jag inte leva, men just p g a att jag måste ha det så orkar ingen med mig. Jag lever visst som i olika onda spiraler. Jag kan inte ta mig ur. Jag är fast här. Usch, det är den värsta slutsats jag någonsin har dragit. Jag vägrar att acceptera det. Jag kommer ta livet av mig. Jag vet det och jag ska det. Den enda som kan förhindra det är kärlek.

Som att det skulle vara någonting nytt ^^. Haha, usch vad jag hatar mig själv.
Jag klarar inte ens att gå och lägga mig nu och jag klarar inte av att sluta skriva.

Jag, som inte orkar blogga. Skriver om fel saker. Jag "måste" skriva ner vad jag ätit eftersom jag ansträngt mig varenda jävla dag att fota alla måltider! Jag hatar mig själv för att jag aldrig kan göra som jag tänkt. Att det aldrig blir någonting av någonting. Jag bara sitter och plågas av alla miljontals tankar. Tankar om handling som aldrig blir till handling. Mitt liv måste vara ett straff. Jag är iallafall oerhört plågad, av mig själv...

Nu sitter jag här och gråter igen. Jag vill inte leva längre. Idag har jag mått dåligt hela dagen. Jag hatar alla. Jag tycker att alla är tröga och dumma. Jag fick mens idag och jag hatar det också. Min torra hud tål inte vintern. Mina läppar spricker sönder och jag pillar sönder dem. Händerna torkar ut hela tiden och min haka ser inte klok ut. Det ser ut som jag fjällar av torka. Jag orkar inte smörja in mig hela tiden. Jag orkar inte vara fettig om händerna. Jag orkar inte jobba heltid och ha mens, ha ont i magen, vara tvungen att sköta hushållet (laga mat, städa, diska, tvätta etc.) och smörja in mig flera ggr om dagen.

Jag orkar ingenting. Jag vill inte existera. JAG ORKAR INTE!!!!!!!!!!!!

Men vem bryr sig? Alla är fullt upptagna med sina liv. Jag vill inte bry mig om mig själv. Jag vill inte vara egoistisk. Jag vill inte vara som jag är. JAG VILL INTE VARA SOM JAG ÄR.

Jag orkar inte vänta på NPU och Vuxenhabiliteringen och det ena med det tredje. Jag orkar inte, jag vill inte, jag står inte ut! Det blir inte bättre. Det blir inte det. Ingen bryr sig mer, det enda jag vill. Det enda jag vill är att någon ska älska mig och bry sig tillräckligt. Men vad är tillräckligt? Istället hatar dom mig, jag är ett jobbigt as. Och jag hatar dom. Jag hatar dom.

Jag ska snart flytta och jag gör INGENTING åt det och ingen hjälper mig heller. Jag tror inte att jag lever fram till jul. Som det ser ut nu så gör jag faktiskt inte det. Jag har tröttnat. Jag är inte gjord för att leva. Jag kan inte bli glad. Jag har inte den förmågan. Jag har ingen livslust. Jag har inget att leva för.

Först bestämde jag mig för att jag skulle ta livet av mig innan jag fyllde 30. Sen tänkte jag att i år (i våras) när jag haft ätstörningen i 10 år fick det vara nog. Någonstans ville jag dra en gräns. Sen tänkte jag att om jag inte blivit ätstörningsfri det här året så skulle jag ta livet av mig. Men det funkar väl inte riktigt så. Jag kommer ta livet av mig när känslorna är outhärdliga och jag är ensam. Jag tror det iaf.

Är det inte sjukligt när man tror att ens liv kommer att sluta i självmord? Ändå är det ingen som bryr sig, ingen gör tillräckligt. Men vad är tillräckligt? Folk gör ju saker. Jag får pröva mediciner. Jag får komma till Vuxenhabiliteringen nu. Men allt tar ju en sån jävla tid och jag orkar inte vänta längre. Jag har väntat tillräckligt. Vad ska jag göra där emellan då när känslorna (som jag fortf inte fått den minsta hjälp att hantera) blir outhärdliga? Vad ska jag göra då? Trösta mig med att jag får träffa min läkare på NPU på måndag?? Vad hjälper det? Det har ju inte hjälpt tidigare?

Ingenting hjälper och ingen förstår och ingen bryr sig tillräckligt. Jag är oförmögen att klara av mitt eget liv. Det är som det är, och det bästa som kan hända är att jag dör. Jag är en dålig människa.

