Ätstörning

Varannan minut vill jag inte leva längre. Ibland är det var tionde minut, ibland byter det en gång i halvtimmen, timmen, halv dag eller dag...

Jag ska somna i oktober och jag vill inte vakna mer. Jag vill inte uppleva november. Jag vill inte finnas mer. Jag skiter i resten nu.

Godnatt.

(Vaknar jag imorgon, vilket jag tyvärr kommer göra med 99,9999999999999999999999% sannolikhet, så ska jag lägga 99% av min energi på att bli smal och 1% på att träffa, lära känna, umgås med och ha sex med så många killar som möjligt. Om någon av dessa procent inte blir uppfyllda, vilket inget kommer bli, så måste jag lägga dem på att samla mod till att ta livet av mig).

HELVETES FÖRBANNADE JÄVLA SKITLIV OCH ALLA JÄVLA MÄNNISKOR!!!!!!!!!!! JAG AVSKYR OSS.

Jag vet varken ut eller in. Ibland är jag säker, men oftast vet jag ingenting. Mitt humör och mina känslor lever rövare i mig. Hur orkar man med det när man inte fattar VARFÖR!?!?!?

Jag måste veta varför. Med allt. Jag vill alltid veta varför.

Har fortsatt med Concertan. Tagit den tre dagar i rad nu. Jag hade aldrig orkat köra bil i fyra timmar på jobbet idag om jag inte "gick på" Concerta, så nån jäkla fördel har den ju. Sovit förlite varenda natt som vanligt och har varit sjukt trött idag och haft ont i huvudet. I vanliga fall hade ögonlocken typ vägrat att hålla sig öppna, men med Concertan i kroppen så existerar inte det problemet trots trötthet. Skumt.

Igår var jag såååå trött på kvällen, ändå pallrade jag mig iväg till en kille jag lärde känna på jobbet jag hade i höstas. Hans morfar dog i förrgår och han ville gärna ha sällskap. Jag som är så osocial och aldrig orkar göra någonting kände att det skulle vara bra för mig att tvinga mig iväg till honom. Fick en extra promenad iaf. Var dock där alldeles för länge och gick ju och la mig alldeles för sent sen =/. Han är säkert intresserad av mig som mer än en kompis också. Jag vet absolut inte, men jag kan inte tro att en kille bara väldigt gärna vill bli kompis med mig. Det verkar ju inte dom på jobbet vilja tex som har flickvänner... Suck, det är bara jobbigt. Särskilt när jag vet att jag ALDRIG någonsin skulle kunna bli kär i honom ^^. Usch, jag känner mig elak =(. Han är ju snäll. Fast jag har väl inte skrivit något elakt? Bara att jag inte är kär i människan.

Jag tänker bara på T hela tiden. Vi messar flera ggr per dag. Det är väl bara dumt =(, men hur ska jag kunna bryta med någon jag älskar? Visst, jag vet inte om jag ens vill ha tillbaka honom längre, och det känns faktiskt lättare och lättare att stå emot om han skulle fråga ifall han fick komma hit... Eller öhh, lättare och lättare att boka upp mig på annat på helgerna så att jag inte kan träffa honom kanske? =/

Usch, jag mår inte bra!!! Jag ska åka till Sthlm i helgen med kompisar och jag vill inte!! Jag vill vara hemma som jag hade tänkt! Vi skulle inte åka förrän nästa helg eg, men nu blev det ändrat lite snabbt och jag klarar inte det! Allt blir fel! Jag har ätit för mkt. Det är som hetsen bara ligger och lurar nu. Närmare för varje dag. Jag vill inte!

Tur att jag har en sån snäll mamma som också åker till Sthlm om jag vill det. ♥
Det gör att jag kan bo med mamma hos min syster istället för med mina kompisar. Jag har ju sår i hela ansiktet (som jag rivit upp konstant hela kvällen idag) och jag KAN INTE visa mig efter att jag tvättat mig för natten och innan jag sminkat över dem på morgonen! Dessutom kommer dom vilja fika och då kommer jag också göra det och bli dålig i magen och ååååååååh vad allt känns jobbigt nu!!

Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!! Jag vill vara hemma!! Jag vill att T ska komma hit istället, eller så vill jag gå ut och dansa på fredag som jag tänkt och sen vara ensam hemma och fixa och dona i helgen. SUCK.

Jag vet att det kommer bli trevligt, det är inte det. Det är stressen nu innan, de snabbt ändrade planerna, att jag inte vet hur det kommer bli, jag hänger inte med! Jag äter för mycket eller hetsäter, river sönder mina sår och gör INGENTING av allt jag måste och ska och har tänkt göra! Det blir alltid så här! Jag klarar inte av att åka iväg nånstans. Jag vill bara försvinna.

Borde jag ta Concerta nu under helgen? För att försöka undvika hetsätning? Men jag vill inte må dåligt och ha ont i huvudet.. Hur ska jag veta hur jag ska göra?? Jag vet ingenting!

Gråter.

Jag är så konstig! Kanske har jag PMS? Har haft ömma bröst i några dagar och svullen mage... har dock varit förstoppad några dagar också som vanligt. Fick iaf bajsa idag, var lite hård i magen men annars mkt bra avföring =P. Måste ju bero på "den perfekta" kosten de senaste dagarna ^^. Ska pröva grötfrukost ett par dagar nu och se om det blir någon skillnad.

Ville läsa på kostdoktorn.se när jag kom hem från jobbet. Fixade snabb mat (nope, inte snabbmat, det är särskrivet med mening ;-)) och åt framför datorn. Men jag hade bara ca 1,5 timmar på mig hemma innan jag behövde gå till buggen. Jag hinner inte surfa, äta och riva sönder mina sår + täcka över såren igen, på den tiden! Suck. Stod och fixade med såren och valde kläder i en halvtimme, den halvtimmen jag skulle ha gått till buggen på... Jag AVSKYR att vara stressad (som jag är jämt?) och komma försent! Jag ville stanna hemma, men ändå inte. Jag befann mig i en omöjlig situation. Hur jag än gjorde blev det fel! Jag hatar det!

Gick iaf hemifrån lite innan buggen skulle börja och kom väl ca 20 min försent. Höll på att börja gråta på vägen dit. Tankarna snurrade. Tänk om någon skulle påpeka att jag var sen? Tänk om ledarna skulle göra det! Vad skulle jag säga? Att dom skulle bara veta vad jag gått igenom för att ens ta mig dit? Att dom inte har med det att göra? Att jag faktiskt betalar för att få gå på lektionerna? Osv osv osv. Ångest. Rädsla.

Självklart är det ingen som frågade något! Den enda som sa något var kursaren jag brukar dansa med på friträningarna, och han sa bara "Vad kul att du kom iallafall!".

Varför är jag så dum? Varför oroar jag mig så i onödan? Jag förstör mitt liv på det här sättet! Det är ju bl.a. så här jag förstörde mellan T och mig. Jag blir arg, frustrerad, rädd och får ångest över minsta lilla, vilket går ut över mina närmaste om de är i närheten. =(

Jag vet ju att det oftast är så att ingen bryr sig. Det är bara jag som bryr mig! Men logiken styr inte över känslorna! Som jag har sagt 100 ggr förut... SUCK.

Det var kul iaf, på buggen. Jag älskar att dansa. Jag kanske ska vara med på klubbmästerskapen och tävla i nybörjarklassen.. =P

Jag hetsåt inte igår. Jag hetsäter inte idag. Nu efter buggen känner jag mig nästan frisk också, bara munsåren och blåsorna på tungan som är kvar..

Innan buggen var jag gråtfärdig, nu efteråt är jag nästan glad. PMS, Borderline, Asperger eller bara allmänt störd? =)
Nu ska jag dricka upp mitt te med grädde och kokosfett. Ta några skedar till med lite kakao och grädde. Torka håret och sedan krypa till sängs.. alldeles för sent, men lite gladare än vanligt. Puss och godnatt! ♥

Förresten, T då? Varannan minut älskar jag honom och varannan minut irriterar tanken på honom mig. Jag kanske ska lita mer på känslorna när mensen har kommit?...

Och ett förresten till. Tänk att det finns så många underbara, snälla, goa och omtänksamma människor (och djur såklart haha ♥)!! Jag älskar er! ♥♥♥

Jag är ledsen. Jag önskar att jag inte var kär i T. Jag önskar att jag kunde bryta kontakten med honom och fortsätta mitt liv, träffa andra, bli kär igen.

Fattar inte varför jag messar honom när jag bara blir ledsen. =(
När ska jag bli övertygad om att han faktiskt inte vill vara med mig längre?

Usch jag hatar allting. Jag vill bara gråta.
Måste försöka lägga mig nu. Hoppas att jag dör i natt så att jag slipper den här skiten (livet) som jag inte orkar ta tag i. =(

Usch, jag vill gråta! T är långt långt härifrån och jag är ensam. Vem bryr sig eg om mina problem? Bara jag själv. Jag skulle varit på buggkurs nu, men fastnade i badrummet. "Var tvungen" att riva upp alla mina sår. Jag fastnar i det och såren blir bara fler och fler och fler. Och det tar längre och längre och längre tid för mig att varje morgon först riva upp alla sår och sedan täcka över dom med täckkräm så gott jag kan.

