Ätstörning

Usch, jag försökte ligga kvar i sängen så länge som möjligt. Nu börjar ångesten komma över mig igen. Jag måste hitta en klänning till bröllopet jag ska på nästa helg. När då?? Jag orkar inte gå på stan nu. Jag vill inte! Jag har ingen lust att gå ensam.

Mamma erbjöd sig igår att komma hit idag och gå och kolla på de två lägenheter jag nu har anmält mig på. Men jag vill inte! Det skriker inombords så fort jag börjar tänka på det, jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!!!!!!!

Nu har jag chansen att göra något vettigt. Två hela dagar ledig, men jag har fortfarande inte tagit tag i någonting (trots att jag tog medicinerna 08.30 idag). Jag har inte ens ätit frukost fast jag är hungrig. Det kanske är därför jag är så extremt nere nu? P g a att jag äter för lite? Jag brukar vara känslig för det. Vet hur det var när jag var tonåring, och även senare.. Blev tex middagen sen och jag inte åt mellanmål innan, så kunde det spåra ur som det gör ibland. När ångesten bara växer och växer och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan liksom bara vara elak, hata, skrika och gråta. Vilja dö.

Men det är aldrig någon inom vården som sagt något om att man kan få jordens ångestanfall av att inte äta i tid och/eller tillräckligt mkt ^^.

Jag vill bara ha hjälp av någont. Jag vill att någon ska komma hit och hjälpa mig med allt. Göra det jag behöver och vill göra tillsammans med mig! Jag klarar mig inte ensam.

Alternativet är väl att flytta hem till mamma. Men jag  v i l l  i n t e  d e t !! Usch. Jag kommer inte stå ut där. Hon är ju som jag. Kan inte ta tag i någonting. Hon städar aldrig tex. Allt är typ helt förfallet. Jag vägrar vara där.

Men jag vägrar att vara ensam också, jag klarar inte det. Iaf inte nu. Jag vill ha en pojkvän. Men hur ska jag kunna träffa någon ny nu när jag bara är ledsen hela tiden?? Jag vill ju ingenting! Det är så oerhört jobbigt att försöka tvinga mig själv att göra saker jag absolut inte vill och absolut inte har någon lust med. Ibland går det, men jag tror jag mår sämre av att tvinga mig själv att göra saker ändå. Kanske inte när jag väl gör saken, jag vet inte, men hela processen dit. Själva "tvingandet", utan någon som helst motivation, tar död på mig.

Jag orkar inte.

Det enda som hjälper är att bli glad först. Att vilja göra saker igen. Att få motivation. Och den enda lösning jag har på det är någon som bryr sig om mig, tycker om mig, älskar mig, hjälper mig och är med mig. Men vem fan vill det när jag är som jag är?

Usch, det ÄR ju verkligen hopplöst. Det är meningslöst att fortsätta försöka. Jag vill dö. Jag vill inte sitta här längre! Jag vill försvinna! Jag vill inte göra någonting. Jag har ingen jävla förbannad LUST!! Den är borta. Den lilla jag hade försvann med T.

Åh jag är så ledsen så ledsen! Jag måste våga ta livet av mig nu. Jag måste!!

Så fort jag tänker på att jag måste gå och jobba på måndag så börjar jag gråta. Eller jag gråter hela tiden, men när jag tänker på något jobbigt (typ allt) så gråter jag ännu mer. Högt och förtvivlat. JAG VILL INTE GÅ TILL JOBBET MER!!!!!! JAG VILL INTE!!!!! Men vem bryr sig? De på NPU verkar tycka att jag ska hinna med att jobba 40 timmar/vecka OCH gå dit för att ställa in medicin på arbetstid. Jag har sagt att jag tycker det är jättejobbigt att försöka komma upp i de där jävla 40 timmarna, jag kämpar och kämpar och kämpar varje vecka. Ändå lägger dom på mig ytterligare saker jag måste hinna med!?!?!? Hur fan är vården funtad egentligen? Det är som dom vill att jag ska ta livet av mig.

Jag är så ledsen!!!!!!! Jag vet inte vad jag ska göra idag!!!!!! Jag vill inte åka hem till mamma men jag kan inte vara ensam! Jag står inte ut!!!! Jag gör inte det.

Jag hatar T också. Jag vill inte att han ska komma hit. Han får inte det. Jag står inte ut med det. Att han ska få umgås med sina kompisar och sen komma hit när han inte har något att göra och inte vill vara ensam. Det är väl klart som fan att jag känner mig som någon som kommer i sista hand då? Jag ÄR ju det också. Dessutom har den jäveln gjort slut!! Då kan han väl för fan inte komma hit och såra mig varje vecka?? Det är som att skära en kniv i någon så fort såret läkt lite grann. Det är så fruktansvärt elakt. Jag hatar honom!

Jag hatar alla! Varför kan ingen hjälpa mig? Det känns så otroligt ensamt att ta livet av sig nu. Att t o m dö ensam. Jag vill flytta till Afrika. Jag önskar att jag var född som en HIV-smittad fattig afrikan. Då kanske jag hade uppskattat livet. Det korta lilla liv jag hade haft framför mig då. Dom skulle bli förvånade, de fattiga hiv-smittade afrikanerna, om de visste att en västerlänning som eg har allt skulle vilja byta plats med dom. Jag kan inte värdesätta det jag har. Känslorna styrs inte av förnuftet och logiken. Tyvärr. Jag är ledsen för det.

Jag är ledsen för allt. Jag vill inte leva mer.
Jag vill bara vara med T. Får jag inte det vill jag dö.

(Jag hatar när folk säger "Du har ju iaf ett jobb! Det är inte alla som har det!" eller något liknande, när jag tex klagar på jobbet. Är andra människor så att när de får en sådan kommentar så tänker de "Ja just det! Det är ju faktiskt sant! Vad bra jag har det! Vad lyckligt lottad jag är!" och blir glada?? Isf är jag inte som andra. Jag känner inte så. Jag kan inte bli glad trots att jag förstår att det är så och att jag borde vara glad. Jag tycker inte mindre synd om andra för det. Jag vet att andra har det hundra ggr värre (iaf fysiskt, och pengamässigt, psykiskt vet jag inte.. kan man må ännu sämre psykiskt? Kanske.) än vad jag har. Jag förstår att det är jättejobbigt att inte få jobb, att vara långtidsarbetslös. Men det hjälper inte mig att bli gladare, att tycka om livet mer. Snarare tvärt om, för att allt är så eländigt.)