Jag tycker synd om min mamma. Resten klarar sig. (Mamma klarar sig också, men hon blir naturligtvis väldigt ledsen när två av hennes tre barn dör i förtid, och hon kan ju inte hjälpa att hon fått en så missbildad dotter som inte ens klarar av livet).

Jag bara gråter. Jag vill inte leva mer. Tog en Oxascand nu, det kanske hjälper? Hur det nu skulle kunna göra det, fjuttiga 5 mg. Om jag bara skulle våga ta livet av mig. Jag vill verkligen verkligen verkligen det. Jag hatar alla som låter mig sitta här alldeles ensam. Jag kan inte göra något. Jag kan inte.

Jag hatar T. Han är så fruktansvärt dum. Jag hatar honom.

Jag hinner inte säga allt jag tänker. Jag hinner aldrig förklara mig. Jag hinner aldrig skriva allt jag vill. Bara det gör att jag vill dö. Ingen förstår ju! Jag blir galen, jag tål det inte, jag orkar inte, jag vill försvinna härifrån! Hur slutar man tänka och hur slutar man bry sig? Jag orkar inte mer.

Varför kan ingen hjälpa mig? Varför lämnar mamma mig här när jag inte klarar mig själv? Varför mår jag så dåligt och varför är jag som jag är?

Låt mig få dö! Snälla gud, låt mig få dö.

Jag orkar inte blogga. Jag känner mig lite ledsen och jätteensam =(. T åkte tidigt imorse och jag vet inte när vi ses igen. Om jag flyttar helgen innan jul så lär det väl inte bli förrän nästa år!

Jag vet inte vad jag vill med någonting. Jag har mått rätt bra idag annars, men nu, ensam hemma, bara "måsten" att ta tag i... Jag vill inte. Jag vill inte finnas. Inte existera.

Flytta, ensam. Fortsätta jobba på samma gamla jobb, trots att jag helst vill plugga något kul och "bli något". Vad är det för liv att se fram emot? Vad är det för framtid? Ingen.

Jag har slutat hetsäta nu tack vare att jag började med Concertan igen i tisdags förra veckan. Men vad hjälper det? Jag blir inte lycklig för det. Jag får ingen pojkvän för det. Jag är fortfarande ensam, och nu kan jag inte ens trösta mig med hetsätning. Fan vad allt är värdelöst! =((

Funderar på att gå och köpa naturgodis, men det är ju -10 grader och snöar igen.. orka! Är inte sugen heller, varför ska jag köpa det då!?

Jag borde väl kunna lägga mig på sängen och läsa ELLE som kom för typ en vecka sen, men jag har ju massa måsten som jag MÅSTE göra först!!!!!!!!!! Jag måste fixa med flyttbil, flyttstädning, bredband till nya lägenheten m m. JAG ORKAR INTE!!!!!!!!!!! Jag önskar att någon kunde hjälpa mig. Jag önskar att jag inte var ensam. Jag är så ledsen.

Åh jag vet inte vad jag ska skriva. Jag blir så rörd när jag läser era kommentarer. Tänk att det sitter så många ensamma bakom sina datorer.. liksom i "onödan"! Om vi kunde hjälpa varandra på något sätt?

Men man vill ju att ens närmaste ska bry sig. Iaf jag vill det. Det är T jag vill ska komma och rädda mig ifrån mig själv... =(
Hur blir man självständig?

Det är så skönt att läsa att ni förstår. Jag är (ju) likadan. Är det någon som inte skrivit på länge som jag följer (tex en blogg) så blir jag direkt orolig =(. Klart man bryr sig om folk man läser om. Det är inte min mening att göra er oroliga eller ledsna =(, men jag vill skriva det jag känner och tänker.

Jag är nästan lite rädd för mig själv, eller konstigt ledsen. Jag har tänkt i många år nu att jag kommer ta livet av mig innan jag fyller 30. Det är inte så ofta jag mår så dåligt som i fredags, men för varje gång känns det närmare handling.. Att skära av halspulsådern känns som det "enklaste" i stunden, men ändå är det så äckligt, läskigt och svårt. Att gå ner till tågen och gå längs rälsen verkar dock svårare. Då hinner jag ångra mig så många gånger på vägen, och bara att gå ut känns jobbigt. Suck.