Jag vill inte leva längre. Varför tar jag inte bara livet av mig? (Enligt vissa är det ju bara att göra det man vet att man vill eller behöver göra...).

Jag vill gråta. Inatt gick jag och la mig efter kl 01. Jag fastnade i badrummet och rev upp mina sår och pillade sönder mina naglar. Sen kunde jag inte somna för att jag var så stressad över att jag var tvungen att somna direkt så att jag åtminstone fick sova fem timmar... Grät mig iaf till sömns ganska snabbt.

Jag hatar mig själv. Ibland ser jag allting lite ljusare. Tänker att det kan vara roligt att flytta ändå. Roligt att festa med kollegerna i helgen. Kul att rensa lägenheten. Spännande att läsa på om kost och hälsa.
Men de negativa, deppiga, tankarna kommer alltid tillbaka. De är mkt starkare och många fler, än de positiva.

Idag var jag på NPU. Bestämde med sjuksköterskan att jag ska trappa ner på Stratteran, som jag ändå inte har märkt någon direkt effekt av, och även gå tillbaka till 18 mg av Concertan. Det verkar som att jag fastnar i saker (som tex att stå och riva sönder mig själv i timmar..) istället för att komma igång och ta tag i saker av Concertan =/. Det enda positiva är att jag verkar få dämpad hunger och dämpat sug och tänker inte längre på mat och hetsätning. Sköterskan tänkte strunta i att ta puls och blodtryck på mig idag, men när jag frågade så kollade hon pulsen iaf och den var 100. De två senaste veckorna har jag haft 92. Jag hatar mediciner.

Det skulle nästan vara lite lustigt om mitt hjärta la av nu.

Hemma igen. Jag sitter och velar om jag ska gå och köpa naturgodis eller inte. Har ju inte hetsätit på några veckor nu (två? tre??).. Ska jag sabba det idag?

Har inte tagit Concerta på två dagar. Ville kunna dricka alkohol i fredags på buggfesten och igår på bröllopet. Har dock tagit den igen idag. Men vad skönt det var att inte ta den. Mitt hjärta har fått slappna av lite. De senaste veckorna har det känts som hjärtat har kunnat lägga av när som helst. Det känns jätteobehagligt att stressa hjärtat på det sätt som medicinerna gör. Möjligtvis har jag varit lite hungrigare och aningen sötsugen de här två dagarna utan Concerta, men annars verkar den ändå bara ge mig biverkningar och det var riktigt skönt att slippa!

Tar alltså 60 mg Strattera och 27 mg Concerta nu. Tycker faktiskt att jag har lite lägre puls idag trots allt. Kanske hjälper det lite att jag sänkt Stratteradosen? Men känner mig ändå påverkad fysiskt. Lite högre puls, lite kallsvettning, lite ångestaktiga symptom =/. Och inte får jag något gjort. Sen jag kom hem har jag suttit framför datorn. Jag vill och behöver verkligen städa, men jag förmår mig inte att börja. Jag orkar inte, kan inte, det går inte fast jag vill och t o m nästan har lust!! Jag tycker att jag blivit SÄMRE av medicineringen =/.

Tack du som skickade forumlänken om Strattera!

Jag gillar inte mediciner, men om de nu skulle ha någon magisk effekt och få mig att må jättemycket bättre så kunde jag väl ge det en chans. Men proppa i sig ämnen som kanske är skadliga när de inte ger någon som helst positiv effekt, jag kanske t o m mår sämre.. Nej tack!

Placeboeffekt kan väl ha minst lika stor betydelse? Om jag nu tror att rätt kost kan göra underverk för både den psykiska och fysiska hälsan, är det inte bättre för mig att fokusera på det då? Eller terapi, eller någon som hjälper till med att förändra tankar och beteende om jag tror på det?

Varför utvärderas inte de mediciner som skrivs ut? Jag tycker det borde vara lag på att alla läkare som skriver ut någon medicin ska se till att få den utvärderad av patienten. Det är ju slöseri av erfarenhet att inte göra det! Allt borde bokföras och samlas till statistik och forskning. Exakt hur många HAR faktiskt blivit hjälpta av tex Strattera? För vilka problem och under hur lång tid? Hur många har någonsin fått det utskrivet? Hur många har fullföljt ordinationen?

Usch. Jag har ingen lust. Jag orkar inte och jag vill inte.
Ändå har jag känt mig ok idag. Tog Concertan kl 12 ist för på morgonen för att den ska få chans att verka på kvällen när jag är hemma från jobbet. Vi bestämde det när jag var på NPU igår.
Men den hjälper ju inte!?

Sköterskan jag träffar där läste igenom akutläkarens notering om besöket på psykakuten. Han hade skrivit att jag nog ville/behövde träffa någon att prata med för att ev kunna jobba med att förändra tankar och känslor.

Vi diskuterade medicineringen och sköterskan gick och pratade med min läkare, länge, och sen kom hon och sa att han tyckte att jag skulle sänka Stratteradosen till 60 mg, men fortsätta med 27 mg Concerta. Sänkning av Stratteran p g a att min kropp antagligen inte orkar med/blir stressad av/inte tål ?? dosen jag haft av både medicinerna. Jag har ju fått högre puls.

Jag har haft högre puls idag ändå =(. Kanske inte riktigt lika hög, har inte räknat efter, men det är obehagligt ändå. Vad jag inte fattar är att det enda Concertan möjligtvis hjälpt mot är hetsätningen, inte det den skulle som att hjälpa mig att ta tag i saker. I helgen gjorde jag ju ingenting! Orkade ju knappt gå upp ur sängen! Ändå tog jag medicinerna som jag skulle. Helgen var hemsk.

Jag fattar inte varför jag ska fortsätta att ta skiten. Dom tror så otroligt starkt på sina mediciner. Jag tror inte alls på dom (längre) =/, men jag prövar dom iaf. Hade väl ett litet hopp om Concertan. Har ju hört så mkt positivt om dessa ADHD-mediciner.

Nu vill jag bara gråta. Dels har jag blivit ledsen för att jag fått reda på att en person som kommenterat mkt på kostdoktorn.se har dött. Han dog för nästan ett år sen och jag har undrat vart han tagit vägen, men det har inte blivit av att jag frågat efter honom förrän nu =(. Just veckorna runt 1 december förra året var jag väl inte inne på kostdoktorn.se eftersom jag missat det. Min faster dog några veckor tidigare så jag hade kanske annat för mig då =/. I alla fall så gillade jag verkligen hans kommentarer. Han hade alltid en intressant åsikt och han verkade så påläst. Det är så orättvist! Han hade ju så mkt mer att uträtta! Så tänkte jag när pappa dog också. Han var inte heller färdig med livet. Men jag ska leva kvar? Jag som inte är bra för någonting och inte verkar kunna bli det heller.

Dels är jag väl besviken över Concertans verkan, eller inte verkan. Jag har suttit på toan i en halvtimme när jag kom hem idag också. Jag har rivit upp alla min sår i ansiktet, på halsen och i nacken idag också. Jag kan inte låta bli. Jag orkar inte ta tag i något. Jag hade väl förväntat mig att jag skulle diska idag åtminstone och dammsuga i köket efter söndagens sönderslagning av glas, men icke. Nu är klockan 22:20 och jag har fortfarande inte fått något gjort! Jag har ätit middag, för lite ägg och för mkt crème fraiche, och kollat på både Bonde söker fru och Berg flyttar in. Och nu vill jag bara gråta. Jag orkar inte ens gå och lägga mig. Jag orkar inte byta lakan!

Imorgon ska mamma komma hit och vi ska titta på två lägenheter. Sen måste jag köpa eller bestämma mig för en klänning jag ska ha på bröllopet. Sen måste jag fixa matlåda till fredag och även middag till fredag. Vill nämligen gå på en grej med buggen, men det skulle jag anmäla mig till ikväll och det har jag inte gjort. Usch jag vill gråta! Jag vill försvinna! Jag orkar inte med resten av den här veckan!! Inga mediciner i världen kan rädda mig från den. Från verkligheten. Från livet. Från mig själv. Jag vill bara sluta existera eller må bra.

Jag kommer aldrig orka flytta! Jag orkar ju inte ens dammsuga under köksbordet!!!! Eller slänga några papper!! Hur fan ska jag då orka sortera och slänga typ hälften av alla mina grejer och städa och packa??? Usch, jag vill inte! Och jag vill sluta med medicinerna. Jag är bara snäll och gör som dom säger på NPU, jag orkar inte tjafsa så himla mkt. Lite tjafsar jag dock ändå ^^. Ska jag sluta med skiten själv då ist på eget bevåg? Nu mår jag ju lika dåligt som förut PLUS att jag mår dåligt av medicinernas biverkningar! Det enda som är bättre är ju då förstås hetsätningen, men vad hjälper det när man ändå inte har någon livslust?

