Söndagens utbrott
Åhh vad är det för fel med blogg.se!??!?! När man kommenterar syns ju inte kommentaren alltid direkt och sen kanske man försöker igen och så blir det dubbelt.. Och ofta kommer jag inte ens in på sidan..
Jaja, det löser sig väl... Numera kopierar jag det jag har skrivit för säkerhetsskull, om nu sidan krashar innan det blir postat.
Igår hade jag precis gått upp ur sängen när mamma kom. Allt kändes fel från början. Hon skulle ha ringt innan hon åkte hemifrån så att jag hade kunnat gå upp och göra iordning mig, men hon gjorde inte det. Jag gick och la mig igen. När jag mår sådär så fattar jag inte hur något kan hjälpa. Allt känns bara så jävla jobbigt! Jag orkar inte! Jag tänker att jag ska gå upp, gå och duscha, äta frukost, men sen rullar väl tankarna på. Sen måste jag göra det och det och det och det. Och så blir det bara för mycket och jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill dra täcket över huvudet och få allt att försvinna bara.
Gick upp tillslut iaf. Var irriterad på mamma. På allt hon gjorde och sa. Jag vet inte vad jag ska göra när det känns sådär! Jag orkade inte med den här veckan. Kolla på lägenheter, ringa och boka tid för det, hitta klänning till bröllopet på lördag, fixa present. Ibland känns det inte lika jobbigt och ibland står jag inte ut. Jag vet inte vad det beror på. Igår blev jag vansinnig iaf. T svarade inte på mina sms eller samtal. Mamma är lika tafatt som jag. Hon försöker föreslå att vi ska göra det och det och det, men hon är så jävla orealistisk! Jag blir bara irriterad. Och hon får iallafall inget gjort. Timmarna går och det händer ingenting.
Tillslut får jag mitt utbrott. Det eskalerar liksom, ångesten, förtvivlan. Jag skrek, grät, visste inte vart jag skulle ta vägen. Krälade på golvet, slog i golvet, gick till badrummet och försökte förmå mig att ta skalpellbladet och skära av mig halspulsådern, gick tillbaka, skulle försöka få fram numret till sköterskan på NPU (för att jag typ tvingade mamma att ringa dit) men jag har noll tålamod. Jag orkar inte leta igenom högen med papper, papper som jag inte kan slänga för att det står något litet på varje som jag ska göra eller komma ihåg eller spara. SUCK. Då vräker jag iväg hela bordet istället och glas ett uppläggningsfat krasar i golvet och ett glas vin hälls ut över all skit som är på bordet. Jag är så förtvivlad och arg och ledsen. Jag skakar av frustration och jag står inte ut!!!!!!
Det är någon av dom här gångerna jag kanske dödar mamma eller T (eller framtida pojkvän) och tar livet av mig. För JUST precis då står jag faktiskt inte ut med att leva. Men det kan ingen läkare eller psykolog fatta. De ser en söt ordentlig tjej som sköter jobbet. Jag får inte sådana anfall när jag är på NPU eller när jag är på jobbet. Jag får det när jag är hemma med de jag älskar mest i hela världen och känner mig tryggast med. Jag kan även bli det när jag är hemma ensam och DET är fruktansvärt! USCH. Att vara så ledsen och förtvivlad och inte ha någon hos sig. Det finns INGET värre. Jag kan iaf inte tänka mig det.
Gick väl runt lite till i lägenheten och grät och visste inte vad jag skulle ta mig till medan mamma började plocka upp alla glasbitar och sopa och torka upp vinet. La mig på sängen sen, ångesten/frustrationen/förtvivlan försvann tillslut, liksom den alltid gör... Då ringde mamma psykakuten iaf och dom tyckte att vi skulle åka dit så vi gjorde det. Jag hade sagt att mamma skulle åka hem och hon tänkte göra det också, men eftersom jag sa att jag skulle ta livet av mig så visste hon väl inte vad hon skulle göra =/. Stackars stackars mamma.
Det gav ingenting att åka till psykakuten. Läkaren undrade varför jag hade kommit dit och det undrade väl jag också. Efteråt kom jag på att det var ju för att dom sa att vi skulle åka dit!