Jag vill ju leva egentligen, men jag vill vara lycklig. Glad åtminstone. Ha lite hopp åtminstone. Jag vet inte... När allt känns helt hopplöst och meningslöst och jag bara känner förtvivlan, då är det väl klart som fan att jag inte vill leva =(. Det är ju liksom känslan jag har i mig just då som jag inte står ut med! Jag kan tänka logiskt, jag vet att det går över, det är inte det, det är frustrationen, beslutsångesten, ledsenheten, meningslösheten, känslan, som är outhärdlig! Och rent logiskt vet jag ju också att det med största sannolikhet kommer kännas så igen... (och igen och igen och igen =(...).

Jag är så feg också. Jag vågar ju inte ringa de satans hjälplinjer som finns =(. Visst, de kan inte göra något åt min livssituation, men jag antar att jag behöver någon att prata med när det känns så där svart. När T (efter mkt velande fram och tillbaka) äntligen sa att han skulle komma hit i lördags, så kändes allt helt plötsligt mkt bättre! Så fort han sagt att han kommer (med mening och vilja i rösten dessutom ♥) så bara försvann den jobbiga ensamhets-/deppigkänslan och jag kunde gå upp och fixa mat, diska, duscha, klä på mig etc. Det dumma/jobbiga i det hela var att det var T som kunde ändra mina känslor, inte jag själv =/.

"
Självmord hänger ofta ihop med en psykisk sjukdom, missbruk eller en personlig kris. Risken att en person som har försökt begå självmord försöker igen är mycket stor. Ta därför hot eller tankar på självmord på allvar. Tala med en nära vän om du har självmordstankar. Kontakta husläkare eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning om du behöver mer hjälp.

...

Symtom

Självmordsbenägna personer kan ofta vara ensamma och tillbakadragna. Vissa personer talar om sina planer på att begå självmord. Andra försöker eller tar livet av sig utan att familj eller vänner har känt igen eller förstått de outtalade tecknen på att han eller hon är på väg att ta livet av sig.

Förebyggande

Självmordsförsök som inte lyckas betraktas ofta som ”ett rop på hjälp” i stället för en önskan att dö. Det är dock tio gånger större risk för personer som har gjort ett självmordsförsök att till slut ta sitt liv. Risken är som störst under de första sex månaderna efter ett självmordsförsök. De flesta som försöker ta sitt liv har tidigare berättat detta för andra människor. Ta därför alltid hot om eller tankar på självmord på allvar.

"

från: http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Sjalvmord/#close


HAHAHAHAHHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA det är ju pinsamt. "Tala med någon..", "Kontakta vården.." eller detta: "De flesta som försöker ta sitt liv har tidigare berättat detta för andra människor. Ta därför alltid hot om eller tankar på självmord på allvar."

Idag har jag ringt både mamma och T. Jag vill inte leva längre. Mamma skulle komma imorgon. IMORGON! Hahhahhahahah. T skulle också komma imorgon. "Jag kommer imorgon!" Jaha!? Och!? Vem bryr sig!? Inte jag iaf när jag är död!!!!!!!!!!!!!! SÅ det så.

Det är inte en jävel som bryr sig, iaf inte som tar mig på allvar. Det gör så ont. Bara det räcker gott och väl till att ta livet av sig.

Jag måste vara stark nu och klara detta. Har bara skurit mig än så länge. Jag måste skära så hårt för att det ska bli djupt och det är läskigt =/. Funderar på att åka till min farmor imorgon ändå och ta livet av mig där. Jag tror att hon också vill dö...
Men jag vill inte överleva den här kvällen! Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!!! T var ute på krogen när jag ringde. Jag hatar honom av hela mitt hjärta.

Jag lämnar den lilla kärlek jag har kvar här, till er, till min mamma och till mina älskade djur. ♥

Usch, jag tror inte på mig själv =(. Vad ska jag göra!?!??!?!??!?!!????????????????????????? Jag vill inte mer!!!!!!! Jag vill prata med någon!!!!!!! Men antingen så kan man bara ringa typ fram till kl 22 på dom där jävla numren eller så måste man ringa till nån jävla medmänniska!!!!!!!! Vad fan ska dom +göra!"??!?!!??!!??!!???????????????????????????????????????????

Jag har tagit en Oxascand 5 mg. Är det någon som inte tror på mediciner så är det jag. Men jag känner mig faktiskt trött nu och jag gråter inte så hysteriskt längre. (Nej, mina grannar verkar inte heller bry sig? =(..)