Var dålig i magen idag. Beror det på att jag köpte mat på en av lunchrestaurangerna? Åt ganska mkt bönor och kikärter och även jordnötter. Tja, vem vet. Vem vet. Suck.

Nu ska jag gråta och försöka ta reda på hur jag ska anmäla mig till den där buggrejen på fredag. Anmäla mig på den. Gråta medan jag byter lakan i sängen. Gråtandes borsta tänderna, tandtråda tänderna, skölja munnen med Fluorskölj, tvätta ansiktet, smörja in ansiktet, smörja in alla sår med Inotyolsalva. Gå och lägga mig och gråta mig till sömns alldeles för sent som vanligt. Är det uthärdligt att ha det så varje kväll? Hur ska jag kunna sluta gråta? Jag gråter ju för att jag har en ledsen, hopplös känsla i kroppen. Då måste jag veta hur jag ska ändra den känslan och det antar jag att jag isf måste göra genom mina tankar? Men vad ska jag tänka på när ALLT bara känns jobbigt? Den där buggrejen på fredag skulle kunna kännas kul, men den känns ju inte kul NU! Jag tänker på det men det gör mig bara mer ledsen, det ger mig ångest för att jag känner mig stressad över att jag inte har anmält mig, inte kommer hinna laga mat, inte hinner göra sjuttioelva saker jag måste hinna med innan dess som jag skulle ha gjort ikväll!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har inget roligt att tänka på just nu eftersom det roliga inte känns roligt nu. Åååhh, jag orkar inte mer! Antar att jag då måste förändra synsättet på allt. Jag vet inte. Jag skiter i det. Jag vill iaf inte ta några fler jävla tabletter för jag känner mig sjuk. Mitt hjärta mår inte bra. Det kan lika gärna sluta slå nu när det ändå bara får kämpa mot alla jävla gifter jag stoppar i mig.

Usch, varför vänder mitt humör så snabbt? Jag mådde ju inte så dåligt förut idag =(. Jävla förbannade skitliv.

Fick förresten ångestdämpande/lugnande Oxascand (stavn?) utskrivet också, men det är beroendeframkallande så jag skulle vara vääldigt restriktiv med dom. Har inte hämtat ut dom från apoteket än dock.

Åhh vad är det för fel med blogg.se!??!?! När man kommenterar syns ju inte kommentaren alltid direkt och sen kanske man försöker igen och så blir det dubbelt.. Och ofta kommer jag inte ens in på sidan..
Jaja, det löser sig väl... Numera kopierar jag det jag har skrivit för säkerhetsskull, om nu sidan krashar innan det blir postat.

Igår hade jag precis gått upp ur sängen när mamma kom. Allt kändes fel från början. Hon skulle ha ringt innan hon åkte hemifrån så att jag hade kunnat gå upp och göra iordning mig, men hon gjorde inte det. Jag gick och la mig igen. När jag mår sådär så fattar jag inte hur något kan hjälpa. Allt känns bara så jävla jobbigt! Jag orkar inte! Jag tänker att jag ska gå upp, gå och duscha, äta frukost, men sen rullar väl tankarna på. Sen måste jag göra det och det och det och det. Och så blir det bara för mycket och jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill dra täcket över huvudet och få allt att försvinna bara.

Gick upp tillslut iaf. Var irriterad på mamma. På allt hon gjorde och sa. Jag vet inte vad jag ska göra när det känns sådär! Jag orkade inte med den här veckan. Kolla på lägenheter, ringa och boka tid för det, hitta klänning till bröllopet på lördag, fixa present. Ibland känns det inte lika jobbigt och ibland står jag inte ut. Jag vet inte vad det beror på. Igår blev jag vansinnig iaf. T svarade inte på mina sms eller samtal. Mamma är lika tafatt som jag. Hon försöker föreslå att vi ska göra det och det och det, men hon är så jävla orealistisk! Jag blir bara irriterad. Och hon får iallafall inget gjort. Timmarna går och det händer ingenting.

Tillslut får jag mitt utbrott. Det eskalerar liksom, ångesten, förtvivlan. Jag skrek, grät, visste inte vart jag skulle ta vägen. Krälade på golvet, slog i golvet, gick till badrummet och försökte förmå mig att ta skalpellbladet och skära av mig halspulsådern, gick tillbaka, skulle försöka få fram numret till sköterskan på NPU (för att jag typ tvingade mamma att ringa dit) men jag har noll tålamod. Jag orkar inte leta igenom högen med papper, papper som jag inte kan slänga för att det står något litet på varje som jag ska göra eller komma ihåg eller spara. SUCK. Då vräker jag iväg hela bordet istället och glas ett uppläggningsfat krasar i golvet och ett glas vin hälls ut över all skit som är på bordet. Jag är så förtvivlad och arg och ledsen. Jag skakar av frustration och jag står inte ut!!!!!!

Det är någon av dom här gångerna jag kanske dödar mamma eller T (eller framtida pojkvän) och tar livet av mig. För JUST precis då står jag faktiskt inte ut med att leva. Men det kan ingen läkare eller psykolog fatta. De ser en söt ordentlig tjej som sköter jobbet. Jag får inte sådana anfall när jag är på NPU eller när jag är på jobbet. Jag får det när jag är hemma med de jag älskar mest i hela världen och känner mig tryggast med. Jag kan även bli det när jag är hemma ensam och DET är fruktansvärt! USCH. Att vara så ledsen och förtvivlad och inte ha någon hos sig. Det finns INGET värre. Jag kan iaf inte tänka mig det.

Gick väl runt lite till i lägenheten och grät och visste inte vad jag skulle ta mig till medan mamma började plocka upp alla glasbitar och sopa och torka upp vinet. La mig på sängen sen, ångesten/frustrationen/förtvivlan försvann tillslut, liksom den alltid gör... Då ringde mamma psykakuten iaf och dom tyckte att vi skulle åka dit så vi gjorde det. Jag hade sagt att mamma skulle åka hem och hon tänkte göra det också, men eftersom jag sa att jag skulle ta livet av mig så visste hon väl inte vad hon skulle göra =/. Stackars stackars mamma.

Det gav ingenting att åka till psykakuten. Läkaren undrade varför jag hade kommit dit och det undrade väl jag också. Efteråt kom jag på att det var ju för att dom sa att vi skulle åka dit!
Läkaren undrade om jag menade allvar med mina hot (alla gånger jag hotat T tex), och jag är ju ärlig så jag svarade att jag inte vet. Nu när jag är lugn så känns det väldigt långt borta, att jag skulle göra verklighet av mina hot alltså, men när jag är mitt i ett sånt där "ångestanfall" då kanske jag faktiskt skulle kunna göra något så hemskt? Vem vet? Hur fan ska jag kunna veta det?
Men jag får väl vänta och se då! Jag kanske bara har sönder saker och slåss lite. Jag kanske dödar någon en vacker dag. Vi får väl se. Synd bara att den dagen jag dödar någon så är det ju liksom försent. Försent för vården att försöka förhindra det.

Men visst, det är väl inte vårdens ansvar? Det är väl mitt ansvar? Men om jag gör det ändå då? Åhh... jag vet inte. jag vet ingenting. Tycker bara att det är så jävla tråkigt att jag inte kan få någon ångestdämpande medicin som verkar direkt. Någon medicin som gör att jag inte förstör alla mina nära relationer. Det som betyder mest. Det som gör att jag orkar och vill leva =(.

Läkaren på akuten sa att han skulle skicka nån rapport om att jag varit där till NPU iaf. Så nu när jag går dit imorn kanske de förhoppningsvis fattar att jag mår väldigt dåligt ibland och tål inte den här jävla utprovningen av mediciner som inte hjälper =((.

Jag borde väl kanske behålla Concertan? Den dämpar ju verkligen aptiten effektivt... Men jag mår inte bra av den =(. Har hög puls, som att jag är ansträngd, febrig eller har ångest. Och kallsvettas då och då. Har ont i huvudet på dagarna. Känner mig nästan sjuk. Är det värt det? Jag mår ju inte bra =/.

Usch det är så satans jobbigt allting! Kan inte allting bara vara bra? Det bästa kanske vore att bara skita i allt det här? Försöka att inte tänka på att jag har några problem? Säga upp kontakten med vården och bara försöka leva vanligt?
Men då är jag rädd för att jag går tillbaka till bulimin istället =/. Tillbaka till hetsätning varje dag, flera ggr varje kväll, hela helgerna, nätterna... Neej usch jag vill inte det heller!

Jag vill pröva DBT. Bara det att jag tror inte jag har någon chans att få det förrän ev isf till våren i bästa fall. Det är massa upphandliingar hit och dit nu, här inom vården. Kliniken jag går hos terapeuten på ska läggas ner. Min terapeut är uppsagt och jag ska remitteras till antingen Capio eller nån annan psyk-"klinik" här i stan. Men det blir väl till januari nästa år tidigast.