Läkaren undrade om jag menade allvar med mina hot (alla gånger jag hotat T tex), och jag är ju ärlig så jag svarade att jag inte vet. Nu när jag är lugn så känns det väldigt långt borta, att jag skulle göra verklighet av mina hot alltså, men när jag är mitt i ett sånt där "ångestanfall" då kanske jag faktiskt skulle kunna göra något så hemskt? Vem vet? Hur fan ska jag kunna veta det?
Men jag får väl vänta och se då! Jag kanske bara har sönder saker och slåss lite. Jag kanske dödar någon en vacker dag. Vi får väl se. Synd bara att den dagen jag dödar någon så är det ju liksom försent. Försent för vården att försöka förhindra det.
Men visst, det är väl inte vårdens ansvar? Det är väl mitt ansvar? Men om jag gör det ändå då? Åhh... jag vet inte. jag vet ingenting. Tycker bara att det är så jävla tråkigt att jag inte kan få någon ångestdämpande medicin som verkar direkt. Någon medicin som gör att jag inte förstör alla mina nära relationer. Det som betyder mest. Det som gör att jag orkar och vill leva =(.
Läkaren på akuten sa att han skulle skicka nån rapport om att jag varit där till NPU iaf. Så nu när jag går dit imorn kanske de förhoppningsvis fattar att jag mår väldigt dåligt ibland och tål inte den här jävla utprovningen av mediciner som inte hjälper =((.
Jag borde väl kanske behålla Concertan? Den dämpar ju verkligen aptiten effektivt... Men jag mår inte bra av den =(. Har hög puls, som att jag är ansträngd, febrig eller har ångest. Och kallsvettas då och då. Har ont i huvudet på dagarna. Känner mig nästan sjuk. Är det värt det? Jag mår ju inte bra =/.
Usch det är så satans jobbigt allting! Kan inte allting bara vara bra? Det bästa kanske vore att bara skita i allt det här? Försöka att inte tänka på att jag har några problem? Säga upp kontakten med vården och bara försöka leva vanligt?
Men då är jag rädd för att jag går tillbaka till bulimin istället =/. Tillbaka till hetsätning varje dag, flera ggr varje kväll, hela helgerna, nätterna... Neej usch jag vill inte det heller!
Jag vill pröva DBT. Bara det att jag tror inte jag har någon chans att få det förrän ev isf till våren i bästa fall. Det är massa upphandliingar hit och dit nu, här inom vården. Kliniken jag går hos terapeuten på ska läggas ner. Min terapeut är uppsagt och jag ska remitteras till antingen Capio eller nån annan psyk-"klinik" här i stan. Men det blir väl till januari nästa år tidigast.
Jag måste helt enkelt stå ut bara. "Tvinga"/övertala min läkare på NPU att jag måste få den där beroendeframkallande alkoholliknande ångestdämpande medicinen som han inte ville skriva ut. Jag står inte ut med att må så där fruktansvärt dåligt emellanåt. Jag mår ju dåligt av att vara så elak också. Mamma som verkligen har försökt hela helgen, åkt hit för att hjälpa mig. Och det enda hon får av mig är skit. En galen dotter som skriker och förstör och säger att hon är dum i huvudet och värdelös och trög osv osv =(. SUCK.
Min älskade älskade mamma.
Det känns som veckan som varit har varit, om inte den värsta så iallafall, en av de värsta veckorna i mitt liv. Usch. Jag har känt mig så ensam och ledsen och förtvivlad. Så maktlös över mig själv. Jag vill ju må bra, men det går ju inte!! Jag KAN INTE styra över känslorna. Det går bara inte! Jag vet inte hur!
T svarade tillslut igår kväll på mina sms och ringde sen. Då hade jag ju lugnat ner mig för längesen. Hade kommit hem från sjukhuset, mamma hade åkt hem, och jag låg på sängen och kände mig mest tom. Vi pratade ganska länge, eller höll iaf luren vid örat utan att prata så mkt, men det kändes skönt. Jag är så dum som nästan tvingar T att bryta kontakten med mig för att jag mår dåligt av det när jag mår sjuhundra ggr sämre sen när jag mår dåligt och ringer och han inte svarar. Då blir jag ännu mer galen av frustration =/. Suck.
Ingenting blir bra. Allt blir bara fel. Det är sorgligt.
Jag har känt mig ledsen idag. Jag har ingen lust med något. Inte att blogga heller eg, men gjorde det ändå nu för annars blir det istället jobbigt att jag inte har bloggat ^^. Varför måste jag göra allt sjuhundraggr mer komplicerat och svårare än vad det är?? Jag förstår inte mig själv =(.