Är man inte ensam när den enda man kan ty sig till, i livets svåraste stund, är sin blogg..?
Jag vill verkligen inte leva mer. Det kanske iaf finns någon som läser detta som tror mig. Någon som inte heller vågar ta livet av sig trots att man vill. Men jag kan ju inte vilja tillräckligt mycket? Eller? Kan man vara så otroligt feg att man inte vågar trots att man verkligen verkligen verkligen vill?

Usch, jag känner mig för ensam. Jag vägrar vara här. Jag vägrar ha det så här. Jag VÄGRAR fortsätta!!!!!!!!!!
Jag vägrar.

Usch. Usch! Jag vill inte leva idag. Jävla pissdag. Jag har varit så trött och det har varit riktigt tråkigt på jobbet. Jag är trött på det! Trött på allt! Trött på att må dåligt! Nu verkar ju T vara kär i mig ändå, jag har fixat en ny lgh m.m. Ändå är jag inte glad. Jag är ledsen. Jag vill inte leva. Jag orkar inte göra allt man måste göra för att fungera i det här samhället! Alltså kan jag inte leva här då? Eller??

Jag kan inte bara bli glad. Bara tycka att allt är kul. Det funkar inte så. Jag försöker nästan HELA TIDEN. Ibland är jag glad, men oftast mår jag inte bra, av vilken anledning vet jag inte!! Då hade jag kanske kunnat göra något åt det! Jävla förbannade skitliv! =((

Jag kämpar mot att hetsäta för att jag vill ha ett normalt liv och naturligtvis för att jag mår dåligt av att hetsäta. Men då tror jag ju att jag ska må BÄTTRE när jag klarar av att stå emot! Nu är det helgen som spökar igen, jag är ganska säker på det =/. Måste åka och hälsa på min farmor. Trodde att mamma skulle följa med så att jag kunde åka till Sthlm med henne, men nu ska hon inte det så jag måste åka själv. Jag hatar det! Jag orkar inte, jag vill inte och jag vet inte vad jag ska göra eller säga hos min farmor =(. Hur kan man bli så socialt "rädd" för sin egen gamla farmor som jag i princip växt upp med!? Jag förstår det inte själv =(. Jag hatar mig själv =(. Jag vill inte leva. Jag orkar inte. Allt känns för jobbigt =(.

Ska jag sitta här och gråta nu igen? Jag vill inte ha det här livet! Jag vill att det ska vara som förut. Som när jag var liten. Som när jag hade kompisar och bodde hemma hos mina föräldrar och knappt hade något ansvar för mig själv. Jag orkar inte leva så här. Jag vill bli arbetslös eller sjukskriven, men samtidigt inte. Helst vill jag plugga något kul och få ett jätteroligt jobb och så vill jag få bättre självförtroende och självkänsla så att jag tror på mig själv. Nu tycker jag ju att jag är värdelös på allt hela tiden, samtidigt som jag ofta tycker att alla andra är dåliga också ^^. Jävla skitliv!!!!!!!!! Ta mig härifrån!!!!!

Jag prövar om D-vitamin kan göra mig mindre deppig, jag har prövat Fluoxetin, Atarax, Sertralin, Strattera och Concerta.. Jag försöker äta LCHF-kost för att må bra och slippa hetssug. Jag tycker att jag prövar och försöker och vill bli bättre, men ändå sitter jag här och tycker livet är skit och att allt är hopplöst! Vad fan ska jag göra då??!?!??! Jag orkar inte mer!!!!!!

Jag måste förresten lägga till att jag visst trivs bättre med mig själv som smalare!!! I förra inlägget lät det ju nästan som att det kvittade..^^ Jag är OTROLIGT mkt nöjdare med mig själv när jag väger under 60 kg än när jag väger över.. För att inte tala om när jag vägde runt 70 kg!! USCH!

Då och då under hela dagarna den här veckan har jag uppmärksammat att kläderna sitter lösare och att jag känner mig mindre, och det gör mig glad! Det är peppande och roligt! Det är såååå mkt roligare att gå ut och festa när jag känner mig smalare! Jag är mkt nöjdare med mig själv och jag tror nästan det syns på mig också!

Så alla dom som säger att lyckan inte sitter i vikten kan ta sig någonstans!!! Haha, visst, lyckan kanske inte sitter i vikten direkt ;-) men iaf för mig så spelar vikten en STOR roll för hur jag mår och trivs med mig själv!! Så det så!

Sen hjälper det ju inte att jag gått ner lite i vikt när jag har beslutsångest inför helgen tex =/.