Jag måste helt enkelt stå ut bara. "Tvinga"/övertala min läkare på NPU att jag måste få den där beroendeframkallande alkoholliknande ångestdämpande medicinen som han inte ville skriva ut. Jag står inte ut med att må så där fruktansvärt dåligt emellanåt. Jag mår ju dåligt av att vara så elak också. Mamma som verkligen har försökt hela helgen, åkt hit för att hjälpa mig. Och det enda hon får av mig är skit. En galen dotter som skriker och förstör och säger att hon är dum i huvudet och värdelös och trög osv osv =(. SUCK.
Min älskade älskade mamma.

Det känns som veckan som varit har varit, om inte den värsta så iallafall, en av de värsta veckorna i mitt liv. Usch. Jag har känt mig så ensam och ledsen och förtvivlad. Så maktlös över mig själv. Jag vill ju må bra, men det går ju inte!! Jag KAN INTE styra över känslorna. Det går bara inte! Jag vet inte hur!

T svarade tillslut igår kväll på mina sms och ringde sen. Då hade jag ju lugnat ner mig för längesen. Hade kommit hem från sjukhuset, mamma hade åkt hem, och jag låg på sängen och kände mig mest tom. Vi pratade ganska länge, eller höll iaf luren vid örat utan att prata så mkt, men det kändes skönt. Jag är så dum som nästan tvingar T att bryta kontakten med mig för att jag mår dåligt av det när jag mår sjuhundra ggr sämre sen när jag mår dåligt och ringer och han inte svarar. Då blir jag ännu mer galen av frustration =/. Suck.
Ingenting blir bra. Allt blir bara fel. Det är sorgligt.

Jag har känt mig ledsen idag. Jag har ingen lust med något. Inte att blogga heller eg, men gjorde det ändå nu för annars blir det istället jobbigt att jag inte har bloggat ^^. Varför måste jag göra allt sjuhundraggr mer komplicerat och svårare än vad det är?? Jag förstår inte mig själv =(.

JAG ÄR SÅ LEDSEN!!!!!!!!!! Varför kan ingen komma hit och ta med mig ut???? Mamma har alltid sagt att man ska konfrontera en alkoholist tex. Inte spela med, inte låtsas som ingenting. Men det är väl samma sak som att ringa till någon som håller på att ta livet av sig och fråga om man får komma dit? Om man VERKLIGEN vill hjälpa så åker man väl bara dit?? Tvingar på sin hjälp?

Svårt sjuka anorektiker får ju tvångsvård. Man ska förhindra att folk tar livet av sig, man "får" väl eg inte ta livet av sig? Eller det kanske bara är dödshjälp.. jag vet inte. Men anorektiker får ju iaf inte svälta sig till döds. Varför tillåts jag då att må så dåligt att jag tar livet av mig?

Jag önskar att jag hade haft en pojkvän som brydde sig om mig så mycket att han bara kom hit. Vill inte alla ha det? Ingen vill väl ha en partner som låter en dö. Inte ens för att vara snäll för att han tror att det är det man verkligen vill. Jag önskar att jag hade haft en pojkvän som hade trott att det inte finns några hopplösa fall. Att alla kan bli glada och få livslust. Som vägrade tillåta sin flickvän att ta livet av sig. Men de killarna är nog få, och nu är det försent för mig att hitta en sådan. Jag har gett upp. Jag har inget hopp och ingen ork kvar längre.

All min enerig är i ångest just nu. Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt som jag gör precis just nu. Jag har försökt själv, men jag kan inte. Jag har bett om hjälp, men inte fått någon (som hjälper). Jag vill bara ha kärlek och omtanke, men det finns det ingen som kan ge mig.

Just nu hade en sån där ångestdämpande tablett säkert hjälpt. En sån som läkaren på NPU inte ville skriva ut åt mig. En sån som är beroendeframkallande. En sån som fungerar som alkohol. Jag hoppas att någon som läser det här (T?) kan vidarebefordra det till NPU när jag är död. Någon annan olycklig stackare kanske kan hjälpas av det? Vad vet jag.

Tänk om T bara hade kunnat maila länken till min blogg till NPU tex?
________________________________________________________________

Nu har jag pratat med T i säkert minst en timme. Har sagt att jag ska ta livet av mig och jag ska göra det nu också. Mamma skulle komma hit, så får se om hon ringer polisen när jag inte öppnar eller om hon bara åker hem igen.
Jag känner mig så besviken (en sista gång) för att T inte gör något. Han säger att han inte kan göra något, men det är klart han kan? Vi har ju ett larmnummer i Sverige! Jag förstår faktiskt inte hur han kan tro att han inte kan göra något för att jag ska överleva. Han skulle ju iaf kunna försöka även om han tror att jag är död när de kommer fram?
Naturligtvis vet jag att han inte gör något för att han inte tror att jag menar allvar. Så är det väl med alla som inte gör något? De är rädda att ringa räddningstjänsten el psykakuten i onödan.
Det jag inte förstår är om dom tror att dom kan veta vilken gång jag menar allvar och vilken gång jag inte gör det? Kan man veta det? Vissa gånger har jag ju varit osäker själv på om jag faktiskt kommer våga göra det 'den här' gången.

Jag vill inte att mamma ska komma hit. Jag vill att T ska komma hit. Det kommer väl kanske inte vara så roligt för mamma att läsa det här sen, men hon har redan hört det. Senast för någon timme sen när hon ringde. Hon vet ju att jag älskar henne ändå. Men nu är jag vuxen, det inte längre en mamma jag vill ha och behöver just nu, det är en partner, en pojkvän som älskar mig och som jag älskar. =(
Tänk om jag hade haft en pojkvän nu. Någon som bara kom hit hur elak jag än var, för att rädda mig från mig själv och mina självömkande tankar. ♥

Nu ringer mamma redan på dörren. Jag vill inte vara här. Jag vill vara med T.

Jag gjorde frukost. Allt kändes lite bättre. T hade skickat ett sms inatt när han kom hem från sin utekväll med kolleger. Han saknade mig. Nu ringde han och undrade hur jag mådde. Han sa att han var ute och gick, han hade varit på stan.

Mina förväntningar på honom, efter att jag lästa sms:et när jag vaknade, var att han skulle ringa mig direkt när han vaknade och vilja komma hit. Vilja träffa mig.

Istället har han gjort saker han hellre vill göra. Gått på stan själv el med nån kompis. Och sen ringer han mig och berättar det!?!??!!? Hur jävla elak får man vara? Varför gör han så mot mig? Han gör det för sin egen skull, ringer och hör hur det är med mig, så att han ska slippa dåligt samvete. Men kan han inte vara lite schysst mot mig? Jag hade precis rest mig från datorn där jag suttit gråtandes hela förmiddagen. Jag hade precis börjat komma bort från alla tycka-synd-tankar och hopplöshetstankar. Jag hade precis läst om kost och cancer och börjat maila några personer om det. Och så ringer han och förstör allt igen.

När han ringer tror jag ju att han ringer för att han vill träffa mig. För att han längtar efter mig. Inte för att påminna mig om hur jävla bra han har det. Att han kan gå på stan, ha kul och träffa vänner utan mig. Jag vill inte veta det!!!!!!!!!! Det trycker ner mig totalt. Klart som fan att alla tankar på att jag sitter här ensammast i världen och inte kan/orkar/vill ta mig för någonting kommer tillbaka då!!!!!!! Solen skiner ute. Klart som fan att jag vill gå ut! Jag vill vara glad och gå ut i solen! Gå ner på stan. Kolla lite i affärer! Men jag orkar inte ta mig för det!!! Inte ensam!!

Det är för fan ett HÅN mot mig att ringa och säga att den jag vill vara med gör just allt det jag vill göra. Det är ett hån mot mig att påminna mig om min jävla värdelöshet. Jag hatar T för det. Jag hatar honom så fruktansvärt mycket just nu.

Mamma ringde och jag svarade och grät och grät. Hon sa att hon skulle komma nu, men jag sa nej. Jag vill hellre träffa T. Jag vet inte vad jag ska göra. T svarar inte. Jag hatar honom för det också. Jag får väl be mamma komma istället då, men jag vill inte. Men nu står jag inte ut ensam igen. Tack vare T, den jäveln.

Usch jag vill inte träffa mamma!! Jag orkar inte vara med henne!! Det enda hon tjatar om är att jag måste aktivera mig, göra något för att sluta tänka på mig själv. Göra något för andra. Gå med i nåt parti, nån förening el liknande. JAG VET DET!!!!!! Jag är för fan inte dum i huvudet! Jag vet att man mår bättre av att hjälpa andra. Jag vet att man mår bättre av att göra saker som gör att man inte sitter hemma och tycker synd om sig själv! Men jag vill inte!! Inte ensam! Inte själv! Jag vill gå ut och festa med en kompis. Jag vill gå med i en förening med en kompis. Jag vill gå med i ett parti med en kompis. Jag kan för fan tänka mig att göra nästan vad som helst om jag bara får göra det med en kompis eller pojkvän!!!!! Jag vågar inte ensam! Jag är inte den typen! Jag är inte som mamma i den egenskapen!