Jaja, det löser sig väl... Numera kopierar jag det jag har skrivit för säkerhetsskull, om nu sidan krashar innan det blir postat.
Igår hade jag precis gått upp ur sängen när mamma kom. Allt kändes fel från början. Hon skulle ha ringt innan hon åkte hemifrån så att jag hade kunnat gå upp och göra iordning mig, men hon gjorde inte det. Jag gick och la mig igen. När jag mår sådär så fattar jag inte hur något kan hjälpa. Allt känns bara så jävla jobbigt! Jag orkar inte! Jag tänker att jag ska gå upp, gå och duscha, äta frukost, men sen rullar väl tankarna på. Sen måste jag göra det och det och det och det. Och så blir det bara för mycket och jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill dra täcket över huvudet och få allt att försvinna bara.
Gick upp tillslut iaf. Var irriterad på mamma. På allt hon gjorde och sa. Jag vet inte vad jag ska göra när det känns sådär! Jag orkade inte med den här veckan. Kolla på lägenheter, ringa och boka tid för det, hitta klänning till bröllopet på lördag, fixa present. Ibland känns det inte lika jobbigt och ibland står jag inte ut. Jag vet inte vad det beror på. Igår blev jag vansinnig iaf. T svarade inte på mina sms eller samtal. Mamma är lika tafatt som jag. Hon försöker föreslå att vi ska göra det och det och det, men hon är så jävla orealistisk! Jag blir bara irriterad. Och hon får iallafall inget gjort. Timmarna går och det händer ingenting.
Tillslut får jag mitt utbrott. Det eskalerar liksom, ångesten, förtvivlan. Jag skrek, grät, visste inte vart jag skulle ta vägen. Krälade på golvet, slog i golvet, gick till badrummet och försökte förmå mig att ta skalpellbladet och skära av mig halspulsådern, gick tillbaka, skulle försöka få fram numret till sköterskan på NPU (för att jag typ tvingade mamma att ringa dit) men jag har noll tålamod. Jag orkar inte leta igenom högen med papper, papper som jag inte kan slänga för att det står något litet på varje som jag ska göra eller komma ihåg eller spara. SUCK. Då vräker jag iväg hela bordet istället och glas ett uppläggningsfat krasar i golvet och ett glas vin hälls ut över all skit som är på bordet. Jag är så förtvivlad och arg och ledsen. Jag skakar av frustration och jag står inte ut!!!!!!
Det är någon av dom här gångerna jag kanske dödar mamma eller T (eller framtida pojkvän) och tar livet av mig. För JUST precis då står jag faktiskt inte ut med att leva. Men det kan ingen läkare eller psykolog fatta. De ser en söt ordentlig tjej som sköter jobbet. Jag får inte sådana anfall när jag är på NPU eller när jag är på jobbet. Jag får det när jag är hemma med de jag älskar mest i hela världen och känner mig tryggast med. Jag kan även bli det när jag är hemma ensam och DET är fruktansvärt! USCH. Att vara så ledsen och förtvivlad och inte ha någon hos sig. Det finns INGET värre. Jag kan iaf inte tänka mig det.
Gick väl runt lite till i lägenheten och grät och visste inte vad jag skulle ta mig till medan mamma började plocka upp alla glasbitar och sopa och torka upp vinet. La mig på sängen sen, ångesten/frustrationen/förtvivlan försvann tillslut, liksom den alltid gör... Då ringde mamma psykakuten iaf och dom tyckte att vi skulle åka dit så vi gjorde det. Jag hade sagt att mamma skulle åka hem och hon tänkte göra det också, men eftersom jag sa att jag skulle ta livet av mig så visste hon väl inte vad hon skulle göra =/. Stackars stackars mamma.
Det gav ingenting att åka till psykakuten. Läkaren undrade varför jag hade kommit dit och det undrade väl jag också. Efteråt kom jag på att det var ju för att dom sa att vi skulle åka dit!
Läkaren undrade om jag menade allvar med mina hot (alla gånger jag hotat T tex), och jag är ju ärlig så jag svarade att jag inte vet. Nu när jag är lugn så känns det väldigt långt borta, att jag skulle göra verklighet av mina hot alltså, men när jag är mitt i ett sånt där "ångestanfall" då kanske jag faktiskt skulle kunna göra något så hemskt? Vem vet? Hur fan ska jag kunna veta det?