En annan grej som jag skulle vilja skriva ner är att jag har haft hjärtklappning flera ggr idag, eller iaf känt av hjärtat på nåt sätt. Är ju "van" vid det. Har haft mkt hjärtklappning under hetsätningsåren =/. Men jag hatar det inte mindre för det. Det är läskigt (även om jag ofta vill dö^^). Det känns obehagligt och jag vet inte vad det beror på! Medicinerna? Bulimin? Hjärtfel? Har tagit upp det en massa gånger i vården, flera ggr på NPU eftersom medicinerna gett mig hög puls, men de säger bara att det är viktigt att man inte går med hög puls länge och att "vi ska nog få ner din puls nu när du trappar ner på Stratteran" typ.

Jaja, om jag helt plötsligt dör (utan att jag tar livet av mig) så är det nog hjärtat som lägger av då =/.
Godnatt.

Jag förstår mig inte på min mage och mina tarmar, och jag hatar det! Har väl sagt det hundra ggr snart, men det är ju min (och alla andras) vardag. Hade en massa avföring i söndags efter att ha varit lite halvförstoppad i några dagar. Sen var jag förstoppad i måndags och tisdags, men det släppte igår OCH idag. Skönt att inte ha så uppsvälld mage längre. Hoppas på att få göra nr2 varje dag, men samtidigt vill jag ju inte vara för lös eller för hård.

Jag undrar verkligen hur det är för alla andra. Det är ju inget man pratar om =/. Jag får tex använda ca 1/3 toalettpappersrulle efter nästan varje gång jag bajsat! Det KAN ju bara inte vara normalt!? Det optimala (för både djur och människor) måste ju vara att i princip inte behöva torka sig alls! Jag har dessutom könshår även vid analöppningen, så där fastnar det ju.. Bl.a. de äckliga linfröna jag försöker hälla i mig för att undvika förstoppning...

Har inte andra människor hår även vid analöppningen? Rakar alla (iaf tjejer) som rakar sig, även i baken? Har andra människor fina bajskorvar som inte kladdar (om de inte är dåliga i magen då av nån anledning)??

Människor på stenåldern hade ju inget jävla toapapper, kanske inte alltid tillgång till vatten just efter "toabesök" heller!? Alltså borde avföringen kunna vara ett bra tecken på om man äter "rätt"? Men många verkar ha bra avföring oavsett vad de äter?

Är det kanske så att vissas tarmar är bättre på att kapsla in avföringen till fina korvar medan andras tarmar är sämre på det? Precis som man är olika vad gäller andra genetiska förutsättningar..

Gillar inte att raka mig eftersom när jag fått lite utväxt så kliar det när jag går långt. Jag hatar det. Jag hatar allting som är jobbigt.. och nästan allt är ju jobbigt? Jävla skitliv.

Vad jag blir galen på det här samhället vi lever i! Hur fan kan det funka som det gör!? Tjejen här har allvarlig bulimi, ändå bryr sig inte läkaren som sjukskriver henne om det!? Han/hon måste väl för fan reda ut den personen han/hon sjukskriver?? Och försäkringskassan då?? Dom som brukar vara så jävla snåla??

Istället blir hon utslängd för att hon hetsäter ist för att betala hyran. Kronofogden då? Har inte dom ett ansvar att ta reda på VARFÖR de måste hjälpa till med att vräka en person från sin bostad?? Har myndigheterna INGEN som helst kommunikation med varandra?!?!?!??!

Tjejen kan ju uppenbarligen inte hantera sitt liv och sina pengar. Då borde hon väl få en typ "förmyndare" ist för att bara bli vräkt utan hjälp med grundproblemet, dvs bulimin?? En förmyndare som betalar hyran åt henne så att hon slipper hantera pengarna (och indirekt äta upp dom ist för att betala hyran med dom). Då har hon ju iaf någonstans att bo, även om hon lär låna pengar till mat ändå... =/

SUCK. Jävla samhälle. Det är ju läkaren och försäkringskassan som låter detta ske. Låter våra skattepengar gå till att en person förstör sitt liv. Jag vill inte betala skatt till det!!! Däremot kan jag betala skatt för att hon ska få hjälp istället!!!!! Påtvingad hjälp i allra värsta fall. Anorektiker får ju för fan det!! Men bulimiker då??? Va va va va????

Jag förstår inte.