Usch jag orkar inte! Jag vill inte! Jag vill försvinna!!!!!!!

Usch, jag försökte ligga kvar i sängen så länge som möjligt. Nu börjar ångesten komma över mig igen. Jag måste hitta en klänning till bröllopet jag ska på nästa helg. När då?? Jag orkar inte gå på stan nu. Jag vill inte! Jag har ingen lust att gå ensam.

Mamma erbjöd sig igår att komma hit idag och gå och kolla på de två lägenheter jag nu har anmält mig på. Men jag vill inte! Det skriker inombords så fort jag börjar tänka på det, jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!!!!!!!

Nu har jag chansen att göra något vettigt. Två hela dagar ledig, men jag har fortfarande inte tagit tag i någonting (trots att jag tog medicinerna 08.30 idag). Jag har inte ens ätit frukost fast jag är hungrig. Det kanske är därför jag är så extremt nere nu? P g a att jag äter för lite? Jag brukar vara känslig för det. Vet hur det var när jag var tonåring, och även senare.. Blev tex middagen sen och jag inte åt mellanmål innan, så kunde det spåra ur som det gör ibland. När ångesten bara växer och växer och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan liksom bara vara elak, hata, skrika och gråta. Vilja dö.

Men det är aldrig någon inom vården som sagt något om att man kan få jordens ångestanfall av att inte äta i tid och/eller tillräckligt mkt ^^.

Jag vill bara ha hjälp av någont. Jag vill att någon ska komma hit och hjälpa mig med allt. Göra det jag behöver och vill göra tillsammans med mig! Jag klarar mig inte ensam.

Alternativet är väl att flytta hem till mamma. Men jag  v i l l  i n t e  d e t !! Usch. Jag kommer inte stå ut där. Hon är ju som jag. Kan inte ta tag i någonting. Hon städar aldrig tex. Allt är typ helt förfallet. Jag vägrar vara där.

Men jag vägrar att vara ensam också, jag klarar inte det. Iaf inte nu. Jag vill ha en pojkvän. Men hur ska jag kunna träffa någon ny nu när jag bara är ledsen hela tiden?? Jag vill ju ingenting! Det är så oerhört jobbigt att försöka tvinga mig själv att göra saker jag absolut inte vill och absolut inte har någon lust med. Ibland går det, men jag tror jag mår sämre av att tvinga mig själv att göra saker ändå. Kanske inte när jag väl gör saken, jag vet inte, men hela processen dit. Själva "tvingandet", utan någon som helst motivation, tar död på mig.

Jag orkar inte.

Det enda som hjälper är att bli glad först. Att vilja göra saker igen. Att få motivation. Och den enda lösning jag har på det är någon som bryr sig om mig, tycker om mig, älskar mig, hjälper mig och är med mig. Men vem fan vill det när jag är som jag är?

Usch, det ÄR ju verkligen hopplöst. Det är meningslöst att fortsätta försöka. Jag vill dö. Jag vill inte sitta här längre! Jag vill försvinna! Jag vill inte göra någonting. Jag har ingen jävla förbannad LUST!! Den är borta. Den lilla jag hade försvann med T.

Åh jag är så ledsen så ledsen! Jag måste våga ta livet av mig nu. Jag måste!!

Så fort jag tänker på att jag måste gå och jobba på måndag så börjar jag gråta. Eller jag gråter hela tiden, men när jag tänker på något jobbigt (typ allt) så gråter jag ännu mer. Högt och förtvivlat. JAG VILL INTE GÅ TILL JOBBET MER!!!!!! JAG VILL INTE!!!!! Men vem bryr sig? De på NPU verkar tycka att jag ska hinna med att jobba 40 timmar/vecka OCH gå dit för att ställa in medicin på arbetstid. Jag har sagt att jag tycker det är jättejobbigt att försöka komma upp i de där jävla 40 timmarna, jag kämpar och kämpar och kämpar varje vecka. Ändå lägger dom på mig ytterligare saker jag måste hinna med!?!?!? Hur fan är vården funtad egentligen? Det är som dom vill att jag ska ta livet av mig.

Jag är så ledsen!!!!!!! Jag vet inte vad jag ska göra idag!!!!!! Jag vill inte åka hem till mamma men jag kan inte vara ensam! Jag står inte ut!!!! Jag gör inte det.

Jag hatar T också. Jag vill inte att han ska komma hit. Han får inte det. Jag står inte ut med det. Att han ska få umgås med sina kompisar och sen komma hit när han inte har något att göra och inte vill vara ensam. Det är väl klart som fan att jag känner mig som någon som kommer i sista hand då? Jag ÄR ju det också. Dessutom har den jäveln gjort slut!! Då kan han väl för fan inte komma hit och såra mig varje vecka?? Det är som att skära en kniv i någon så fort såret läkt lite grann. Det är så fruktansvärt elakt. Jag hatar honom!

Jag hatar alla! Varför kan ingen hjälpa mig? Det känns så otroligt ensamt att ta livet av sig nu. Att t o m dö ensam. Jag vill flytta till Afrika. Jag önskar att jag var född som en HIV-smittad fattig afrikan. Då kanske jag hade uppskattat livet. Det korta lilla liv jag hade haft framför mig då. Dom skulle bli förvånade, de fattiga hiv-smittade afrikanerna, om de visste att en västerlänning som eg har allt skulle vilja byta plats med dom. Jag kan inte värdesätta det jag har. Känslorna styrs inte av förnuftet och logiken. Tyvärr. Jag är ledsen för det.

Jag är ledsen för allt. Jag vill inte leva mer.
Jag vill bara vara med T. Får jag inte det vill jag dö.

(Jag hatar när folk säger "Du har ju iaf ett jobb! Det är inte alla som har det!" eller något liknande, när jag tex klagar på jobbet. Är andra människor så att när de får en sådan kommentar så tänker de "Ja just det! Det är ju faktiskt sant! Vad bra jag har det! Vad lyckligt lottad jag är!" och blir glada?? Isf är jag inte som andra. Jag känner inte så. Jag kan inte bli glad trots att jag förstår att det är så och att jag borde vara glad. Jag tycker inte mindre synd om andra för det. Jag vet att andra har det hundra ggr värre (iaf fysiskt, och pengamässigt, psykiskt vet jag inte.. kan man må ännu sämre psykiskt? Kanske.) än vad jag har. Jag förstår att det är jättejobbigt att inte få jobb, att vara långtidsarbetslös. Men det hjälper inte mig att bli gladare, att tycka om livet mer. Snarare tvärt om, för att allt är så eländigt.)

Jag vill inte leva längre. Jag har bestämt mig nu.

Jag har ringt till mamma och hon kan inte hjälpa mig. Hon kollade på film. Hon fattar ingenting.
Jag ringde till T. Han kunde inte hjälpa mig. Han vet inte om jag ska anmäla mig på lägenheten vi var och tittade på eller inte. Erbjudandet går ut kl 24, om 30 min.

T sa i söndags att han kunde höra med killen som bor i lgh (eftersom han känner honom) om det var lyhört, men det har han glömt och nu är det försent.

T har också sagt att han ska skriva ihop ett mail om hur jag är och mår till NPU, men det gjorde han aldrig. Mamma lovade att ringa till NPU i måndags och berätta hur jag är och hur jag mår. Men det gjorde hon inte.

Jag ber ju om hjälp. Jag säger t o m VAD jag vill ha hjälp med. Ändå har jag inte fått någon hjälp. Om inte ens de som står mig närmast bryr sig om att hjälpa mig när jag inte kan själv, då skiter jag i det här.

Jag är förtvivlad. Jag vet inte om jag ska anmäla mig på den där lägenheten eller inte och ingen kan hjälpa mig!!!!!!! Ingen bryr sig tillräckligt. Dom bara säger att dom inte vet. Rycker på axlarna och förtränger. Gör något annat. Och här sitter jag och gråter och gråter. Har legat i sängen och gråtit högt och förtvivlat i kudden. Jag vill inte att någon ska ringa på och undra hur det är.

Jag kan inte sluta gråta, jag kan inte sova. Jag känner mig ensammast på jorden. Ingen förstår mig och ingen vill vara med mig. Jag står inte ut!!!!!!!!! Jag står inte ut!!!!!!!!!

T vägrar t o m att sluta läsa min blogg!! Jag vill inte att han ska veta vad jag gör längre!! Varför ska han få ha koll på mig när vi har gjort slut!?!??!!? Det är så jävla orättvist!!! Ska jag behöva sluta blogga nu också?? Han lämnar mig, men låter mig inte få göra mig fri från honom!! Fy fan vad elakt!!!!