Men jag får väl vänta och se då! Jag kanske bara har sönder saker och slåss lite. Jag kanske dödar någon en vacker dag. Vi får väl se. Synd bara att den dagen jag dödar någon så är det ju liksom försent. Försent för vården att försöka förhindra det.
Men visst, det är väl inte vårdens ansvar? Det är väl mitt ansvar? Men om jag gör det ändå då? Åhh... jag vet inte. jag vet ingenting. Tycker bara att det är så jävla tråkigt att jag inte kan få någon ångestdämpande medicin som verkar direkt. Någon medicin som gör att jag inte förstör alla mina nära relationer. Det som betyder mest. Det som gör att jag orkar och vill leva =(.
Läkaren på akuten sa att han skulle skicka nån rapport om att jag varit där till NPU iaf. Så nu när jag går dit imorn kanske de förhoppningsvis fattar att jag mår väldigt dåligt ibland och tål inte den här jävla utprovningen av mediciner som inte hjälper =((.
Jag borde väl kanske behålla Concertan? Den dämpar ju verkligen aptiten effektivt... Men jag mår inte bra av den =(. Har hög puls, som att jag är ansträngd, febrig eller har ångest. Och kallsvettas då och då. Har ont i huvudet på dagarna. Känner mig nästan sjuk. Är det värt det? Jag mår ju inte bra =/.
Usch det är så satans jobbigt allting! Kan inte allting bara vara bra? Det bästa kanske vore att bara skita i allt det här? Försöka att inte tänka på att jag har några problem? Säga upp kontakten med vården och bara försöka leva vanligt?
Men då är jag rädd för att jag går tillbaka till bulimin istället =/. Tillbaka till hetsätning varje dag, flera ggr varje kväll, hela helgerna, nätterna... Neej usch jag vill inte det heller!
Jag vill pröva DBT. Bara det att jag tror inte jag har någon chans att få det förrän ev isf till våren i bästa fall. Det är massa upphandliingar hit och dit nu, här inom vården. Kliniken jag går hos terapeuten på ska läggas ner. Min terapeut är uppsagt och jag ska remitteras till antingen Capio eller nån annan psyk-"klinik" här i stan. Men det blir väl till januari nästa år tidigast.
Jag måste helt enkelt stå ut bara. "Tvinga"/övertala min läkare på NPU att jag måste få den där beroendeframkallande alkoholliknande ångestdämpande medicinen som han inte ville skriva ut. Jag står inte ut med att må så där fruktansvärt dåligt emellanåt. Jag mår ju dåligt av att vara så elak också. Mamma som verkligen har försökt hela helgen, åkt hit för att hjälpa mig. Och det enda hon får av mig är skit. En galen dotter som skriker och förstör och säger att hon är dum i huvudet och värdelös och trög osv osv =(. SUCK.
Min älskade älskade mamma.
Det känns som veckan som varit har varit, om inte den värsta så iallafall, en av de värsta veckorna i mitt liv. Usch. Jag har känt mig så ensam och ledsen och förtvivlad. Så maktlös över mig själv. Jag vill ju må bra, men det går ju inte!! Jag KAN INTE styra över känslorna. Det går bara inte! Jag vet inte hur!
T svarade tillslut igår kväll på mina sms och ringde sen. Då hade jag ju lugnat ner mig för längesen. Hade kommit hem från sjukhuset, mamma hade åkt hem, och jag låg på sängen och kände mig mest tom. Vi pratade ganska länge, eller höll iaf luren vid örat utan att prata så mkt, men det kändes skönt. Jag är så dum som nästan tvingar T att bryta kontakten med mig för att jag mår dåligt av det när jag mår sjuhundra ggr sämre sen när jag mår dåligt och ringer och han inte svarar. Då blir jag ännu mer galen av frustration =/. Suck.
Ingenting blir bra. Allt blir bara fel. Det är sorgligt.
Jag har känt mig ledsen idag. Jag har ingen lust med något. Inte att blogga heller eg, men gjorde det ändå nu för annars blir det istället jobbigt att jag inte har bloggat ^^. Varför måste jag göra allt sjuhundraggr mer komplicerat och svårare än vad det är?? Jag förstår inte mig själv =(.
Kommentarer
Trackback