Hur fan ska man stå ut med att man inte kan hjälpa hela världen? Jag åker inte ens och besöker min farmor trots att jag vet att det betyder så mkt för henne. Varför är livet så svårt? =(

Suck.
Helgen var trevlig, men mådde inte helt bra. Var lite irriterad på mina kompisar som inte är perfekta ^^. De är så prestationsinriktade, pratar bara om jobb =/. Fan vad jag är sjuk i huvudet, vem är perfekt? Jag tycker dock om dom ändå (såklart).

Tror att jag glömde mina tabletter på köksbordet i söndags för jag hade så satans jävla ont i huvudet hela dagen =(. La dom där när jag skulle hälla upp vatten i glaset och måste iaf ha glömt att ta Stratteran.. Fick jätteont i huvudet en annan gång när jag glömde den hemma en helg när jag åkte till Ts föräldrar. Ingen är hemma hos min syster (där mamma och jag sov över) så mina tabletter ligger väl kvar där ensamma och orörda då ^^.

Fick mens i fredags. Var förstoppad till viss del i några dagar. Magen såg gravid ut =/. Det gör den litegrann fortfarande. HATAR det! Fick ut en massa avföring igår iaf så det är väl därför jag gått ner till 59,7 kilo igen (trots att jag nästan levt på sötsaksfika i Sthlm =/, och åt naturgodis till middag igår..).

Kan inte bestämma mig om jag vill träffa T i helgen eller inte.. Han vill träffas och ha sex. Jag är kåt och vill ju också ha sex, men vill ha kärlek OCKSÅ!! Iaf av honom...

Ett annat alternativ för helgen är att hitta någon att gå ut och parta med. Vill dansa och flörta! Har en kille jag kan gå hem till och få sex av också om jag vill, som jag haft sex med förut. Där gör det inget att jag inte får någon kärlek eftersom jag inte är kär i honom. Är bara rädd att jag ångrar mig efteråt och att jag kanske förlorar min chans att få tillbaka T (chansen jag ändå antagligen inte har utan bara inbillar mig och hoppas på att jag har...), då är det inte värt det. Suck.

Men hur värt är det att fortsätta träffa T då och då "som om" vi var tillsammans? Det mår jag ju inte alls bra av heller =((. Jag vill ha honom, men han vill inte ha mig. Usch. USCH.

Ikväll har jag onanerat och fått orgasm TIO ggr efter varandra!!!!!!!!! Har bara prövat, och lyckats med, två gånger efter varandra förut. Det var bara den första som var riktigt skön, de andra kändes lite påtvingade, svaga och konstiga, men det var häftigt att det funkade! Och man måste ju kunna bli bättre på även det ;-). Har en bok jag inte läst än, som heter "Orgasmera Mera". Jättetjock =P. Får ta och läsa den nångång.. Jag älskar ju sex och är (nästan) jämt kåt, så jag borde verkligen lära mig att njuta och ta reda på hur jag vill ha det. När jag mår dåligt och är ledsen är jag ju inte kåt förstås, men jämt annars. Typ jämt på jobbet när jag bara sitter och gör något enformigt...

Det verkar som om Concertan funkar mer OK nu när jag trappat ner på Stratteran. Vill ha Concertan kvar eftersom den får bort mat-tankarna! Har dock fortf pulsen över 90 slag/min =/. Och i lördags när vi var och åt dessertbuffé så fick jag jordens puls. Räknade till 136 slag/min flera ggr! Det var riktigt obehagligt. Jag undrar om man kan få hög puls av en sockerchock?? Det verkar ju otroligt, högt blodtryck kanske, men hög puls? Jag chockade verkligen kroppen med socker då iaf. Hade ju ätit väldigt LCHF-aktigt i veckan och sen åt jag två desserttallrikar med brownie, äppelpaj, panacotta m m.

Jag kan nog tacka Concertan för att jag inte hetsåt efter den här helgen! Köpte ju naturgodis till middag, men var inte ett dugg hetssugen. Det var mest för att jag skulle äta det "en sista ggn" innan november ^^. Lite gamla tvångstankar har jag kvar ändå.. ;-(

Jag ska försöka att inte äta något godis eller bakverk på hela november. Pratade med T om att ha godislöfte, men vet inte riktigt hur det blev med det sen. Varken han eller jag håller ändå vad vi lovar. Jag gör inte det när det gäller mat.. och han gör aldrig det. Så vad är vitsen då liksom? =/

Nu MÅSTE jag gå och lägga mig! Har fan sovit alldeles för lite HELA förra veckan och jag känner mig helt förstörd.
Godnatt.