Usch vad jag hatar alla! Jag HATAR mamma och jag HATAR T. Jag ska skratta åt dom från andra sidan imorgon. Och åt NPU med alla sina verkningslösa jävla tabletter!!!!!!!!!!!!! Jag mår tretusen gånger sämre nu än vad jag gjorde förut. Och jag ska visa det genom att ta livet av mig.

Jag hatar alla som säger att jag ska fortsätta leva. Att det är egoistiskt att ta livet av sig och bla bla bla. Lev mitt liv själva då era jävla idioter så kan jag lova er att ni kommer hålla käften sen! Ni behöver inte dö och ni slipper mig. Bättre än så kan det inte bli i den här jävla förbannade äckliga skitvärlden!

Jag vill inte ha gjort abort! Andra kan få göra det hur mkt de vill, det skiter jag i, men jag vill inte ha gjort det!!! Jag kan inte leva med det för jag kan inte sluta tänka på det!! Jag kan ju aldrig få veta hur det skulle ha blivit om jag inte tagit den där jävla förbannade tabletten!!!!! Jag kan aldrig någonsin få mitt första barn. Jag kan bara få ett andra. Men jag vill ha det första! Jag vill veta om det skulle bli en tjej eller kille. Hur det skulle se ut. Hur det skulle vara. Hur mkt jag skulle älska det. Jag vill veta det! Och nu har jag förstört det! Nu är det försent! Det var ett liv och jag tog bort det. Hur fan kan man göra så? Jag förstår inte. Jag har alltid velat ha barn. Jag hör på radion om folk som kämpar och kämpar med att få ett barn. Provrörsbefruktning, insemination, äggdonation osv osv. Vi väntar längre och längre med att skaffa barn och är helt enkelt inte lika fertila längre (+ en massa andra orsaker naturligtvis). Och här stod jag, men ett livs levande litet pyre i mig med egna hjärtslag, och så tar jag bort det!? Men vem bryr sig? Bara jag.

Jag vill inte vara med längre. Jag vill inte leva i den här världen.

Det kanske aldrig hade blivit ett barn. Jag kanske hade fått missfall. Eller det kanske hade blivit missbildat eller utvecklingsstört. Jag kommer aldrig få veta det heller.

Om folk dör runt omkring mig, av tex sjukdom eller olyckor, kan jag inte hjälpa det.  Visst är det sorgligt, men jag kan inte hjälpa det. Den här aborten var mitt val. Det kanske är det som gör det så hemskt?

Nu kommer jag gråta mig till sömns igen. Finns det något värre?
Jag vill inte vakna mer!
Allting är så förbannat jävla orättvist!
Jag känner mig så ensam! Så ensam så ensam så ensam. Hur hittar man någon som är lika ensam? Någon som också vill hitta någon att ge och få kärlek ifrån? Någon som också sitter hemma ensam och gråter och gråter, men ingen hör. Ingen hör av sig och tröstar. Ingen bryr sig. Mamma bryr sig väl, men inte ens hon orkar ringa varje dag. T o m hon kräver att jag ska behöva ringa själv varje gång jag är förtvivlad av sorg och ensamhet. Men hur fan ska man orka det? Det är när man är ledsen man märker hur ensam man är. Och det är nog bara när man är död som någon förstår hur ledsen man var. För det är väl bara de verkligt ensamma som dör? Resten behöver aldrig dö eftersom de har någon som bryr sig.

Usch jag hatar mig själv. Mer än någonting annat på jorden.

Så här skrev nån i ett inlägg på Flashback:
Självömkan kan därför leda till att man hamnar i en dåligt beteendemönster. Man blir melankolisk, passiv, nedstämd etc... Ett offer helt enkelt. Det är inte så jävla bra. Man får helt enkelt ta och gå vidare så gott man kan. Skit händer och man kan inte göra annat än acceptera det. Fundera över och bearbeta gärna situationen och känslorna, men självömka inte.

Så säger alla. Så står det överallt. Och alla håller med. Men det står aldrig HUR man ska göra för att "bearbeta" skiten!! Att man mår dåligt av att må dåligt förstår väl den mest iq-befriade idiot!?!?!?! Det verkar som ingen vet exakt HUR man gör för att inte må dåligt. En del bara klarar av det och en del inte. Visst jag har fått några tips, sätta upp lappar med affirmationer, säga något positivt till sin spegelbild, stoppa negativa tankar.. Ja jag vet inte. Om man inte kan förmå sig att göra det då? Då får man väl skylla sig själv. Eller helt enkelt ta livet av sig. Min enda lösning.

Vad gör man när man verkligen inte orkar mer? Inte har någon lust alls längre? Då tar man väl bara livet av sig? Jag har suttit på toan i kanske en halvtimme och inte orkat resa mig därifrån. Har suttit och funderat på om det är nån vits med att ringa till nån psyk-hjälp-linje. Vad ska dom göra? Dom kan ju ändå inte hjälpa mig. Mitt liv är fortfarande detsamma. Dom kan inte ändra det hur mycket dom än vill.

Jag vet inte riktigt om jag vill dö eller inte (såklart, jag vet ingenting). Eller jag vet väl egentligen att jag vill tycka om att leva. Jag vill ha livslust, men det har jag ju inte nu. Allting blir ju bara värre hela tiden, inte bättre. Jo, bulimin har ju blivit bättre, men vad spelar det för roll när jag inte MÅR bättre?

Hela dagen idag har jag tänkt på olika lägenheter, jag tror att jag nästan har ångest över dessa beslut jag måste ta nu hela tiden, och sen har jag grämt mig över aborten. Jag visste ju att jag skulle gräma mig över det. Jag kan inte släppa det och tänka att gjort är gjort, och jag visste att jag inte skulle kunna göra det. Varför gjorde jag då abort?? Då måste det väl ha varit fel beslut eftersom det förstör resten av livet för mig? Och ingen jävel har jag att prata med det om heller =(.

Att leta lägenhet tar kål på mig tror jag. Jag kollar flera ggr om dagen på jobbet, har ringt och frågat om lägenheter idag och är nervös för att behöva ringa och boka visningar. Samtidigt som jag hela tiden inte vill flytta, inte bo kvar här, inte ensam. Ingen lägenhet är perfekt, men vilken är sämst och vilken är bäst av de alternativ som finns? Ska jag vänta och hoppas på att det dyker upp någon bättre, eller ska jag ta den minst dåliga av dom som erbjuds nu??

Vad vet jag.

Jag hade tänkt steka fisk till middag, men jag orkar inte. Det får nog bli en avocado, brieost och te med kokosfett. Är förstoppad igen. Jag hatar det. Fast det kvittar ju om jag skiter i allt det här och tar livet av mig ikväll. Jag tål inte att vara så här ensam, för jag har ingen egen drivkraft som motiverar mig till något. Jag måste ha draghjälp av någon annan. Det är väl det medicinen är tänkt till, men den verkar inte funka. Eller den går ju ur kroppen redan på eftermiddagen så jag vet inte.

Hade inte värre puls idag på 27 mg Concerta. Tyckte inte jag kände någon skillnad eg. Möjligtvis ett ganska kraftigt, men också ganska snabbt övergående, illamående på fm. Huvudvärken var som vanligt.

Det är lite lustigt för jag pratade just om det här med deppigheten med sköterskan jag fick träffa på NPU igår. Att när jag är deppig så känns allt hopplöst trots att jag VET att jag kan känna mig glad ibland, att det kan bli bättre. Men jag kan inte känna den känslan, jag kan inte föreställa mig glad, jag vet bara att jag HAR känt mig glad ibland tidigare och kommer troligtvis göra det igen. Och när jag är glad så tänker jag alltid att "oj, vad dåligt jag har mått, så här bra kan man faktiskt må!".

Synd bara att logiken och realismen inte spelar någon roll när det är känslorna som styr. Jag vet iaf inte hur jag ska kunna ändra mina känslor. Jag kan inte rycka upp mig nu. Det går inte. Och jag orkar inte hålla på och bara vänta på att det ska kännas bättre. Jag orkar inte det! Jag vill inte leva om det ska behöva vara så!!

Allt är så jävla förbannat värdelöst. Tårarna rinner och jag orkar inte ens gå och fixa te. Jag orkar bara sitta här och skriva och tänka och gråta. Livet är så orättvist. Vissa kan bara inte vara skapta för att leva. Ingen tvingar mig att leva, varför är det så svårt att bara avsluta det då? Jag förstår inte. När ska jag sluta hoppas? Kan inte hoppet lämna mig nu? Det är så litet nu så jag kan inte ens känna det längre, men ändå måste det finnas lite hopp kvar.. annars hade jag tagit livet av mig direkt istället för att gå till datorn och skriva det här inlägget.

