Ätstörning

Jag gjorde frukost. Allt kändes lite bättre. T hade skickat ett sms inatt när han kom hem från sin utekväll med kolleger. Han saknade mig. Nu ringde han och undrade hur jag mådde. Han sa att han var ute och gick, han hade varit på stan.

Mina förväntningar på honom, efter att jag lästa sms:et när jag vaknade, var att han skulle ringa mig direkt när han vaknade och vilja komma hit. Vilja träffa mig.

Istället har han gjort saker han hellre vill göra. Gått på stan själv el med nån kompis. Och sen ringer han mig och berättar det!?!??!!? Hur jävla elak får man vara? Varför gör han så mot mig? Han gör det för sin egen skull, ringer och hör hur det är med mig, så att han ska slippa dåligt samvete. Men kan han inte vara lite schysst mot mig? Jag hade precis rest mig från datorn där jag suttit gråtandes hela förmiddagen. Jag hade precis börjat komma bort från alla tycka-synd-tankar och hopplöshetstankar. Jag hade precis läst om kost och cancer och börjat maila några personer om det. Och så ringer han och förstör allt igen.

När han ringer tror jag ju att han ringer för att han vill träffa mig. För att han längtar efter mig. Inte för att påminna mig om hur jävla bra han har det. Att han kan gå på stan, ha kul och träffa vänner utan mig. Jag vill inte veta det!!!!!!!!!! Det trycker ner mig totalt. Klart som fan att alla tankar på att jag sitter här ensammast i världen och inte kan/orkar/vill ta mig för någonting kommer tillbaka då!!!!!!! Solen skiner ute. Klart som fan att jag vill gå ut! Jag vill vara glad och gå ut i solen! Gå ner på stan. Kolla lite i affärer! Men jag orkar inte ta mig för det!!! Inte ensam!!

Det är för fan ett HÅN mot mig att ringa och säga att den jag vill vara med gör just allt det jag vill göra. Det är ett hån mot mig att påminna mig om min jävla värdelöshet. Jag hatar T för det. Jag hatar honom så fruktansvärt mycket just nu.

Mamma ringde och jag svarade och grät och grät. Hon sa att hon skulle komma nu, men jag sa nej. Jag vill hellre träffa T. Jag vet inte vad jag ska göra. T svarar inte. Jag hatar honom för det också. Jag får väl be mamma komma istället då, men jag vill inte. Men nu står jag inte ut ensam igen. Tack vare T, den jäveln.

Usch jag vill inte träffa mamma!! Jag orkar inte vara med henne!! Det enda hon tjatar om är att jag måste aktivera mig, göra något för att sluta tänka på mig själv. Göra något för andra. Gå med i nåt parti, nån förening el liknande. JAG VET DET!!!!!! Jag är för fan inte dum i huvudet! Jag vet att man mår bättre av att hjälpa andra. Jag vet att man mår bättre av att göra saker som gör att man inte sitter hemma och tycker synd om sig själv! Men jag vill inte!! Inte ensam! Inte själv! Jag vill gå ut och festa med en kompis. Jag vill gå med i en förening med en kompis. Jag vill gå med i ett parti med en kompis. Jag kan för fan tänka mig att göra nästan vad som helst om jag bara får göra det med en kompis eller pojkvän!!!!! Jag vågar inte ensam! Jag är inte den typen! Jag är inte som mamma i den egenskapen!

Usch jag orkar inte! Jag vill inte! Jag vill försvinna!!!!!!!