Jag har funderat på om jag ska hänga mig i duschdraperiställningen, fast tror det är bättre/lättare att skära av halspulsådern. Jag har ju ett skalpellblad kvar. Nyfikenhet borde väl hänga ihop med hopp? Jag är fortfarande lite för nyfiken på vad som ska hända när jag har dött. Hur lång tid det tar innan någon hittar mig. Antar att det kommer vara så att de på jobbet undrar varför jag inte kommit någon gång på förmiddagen. Kanske ringer de till vår konsultchef sen förmiddag eller på eftermiddagen, hon ringer sedan till mamma antingen samma dag eller dagen efter. Får hon inte tag på mamma tror hon nog inte att det är akut så hon kanske glömmer bort det, eller så ringer hon till hon får tag på mamma. När mamma har ringt mig några gånger utan svar så åker hon nog hit skulle jag tippa på. Kanske kanske ringer de polisen under tiden? Men tja, tror det skulle ta ett par dagar minst innan de bryter sig in här iaf. Det är väl ingen trevlig syn de stöter på då.. men men. Vad gör man när man inte orkar mer? Det är ju knappast så att jag inte sagt det hundra gånger. Jag har bett om hjälp. Folk har försökt hjälpa mig, men tyvärr funkar det inte. Finns liksom inte så mkt mer att göra =/. Jag orkar iaf inte längre.

Tänker mkt på bloggen också, och mail och sånt där. Ska jag skriva en lapp med inloggning och lösenord till det jag kan tänka mig att mamma och/el ev T vill komma åt? Internetbanken kanske? Jag underlättar väl lite då iaf? Haha, känns som ett hån mot dom nästan, "underlättar"... som om det spelar någon roll. Suck.

Hur jag än gör så blir det ju dåligt i alla fall. Det enda som skulle hjälpa någon människa är om jag börjar må bättre och klarar mig själv. Det enda jag inte klarar =(.

Edit: Skrev allt innan Bonde söker fru, och sen krashade blogg.se el nåt ^^. Iaf så låg jag och kollade på Bonde söker fru och nu är jag jättetrött. Döden kanske kommer när jag blundar, eller så får den vänta till imorgon.
Godnatt.

Jag är helt slut i kroppen och har kramp i tårna. Ska dricka ett glas vatten med en upplöst brustablett magnesium nu och sen försöka ta mig in i duschen.

Har varit på buggkursen. Det var ganska kul, men jag kände mig lite seg och lite sorgsen.

Var och kollade på en lägenhet efter jobbet, en etta på 42 kvm. Jag tackade nej till den sen. Vill flytta till en tvåa ändå. Tror att jag trivs bättre i en tvåa.

Tänkte på att jag blivit sjukt mkt bättre i ätstörningen. Förr skulle jag ha handlat godis och skit på vägen hem från dansen. Nu gick jag bara förbi Statoil och tänkte att "här skulle jag ha gått in för några år sen, nu går jag bara förbi, är inte ens sugen på att köpa något".

När jag var på NPU idag så sa sköterskan jag pratade med att Concertan minskar aptiten. En del måste till och med sluta med den p g a att de glömmer att äta =P. Hehe, tänkte jag, perfekt! ;-) Sa att jag tyckte att det var ju en bra medicin mot bulimi då... kommer inte ihåg vad hon svarade på det ^^. Jag har ju iaf fått minskat aptit och det är SÅÅ skönt! Förbannat jävla skönt är det! Jag har inget hetssug längre! Jag sitter inte och planerar på jobbet vilken hetsätningsmat jag ska köpa på vägen hem etc. Jag tänker knappt på mat alls längre! Det är ju helt sjukt eg!! Förut tänkte jag ju på det dygnet runt!! Varje ledig sekund! Det ÄR verkligen sjukt. Overkligt. Jag trodde nog eg inte att det var möjligt att bli så fri från dessa, för mig, självklara tankar.

Det tråkiga med det hela är att jag har fått hög puls av Concertan =/. Hade 94 tror jag och förut har jag väl haft runt 75 tror jag. Fick iaf höja från 18 mg till 27 mg tyckte läkaren. Så får se nu i veckan om hjärtat hoppar ur kroppen eller inte ^^. Det är inte så trevligt att känna hjärtat slå som om man precis ansträngt sig eller har ångest =/. Kan väl inte vara särskilt nyttigt att ha en sån förhöjd vilopuls under en längre tid heller =(. Vänjer sig inte hjärtat så kommer jag väl vara tvungen att sluta med Concertan. Jaja, jag får väl se. Nu måste jag hoppa in i duschen så jag kommer isäng nångång!

Jag har så otroligt mkt tankar idag. Så mkt jag skulle vilja skriva ner. Så mkt jag skulle vilja göra.. Så det blir ingenting. =( Det är nog ett av mina problem ^^. Ingenting är någonsin lagom hos mig. Suck.

Jag började dagen sorgsen, från igår. Sen fick jag ett sms av T på förmiddagen som fick tankarna att börja snurra. Han skrev att han saknade mig.. Efter det har mitt humör blivit bättre tror jag. På eftermiddagen kände jag mig nästan glad på något vis och nu ikväll har jag känt mig glad.

Jag förstår mig inte på mig själv. Jag började med 50 μg D-vitamin igår som Kostdoktorn (och många andra) rekommenderar.. istället för det rekommenderade 10 μg på Apotekets burk. Tänkte både som cancerförebyggande och mot depression ;-). Kan det redan göra mig glad!?!? Hehe, skulle inte tro det. Lär ju vara större sannolikhet att det är Stratteran som äntligen börjat få bukt med mig, eller Concertan som jag tagit i en vecka nu.

Eller så är det bara min mysko Borderline-personlighet som gör sig påmind... Vem vet.

Sen fick jag ytterligare ett härligt sms av T. Egentligen kanske det inte är så härligt, om han börjar tveka nu? Det borde kanske vara bättre om han var helt säker på vad han ville, vad han kände? Men jag kan inte låta bli att tycka om att han saknar mig också. Det kändes mkt värre förut när jag kände mig helt ensam om mina känslor.

Jag vet inte vad som är rätt och fel, bra eller dåligt i det här sammanhanget. Men jag vet att tycker otroligt mycket om T. Tänk om vi bara kunde låta det bli som det blir liksom? (Tyvärr tror jag inte att jag kan det, men jag skulle verkligen vilja sluta bry mig så jävla mkt, ta något som det kommer för en gångs skull..). Vi kunde kanske träffas då och då under hösten och se hur det känns? Se om jag kan komma ifrån min irriterande och elaka sida.. Om jag kan börja må bättre och stärka min självkänsla, då kanske jag blir snäll och normal helt automatiskt? =P

Flera kommenterade min nya frisyr på jobbet idag. Några gjorde det ju redan i fredags förstås. Många har sagt att det blev bra, en kille sa idag att det var lite åttiotal över det.. Det tycker jag också =/. Gillar det inte riktigt, att det blev så 80-talsaktigt alltså. Lite kul med en större förändring dock. Kul med lugg. T tyckte att jag var sötare.. =P

Min syster tyckte att jag blivit smalare, när jag träffade henne i lördags. T tyckte också det. Jag tycker också det. Jag känner mig lite smalare och jag vägde "bara" 60,0 kg i söndags morse, dock sket jag ut allt jag hade i tarmarna innan jag vägde mig så det kanske inte var så konstigt ^^. Imorse vägde jag 61,1 kg.

Jaha, så var det söndag kväll. Jag hatar söndagskvällar =(. Hatar att vara ensam, att bli lämnad ensam efter helgen. Tänk om jag skulle få bo med T, vad underbart det hade varit. Kvällar med T.

LCHF-konferensen var bra igår. Önskar bara att alla jag känner hade varit där ^^. Särskilt min syster som har cancer. Lyssnade på en urolog som forskade på prostatacancer. De hade kommit fram till att prostatacancer (liksom många andra cancerformer) beror (bla) av det metabola syndromet (alltså livsstilen kan ge cancern). Högt insulin verkade vara en återkommande faktor, liksom för lite D-vitamin. Här är en sammanfattning av konferensen som någon som var där och lyssnade har skrivit ner på sin blogg.

Det är livsfarligt att äta godis, chips och läsk m m. Särskilt som vi dessutom proppar i oss andra kolhydrater. Nästan allt vi äter är ju kolhydrater nu för tiden! Jag vill aldrig mer äta något onaturligt efter detta. Och jag vill gå på många fler liknande konferenser =). Man blir så peppad, och samtidigt sorgsen. Peppad att leva hälsosamt, men arg och ledsen över att så få förstår hur onaturligt det är att äta pasta och bröd varje dag...

Och fettskräcken som vi blivit ilurade sen skolan, som är en bluff! Mättat fett är inte farligt! Det finns inget vetenskapligt underlag för det! Antagligen är det fettskräcken som gjort att USAs befolkning har ökat i vikt lavinartat de senaste 26(?) åren.. och även resten av västvärlden börjar ju gå åt samma håll =/. Kanske kanske börjar trenden faktiskt vända i Sverige. Smörförsäljningen har börjat öka igen, och fetmaepidemin har faktiskt avstannat!

Jaja, jag rekommenderar iaf ALLA som är det minsta intresserade av folkhälsa, eller sin egen hälsa för den delen, att gå in på www.kostdoktorn.se och läsa tills ögonen blöder ;-). Jag fick t o m prata med min idol, kostdoktorn, igår =). Han var såå himla trevlig och försökte verkligen svara på mina frågor så att jag var nöjd. Hans föreläsningar är kanon. Han kör på vetenskap och står inte och dillar om något han inte kan underbygga med fakta. Precis i min smak. Och Skaldeman hehe! Fasen vad rolig han var! En riktigt rolig föreläsare.

Sen kom T iaf ♥. Han fick vänta här på att mamma och jag skulle hinna hem från Sthlm. Vi drack lite vin, hade sex och somnade sen. Idag har jag gråtit ganska mycket. Det är så sorgligt alltihopa. T vill verkligen att det ska vara slut mellan oss nu och det gör så ont =(. Jag älskar honom! Jag vill vara med honom! Jag vill att allt ska kännas bra och att det ska fungera. Men det gör inte det. Det var iaf jätte jätte jätteskönt att han kom hit. Det har varit så skönt att prata utan att bråka. Skönt att förstå och skönt att bli omhållen och kramad av jordens snällaste, bästa och förstående människa. T mår inte bra när han är med mig. Han har mått bättre nu när vi gjort slut. Jag förstår honom för jag har ju märkt hur det har varit, och jag har inte heller gillat det.

Jag önskar bara att det inte var så! Jag önskar att det kunde försvinna. Att jag kunde må bättre, om det kunde hjälpa? Jag önskar att vi kan hitta tillbaka till varandra igen om några månader. Det är väl jättedumt att hoppas på det =(. Det bästa vore väl om jag bara försökte inse att det är slut mellan oss nu. Men jag kan bara inte det! Jag kan inte! Jag vill inte!!! Jag älskar honom! Jag vill vara med honom. Jag vill bo med honom. Jag vill flytta till honom och skaffa barn med honom. Jag vill vara med honom resten av livet. Jag vill lära känna hans familj bättre, jag älskar dom. Jag vill vara barnvakt till hans systers barn.

Hur ska jag bara kunna ge upp hoppet då???

Det värsta är väl att jag bara skjuter upp problemet. Skjuter upp sorgen. Om vi träffas då och då i höst trots att det är slut, och plötsligt träffar han en ny tjej.. Hur blir det då? Då kommer jag ju dö av sorg och saknad! Det är väl bättre för mig att bryta kontakten nu? Innan det blir värre? Innan det känns värre?

Men hur ska jag kunna det?? Hur ska jag kunna stå emot att träffa T? Det kan jag inte. Det vill jag inte! Jag älskar att vara med honom! Jag vill ta tillvara varje lite chans jag får nu. När jag för en gångs skull vet vad jag vill, ska jag stå emot det då? Något jag älskar, något jag tycker om? Jag vill följa med T till ett outletcenter han har varit på. Det är ju t o m han som vill att jag ska följa med dit. Jag tror dessutom att vi kan ha trevligt ihop nu. Nu när vi inte är tillsammans.. Kanske för att jag känner att han inte är min längre =(. Då kan jag inte vara så elak och dum. Det svåra är ju om jag fortfarande kommer att vara kär i honom och han inte är det i mig längre. Då är det ju lättare för honom att bara ses då och då för skojs skull, så länge han inte har en annan flickvän då förstås. Men hur blir det med mig? Kommer jag brytas ner totalt av det?

Det är så svårt =(. Jag vill inte att det ska vara så här! Jag vill inte att han ska må dåligt p g a mig. Jag önskar att vi kunde må bra tillsammans.

Idag har varit en ok dag. Sov bara 4,5 timmar i natt, la mig halv två och gick upp sex. Jag har nog varit lite övertrött, men konstigt nog har inte ögonen fallit ihop på jobbet. Jag har mest känt mig lite konstig och okoncentrerad.

Åkte med mamma till Sthlm ikväll. Nu ska vi sova över hos min syster och sen gå på LCHF-konferensen imorn. Förhoppningsvis kommer T till mig sen på kvällen... Kanske inte rätt beslut, men jag längtar så =/.

Igår kväll var hemsk! Jag hade sån där fruktansvärd ångest/ledsenhet som bara blev värre och värre. T gick och la sig och slutade svara på mina samtal och jag ringde mamma två gånger och grät och skrek. Hon erbjöd sig att komma till mig, men sa också att hon var trött och ville att jag skulle gå och lägga mig. Det känns inte kul att höra det när man är så där förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till då. Jag vill ta sönder allt. Skära mig och ta livet av mig.

Det började med att jag frågade om T ville gå på konferensen och han sa att han ville det, men sen när jag ville ta med mamma också så ville han inte längre gå och han ville inte sova över hos min syster heller. Eftersom konferensen börjar ganska tidigt så skulle vi inte hinna åka dit på morgonen om vi inte ville gå upp jättetidigt då.. =/

Jag blev naturligtvis besviken. Jag blir jämt besviken. Jag har väl förväntningar på allt hela tiden. Särskilt detta som jag "oroat" mig för hela veckan (om jag skulle träffa T eller inte, om han ville eller inte, om jag skulle gå med mamma eller T, hur vi isf skulle ta oss dit och hem, var vi skulle träffas osv).

Idag kände jag att jag började bli irriterad och orolig inombords när mamma kom och hämtade mig för att vi skulle åka till Sthlm. Började bli sur i bilen. Är ganska säker på att det blir värre när jag inte ätit en ordentlig middag. De senaste dagarna har jag bara ätit en bit brie och tre plommon eller en morot till middag. Men nu känner jag ingen ångest längre konstigt nog. Var helt säker på att det skulle bli en asjobbig kväll med massa folk också så att jag måste skärpa mig hela tiden fast jag kokar inombords. Men som sagt, jag kokar inte nu ^^. Är bara jäääääättetrött och hoppas att filmen de kollar på ska ta slut snart så att jag får sova!!!

Jag längtar efter T! Bara han inte ångrar sig imorn och inte kommer =/. Jag måste försöka att bry mig mindre. Att inte ha så höga förväntningar på saker. Jag klarar inte av besvikelsen. Kanske är jag mest besviken och irriterad på mig själv för att jag aldrig vet vad jag vill?

Nu vet jag iaf att jag vill sova...

Har inte varit sugen på att hetsäta på flera dagar! Inte särskilt hungrig heller, men jag äter ändå. Tyvärr har jag inte gått ner direkt i vikt. Vägde 60-nånting för nån vecka sen när jag hade några hetsdagar i rad (förlorade väl en del vätska då), men nu har jag gått upp till 61,7. Jag vill bli smal nu. Vill vill vill! Kan det inte bara gå automatiskt nu när jag inte hetsäter och inte har någon direkt aptit?

Min mage funkar inte bra. Har ju börjat äta havregrynsgröt till frukost och även ätit en msk linfrön om dagen, men har ändå inte kunnat bajsa riktigt varje dag och både idag och för nån dag sedan så var jag nästan dålig i magen istället. Har absolut inte perfekt avföring iaf som jag skulle önska. Vet inte hur jag ska få till det =/. Det är iaf viktigt för att jag ska må bra. Det går fan inte att må bra när magen krånglar.

Åh nu måste väl den här filmen de kollar på vara slut snart!?
Godnatt!

Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag vill. Hur ska jag få reda på det? Jag tror inte att jag vill någonting. Jag lever efter andra på nåt sätt, men ändå inte. Jag vet inte om jag helst vill gå med mamma eller T på konferensen på lördag.

Jag tror verkligen att jag skulle behöva råka ut för en olycka för att kunna värdesätta livet (om jag överlevde då ^^). Det är ju hemskt om det måste vara så, men jag fattar inte hur jag bara kan bli glad annars.. Jag kan inte det. Jag är inte glad. Jag kan inte peppa mig. Jag har ingen lust! Det går inte!

Jag vill bara gråta. Jag är så ledsen. Jag hatar livet.

Jag har klippt mig idag men jag vet inte ens om det blev bra eller inte. Jag vill inte gå till jobbet imorn. Jag vill inte visa mig för någon. Jag orkar inte få några kommentarer. Jag vill vara osynlig. Jag vill försvinna.

Jag har inga vänner kvar. Är det inte vänner som ska höra av sig när pojkvännen gjort slut och föreslå att man ska ses? Ta hand om en. Trösta en? Men det är bara mamma som ringer ibland. Jag vill inte spendera livet med min mamma! Jag vill ha kompisar och en pojkvän. Och en egen familj.

Jag har gjort köttfärslimpa nu som jag ska kunna ha med mig och äta kall på lördag till lunch. Det är ju bra att jag har gjort det. Att jag lyckades ta tag i det. Men det gör min ändå inte glad. Jag ska nog göra rent handfatet och toaletten efter Idol. Men det gör mig inte heller glad. Den sorgsna, ledsna känslan finns kvar. Tårarna rinner. Livet är inte roligt. Det är inte ens uthärdligt =(.